The Peripheral

The Peripheral av William Gibson

Gibson debuterade med Neuromancer som på det stora hela (är det väl rimligt att påstå) populariserade genren cyberpunk. Gibson har varit aktiv så gott som hela vägen från Neuromancer -84 till idag och The Peripheral är hans, i skrivande stund, senaste bok och kom 2014.

The Peripheral äger rum i två olika tidsrymder vars karaktärer kan kommunicera med varandra men utan att vara direkt länkade till varandra rent kronologiskt. Det är två parallella världar helt enkelt. När "framtiden" öppnar en länk till "dåtiden" så bryter "dåtiden" av och bildar en egen parallell gren i universum. På så sätt så kan man undvika de klassiska tidsparadoxerna.
Vi får inga exakta datum men det som i boken är dåtid är framtiden jämfört med idag. Så det är i princip framtid och ännu djupare framtid det handlar om. Men det är fortfarande ganska trovärdiga världar som behåller mycket av vår verklighet. Den djupaste framtiden handlar alltså inte om post-humanism på främmande planeter, utan någon slags lowlife-hightech-värld efter en miljökollaps och dåtiden utspelar sig före denna miljökollaps.

I framtiden följer vi Wilf Netherton, en publicist åt den legendariska konstnären Daedra.
I dåtiden lever Flynne, hennes bror Burton och deras kompisar. Flynne erbjuder sig att vikariera för Burton som betatestare för vad de båda tror är ett nytt spel. En kväll när Flynne spelar bevittnar hon ett brutalt mord i spelet. Inget konstigt i spelvärlden tänker hon först, det är ofta vad spelen går ut på, men mordet var ovanligt märkligt och obehagligt.
Strax efter detta tar en märklig person kontakt med Flynne för att varna henne för att någon nu är ute efter hennes liv just för att hon bevittnat det obehagliga mordet i spelet. Så vad var det hon såg egentligen?

Vad som är märkligt och tråkigt är att hela tidsreseaspekten inte utforskas eller förklaras överhuvudtaget. Det sägs några vaga ord där någonstans i början som jag inte ens minns vid det här laget. Hade velat se varför och hur detta ens är möjligt när det nu är en så viktig del av historien. Det är inte mycket av teknologin som förklaras alls i boken visserligen och gott så. Desto mindre man förklarar desto mer lämnas åt fantasin. Men just tidsresor är ett så otroligt vanligt inslag i sådana här berättelser att jag verkligen hade velat se ett mer konkret försök att grunda det i verkligheten.
Någonstans där i bakgrunden tycks det också finnas en grund till en osannolik men eventuellt intressant kärlekshistoria mellan två personer i de två tidsvärldarna men det blir aldrig något av den, vilket är synd.

Språket känns verkligen igen från Neuromancer från -84. Dialogen är korthuggen och ganska talspråkig med massor av slang och förkortningar för termer som i sin tur tillhör den fiktiva världen. Det är alltså förkortningar på termer som läsaren inte är bekant med redan från början och det tar tid att lista ut vad begreppen egentligen betyder. Gibson kräver ganska mycket av läsaren på det sättet.

Det är lite roligt att se hur science fiction skriven idag verkligen blir barn av sin tid när den använder sig av sådant som är nytt och spännande i vår egen verklighet idag. I The Peripheral är det framförallt 3D-skrivare och drones. I bokens dåtid kallas en skrivare en "Fab" (fabricator) och i bokens framtid, då tekniken utvecklats ytterligare (detta beskrivs väldigt lite), så är det någon form av nanorobot som kallas assemblers. Assemblers verkar kunna bygga och förstöra så gott som vad som helst.
Drones finns också i alla möjliga storlekar (ner till en myggas storlek) och används för allt möjligt. Det känns oftast trovärdigt, absolut, men jag tänker att boken kommer kännas gammal om några år när det visar sig att något vi inte kunnat föreställa oss istället tagit över alla dessa funktioner. Som i science fiction skriven innan mobiler och Internet då folk sprang till en telefonkiosk även i den hypotetiska framtiden. Men det är kanske alltid så med science fiction. Det är på ett sätt en färskvara. Den kommer alltid vara barn av sin tid i någon mening.
Appropå det, en annan bok som också verkligen gjort mycket av 3D-printern redan -95 var The Diamond Age av Neal Stephenson.

The Peripheral tar aldrig riktigt fart i min mening. Det finns en intressant premiss där i bakgrunden med tidsresan och allt det där. Men det är som att jag aldrig får den där spektakulära payoffen som jag förväntar mig. Jag verkligen älskar tidsperspektiv som förskjuts och hoppar omkring i kaleidoskop av mindfuck, men något sådant tema finns inte riktigt i The Peripheral. Det blir heller aldrig riktigt spännande. Det är en väldigt jämn bok. Jämngrå. Det kommer ett klimax i slutet, men utan någon märkbar uppladdning. Det finns ju där såklart, men det är som att sättet det är skrivet på gör det helt utan effekt som om någon återberättat en häftig berättelse men med platt, monoton röst. Jag blir aldrig medryckt. Helt ärligt funderade jag på att lägga ner boken helt.
Så så var det med det.

American Gods

American Gods av Neil Gaiman

Det känns som att jag skrivit flera inlägg om Gaimans böcker där jag avslutat inlägget med att säga att Gaiman har skrivit mycket bättre böcker. Här har vi en av de böcker som är mycket bättre.
Don't take my word for it, American Gods har vunnit massor av priser för genrelitteratur som omslaget redan avslöjat t ex Hugo award, Nebula, SFX och Locus award.

Bokens intro
Huvudpersonen Shadow släpps fri från fängelset efter att ha avtjänat tre av sina sex år. Äntligen ska han få återvända till sin trogna, väntande hustru och leva ett stillsamt, skötsamt liv. Men på flyget hem från fängelset stöter han ihop med en gubbe som kallar sig Wednesday.
Wednesday meddelar snabbt och effektivt att Shadows fru dog häromdagen i en bilolycka tillsammans med deras gemensamma vän Robbie. Robbie hade dessutom erbjudit Shadow ett jobb efter fängelsetiden vilket nu blev helt omöjligt pga hans död. Därmed står Shadow utan både hustru och hederligt arbete. Så i brist på andra möjligheter erbjuder Wednesday Shadow att jobba åt honom istället. Ett jobb som lite allt-i-allo, livvakt och springpojke.
Efter lite om och men tackar Shadow tillslut ja till jobbet. Som om han hade något val...

Shadow
Vi får inte veta så jättemycket om Shadows inre tankeliv. Han liksom bara flyter med och accepterar alla bisarra saker som händer honom och tar det som det kommer. Han har liksom ingenting kvar att förlora. Det är som att han gett upp på verkligheten och rycker på axlarna åt allt det orimliga.
Ibland kommer små korta stycken där Shadow gör tydliga val. Det är tydliga vändpunkter i hans inre. Vi får inte riktigt höra hans tankeprocesser eller hur han resonerar, men tillslut får vi veta vad han kommer fram till. Shadow framstår både för karatärerna i boken och för läsaren som lite mystisk och melankolisk. Shadow verkar också väldigt lugn. Som sagt, trots allt som sker runt omkring honom och med honom själv så är det som att han aldrig brusar upp sig. Han tar det som det kommer. Like a man expecting to wake up. Man undrar lite vad som gjorde honom så våldsam den dag han begick det brott han dömdes för.

Gudarna
Det tar inte långt tid att lista ut vem Wednesday egentligen är. Det rör sig om gudar och här är en karaktär med ett namn taget från en veckodag som i sin tur är döpt efter en gud. Så vilken gud kan det vara? Hmm.
Wednesday är en av de äldre gudarna. En gammal klassiker, helt enkelt. Men i vårt moderna samhälle har nya gudar vuxit fram som är baserade på allt det vi tillber idag, varesig vi aktivt tänker på det eller inte. De nya gudarna riskerar att konkurrera ut de gamla helt och hållet i kampen om människors tro. Wednesday försöker samla ihop de gamla gudarna för att starta ett krig, eller åtminstone något slags slag mot de nya gudarna i ett försök att återta makten.

Det är långt ifrån alla gudar i boken som jag känner igen vid första anblick. De flesta ges ingen som helst introduktion annat än ett obskyrt namn eller ett nytt, modernt smeknamn som enda ledtråd (likt Wednesday). De gudar jag har någorlunda koll på kunde jag gissa ganska snart dock men de andra fick jag leta efter på wikipedia. Spännande nog rör det sig inte om de mest uppenbara grekiska gudarna t ex, det är istället t ex en slavisk, en afrikansk och en gud från Kanadas ursprungsbefolkning. Appropå lite mer okända gudar, var är den absolut största guden som borde få mest plats i detta Amerika där gudarna flockas? Guden med stort G. Han gör faktiskt ett ganska diskret och kort inhopp...

De nya gudarna är inte jättesvåra at gissa vilka de är utifrån vad som är ganska typiskt att kritisera kring det moderna konsumptionssamhället, men de ges inte heller särskilt konkreta namn förrän långt in i boken. Det ges också en del ledtrådar till att det kan finnas andra gudar med mindre uppenbar gestalt dock.

Men Gaimans gudar har inte riktigt de oerhört övermänskliga krafter de kanske en gång hade i sina respektive mytologier. De är som vanliga människor som lever i samhällets utkanter på små smulor av den tro som hänger kvar sen svunna tider. Vissa övermänskliga förmågor besitter dem, men det är ändå inte som överdådig, showig magi. Det är ofta märkliga händelser som sker i det dolda, "off camera", så att säga där den enda ledtråden som ges är att något väldigt osannolikt hände precis i rätt tillfälle.
Det är mycket just det relativt omagiska i boken som gör att den fungerar. Tänker att det lätt hade kunnat urarta i typisk serietidningsaction men det blir aldrig riktigt det. Som sagt, det mesta sker ganska diskret. Det magiska kan ofta (inte alltid) bortförklaras som tillfälligheter eller drömmar eller hallucinationer.

Andra tankar
American Gods är på ett sätt en bok som försöker bygga på den självbild och nationalidentitet som finns i landet och mystifiera den en aning. Jag menar USAs självbild som smältdeg av alla möjliga kulturer och idén i American Gods är att när människor vallfärdar till det nya landet så följer gudarna med och beblandas med varandra, precis som människorna.

Det finns ett litet stycke som jag, med lite fantasi, började tolka in mer saker i än vad som kanske egentligen avses. Men jag tycker det är lite kul.
Guden Loke pratar med Shadow och han säger: "You got to understand this god thing. It's not magic. Not exactly. It's about focus. It's about being you, but the you that people believe in./.../. You take all the belief, all the prayers, and they become a kind of certainty, something that lets you become bigger, cooler, more than human. You crystallize." Jag tycker det låter som att Gaiman helt enkelt pratar om vårt samspel med andra människor. Att vi inte alltid är den vi själva bestämmer oss för att vara, utan att vi också i stor utsträckning är den person som andra uppfattar oss som och behandlar oss som. I det här stycket får han det visserligen att låta ganska bra. Man blir större och coolare. Men hur som helst, det kanske är att övertolka. Jag tycker dock att det är lite kul att övertolka ibland.
En annan gud säger också det som är ganska tacksamt och spännande med just berättelser om gudar. Gudar är symboler. Vill man sitta och analysera vilken gud som symboliserar vad och hur det knyter an till berättelsen så kan man säkert hitta en del kul. Det är dock inget jag själv omedelbart tänkt på faktiskt.

Det är ju ganska tacksamt och vanligt att kritisera just USA för sin konsumptionshets och kapitalism. Det finns ett stråk av det i American God's samtidigt som boken på ett sätt också är en hyllning till USA. En hyllning på det sätt att det just är ett land som rymmer så många olika kulturer även om de nu smälter samman för att tillbe nya, gemensamma gudar... på gott och ont.
De nya gudarna är kaxiga och mäktiga, men de är samtidigt ängsliga för att snart också bli utbytta mot andra, nya gudar när de dödliga människorna hittar nya saker att tillbe i den allt snabbare teknikutvecklingen. Men poängen är inte att det var bättre förr. Många av de äldre gudarna fick t ex sina krafter från blod och människooffer vilket förstås inte är något vi värderar särskilt högt idag, så att säga.

Att ta redan existerande gudar, mytologier eller sagor och skriva om dessa eller ta direkt inspiration av dem är lite av Gaiman's signum. Så har han också gjort i t ex Sandman, Neverwhere, Stardust och i novellsamlingar. Det är också lite så jag överhuvudtaget hittade honom från början för många år sedan. Det är nästan som en genre i sig och något som fortfarande lockar mig. På ett sätt finns mycket att hämta i American Gods om man vill ge sig in i litterär analys och på ett annat sätt känner jag att jag egentligen inte har så mycket att säga om den. Jag kan nämna ett exempel på något som känns som att det har ett syfte men som jag inte gett så mycket tanke. Kanske av lathet, kanske av ointresse. T ex ägnar sig Shadow genom hela boken åt vanlig, traditionell magi i form av mynt-trick. Du vet, plocka mynt ur luften, bakom örat på någon osv. Vad är kopplingen mellan Shadows jordnära magi och den magi som sker runt omkring honom? Varför ägnar han sig åt den magin annat än som "något att göra med händerna" som han själv säger? Och så vidare.
Sa jag inte att det här är en bra bok? Absolut! Det tycker jag den är! Varför verkar jag säga att jag inte har någon lust att fundera djupare på den? då? Jag vet inte. Jag känner ingen oerhört stor analyslust för den på något sätt bara. Men det finns där om man vill.

American Gods är lite av en roadmovie; en odyssé genom ett hälften realistiskt hälften surrealistiskt USA och oavsett om man vill ge sig in i analyser osv så är American Gods definitivt en bladvändare. Till och med de mindre händelserika delarna är engagerande och mysiga på något sätt och Shadow är en intressant karaktär som är kul att följa.

Augustus

Augustus av Anthony Everitt

Undertiteln är "The life of Rome's first emperor" och detta är alltså en biografi om den romerska kejsaren Augustus, född som Gaius Octavius Thurinus. Augustus är egentligen en titel och wikipedia översätter det till "den lysande". I den engelska boken översätter Everitt det till "revered one". Han hade genom livet en hel drös olika namn och titlar och sånt som romarna gillade.

Everitt inleder boken med att kort beskriva Caesars sista tid vid livet eftersom Augustus öde är djupt sammanlänkat med Caesars. Jag kan ta det kort här. Caesar hade skrivit in Augustus (Octavianus) i sitt testamente och lämnade stora delar av sin förmögenhet åt honom samt adopterade honom postumt som sin son (de var släkt redan innan, men inte far och son) och efterföljare, något som Augustus sannerligen tog till sig helhjärtat. När Caesar dör är Augustus nitton år och började sin väg mot toppen (för att använda lite baksidan-av-boken-språk).

Det som slår mig är att det finns så otroligt detaljerade uppgifter om Augustus liv och människor i hans närhet från den här tiden. Augustus levde 63f.kr till 13e.kr. Vi kan alltså fylla en hel bok (och garanterat betydligt mer) om en människa som levde för ca två tusen år sedan. Dock kommer förstås många uppgifter med en del brasklappar om att källor hit och dit troligen inte är helt pålitliga eller gravt vinklade åt ena eller andra hållet (om inte annat så av Augustus egen propaganda). Men historiker har ju ändå lyckats pussla ihop en trovärdig bild på något sätt. Jag menar, om Augustus var den enda stora framträdande romaren så tänker jag att det hade varit mindre märkligt. Men dessa två tusen år efter Augustus och också många hundra år före honom har ju varit fyllda av andra framträdande kejsare, makthavare, tyranner, bakom-kulissen-doldisar osv osv. Ändå har historikerna och arkeologerna lyckats vaska fram vad som hänt under just dessa år. Det är något med det som jag tycker är väldigt häftigt!

Det är just väldigt många namn att hålla reda på. Många har dessutom väldigt liknande namn. De hade många namn romarna, men ofta känns det som att många hade samma namn. Fäder namngav sina barn efter sig själva så vi måste hela tiden referera till "den äldre" eller "den yngre" för att hålla de isär. Augustus föddes som sagt Gaius Octavius och hans far hette också Gaius Octavius. Caesar hette förresten Gaius Julius Caesar och Augustus tog även namnet Caesar efter sin farbrors död... ja, du ser hur det blir förvirrande. Det är olika klaner och släkter hit och dit. De flesta kanske skulle känna igen namnet Brutus som var en av konspiratörerna bakom mordet på Caesar. Det finns fler än en Brutus som var inblandad har jag förstått nu. Verkligheten är som bekant inte lika enkel som en roman.

Augustus är en spännande person och detta är en spännande period. Han är inte en galning som senare, kända kejsare som Commodus, Nero, Caligula (I could go on...). Ibland verkar han otroligt briljant och före sin tid. Han tror på långsam reformation snarare än kaotisk revolution. Han verkar vilja skapa något mer än att enbart berika sig själv. Men samtidigt har han avrättat människor till höger och vänster av inte sällan ganska lösryckta, bisarra skäl. Dessutom konfiskerar han stora mängder människors privata egendom för att han behöver finansiera ett krig (visserligen rika människor, men helt orättvist och på lösa grunder). Jag tror dock man får svårt att hitta en god förebild i ett samhälle och en kultur som tillhör en så förfluten historia. Jag tror jag ganska enkelt kan påstå (utan att veta säkert) att det inte finns en enda kejsare i Roms historia som inte har blodiga händer.
En annan sak man snabbt märker är att väldigt många i den politiska eliten begår självmord. Åtminstone tillräckligt många i bokens sidor för att jag ska höja på ögonbrynen. Jag har alltid förknippat Japans historia med rituella självmord pga heder, men romarna var minst lika hårda på det. En general som såg sig överlägset slagen kunde hellre begå självmord än att återvända till Rom som förlorare eller riskera att bli tagen av fienden. Allt för att slippa leva med skammen av att ha förlorat. Augustus själv kunde också beordra självmord antingen i direkta ord eller genom bara sin auktoritära aura om någon gjort honom djupt besviken på ett eller annat sätt. Om han inte bara beordrade en avrättninng förstås. Liv hade sannerligen inte samma djupa okränkbara värde som det kanske kan ses ha i ett land som Sverige idag.

På tal om blodiga händer. Många sidor ägnas just åt krig. Stora delar av Augusts liv cirkulerade kring ett långt inbördeskrig strax efter Caesars död. Det är trupper som flyttas, flottor som byggs i hemlighet för att överraska fienden, pakter som sluts, befälhavare som begår självmord när de besegras för att undslippa skammen, osv. Det är spännande att man kunnat utröna alla dessa detaljer om krigen, men det blir lite mycket. Klart det blir svårt att skriva en biografi om Augustus utan att ta med krigen, men ändå.

Bortsett från Augustus och alla krig så tror jag att det mest intressanta i boken ändå är de glimtar in i den vanliga romarens liv som man får då och då. Mest handlar det annars om den rika klassen av förklarliga skäl. Det var de rika som hade råd, tid och utbildning nog att överhuvudtaget skriva ner historia till att börja med. Och inte skulle de bry sig om att skriva vad stackars Joe Roman gjorde om dagarna. Det är hur som helst mer en känsla för denna tid i historien än exakt vad Augustus gjorde vid ett visst datum som är bokens stora behållning. Ett kapitel är också ägnat just Augustus vardag och det är nog också det mest spännande kapitlet. Där går Everitt igenom en typisk dag i Augustus liv, så vitt man vet. När han vaknar, vad han bär för kläder och när, vad han åt och när, hur han badade osv. Väldigt spännande!

Jag har inte så mycket erfarenhet av att läsa biografier och ännu mindre biografier om historiska personer, så jag kan inte säga så mycket om hur pass bra denna är i jämförelse med andra liknande böcker. Den är relativt lättläst. Det enda jag kan säga att jag saknar är fler bilder med kartor för att lättare förstå hur arméer rörde sig och hur landskapet såg ut. Det hade kanske gjort just krigsdelarna lite mer begripliga och intressanta. Det är mycket landsskapsberskrivningar men om man inte är djupt bekant med antika Italiens geografi och ortsnamn så blir det svårt att hänga med. Visserligen ger Everitt både det antika namnet på en ort och också dagens namn, så om man vill kan man ta fram en karta och titta själv. Det finns några enstaka kartor i början av boken men de är liksom isolerade där och saknar djupare beskrivningar. Jag hade gärna sett annoteringar som "se karta A, punkt 1" eller liknande. Men som sagt i slutändan är det ändå bara härer som rör sig över kartan och överrumplar den ena eller den andra och om man inte är djupt intresserad av militärstrategi kan det räcka med att veta att Augustus slogs och vann här, slogs och förlorade där och sen vilka konsekvenser det fick.

Som sagt, det är en spännande period med många saker som händer. Många (författaren med dessa) skulle påstå att det är Augustus som sätter grunden för romarrikets framtid. Han fastställer övergången från republik till kejsardöme som Caesar påbörjade, om än mer diskret än sin föregångare. Gjort var gjort och efter Augusus var republiken så gott som död och begraven. Åtminstone i praktiken. Senaten fortsatte att existera så gott som hela Roms historia, men dess ursprungliga makt var urholkad.
Under samma period föds den suspekta sekten Kristendom (dock är inte mycket sagt om det i boken) och poeter som Vergilius och Ovidius lever och är aktiva under denna period. Vergilius mastodontverk Aeniden och Ovidius Metamorfoserna är två böcker jag verkligen kan rekommendera. De är fantastiska! Även den kända politikern och retorikern Cicero levde under denna period.

En annan fun fact är att Pantheon i Rom med inskriptionen "Markus Agrippa [Augustus närmaste vän, general och bundsförvant], Lucius son, konsul för tredje gången, lät bygga detta" fortfarande står idag. Men! Det är inte samma byggnad som lät byggas under Augustus tid. Den byggnaden brann ner. Den byggnad som står där idag lät kejsaren Hadrianus bygga på 100-talet, men han lät den ursprungliga inskriptionen stå kvar som en hyllning åt den då evigt hyllade Agrippa och Augustus som man så gott som resten av romarrikets historia alltid ville förknippa sig med som ledare för imperiet.

Det är väl ingen som inte vet att månaden Augusi är döpt efter Augustus, och att månaden Juli är döpt efter Julius Caesar? Vi kallar fortfarande våra månader efter romerska kejsare som levde för två tusen år sedan. Det är ganska svindlande, tycker jag.

Är man intresserad av romarriket rent allmänt så kan jag, förutom denna bok förstås, också rekommendera podcasten: The History of Rome Podcast
Länken går till första avsnittet.

Harry Potter

Harry Potter J.K Rowling

(Det här inlägget innehåller nog fler spoilers än jag normalt sett brukar ha i mina inlägg.) 

Jag började läsa Harry Potter i sjuan på högstadiet och innan dess hade jag i princip föraktat allt som hade med böcker att göra. Det var inget för mig, hävdade jag, det fanns inga böcker som kunde intressera mig minsann. Första gången läste jag de första tre böckerna på svenska och därefter upptäckte jag dem på engelska och sen läste jag alla följande böcker på engelska. Efter att jag för första gången läste första Harry Potter har jag mer eller mindre alltid haft en bok på läsning och alltid i hopp om att hitta nästa bok som gör mig lika fullkomligt uppslukad som Harry Potter.

Jag påbörjade det här inlägget efter att jag läst om första boken nu i vuxen ålder och jag hade tänkt att jag bara skulle skriva lite kort baserat på minnen av böckerna blandat med filmerna. Men sen läste jag andra boken och sen läste jag tredje och var helt fast. Det säger kanske mer än all text här nedan.


Karaktärer

Karaktärerna i Harry Potter är ju till stor del varför de flesta älskar böckerna så mycket (om jag får chansa hejvilt) och varför man dras in i dem så mycket. Men många av karaktärerna är verkligen rena och skära karikatyrer. Dursley-familjen t ex. De är verkligen genomruttna och deras sätt att behandla Harry är bortom all rimlighet. De är psykopatiskt besatta av normalitet och sättet de behandlar Harry på skulle förpassa vem som helst till fängelse för barnmisshandel. Det går lite över gränsen till vad som känns trovärdigt, tycker jag. Det finns ruttna människor i världen och många barn far illa, det är inte det. Men Dursleys kunde ju definitivt vara just riktigt genomruttna men på ett kanske mer trovärdigt sätt. Kanske skulle de ha kunnat misshandla både Dudley och Harry. Eller Vernon kunde vara alkoholiserad hustrumisshandlare eller något i den stilen.
Okej, okej, Harry Potter kanske inte skulle vara samma slags berättelse med den sortens diskbänksrealism, men ändå. Ibland känns just Dursley-familjen så absurt otrovärdiga. I synnerhet när de fortsätter att behålla Harry hemma hos sig trots sitt fullkomligt öppna hat mot honom. Det pratas ibland om barnhem och alla verkar överens om att Harry skulle passa bättre på ett sådant, så länge tänker jag att varför skickar de honom inte bara till ett sånt. Långt senare visar det sig visserligen varför Harry varit tvungen att bo just där men det ändrar ju inte Dursleys orimligt bisarra beteende. Jag kan också tycka att förklaringen känns lite som en efterkonstruktion av Rowling.

Många andra karaktärer är också verkligen övertydliga karikatyrer. Rita Skeeter, Umbridge och Gilderoy Lockhart t ex. De är verkligen uppskruvade till 140%. Inte ens superonda Voldemort är så onyanserad.

Huvudpersonerna är trots allt betydligt mer mångfacetterade och mänskliga, dock. Och det är ju tur!

Hermione är ofta den som står för det sunda förnuftet. När spådamen Trelawney förutspår något allmängiltigt och vagt som lite halvt verkar stämma säger Hermione förnuftigt "coincidence". Ron och Harry låter sig kanske inte heller luras i slutändan men deras tvivel är betydligt mindre genomtänkt och logisk än Hermiones.
Hermione är också definitivt mognast av de tre vännerna vilket visar sig väldigt tydligt i The Order of the Phoenix där hon förklarar Chos lite "märkliga"beteende glasklart för den ovetande Harry. För att inte tala om hennes planering och förberedelser inför jakten på Horcruxes i sista boken. Av de tre vännerna tycker jag bäst om Hermione. Hon är defintivt någon jag skulle vilja ha som vän.

Harry själv har det ofta väldigt svårt och hans liv är ganska tragiskt. Han tampas med mycket ångest, ondska och motgångar. Motgångar man väldigt ofta anser att han inte förtjänar. Han hyllas för saker han själv inte anser sig ha åstadkommit och han anklagas för saker han absolut inte gjort. Ett bestående minne från alla böcker är att han väldigt ofta just anklagas för något som han inte gjort eller som grundar sig i ett missförstånd vilket får stora delar av skolan eller hans vänner att bara vända honom ryggen.
När Harry är ensam och inte ens har Ron och Hermione att stötta sig emot, när det inte är de tre mot världen, det är då det känns som tyngst.
När Harry går in i tonåren på allvar i The Order of the Phoenix tappar han stundvis min sympati helt, dock. Han behandlar sina vänner illa, han behandlar Cho Chang illa och han tappar ibland fattningen och låter arrogant och självgod. Jag undrar hur mycket det har att göra med min egen ålder idag. Jag minns inte hur jag reagerade på Harrys beteende första gången jag läste böckerna och kanske var jag precis lika odräglig och hade precis samma inställning som Harry. Kanske är det också ett tecken på Rowlings förmåga att successivt och trovärdigt lyckas få Harry att faktiskt gå från att vara ett barn till att bli och bete sig som en förvirrad tonåring med orimlig krav och förväntningar på sig. Hans beteende gör honom definitivt mer mänsklig i alla fall. Han är inte den felfria, präktiga hjälten alla gånger.

Ron vet jag inte om jag ens gillar så mycket faktiskt. Han är ibland småsint och svartsjuk. Rowling förklarar hans svartsjuka i the Goblet of Fire som att han alltid måste mäta sig med sina bröder. Han måste leva med känslan av att allting redan är gjort av någon före honom. Om han inte lever upp till det eller uträttar något ännu bättre så känner han sig genast misslyckad. Sen när han blir Harrys vän hamnar han liksom åter igen i skuggan av någon annan som framstår som så otroligt mycket mer spännande i andras ögon.
Men Ron är ofta väldigt grabbig och faller snabbt för grupptryck. Det är nog det som jag har mest problem med. Harry står ofta tvekande inför många svåra beslut. Han vet inte alltid vad som är rätt och fel och det är heller inte alltid lätt att veta. Harry går dock oftast sin egen väg och fattar sina egna beslut medan Ron liksom aldrig kan nyansera ett problem. Medan Harry alltid försöker hålla sig till sanningen så gott han kan så brer Ron gärna på för att få sig en gnutta beröm och belöning.

Dumbledore. Den urtypiska visa gubben. Han tycks veta allt och kunna lösa alla problem. Han verkar alltid också veta mer än han avslöjar. Dumbledore visar nya sidor desto längre fram i böckerna man kommer och jag älskar det. Han är så mystisk och mytisk att varenda gnutta information som vi får om honom suger vi i oss omedelbart som vore det en smaskig skandal om någon helyllekändis.
Jag gillar verkligen känslan av att nästan varje bok avslutas med att läsaren och Harry får komma Dumbledore lite närmare. Under skolåret är han ofta nästan osynlig. Ibland är han bortrest på okända uppdrag eller så arbetar han instängd på sitt kontor. Men sen i slutet så är det som bokens stora belöning att man får veta lite mer om hur allting egentligen ligger till genom ett öppenhjärtlig samtal med Dumbledore. Han är någon man kan anförtro sig till. Han dömmer ingen och förstår omedelbart vad vi försöker säga när vi själva inte kanske vet exakt hur vi ska formulera oss. Det är svårt att inte gilla Dumbledore.
I sista och näst sista boken fördjupas vår bild av Dumbledore ytterligare. Kanske är han mänsklig trots allt och kanske är han inte det allvetande helgon vi trott. Kanske har han inte ens alltid haft Harrys bästa i åtanke. Dumbledore är som en förälder som man tror är just perfekt och allvetande när man är barn. Men desto äldre man blir desto mer inser man att ens föräldrar bara är människor med sina egna fel och brister, trots allt. Det är snyggt gjort av Rowling att successivt bygga upp den här bilden av Dumbledore.

Sen har vi ju Snape. Snape verkar vara urtypen för en ond, orättvis, sliskig jävel. En Voldemort light. Det är han också tillsynes hela vägen fram till sista boken. Jag skulle vilja säga att Snape är en av böckernas mest intressanta karaktärer. Men det är inte förrän i The Order of the Phoenix som han börjar framträda som en mer komplex karaktär i och med att vi får se delar av hans uppväxt där vi också får se en lite mindre smickrande sida av Harrys föräldrar. Dock tycker jag man hålls väldigt ovetande om Snapes egentliga roll i historien alldeles för länge. Läsaren har verkligen ingen som helst anledning att tvivla på Harrys tolkning av Snape som ond. Det hade varit intressant om Snape tillåtits vara mer tvetydig genom hela serien. Som att låta hans handlingar vara antingen mer dolda eller mindre uppenbara så att det fanns en öppning för fler tolkningar. Okej, det finns några enstaka tillfällen där man inte riktigt kan förstå varför han handlar som han gör, där hans motiv är mindre uppenbara och då han går emot den bild av honom som genomond. Ett exempel är i en av de tidiga böckerna när Snape hjälper Harry att hålla sig kvar på den förhäxade kvasten (men Hermione och Ron tror att han är den som förhäxar den) och i Order of the Phoenix där Snape blandar den hjälpande brygden åt Lupin för hans varulvssymptom. I de tillfällena tänker jag dock att det finns andra bakomliggande anledningar till handlandet. Om Snape t ex inte kunde hjälpa Lupin med den dryck han behövde vad för slags inkompetent potions master skulle han inte då framstå som? Varesig han inte kunde brygga drycken rätt eller om han vägrade brygga den hade han verkat väldigt misstänksamt. Så jag som läsare tänker att han endast gör det han måste göra för att inte avslöja sig som Voldemorts spion.

I övrigt gillar jag verkligen att flera karaktärer introduceras tidigt och får utvecklas genom böckerna. Neville t ex verkar i början vara stereotypiskt töntig och klumpig. Någon man antingen kan skratta åt eller känna ett visst medlidande med men han ges mer plats längre fram i berättelsen och får sin egen stund i rampljuset. Han växer in i en egen hjälteroll.


Tema

Ett genomgående tema i Harry Potter är definitivt kampen mot fördomar och främlingsfientlighet.
Voldemort och hans anhängare visar öppet hat mot "halvblodsmagiker" och mugglare. De ser dem som lägre stående varelser som kan behandlas hur som helst, alternativt utplånas helt. Rowling har till och med uppfunnit skällsord för trollkarlar med hälften mugglar-gener; mudblood. 
Bland de starkaste motståndarna mot sådant beteende är förstås Dumbledore. Han håller ofta tal om alla människors lika värde. Han säger t ex: "it matters not what someone is born, but what they grow to be!" i The Goblet of Fire. Han är känd för att ge alla en andra chans till och med dem som tjänat Voldemort.

Till det kommer även Hermiones kamp för lika villkor för husalverna. Husalvernas levnadsförhållande är slavlikt och Hermiones engagemang för deras frigörelse påminner om antirasismrörelsen.
Vad det gäller husalverna låter Rowling även goda trollkarlar tala för den icke ont avsiktliga åsikten att husalverna helt enkelt trivs som slavar ("de säger ju det själva!") som att de inte verkar 1kunna tänka längre än näsan räcker som attt fundera på att husalverna helt enkelt inte har något att jämföra med och att deras oändliga slaveri gjort dem blinda och självföraktande. Hjärntvättning är svår att slå sig fri från, i synnerhet när hela världen fortsätter säga att man är en slav som inte är vatten värd.
På så sätt väver Rowling in en parallell till vardagsrasism vad gäller husalverna.

När Voldemort håller på att ta över makten över hela den magiska världen är det svårt att inte läsa inskränkandet av halvblodsmagikernas rättigheter som en direkt referens till nazisternas metoder mot judar i början av Andra Världskriget. Först börjar det med små lagar om vad de får och inte får göra och sedan urartar det i rent folkmord. I Harry Potter börjar det t ex med skenrättegångar där man ställer "misstänkta" halvblodsmagiker mot väggen och tvingar de försöka bevisa att deras blod är rent trollskarlsblod eller att de inte stulit sin trollstav från en "riktig" trollkarl eller häxa.

I grund och botten är detta förstås kampen mellan gott och ont och det är just väldigt polariserat. Men det hela kommer i skruden av främlingsfientlighet och fördomar mot acceptans, tolerans och jämlikhet. Eller så är det bara jag som tolkar det så eftersom mycket av Sveriges politiska klimat kretsar kring sådana frågor just nu. Barn av min tid osv.

Sen är det lite "coming of age" över det hela också förstås. Harrys problem (förutom Voldemort och allt det där) går steglöst ifrån att vara pinsam och dålig i skolan till sina första kärleksproblem till inre ångest till tankar om vad som ska hända med hans liv efter skolan.
Harrys mognad speglas på fler sätt. T ex nyanseras de flesta karaktärer i takt med att Harry blir äldre. Både Sirius och Harrys föräldrar visar sig inte ha varit helt genomgoda under sina skolår och till och med Dumbledore börjar framstå som mänsklig i slutändan. Också det stora avslöjandet av Snape som oerhört modig och nobel (om än fortfarande arrogant och ganska obehaglig på andra sätt) nyanserar bilden av de personer Harry trodde sig ha en klar uppfattning om. Harry tvingas helt enkelt se världen mer och mer i dess faktiska gråskalor istället för svart och vitt i takt med att han växer upp.


Allmänt

Desto längre in i serien jag kommer desto bättre tycker jag den är. Inte konstigt det kanske. Berättelsen blir mörkare och mörkare och det appellerar ju kanske mer till mitt vuxna jag. Dessutom blir ju Harry äldre och äldre och hans inre tankeliv och problem kommer närmare mina egna, eftersom han närmar sig vuxen ålder.
Det är en grej jag uppskattar med serien. Jag kan med enkelhet föreställa mig Harry Potter som en bokserie där Harry alltid är elva år. Sju böcker om den elvaåriga trollkarlen Harry och hans äventyr. Men istället valde Rowling att låta Harry åldras i varje bok.

Det sker verkligen en oerhört tydlig, gradvis förändring genom böckerna från lättsam, tokig barnsaga om en pojke som blev trollkarl till ganska mörk och lite otäck fantasy.
Sista boken är nästan genomgående ångestfylld. Det känns som att världen håller på att rasa samman och älskade karaktärer dör på löpande band vilket Harry själv känner djup skuld över. Harry, Ron och Hermione bråkar stora delar av boken samtidigt som de i princip ensamma är tyngda med uppgiften att försöka rädda världen. Det är verkligen misär. Jag applåderar Rowling för att hon vågade låta det gå så långt. I sista boken är karikatyrerna och den stojjiga lättsamheten bara små strösselkorn istället för totalt genomsyrande som det varit i de flesta av de tidigare böckerna i serien.

Slutet i sig måste förstås också nämnas, när alla pusselbitar ges och alla knutar knyts ihop (Rowling låter verkligen inga ändar vara oknutna). Jag hade glömt hur intrikat allting faktiskt var. Hur allting hängde ihop. Jag vet inte om Rowling planerade allting från första början men det känns verkligen så. Om inte, så har hon på fri hand lyckats väva en mycket spännande berättelse med de detaljer hon lagt ut i tidigare böcker. Detaljer ur tidigare böcker vävs in och ges ny mening utifrån de nya avslöjade perspektiven och hela Harrys öde ges nytt ljus. Det är hjärtskärande när Harry och läsaren själv förstår att Harry är ett Horcrux. Att han själv alltid varit ämnad att dö för att rädda världen. For the greater good.

Okej, en liten del av mig tycker att det nästan, nästan kommer farligt nära att vara krystat. När trollstavar byter ägare i komplicerade samband hit och dit som ingen vetat eller förstått förrän Harry själv avslöjar den biten i sista mötet med Voldemort är det på snudd på osannolikt till och med inom Rowlings egna värld. Som att Rowling gjort allt för att komma på ett sätt för Harry att trots allt överleva det där sista mötet med Voldemort. Det mötet som Harry själv antar kommer ta hans liv.
Rowling hade definitivt kunnat låta boken sluta där med att både Harry och Voldemort dör.
Det hade varit sorgligt och orättvist och mörkt. Det hade definitivt varit ett värdigt slut. Vi hade kunnat gråta i takt med resten av vännerna i boken när vi begravt Harry som ofrivilligt offer och hjälte. Men det hade inte varit i närheten av lika tillfredsställande som när Harry överlever och tillslut får sin överväldigande revansch inför hela skolan!
Det finns en Jesus-metafor där någonstans också... Harry offrar sig själv för de andras skull men återuppstår strax efter... Harry får ju definitivt agera frälsare.. Hmm.

Jag måste också bara nämna slutet av den absolut sista boken. Den lilla epilogen. Jag kan inte låta bli att känna att det är ett solklart fall av att ej-veta-när-man-ska-sluta. Rowling kanske kände sig tvungen att skriva ett sådant slut av påtryckningar från fans. Fan service, som det ju kallas. Jag kan leva med epilogen men tänker ändå att boken hade klarat sig utmärkt utan den.

Jag har så svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag även andra gången, många år efter första gången plöjer Harry Potter-böckerna som inget annat. Böckerna The Magicians kommer faktiskt nära, men inte hela vägen fram till samma oerhörda uppslukning. Patrick Rothfuss Kingkiller-böcker är också där någonstans på listan.
Är det kanske just det enkla onda mot goda-temat som gör det? Att det är lätt att välja sida? Böckerna kräver inte jättemycket tankekraft för att hänga med i och läsaren serveras med en väldigt älskvärd huvudkaraktär att känna medlidande med. Sedan är det förstås lockande med idén att få upptäcka att man är trollkarl och att allt det man trodde var på låtsas faktiskt är på riktigt. Det är säkert allt detta och en del andra småfaktorer.
Det är hur som helst inte något jag ens skäms för. Jag kan bli lite irriterad på mig själv för att jag blir påverkad av "enkla tricks" i någon smörig Hollywood-romcom, men inte blir jag irriterad på mitt engagemang i Harry Potter som nog, i grund och botten, klassas som ganska enkel och lättsmält litteratur, utan vidare akademiskt värde, så att säga.


Slut

Ett relativt svamligt inlägg om en serie på sju böcker. Som med alla bra bokserier känns det tomt och ensamt när sista boken är läst. Å ena sidan vill jag genast upptäcka en ny serie, alternativt läsa om en gammal så att jag vet att det finns mycket att hämta en lång tid framöver. Å andra sidan känner jag mig som en bränd älskare som inte vill känna samma tomhet igen när även nästa bokserie tar slut.

Trigger Warning

Trigger Warning av Neil Gaiman

Neil Gaiman skriver ganska varierade saker och är otroligt produktiv. Han har gett ut både ganska mörk fantasy med tunga teman som droger och döden som i Sandman och lättsam barn-fantasy i stil med The Graveyard Book till renodlade småbarnsböcker som Chu's first day at school. Han har också skrivit manus och arbetat tillsammans med filmskapare och även skrivit manus till ett datorspel. Gaiman har definitivt många sidor och bara för att du gillar en av hans böcker betyder det inte att du omedelbart kommer att gilla alla de andra. Åtminstone är det så för mig.

Trigger Warning släpptes i slutet av 2014 och är en novellsamling.
Jag har läst ganska mycket av Gaiman men tyckte inte alls om hans senaste Ocean at the end of the lane som jag också skrivit om i bloggen tidigare. Trigger Warning ligger i det lite mer vuxna - och bitvis kanske också lite av det mörkare facket av Gaimans skriverier skulle jag säga.
I inledningen skriver Gaiman själv att Trigger Warning är en samling berättelser med masker som tema. Masker som vi bär och ibland gömmer oss bakom. Alla bär mask och det är det som gör oss intressanta, skriver Gaiman. Ibland är mask-temat väldigt tydligt i berättelserna och ibland mer diskret och symboliskt. Ibland handlar det t ex om någon som framstår som en sak men är egentligen något annat och ibland är det helt enkelt någon som bokstavligen bär en mask för att dölja sitt egentliga jag. Döm inte boken utifrån sitt omslag är själva temat, så att säga. Det är en bra utgångspunkt, det får jag säga.

Berättelserna är väldigt Gaimanska. På gott och ont. Jag tycker att han ofta har en tendens att låta vad som helst hända. Ungefär "whoaaa, se vad crazy och tokigt det blev!" Jag måste säga att jag inte är så förtjust i det egentligen. Jag har läst tillräckligt mycket av Gaiman för att veta var hans "tokigheter" brukar ta vägen så det blir liksom ändå ganska förutsägbart. Det kan vara en pryl som kanske är en helt normal köksapparat men egentligen är det en magisk, kunglig artefakt från ett hemligt fantasyrike där en ond trollkarl härskar! Och vi tråkiga, normala människor vet inget om hur den prylen egentligen ska hanteras osv osv. Det exemplet är helt taget ur luften, men ungefär så. Grejen med det, i synnerhet i en novell, är att jag alltid vet att ingenting som är "crazy" egentligen är genomtänkt och kommer få en spännande upplösning i slutändan. Utan det är bara crazy för sakens skull; för att vara fantasifull. Det funkar inte på mig. Jag älskar mystiska saker i blandat med vardag men då vill jag åtminstone få en aning om att det finns ett djupare mysterium att lösa och som kanske avslöjas i slutet av boken. Annars blir det liksom bara "jaha oj så tokigt då...".

En annan sak som också är ganska förutsägbar, i åtminstone Trigger Warning, är att ibland låter Gaiman en sak vara osagd vilket jag absolut brukar uppskatta. Jag uppskattar när det osagda är ett gäckande mysterium där kanske flera möjliga svar dyker upp i huvudet. Man får fantisera. Men i Trigger Warning lämnar Gaiman liksom ett elefantformat hål i berättelsen och alla vet att en elefant skulle passa i hålet. Det blir liksom inte så spännande eller intressant. Jag hoppas den metaforen låter vettig...

Men även om jag överlag är ganska underväldigad av Trigger Warning så finns det några noveller som ändå ökar mitt engagemang för en liten stund.
En novell t ex, Nothing O'Clock vilket är en Doctor Who-berättelse. Jag har aldrig sett Doctor Who men jag känner förstås till serien, om inte så detaljerat. Till min stora förvåning tyckte jag mycket om Doctor Who-novellen utan att egentligen veta ett dugg om bakgrunden till serien. I den, i motsats till vad jag skrev här ovan, så känns det som att det faktiskt finns en djupare bakgrund bakom de mysterier och tokigheter som dyker upp. Det känns som att det finns ett svar, även om jag som läsare kanske inte ens får det svaret just nu, i just den här berättelsen. Jag blev dessutom mer intresserad av Doctor Who. 

Ett annat undantag är Click-Clack the Tattlebag som faktiskt slutade relativt oväntat och dessutom oväntat läskigt.

The Thing About Cassandra är lite finurlig och intressant om identitet och verkligheten men man ser slutet och "twisten" på milslångt avstånd.

Sista novellen är en liten utökning Gaimans bok American Gods med karaktären Shadow. Det är nog också den enda novell som känns som en traditionell berättelse med dialog, miljöbeskrivningar och kronologisk historia.

Det finns också en verkligen typisk Gaimansk berättelse. Nämligen en där Gaiman tar en klassisk saga, i det här fallet Snövit, och skriver om den eller skriver en egen version av den. Ofta med en annan twist eller annan mörkare ton. I Trigger Warning heter den The Sleeper and the Spindle.

Det finns två, tre andra noveller utöver dessa som jag också fick ut någonting av men andra var bara så tråkiga att jag antingen glömde vad de handlade om halvvägs igenom eller som jag skippade helt för att jag tröttnade.
Men kanske är det så som med ett musikalbum. Kanske är det bara en eller två låtar som egentligen är bra och allt det andra bara skippar man. Kanske är det helt okej att gilla en eller två noveller för att det ska kännas värt att ha skaffat och läst hela samlingen.

Jag vill verkligen tycka om noveller. Och ibland gör jag det också. Men jag har ofta en tendens att bara snabbt vilja plöja igenom en novell för att snabbt gå vidare till nästa, osv. Det blir inte samma engagemang som en hel roman. Det är en dum tendens, men så blir det för mig ibland.

Det känns som att jag skrivit det här förut, men i slutändan vet jag bättre böcker av Gaiman som gjort betydligt större intryck på mig än Trigger Warning. T ex Neverwhere och American Gods för att nämna två.

Reaching for Infinity

Reaching for Infinity novellsamling redigerad av Jonathan Strahan

Detta är en novellsamling med ett ganska specifikt tema. Ambitionen enligt Strahan var att samla berättelser ur en relativt nära framtid om händelser när mänskligheten står och väger på gränsen till "oändligheten" inom de närmsta hundra åren ungefär. Ännu mer specifikt; om de människor som är med och påverkar övergången från "den gamla" världen och den nya. Strahan har tidigare samlat berättelser utifrån liknande kriterier: Engineering Infinity och Edge of Infinity.

Reaching for Infinity har författare som min gamla favorit Alastair Reynolds och Greg Egan som skrev Permutation City som jag skrivit om i bloggen tidigare. De övriga författarna är för mig okända sen tidigare. 

Så de flesta berättelser är alltså relativt jordnära.
Novellen Kheldyu äger t ex rum på Jorden och cirkulerar kring en enorm anläggning som ska suga upp koldioxid ur atmosfären. Men anläggningen är avstängd på grund av olönsamhet och andra omständigheter. Men den stenrika företagsägaren bakom projektet vill sätta igång anläggningen igen av dunkla anledningar.
Det är en av de minst extravaganta berättelserna men är en av de mest spännande att läsa. 

En annan berättelse. Trademark  Bugs: A legal history, är skriven som en återberättelse av en lång rättsprocess. Först tyckte jag det var lite töntigt skrivet och torr, fackengelska är tråkig att läsa även när det handlar om fiktion tänkte jag. Men sen började jag förstå vad det handlade om och vad "rättsfallet" handlade om. Den är skriven som en objektiv redogörelse för rättsprocessen och när jag kom in i det började de rättsliga argumenten kännas kusligt verklighetstrogna. Det är klassisk hårklyveri och logiska megakurvor när man försöker få rätt i sak men slänger moral och mänskligt värde åt fanders.
Kort handlar det om att de stora läkemedelsföretagen börjar tillverka sina egna bakterier och virus som de sedan smittar befolkningen med för att därefter sälja medicin och botemedel mot. Det känns inte helt osannolikt att det skulle kunna hända i verkligheten. Jag vet inte mycket om biologi, men det låter inte alls som att det skulle vara omöjligt att åstadkomma själva sjukdomarna redan idag, om man skulle vilja. Jag vet att man t ex kartlagt vissa virus fullkomliga arvsmassa idag.
Det läskiga är också att jag förstår läkemedelsföretagens argumentation och jag kan definitivt förstå att de argumenten faktiskt skulle tas på allvar i en rättsprocess. Så även om ens moraliska kompass spontant skulle göra enorma utslag så känns inte saken helt solklar vilket är riktigt läskigt!

De två sista berättelserna har på sina egna sätt fri vilja som sin stora fråga. Inlägget före detta i bloggen var Free Will av Sam Harris, så man kan säga att jag har haft sådant i tankarna på sistone.
Alastair Reynolds novell In Babelsberg (som för övrigt kanske är den mest högflygande orealistiska novellen bland de övriga mer jordnära novellerna) berättar en levande robot om sitt kändisskap som utforskare av solsystemets yttersta kanter. Människor älskar honom och fascineras av honom. Men trots det är han bara ett instrument med programmerade instinkter och drivkrafter. Han är ingen annan än den han måste vara. Vem är han och kan han stå till svars för sina handlingar? Har han fri vilja?
Svaret tycks vara nej och i förlängningen frågar vi oss förstås samma fråga om oss själva. Har vi fri vilja? Kan vi stå till svars för våra handlingar? Vem eller vad är vår skapare?

I sista novellen Hotshots är fri vilja ett mycket mer uttalat och fokuserat tema. Huvudpersonen Sunday är uppvuxen, uppfostrad och utbildad till att utföra uppgifter långt ut i yttre rymden. Långt bort och isolerad från andra människor utan möjlighet att återvända. 
Sunday förstår att hon inte har fri vilja. Hon är konstruerad och indoktrinerad till att älska denna uppgift och längta efter den. De få anhöriga hon har är del av samma program och kommer följa med ut i rymden på liknande uppdrag. Men trots det vill hon göra uppror mot sin "arbetsgivare". Hon vill inte vara hjärntvättad, hon vill göra sina egna val. Samtidigt kan hon inte bryta sig fri från indoktrineringen. Hon vill resa ut i rymden men hon är kluven inför det faktum att hon inte valt den vägen själv. Egentligen verkar hon inte själv veta vad hon vill. Vill hon vilja utföra sin uppgift eller vill hon inte vilja utföra den? Önskar hon att hon var född som någon annan eller trivs hon med sin uppgift trots att hon inte valt den själv? 
Att jag säger att fri vilja är ett tydligare och mer uttalat tema än den förra är för att karaktärerna diskuterar fri vilja. Man är ganska överens om att ingen längre tror på det. Skillnaden är att Sunday vet vem som styrt och bestämt hennes vilja. Hennes liv är givet mening och mål från födseln, vare sig hon vill eller inte. Hennes liv är inte lämnat åt slumpen.

Jag tycker inte att någon av novellerna riktigt lyfter. Kanske med Trademark Bugs som undantag. Denna samling hade ju ett väldigt specifikt tema och tanken var ju förstås att låta samtidens främsta science fiction-författare bidra. Harlan Ellisons novellsamling Dangerous Visions, som ville samla den tidens främsta science fiction-författare (60-talet) tycker jag var betydligt mer spännande. Kanske var de novellerna visserligen också mer utsvävande och "overkliga". Reaching for Infinity är ju också uttalat mer jordnära med åtminstone viss ambition till att förankra berättelsen i realism och trovärdighet (som sagt känns dock flera av de ganska flummiga i vissa detaljer). Jag föredrar nog de berättelser som kanske har en trovärdig grund men som svävar iväg mycket längre fram i tiden och tillåter sig mer extrema extrapoleringar. Så med det sagt, måste jag säga att de andra samlingarna Engineering Infinity och Edge of Infinity låter mer intressanta.

Free Will

Free Will av Sam Harris

Sam Harris är filosof och har en PhD i neurovetenskap vid UCLA. Han är också grundare tillsammans med sin fru till stiftelsen Project Reason som arbetar för att främja vetenskap och sekulära värden i samhället och världen.
Harris har också gjort sig ganska känd som en av de väldigt frispråkliga ateisterna i samma liga som Richard Dawkins och Christopher Hitchens (som dog 2011).

Free Will är en kort bok på ca 70 sidor som argumentarer emot föreställningen om att människan har en fri vilja.

Jag har under en lång tid ställt mig till skaran som anser att vi omöjligen kan ha fri vilja. Jag vet inte varifrån jag fick den idén, om den var min egen från början (vilket i sig blir ett meningslöst begrepp om man tänker på det som sägs i boken) eller om jag fick det direkt ur en bok. Ett kort kapitel om fri vilja finns t ex i Douglas Hofstadters bok I am a strange loop som jag läst för ett par år sedan. Hofstadter är av samma åsikt som Harris; fri vilja är en illusion.
Dock är slutsatsen inte särskilt långsökt eller osannolik att dra på egen hand tycker jag. Vetenskapen har sedan länge pekat åt en riktning som talar emot fri vilja då allting i vår värld är en kedja av orsak och verkan. Universum har sedan länge förståtts som deterministisk och så vitt vetenskapen vet och känner världen så är människan en del av Universum och inget magiskt väsen som står utanför eller över Universums lagar. Undantaget till den perfekta determinismen har på "senare" tid varit kvantmekanik, men vi kommer till det.
Människan är en del av denna kedja av orsak och verkan och alltså är allt vi gör ett resultat av vad som hänt tidigare. Alltså har vi ingen fri vilja. Jag ska dock inte dra hela Harris argument för det blir för långt. Men i grund och botten är det det som det handlar om. Våra val och handlingar är ett resultat av våra gener, våra tidigare erfarenheter och utomstående faktorer som är bortom vår kontroll. Inte ens om vi väljer kaffe eller te på morgonen är tal om fri vilja.

Det mesta i Harris argument är ren filosofi och resonemang men han tar också upp de berömda experimenten som visat att våra beslut syns i hjärnan flera sekunder före vårt medvetande tror att den gjort beslutet. I ett sånt experiment skulle alltså en person kunna förutse varenda val du gör före du gör valet.
Sådana här experiment tycker jag understryker idén om vårt medvetande som en biprodukt av vår komplexa hjärna.

Egentligen är alltså denna bok en aning borstlösad på en som redan är frälst. Dock är det alltid bra att uppdatera sina argument eller för att bara bli påmind om att verkligheten inte alltid är som man tror till vardags. Men vad jag kanske egentligen var ute efter när jag valde att läsa denna bok (förutom underhållningen i sig) var i hopp om att få en aning om hur jag som människa ska förhålla mig till vetskapen att min vilja inte är fri. För det tror nog de allra flesta till vardags att man har.
Bland det bästa jag vet är att få mina föreställningar och min världsbild omkullkastad av nya vetenskapliga rön. Det brukar resultera i perspektiv som förskjuts fram och tillbaka. Ofta från ett vardagligt, subjektivt perspektiv till ett mer objektivt, vetenskapligt perspektiv. T ex föreställningen om mig själv som unik, tänkande, kännande individ i huvudrollen i mitt eget liv å ena sidan och en överlevnadsmaskin åt mina gener å andra sidan. Eller att vårt öga som ett perfekt skapat organ som kan se alla möjliga färger, i motsats det faktum att vi endast ser en otroligt begränsad del av det spektrum som faktiskt existerar omkring oss hela tiden. Jag menar, det är sant att vi i det stora hela är så gott som blinda, men det är också sant, tycker jag, att våra ögon är fantastiska och helt "magiskt" konstruerade av evolutionen.

Boken gav mig nog egentligen inga nya insikter om hur jag ska ommöblera min världsbild rent filosofiskt, men för att ta ett exmpel på vad jag ens menar. Tänk tiden innan man visste att Jorden roterade kring solen. Om du ena dagen tror att Solen roterar krings Jorden och nästa dag vet att det är tvärt om så är det egentligen ingenting som förändrar ditt vardagliga liv. Solen kommer fortfarande gå upp och ner på samma sätt som den alltid gjort. Men det får dig att omstrukturera hur du ser på verkligheten. Hur det ligger till. På samma sätt tänker jag att det borde vara med djupare insikt i vilka vi är som människor. Vissa insikter kan ju naturligtvis påverka mer konkret än andra.


Harris tar upp hur han anser att insikten om människans brist på fri vilja kan förbättra samhället om den stora massan verkligen tog till sig det.
Harris menar att om vi tar till oss den här vetskapen så borde det också leda till bland annat mindre hat i världen. Mindre hat därför att om vi förstår att den som gjort oss ont inte gör det av någon slags ond, fritt vald avsikt så försvinner anledningen till vårt hat. Hur kan vi hata någon som inte är ond avsiktligen? Och om vi som individer inte riktigt kan skaka av oss hat och hämdbegär, för att vi helt enkelt är underkastade sådana mekanismer i hjärnan (jag tror inte det är någon som hävdar det rent vetenskapligt, men OM) så kan åtminstone samhället se till att våra lagar och våra straff är utformade efter vetskapen att vi alla är ett resultat av goda eller onda förutsättningar och inte intentioner. USAs lagstiftning kanske i större grad än den svenska (spekulerar vilt) faktiskt bygger på att offer ska få hämd och upprättelse i motsats till att faktiskt skydda samhället och andra människor från samma brott. Ta som exempel Annika Östberg som satt fänglsad i USA. Hennes upprepade ansökningar om nåd stoppades av annhöriga till brottens offer pga av ren och skär hämdbegär. Hon hade inte fått vad hon förtjänat än, menade de anhöriga. Förståeligt å ena sidan. Rent personligt förstår jag deras hat. Men å andra sidan fyller det någon rimlig funktion för samhället om vi vet vad vi vet om hur vi fungerar som människor.

Desto mer vi lär oss om hur vi fungerar som levande varelser desto bättre kan vi anpassa våra liv och vårt samhället för att vi ska må så bra som möjligt. Det är precis samma poäng som görs i Neurorevolutionen av Lone Frank som finns här på bloggen också. Vissa nya insikter kanske känns obehagliga och skrämmande. Som att se att vi inte är i full kontroll över våra egna liv på det sätt vi normalt tror. Eller att vi i högsta grad är vår hjärna och att man kan manipulera den med mycket enkla medel och därmed förvränga vem du tror att du är.
Men med alla dessa kunskaper kan vi också hjälpa oss själva att må bättre. Som att bygga bättre samhällen anpassade efter vilka vi är och inte efter någon kulturellt inbillad version av vem vi tror vi är.

Neuromancer

Neuromancer av William Gibson


The sky above the port was the color of television tuned to a dead channel.

Så lyder Neuromancers första mening. Magiskt.

Ah Neuromancer. Klassikern! Boken som kanske mest satte genren cyberpunk på kartan. Termen cyberspace populariserades också till stor del tack vare boken. Det var kanske inte Gibson som myntade begreppet cyberspace men det var nog tack vare Neuromancer som det spreds. Cyberpunk som genre är kanske inte lika stort idag dock.
Neuromancer har vunnit de stora science-fiction-priserna Nebula, Philip K. Dick award och Hugo award.

Case är eller var en framgångsrik hackare i cyberspace, men när han gör det mest korkade och förbjudna; stjäl från sin arbetsgivare så straffas han genom att hans centrala nervsystem skadas så att han inte längre kan nå cyberspace med sin dator.
Cyberspace, The Matrix, var hans liv och levebröd. Case var en av dem som föraktade allt som förknippades med verkligheten. Sedan han portats från cyberspace lever Case som smågangster på gatan för att överleva och precis när han i jakt på pengar som knarklangare gjort sig skyldig fel personer alldeles för mycket pengar stöter han på livvakten/gatusamurajen/legoknekten Molly. Molly jobbar åt ex-militären Armitage och Armitage har ett botemedel som kan rädda Case från sin cyber-exil. Men som betalning för boten måste han ställa upp på ett väldigt specifikt hackerjobb. För att garantera att Case hedrar sin del av avtalet låter Armitage inplantera samma gift som slog ut Case till att börja med i hans blodomlopp i små kapslar som långsamt löses upp och frigör giftet om det inte tas bort i tid.
Case rycks med i en dunkel, komplicerad intrig mot sin vilja.
  
Boken kom -84 och på ett sätt är det en framtidsvärld i 80-talsanda som beskrivs i Neuromancer. Det vill säga den mörka teknologidränkta dystopin. Samtidigt är Neuromancer ganska tidlös. Teknologin som beskrivs är till stora delar obeskriven annat än dess effekt. Men ibland dyker det upp ord som kassett och det finns fortfarande fasta telefoner i världen i Neuromancer. Dessutom verkar det inte finnas någonting som motsvarar t ex en mobil och mycket annat. Så på så sätt känns världen som en blandning mellan 80-tal och en ouppnåligt avlägsen framtid. Men det är definitivt en värld som fortfarande håller ihop. Ingenting sticker egentligen ut som omedebart fel eller föråldrat. För trots begrepp som kassett så beskrivs aldrig kassetten mer än som ett medie för data, precis som en CD eller ett USB-minne eller vad som helst.
En annan bidragande orsak till varför Neuromancer åldrats med värdighet är att den inte innehåller några referenser till "den gamla världen". Det finns inga referenser till 80-tals-kändisar, filmer eller liknande. Mycket science fiction tycker jag ofta gör just det som ett sätt att datera vår egen värld och få den framtidsvärld i boken att kännas mer avlägsen. En karaktär kanske försöker förklara en händelse i bokens värld genom att dra paralleller till en händelse som faktiskt skett i verkligheten. Det är som för att öka känslan av realism genom att koppla in vår värld med bokens. Men ofta tycker jag effekten blir den motsatta. Varför skulle en människa flera hundra (ibland tusen) år in i framtiden referera till Elvis eller någon enskild terroristhandling på 2000-talet? Okej, det är sant, vi refererar idag ibland till Aristoteles, Shakespeare osv. Men det hänger på hur man gör det också. Neuromancer håller sig i alla fall borta från allt sådant och det gör bara gott för historien. Neuromancer ger verkligen ytterst få, om någon ledtråd till hur långt in i framtiden vi befinner oss. Vad Gibson däremot använder relativt flitigt är namn på kända företag som uppenbarligen överlevt in i den här världen men utökat sitt register av produkter och samhällsfunktioner.

Det mesta i Neuromancer får man försöka förstå utifrån sitt sammanhang. Väldigt lite av de prylar och teknologi som introduceras ges någon explicit förklaring. Och sammanhanget man väntar på kan ibland komma en bit efter att en ny pryl introducerats. I en del annan sci fi jag läst kan man ibland få en kort genomgång vad en pryl är och hur den fungerar. Även helt påhittad sådan alltså. Ibland gillar jag sånt, men det tar en ju ofta ut ur berättelsen för ett ögonblick. Neuromancer kliver aldrig ut ur berättelsen.

Neuromancer har en väldigt rik värld. Det är verkligen tjockt med detaljer och världen känns levande och sammanhängande.
Blade Runner kom ut strax före Neuromancer, och Gibson var rädd att läsaren skulle anta att han snott atmosfären och bildspråket från Blade Runner. Men det är kanske en sådan sak som låg i luften vid den tiden när fler personer kommer på samma sak samtidigt. Hur som helst så står Neuromancer alldeles utmärkt på egna ben. Och gillar man den ena så gillar man troligen den andra. Neuromancer är en väldigt jordnära, rå och smutsig värld.

Mycket fiktion har senare inspirerats av Neuromancer. Det är mycket som Gibson var först med, eller åtminstone bland de första. Det får mig att undra över hur det faktiskt var att läsa boken på 80-talet innan man hade upplevt och satt sig in i liknande världar i andra böcker, spel, och filmer. Innan Internet och mobiltelefoner och sådant var vardag. Jag undrar om det var ännu svårare att sätta sig in i, eller om det lät ungefär rimligt ändå.

Och appropå framtidsteknologi. Neuromancer är definitivt science fiction, men samtidigt känns det inte som att fokus har legat på det för Gibson. Det är som att den är skriven för den visuella effekten, mer än för smarta innovationer. Även om smarta innovationer har blivit lite av bokens signum, som t ex att förutse Internet innan det var stort. Vad jag försöker säga är att det är som att den är skriven mer för "konsten" än för smart tekno-nörderi med syfte att trycka in så många coola uppfinningar och idéer i berättelsen som möjligt. Neuromancer innehåller dock ingenting uppenbart "fel" eller "orealistiskt". Det finns ingen "sci-fi-magi", så att säga.

Det är en fantastiskt intressant och spännande berättelse. Det är en sån där bok man måste läsa om man är intresserad av science fiction, cyberpunk och den sorterns världar. Om så bara för att känna till grunden till så mycket som kommit efter. Lite som att läsa Tolkien om man gillar fantasy

Amatka

Amatka av Karin Tidbeck

Svensk science fiction i en ganska klassisk diktatorisk framtidsdystopi. 
Fast science fiction är det nog inte egentligen om man vill hårddra det. Det är mer åt fantasy eller kanske till och med lite weird fiction över det hela, om man vill klyva hårstrån.
 
Amatka är en stad dit Brilars Vanja Essre Två (eller bara Vanja till vardags) reser från sin hemstad Essre på uppdrag av sin arbetsgivare för att kartlägga invånarnas hygienvanor och tillgängliga hygienprodukter för att avgöra om det eventuellt finns möjlighet att lansera nya produkter där.

Världen i Amatka (där Essre är en liknande koloni) är en kommunistisk, planekonomisk dystopi. Det är kallt, kargt och spartanskt. Det är brist på det mesta och maten verkar till största del gjord på svamp i olika former som odlas i stora, mörka grottor. Barn ska inte ty sig till sina föräldrar utan fostras in i kollektivet i stora barnhus. Några enstaka privata företag tillåts (men inga pengar) och det är alltså ett sådant som skickat iväg Vanja på uppdrag. I övrigt verkar allting bestämmas av det som människor kallar "styrelsen". Det är förbjudet att säga emot styrelsen eller prata negativt om dess beslut. Det tycks också vara förbjudet att ägna allt för mycket tankar och energi åt att minnas olyckor eller de döda eller andra olägenheter. Man ska snabbt gå vidare och vara glad för det man har.

I början är det verkligen grått och tråkigt till och med i berättelsen. Det är ingen berättelse som kastar in läsaren i omedelbar spänning. Det finns små mysterier där från första början, men det är ingenting som ägnas någon tid alls, så allt man hinner tänka är "hmm, vad är det där om?". Halvvägs in i boken börjar jag däremot känna ett riktigt intresse för handlingen och min uppmärksamhet riktas mot något väldigt specifikt som jag vill veta mer om.
Det byggs långsamt upp ett intresse för världen och vad det egentligen är som händer och har hänt. Vi får inte veta var i världen vi är och datum och dagar har fått nya namn. Veckan har fortfarande sju dagar, men dagarna heter nu förstdag, andag, tredag osv.

Det är en ganska enkel bok samtidigt ganska diskret i någon mening. Kanske lyfter jag inte så mycket på ögonbrynen i början därför att författaren inte sätter upp stora pekpinnar som pekar vart jag ska titta.
Sådant gillar jag, det har jag sagt många gånger i den här bloggen.
Stämningen blir långsamt mer och mer obehaglig desto mer som avslöjas och desto närmre avslutet vi kommer. Tillslut har man några svar men den största frågan är öppen för tolkning.

Jag har sett det skrivet att Amatka handlar om ordets makt. Bokstavligen. Inte min analys, så smart är jag inte. Men ja, kanske. Kanske kan man i så fall se Amatka som en bok i samma tradition som George Orwells 1984. 1984 handlar också i stora drag om språket och vad det gör med människors sätt att tänka. I det totalitära övervakningssamhället i 1984 är vissa begrepp förbjudna att ens tänkas (thought crime) och man har byggt ett helt nytt språk för att kontrollera människors tankar genom just språket. Vissa tankar går inte längre att tänkas eftersom begreppen inte längre finns i vokabuläret. I Amatka görs det mer konkret, kanske man kan säga...
 
Grunden som en diktatorisk mardröm är som sagt lånad av många föregångare (och av verkligheten såklart) men bokens stora "grej" (för att vara väldigt vag) känns ändå fräsch och intressant. 
Men trots intresset blir jag aldrig sådär oerhört emotionellt engagerad. Jag känner inte jättemycket för Vanja eller någon annan karaktär. Det blir dock ganska spännande i slutet och ganska obehagligt på ett bra sätt.