måndag 14 juli 2014

Neptune's Brood



Neptune's Brood av Charles Stross

Tillbaka till rå, hård, kall science fiction! Neptune's Brood är något så sällsynt som science fiction med ekonomi i fokus. I princip hela berättelsen kretsar kring ekonomi i en framtid där spridda rymd-kolonier behöver en stabil valuta för att kunna betala av sin grundar-skuld.

Huvudpersonen Krina Alizond-114 är uppväxt och fostrad till att bli bank-historiker och hennes expertområde är bedrägeribrott. Krina är posthumanist eller metamänniska (traditionella mänskligheten som vi känner den är utdöd sedan länge). Hon är uppbygd av artificiella och programmerbara celler som är mycket mer flexibla och stryktåliga än biologiska celler. Bland annat kan hon klara sig i rymdvakum under kortare perioder och hennes kropp kan relativt enkelt, med viss hjälp, formas om och få helt nya funktioner (som t ex förmågan att klara djuphavs-tryck). Hennes minnen och personlighet sitter i ett eller flera soul-chips och kan i värsta fall återskapas med back-ups.

Krina har gett sig iväg från sitt hem på den rymd-nomadiska kolonin New California för att försöka hitta sin försvunna syster Ana så att de två ska kunna fullfölja deras gemensamma projekt.
Det projekt som de båda systrarna försöker ro i land är uppnystandet av vad Krina misstänker är mänsklighetens största bedrägeri; Atlantis-kolonins mystiska försvinnande och efterföljande ekonomiska kris som kommer till följd av att kolonins sponsarare inte fått tillbaka sina investerade pengar. Men det är inget altruistiskt uppdrag, utan de försöker lägga beslag på en enorm mängd valuta som försvunnit bortom även de ursprungliga bedragarnas händer.
På vägen stöter Krina ihop med en försäkringsfirma med piratmetoder, en fanatisk kyrka på heligt uppdrag att sprida mänsklig DNA till nya platser i kosmos och en mystisk och mordisk dubbelgångare som jagar Krina för att ta hennes identitet.

Neptune's Brood är alltså mer fokuserad på ekonomi än fysik som mycket annan hård science fiction och mycket av det flyger nog över mitt huvud. Stross språk i denna bok är för mig som stackars svensk också ganska svårt. Ovanligt svårt. Just denna bok läste jag på en läsplatta med inbyggd lexikon så många ord kunde jag enkelt slå upp och tur var väl det. Men oavsett så är ekonomi inte riktigt vad som intresserar mig och jag är alldeles för oinsatt även i vårt nuvarande ekonomiska system för att förstå dess relation till en fiktiv, framtida vision av en ekonomi som ska hålla över astronomiska avstånd där kommunikation fram och tillbaka kan ta flera hundra år. Vad som däremot ska sägas är att de här frågorna i princip alltid ignoreras i annan sci-fi och det är ju spännande i någon mening!
 
Många sidor i boken ges åt att förklara hur ekonomin fungerar och hur somliga i detta universum lärt sig utnyttja systemet för egen vinning. Mycket av detta ligger alltså utanför berättelsen som rena faktablad om världen och jag tänker att här finns mycket för den som kittlas av sådant, men för mig blir det bara för mycket. Jag gillar ju när man grundar sin fiktiva värld i genomtänkta, realistiska och utvecklade idéer men just i det här fallet så engagerar det inte just mig. Det funkar säkerligen mycket bra för andra, mer intresserade.

Vad jag däremot gillar är hur Stross understryker hur svårt det är att färdas i rymden. Allting går oerhört långsamt och avstånden mellan planeter och rymdkolonier är så ofantligt stora att det tar flera hundra år att resa mellan dem. Rymden är full av dödlig strålning och mikroasteroider som pepprar rymdskeppen. Ungefär som, du vet, i verkligheten. Krigföring mellan kolonier är, påpekar Stross också, så gott som omöjligt och opraktiskt. Att konstruera rymdskepp tar så fruktansvärt lång tid och kostar så astronomiska summor att ingen någonsin kommer på tanken att starta krig. Dessutom, om någon nation skulle få för sig att börja konstruera en armada så har motståndaren flera hundra år på sig att förbereda ett varmt välkomnande när fienden tillslut glider in i deras territorium. Det finns ingen stealth i rymden. Det går långsamt och du syns på flera ljussekunders avstånd. Jag gillar den realismen att man inte bara rycker på axlarna och säger "hyperspace" och så är man framme.
Sen har vi hela historien om hur de varelser som inte längre än människor egentligen kommer till och hur varelser är i princip odödliga. Här finns mitt favorittema outvecklat någonstans i bakgrunden; den traditionella sci-fi-frågan om identitet.Vad är en människa, vad är ett jag, vad händer om vi lyckas avkoda hela vårt psyke, osv.

Det är ingen lättillgänglig bok och i grund och botten är historien ganska trist tycker jag. Det finns spännande idéer där men på det stora hela är det inte direkt någon ny favorit.