måndag 18 april 2016

Seveneves


Seveneves av Neal Stephenson

Sevenevens tar sin början i vår nutid. Stephenson daterar världen och boken i sig genom att använda de autentiska namnen på diverse kända och populära Internetsidor så som Youtube, Twitter, Facebook och Reddit.
I bokens första sidor får vi veta att Månen exploderar av en okänd anledning. Snart kommer forskare runt om i världen fram till att detta fenomen tillslut kommer att resultera i ett meteroitregn som kommer vara så intensivt och pågå så länge att allt liv på Jordens yta kommer att utplånas. Regnet kallar de the Hard Rain och det kommer pågå i flera tusen år. Själva regnet beräknas inledas inom två år från det att Månen splittrats.
Mänskligheten har alltså två år på sig att komma på ett sätt att bevara sin art för framtiden. Således börjar världens länder hjälpas åt att bygga om den internationella rymdstationen ISS till en ark i ett försök att rädda en liten, utvald del av mänskligheten.

En klassisk undergångshistoria alltså. Dock måste jag säga att jag nog inte läst någon annan bok med så tydligt undergångstema tidigare. En "vi-kommer-alla-dö-inom-en-förutsägbar-framtid-vad göra-bok".
Men så börjar det alltså. Vi får följa flera karaktärer i denna, näraframtidsvärld och många, många fler karaktärer genom bokens alla tidsepoker.
En av huvudkaraktärerna i bokens inledning är Doc Dubois som i boken är en känd vetenskapsman och "vetenskapsförmedlare". Han som karaktär är uppenbart inspirerad av personer som Carl Sagan, Neil Degrasse Tyson, Bill Nye osv. Hans person, hans budskap och ordval är så väldigt lika just dessa nämnda personer. Det är genom hans pedagogiska och karismatiska lugn som världen får lära sig mer om sitt kommande öde. Men han är inte bokens huvudkaraktär, jag tyckte bara att det var kul att han så tydligt varit inspirerad av verkliga personer, om än kanske lite distraherande också.
Att berätta mer om bokens verkliga huvudkaraktärer vore att avslöja en stor del av bokens grundidé dock.

Seveneves får jag nog ändå kalla hård science fiction. Kanske den mest renodlat hårda science fiction-bok jag någonsin läst. På gott och ont. Den innehåller många, långa stycken som ägnas åt att förklara hur saker och ting fungerar rent tekniskt. Som exempel denna ark som ska byggas. En Cloud Ark som den tillslut kallas. Denna rymdstation ges sida upp och sida ner av utförliga beskrivningar av hur den designas, sätts ihop och med vilka metoder. Inklusive en specialdesignad rymddräkt/rymdkapsel som används av en särskild grupp arbetare i ett särskilt skede av arbetet med stationen. Denna enskilda rymddräkt beskrivs detaljerat hur den fungerar för att kort därefter aldrig nämnas igen i resten av boken.
Jag har tidigare kommenterat William Gibsons sätt att aldrig ge läsaren en förklaring till alla de tekniska termer och förkortningar som flyger omkring i texten. Stephenson är raka motsatsen. Allting förklaras. Antingen via en karaktär som Dubois i dialog eller bara via en berättarröst.
Jag skulle inte säga att det riktigt är att dumförklara läsaren i detta fall, eftersom jag inte har koll på de flesta av dessa termer (de som faktiskt har sin grund i verkligheten) men det känns ibland som en lärobok mer än skönlitteratur. Det är som att Stephenson säger "Okej, snart ska jag beskriva handlingen, men först en grundkurs i omploppsbanor".

Vad som däremot kanske inte ges så mycket förklaring är hur världens länder så snabbt sluter upp kring forskarnas besked och hur snabbt de allihop enas om att bygga ut ISS till en ark för mänsklighetens överlevnad. Detta är förstås föremål för diskussion om man så vill. Hur sannolikt är det att världen enas så snabbt och så enhälligt? Några små protesterande grupperingar beskrivs, men på det stora hela är alla överens. Jag hade lika lätt accepterat att boken enbart beskrivit hur alla länder föröskte enas om något men misslyckades och sen gick Jorden under, The End.
Hur många år har det inte tagit för forskare att övertyga politiker om att det sker en livsfarlig global uppvärmning idag som jämförelse? Och även när hela forskareliten är överens, hur pass överens är de politiska ledarna idag om att vi måste göra något åt det? Hur överens och redo att agera är alla vi andra?
Att månen exploderar är mer uppenbart och omedelbart dramatiskt visserligen men just det omedelbara enandet känns snudd på osannolik. Den värderingen är upp till var och en såklart. Jag accepterar det lätt förvisso och det är ingen stor grej som förstör min upplevelse. Men ville ändå påpeka det.

I början tyckte jag att de tekniska beskrivningarna låg lite i vägen för själva handlingen. Jag vände sida efter sida och undrade när tusan vi skulle komma någon vart i handligen. Jag var också rädd att dessa beskrivningar skulle dränka det som ändå är det intressanta i en sådan här berättelse. Det vill säga hur människan reagerar. Men tillslut så förstod jag syftet med allt detta. Det bidrar till en känsla av oerhörd realism och skörhet. Det är här de tekniska beskrivningarna i Seveneves fyller sin funktion. Stephenson gör mycket mycket klart att rymden är en farlig plats för människan. Rymdstationen är en trång och mycket oskyddad plåtburk som hotas av kosmisk strålning, brist på mat, vatten, syre och mikrometeoriter som kan slita sönder hela bygget på ett ögonblick. Plus alla andra småproblem som hotar människans hälsa i tyngdlöshet så som benskörhet, psykisk hälsa osv. Sen har vi förstås hela problemet med hur man skapar ett självförsörjande ekosystem på rymdstationen där människor kan leva och fortplanta sig.
Nu är jag inte så påläst att jag kan hårdgranska varje påstående som Stephenson gör, men jag får intrycket av att han gjort ganska genuin efterforskning i alla dessa ämnen. Allt från hur många individer som krävs för att ge tillräcklig genetisk mångfald för att undvika inavel till ingående fakta kring omloppsbanor och hur mycket bränsle som krävs för att göra exakt beskrivna kursändringar.
Utöver just känslan av att allting är så ömtåligt så tror jag att just det faktum att Stephenson försätter allt detta till vår egen tid bidrar till att det känns så extra närvarande. Det går självklart ihop med realismen i hans beskrivningar av den teknologi som används. Det är ju nämligen dagens teknologi. Han kan inte bara säga att någon gång för länge sedan uppfann någon ett sätt att skydda sig mot alla problem i rymden med någon magisk teknologi. Han måste hitta på hur det går till utifrån dagens förutsättningar.
I många andra böcker befinner vi oss djupt, djupt in i framtiden eller i mer fantasifulla världar där mycket mer är tekniskt möjligt. Ta t ex den stora cylindriska världen i filmen Elysium (den idén finns i många andra berättelser också). En konstruerad atmosfär med natur, hus och gravitation, alla de bekvämligheter vi har på Jorden. I en sådan berättelse och miljö blir rymden mycket mer abstrakt och inte alls hotande.
Men. Vid punkten då jag inser att Stephenson ändå lyckats få mig att känna klaustrofobi inför rymdstationen så känner jag att det räcker. Jag behöver inte fler tekniska detaljer nu. Nu kan vi gå på ren story. Men det går ju förstås inte och tillslut tröttnar jag på att läsa om omloppsbanor och avfyrandet av raketer i X-antal minuter till Y-hastighet osv. Så även om alla dessa detaljer bygger upp trovärdigheten så blir det lite väl mycket för min smak tillslut. Har en känsla av att det är ett fall av för mycket research som Stephenson känner sig nödgad att använda sig av.
Så först tycker jag det är för mycket, sen förstår jag poängen och sen tröttnar jag tillslut igen på det.

Så där kommer de sitta de stackars människorna i rymdstationen och se Jorden utplånas och ingenstans finns att fly. Det finns ingenstans att dra sig undan, att pusta ut. Jag tänker att det måste vara som att vara under vatten utan att få komma upp och andas och känna luften ta slut men ändå fortsätta leva så konstant. Det är nog denna känsla som får mig att fortsätta läsa för att se vad som händer sen. Det är en ganska oförutsägbar historia ändå. Kommer mänskligheten överleva? Vad kommer hända efter Jordens undergång? Hur kommer karaktärerna reagera på detta? Vilka kommer överleva? Vad händer sedan? Hur långt in i framtiden kommer boken följa? Kommer Stephenson hoppa flera hundra år, eller kommer han låta våra karaktärer leva och dö och sen är det slut? Kommer mänskligheten någonsin komma tillbaka till Jorden? Eller har kanske alla forskare räknat fel och inget kommer gå så illa trots allt?

Seveneves är en bok som för mig "overstays its welcome". Den har mycket som talar för sig och som talar till mig, men det blir för långdraget. Även bortsett från den djupa tekniska detaljrikedomen så är handlingen inte särskilt intensiv heller. Inte ens vid avsnitt som verkligen borde vara intensiva (och det är långt mellan dessa avsnitt). Flera gånger önskade jag att boken bara kunde ta slut någon gång. Inte ett bra betyg kan man tycka. Jag är dock lite ambivalent. Jag vill inte säga att Seveneves är dålig eller ointressant, för det är den inte. Det är som sagt en väldigt trovärdig och extremt gedigen bok på många sätt och jag beundrar verkligen Stephensons noggrannhet men för min del hade boken gärna kunnat vara ungefär hälften så lång. För det är en lång bok uppdelad i flera delar. När sista sidan vänds pustar jag ut som om jag genomlidigt en pärs, verkligen. Och det är ju synd att känna så. Det är också varför detta inlägg kommer ca fyra månader efter mitt förra inlägg. Det har varit så oerhört tungt att ta sig igenom denna bok och jag har läst två andra böcker under tiden jag läste denna.