Amatka

Amatka av Karin Tidbeck

Svensk science fiction i en ganska klassisk diktatorisk framtidsdystopi. 
Fast science fiction är det nog inte egentligen om man vill hårddra det. Det är mer åt fantasy eller kanske till och med lite weird fiction över det hela, om man vill klyva hårstrån.
 
Amatka är en stad dit Brilars Vanja Essre Två (eller bara Vanja till vardags) reser från sin hemstad Essre på uppdrag av sin arbetsgivare för att kartlägga invånarnas hygienvanor och tillgängliga hygienprodukter för att avgöra om det eventuellt finns möjlighet att lansera nya produkter där.

Världen i Amatka (där Essre är en liknande koloni) är en kommunistisk, planekonomisk dystopi. Det är kallt, kargt och spartanskt. Det är brist på det mesta och maten verkar till största del gjord på svamp i olika former som odlas i stora, mörka grottor. Barn ska inte ty sig till sina föräldrar utan fostras in i kollektivet i stora barnhus. Några enstaka privata företag tillåts (men inga pengar) och det är alltså ett sådant som skickat iväg Vanja på uppdrag. I övrigt verkar allting bestämmas av det som människor kallar "styrelsen". Det är förbjudet att säga emot styrelsen eller prata negativt om dess beslut. Det tycks också vara förbjudet att ägna allt för mycket tankar och energi åt att minnas olyckor eller de döda eller andra olägenheter. Man ska snabbt gå vidare och vara glad för det man har.

I början är det verkligen grått och tråkigt till och med i berättelsen. Det är ingen berättelse som kastar in läsaren i omedelbar spänning. Det finns små mysterier där från första början, men det är ingenting som ägnas någon tid alls, så allt man hinner tänka är "hmm, vad är det där om?". Halvvägs in i boken börjar jag däremot känna ett riktigt intresse för handlingen och min uppmärksamhet riktas mot något väldigt specifikt som jag vill veta mer om.
Det byggs långsamt upp ett intresse för världen och vad det egentligen är som händer och har hänt. Vi får inte veta var i världen vi är och datum och dagar har fått nya namn. Veckan har fortfarande sju dagar, men dagarna heter nu förstdag, andag, tredag osv.

Det är en ganska enkel bok samtidigt ganska diskret i någon mening. Kanske lyfter jag inte så mycket på ögonbrynen i början därför att författaren inte sätter upp stora pekpinnar som pekar vart jag ska titta.
Sådant gillar jag, det har jag sagt många gånger i den här bloggen.
Stämningen blir långsamt mer och mer obehaglig desto mer som avslöjas och desto närmre avslutet vi kommer. Tillslut har man några svar men den största frågan är öppen för tolkning.

Jag har sett det skrivet att Amatka handlar om ordets makt. Bokstavligen. Inte min analys, så smart är jag inte. Men ja, kanske. Kanske kan man i så fall se Amatka som en bok i samma tradition som George Orwells 1984. 1984 handlar också i stora drag om språket och vad det gör med människors sätt att tänka. I det totalitära övervakningssamhället i 1984 är vissa begrepp förbjudna att ens tänkas (thought crime) och man har byggt ett helt nytt språk för att kontrollera människors tankar genom just språket. Vissa tankar går inte längre att tänkas eftersom begreppen inte längre finns i vokabuläret. I Amatka görs det mer konkret, kanske man kan säga...
 
Grunden som en diktatorisk mardröm är som sagt lånad av många föregångare (och av verkligheten såklart) men bokens stora "grej" (för att vara väldigt vag) känns ändå fräsch och intressant. 
Men trots intresset blir jag aldrig sådär oerhört emotionellt engagerad. Jag känner inte jättemycket för Vanja eller någon annan karaktär. Det blir dock ganska spännande i slutet och ganska obehagligt på ett bra sätt.

Planet 63

Planet 63 av Lars Östling.
Ett antal personer med olika motiv anländer till gruvkolonin på Planet 63 som leds av jätteföretaget UC - United Corporations. UC å sin sida håller alltid uppsikt efter eventuella spioner av olika slag som kan nästla sig in i företaget och antingen stjäla företagshemligheter eller leta diverse oegentligheter att rapportera till myndigheterna, Federationen.
Planet 63 inleds tämligen torrt och ointressant. Företag har blivit så stora att de mer eller mindre tagit över rollen som nationer och människor tillhör istället företag istället för länder. Ett tema som syns i t ex Jennifer Government av Max Barry och iWilliam Gibsons Cyberpunk-romaner. Det ges heller ingen större utveckling eller extra substans som skulle ge det en egen unik prägel. Planet 63 är lite agenthistoria, lite storslagna konspirationer och så lite elefantliknande rymdvarelser.

Nu vet jag att jag kommer att låta som en nitisk, småpetig töntnörd. Men. Jag kan inte låta bli att nämna det. Omedelbart introduceras antigravitation i berättelsen. Antigravitation som enkelt kan slås på och av med en knapptryckning i enskilda rum och byggnader. Planet 63 har nämligen en gravitation som är nästan dubbelt så stark som på Jorden. Antigravitation är omöjligt enligt fysikens lagar som vi förstår dem idag. I alla fall om man ska tro kosmologer som t ex Michio Kaku (som han bland annat beskriver i sin bok Physics of the Impossible från 2008). Artificiell gravitation är möjlig genom centrifugalkraften. Man kan tex skapa ett snurrande rum i yttre rymden och därigenom skapa samma effekt som riktig gravitation men att lokalisera anti-gravitation i ett rum på en planet är inte möjligt.
Men. Man vet aldrig vad vi kommer att lära oss om fysikens lagar i framtiden och att säga att något är omöjligt är ganska vanskligt. Kanske bli antigravitation möjligt på ett eller annat sätt. Men här ges absolut ingen som helst förklaring till hur denna teknologi fungerar. Faktum är att en av karaktärerna själv påpekar hur hon inte förstår hur det fungerar men inte bryr sig om det. Inte heller ger berättelsen intrycket av att äga rum så långt in i framtiden att antigravitation skulle ha upptäckts eller blivit helt vanligt förekommande teknologi. Jag hade varit helt okej med det om man givits någon slags förklaring till hur den effekten görs möjlig även om den förklaringen i sig varit "orealistisk". Att bara skriva "nu är det mindre gravitation här" är bara slappt och ointressant. Kort och gott, det känns inte trovärdigt och även en fiktiv värld behöver kännas trovärdig för att engagera oavsett om det gäller fantasy, science fiction eller diskbänksrealism.

Att inte vilja förklara detaljer (så som antigravitationen) upprepas flera gånger i boken och uttrycks alltså av karaktärerna som tänker för sig själva ibland att de inte förstår teknologin bakom vissa saker men att de inte bryr sig. För mig låter det som att författaren säger till mig "jag orkade inte göra vidare efterforskningar i hur en sådan maskin skulle kunna fungera så jag skiter i det". Men ja, bara för att något äger rum på en annan planet behöver det inte kategoriseras som science fiction och man ska nog läsa berättelser för vad de är och inte för någon förutfattad mening om vad en genre borde vara eller inte vara. Det är sant och jag håller med.
Men det är just det. Hade resten varit fantastiskt så hade jag inte brytt mig om sådana detaljer på samma sätt. Dessutom tillför inte antigravitationen riktigt något till historien. Ibland motarbetas karaktärerna av den tunga gravitationen och de nämner ofta hur jobbig den är. Någon slår sig lite extra på grund av den. Men det är inget som inte hade kunnat skrivas om i en mer Jord-lik gravitation. Den fyller ingen central funktion mer än kanske för trovärdigheten eller atmosfären är vad jag försöker säga.
Så om man bortser från nördiga detaljer och läser boken för vad den är, som en berättelse i sig, funkar det? Nja. Jag är inte så förtjust, det är jag inte. Den har liksom ingenting som känns som något utöver det vanliga. Kolonin på Planet 63 känns precis lika grå och formbyggd som som är författaren avsett och alla karaktärer känns någorlunda trovärdiga om än ganska endimensionella och genomskinliga. Allt skrivs läsaren på näsan. Varenda handling ges en explicit förklaring ofta genom karaktärens egna tankar. "Nu gör jag såhär därför att det här och det här". Det blir...töntigt, helt enkelt.

Språket kommer jag heller aldrig riktigt in i. Jag funderar på om jag är så skadad av all engelsk litteratur jag läst vid det här laget att mitt modersmål låter främmande i skriftlig form. Men Lars Gustafsson med boken Fantastiska Berättelser har redan bevisat för mig att så inte är fallet. Språket i Planet 63 låter till och med bitvis direktöversatt från engelska.

Planet 63 är dock tämligen lättläst och har väldigt korta kapitel så den är enkel att ta sig igenom.  Slutet är okej. Inte överdrivet förutsägbart men inte särskilt överraskande eller spännande heller.

Fantastiska berättelser

Detta är en novellsamling uppdelad i två delar. Den första delen går under namnet Förberedelser Till Flykt och är en samling surrealistiska och smått mystiska berättelser. Den andra delen heter Det Sällsamma Djuret Från Norr och är egentligen anledningen till varför jag köpte boken. Det sällsamma djuret från norr är mycket enklare definierat som science fiction.

Novellerna i Förberedelser till flykt (som också är titeln på en specifik novell) är kort sagt ganska ointressanta. Det finns egentligen bara en som fångar mitt intresse riktigt ordentligt och heter En ö i trakten av Magora. Den beskriver en utdöd civilisation på en fiktig ö som om det vore ett utdrag ur en historiabok. Livet på ön beskrivs och växer långsamt fram tills man tillslut förstår vad det egentligen är som gör den så unik. Det är en väldigt unik idé som jag genast tycker mycket om och hela berättelsen känns väldigt trovärdig men samtidigt mystisk och overklig. Precis sådant som jag uppskattar allra mest.
Bland de andra novellerna finns fler med liknande stuk. Ett utdrag ur en fiktiv historiebok, ett fiktivt utdrag ur en historisk berättelse med misstänkta, efterkonstruktioner som inte passar in i den fiktiva originaltexten osv.

Jag kämpar för att försöka urskilja något slags underliggande budskap som kan ge dem en vidare mening men jag hittar inget uppenbart. I slutet av Förberedelser till flykt-delen finns ett efterord av författaren. Där påpekar han att när novellerna först släpptes försökte litteraturkritiker, liksom jag, att tillskriva berättelserna en djupare mening. Gustafsson hävdar att alla sådana försök är förgäves då han endast skrev novellerna som ett sätt att försöka karakterisera en tomhet eller en brist på något. Den gemensamma nämnaren för novellerna är att någonting saknas. När jag läser det känner jag mig först lite dum som likt en fåfäng litteraturstudent förstökt hitta en mening och istället totalt missade den enkla poängen. Men som sagt så var det ändå inte riktigt den typen av berättelser som lockar mig. 

I motsats till detta kommer då Det Sällsamma Djuret Från Norr, en, för mig, betydligt mer spännande samling. Till skillnad från första delen så är Det sällsamma djuret från norr en mer eller mindre sammanhängande kedja av noveller och utspelar sig på ett rymdskepp med sju artificiella intelligenser som berättar historier för varandra. Varje berättelse är en novell. Här visar Gustafsson vad science fiction gör bäst nämligen att belysa mänskligheten och kanske även Jordens liv i sig från nya, oväntade och intressanta perspektiv. Han gör det kanske bättre än något jag läst tidigare.
Genom berättelserna och i små mellanspel får man små pusselbitar av hur verkligheten ser ut i den tidsålder som berättarna lever i. De refererar hela tiden till mänskligheten som "De Gamle" och man tänker omedelbart att det måste vara vi, här i nutiden som är De Gamle men det verkar inte heller riktigt så enkelt. De Gamle är samtidigt vi och samtidigt en mänsklighet långt in i framtiden från vår nutid som dessutom tycks ha en alternativ historia till vår egen. Mycket lämnas helt enkelt åt fantasin, långt ifrån alla detaljer ges.
Jag kan också påpeka att i motsats till t ex Alastair Reynolds så handlar det inte om iskall science fiction utan det finns ett element av fantasy i många av novellerna. Ett slags "magisk science fiction" på sätt och vis. Dock aldrig på ett överväldigande, osannolikt vis. Det passar alldeles utmärkt och jag gillar det starkt. Det ger ofta en känsla av att det trots allt finns en förklaring men att människan och jag som läsare aldrig kan förstå den.

Trots att novellerna är skrivna mellan 60 och 80-talen så kan jag inte påstå att någon av de berättelser är något jag läst tidigare. Ingen historia känns lånad och inte heller har jag läst något liknande som skrivits därefter. Åtminstone inte i någon större bemärkelse.
Jag gillar i synnerhet "Saken och De Två Gånger Födda" och "Medusans Gäster". I Medusans Gäster beskrivs hur en oerhört främmande och till synes intelligent varelse betraktar en grupp människor och vad detta resulterar i. Fenomenet dyker sedan upp i fler efterföljande noveller men som tyvärr aldrig riktigt får ett avslut, vilket jag faktiskt saknar lite. Men bara för att det blir så spännande och intresseväckande. Jag vill inte avslöja mer än så, för det skulle förstöra mystiken.

I "Saken och De Två Gånger Födda" möts en expedition av ett mystiskt objekt på en avlägsen planet. Människorna utför några enkla experiment med objektet och det får bisarra följder.

I en annan novell dyker det upp en hypotetisk intelligent varelse som är så stor att relativistiska effekter påverkar dess kropp och dess verklighetsbild. Synnerligen något som väcker tankar och frågor som jag inte tänkt förut. 

I slutet kommer en kort epilog med en liten knorr på alla noveller som dock känns ganska onödig. Den varken tar eller ger särskilt mycket till helheten, så den hade man nästan kunnat skippa.

Då jag pratade lite om språket i mitt förra inlägg kan jag också bara kort säga att jag tycker bra om språket i denna bok. Dock använder Gustafsson märkligt nog engelska "lord" som titel för de sju karaktärerna som berättar historier. Han skriver t ex mitt i den svenska texten "your lordship" vilket bara känns oerhört konstigt och smälter inte alls väl in i texten. Men utöver det tycker jag språket skapar precis rätt stämning. 

Oerhört positivt överraskad helt enkelt. Jag hade ingen aning om att det fanns så fantastisk svensk science fiction. 

Googolplex

Googolplex av KG Johansson är en svensk science fiction-roman. Här kommer mer eller mindre en parafras av texten på baksidan av boken. Berättelsen kretsar kring huvudpersonen Jack som reser till planeten Shylock med en grupp andra människor som kolonisatörer. Jacks specialitet och tillgång för expeditionen är hans förmåga att manipulera DNA. Men medan de långsamt och mödosamt försöker skapa sig ett liv på planeten får Jack känslan av att något fattas honom. Så tillsammans med en mindre grupp av andra missnöjda kolonisatörer reser han hem de trettiotvå ljusåren igen för att reda ut vad det är som gnager i bakhuvudet.

Väl hemma grottar han ned sig i sina gamla minnen som ligger lagrade i externa behållare. Minnen som man helt enkelt inte längre bär med sig till vardags.

Mitt bland människorna (tidigt i historien) dyker även så kallade Multis upp. Formlösa, vagt humanoida varelser som påstår sig komma från andra universa. De talar telepatiskt med hjälp av kryptiska bilder och en av de tycks visa sig särskilt för Jack...

På ett sätt känns det fel att kategorisera boken som science fiction för jag tycker att den saknar ordentlig förankring i dagens vetenskap. Det är mycket "magiska" saker som sker. Bland annat sker resor i tid och rum utan mekaniska hjälpmedel. Jag skulle istället placera boken tillsammans med God's Debris av Scott Adams. Adams beskriver sin bok som ett tankeexperiment i romanformat. Jag tycker Googolplex är ganska mycket av ett tankeexperiment.

Det är en väldigt kort bok på drygt två hundra sidor samtidigt så känns den ganska seg att läsa. Det är som om boken hade kunnat skrivas som en novell men istället utökats för att fylla minimumkvoten för en roman. Språket känns stolpigt och jag har svårt att hitta en rytm i det när jag läser. Den är för det mesta skriven i korta, kantiga meningar och enkla konstateranden och har svårt att känna medkänsla med Jack och svårt att ordentligt gripas av historien, trots att grunden är intressant. Utöver det innehöll min bok (andra upplagan) ganska många slarvfel i texten. Ibland till den grad att hela ord kommit fel. T ex stod det "det" istället för "jag" vid ett tillfälle. Mindre grej, men känns ändå ganska onödigt.

Googolplex är en bok som jag potentiellt skulle älska. Den har verkligen nästan allt jag fascineras av. Den har en människa som blir fullkomligt besatt av något som äter upp hela verkligheten och slukar hela hans person och liv. Den innehåller mänskliga dilemman utifrån förutsättningar som är fullkomligt orealistiska i verkligheten idag (men som förhoppningsvis ändå engagerar som om det vore fullständigt trovärdigt). Den drar även in och inspireras av vetenskapens mest högflygande spekulationer som Multiversum-teori. Även stora tidsperspektiv finns där, om än lite torftigt utvecklade. Så trots detta så känner jag mig inte alls så inspirerad eller engagerad av historien. Troligen till stor del på grund av språket (och då menar jag inte svenskan i sig utan sättet den är skriven på).

Slutet är ändå tämligen oförutsägbart och knyter ihop boken på ett intressant sätt med mycket tankeväckande slutsatser men resan dit känns ofta ganska långrandig. Som sagt, så känns det mer som ett tankeexperiment. En bok jag kan tänka mig skulle kunna fungera som diskussionunderlag i någon gymnasieskola. Det skulle definitivt kunna bli rätt intressanta diskussioner dessutom.