This Census Taker

This Census Taker av China Miéville

Jag har läst ett par böcker av Miéville och ingen har varit den andra lik. Det som hans böcker har gemensamt är det lite (eller ibland mycket) surrealistiska, märkliga och mystiska. Så också i This Census Taker.

En pojke springer ner för den branta backe som leder från sitt hus till den lilla staden i dalen. I vild panik springer pojken med händerna utsträckta framför sig som om dem var täckta av blod. Pojken har sett sin pappa mörda pojkens mamma.

Pojken, nu vuxen man, skriver i sin Andra bok om sitt liv i huset på sluttningen med sin familj och hur han sen söker skydd i byn i dalen efter att ha bevittnat mordet på sin mamma.

This Census Taker är en mycket kort bok på lite drygt hundra sidor. När boken är så kort så blir det också svårt att beskriva allt för mycket utan att också avslöja för mycket.

Det är en bok med ganska lågmäld stämning. Jag tänker mig att hela världen i boken är som en sen höstdag när alla löv fallit och blivit bruna. Gräset är fortfarande grönt men hela världen känns brun och smutsig. Vinden blåser kallt och himlen är permanent genomgrå. Det är en fantasyvärld som Miéville beskriver men det är samtidigt en väldigt jordnära värld med människor som sliter för att bruka sin jord och om härjade gatubarn. Den lilla byn och huset på sluttningen är i sig en mycket liten värld (byn har inte ens en egen polisstyrka, utan en konstapel besöker byn med jämna mellanrum för att reda ut konflikter och annat), samtidigt antyds en större helhet utanför byn.

Boken är verkligen full av mysterier. Mycket beskrivs men förklaras inte. Jag har en mycket lös teori om vad som sker men jag är långt ifrån säker på att jag har "rätt". Och såklart den klassiska frågan; finns det ens ett uttänkt korrekt sätt att tolka historien? Det är förstås det som också är tjusningen med en sån här bok.

Miéville skulle säkert kunna skriva en hel bokserie i den här världen. Han har antytt en hel värld med bakgrundshistoria och kultur. En del av mig skulle vilja veta mer men jag tror inte det är det som Miéville har tänkt sig. Han är bara så bra på att bygga upp en trovärdig värld utan för mycket tråkig exposition. Jag är dock inte helt säker på om det är lagom mycket mystik i boken eller kanske lite för mycket. Jag måste jobba hårt för att försöka urskilja en mening och tolka vad som händer och även när jag läst sista sidan känns det bara som att jag förstått en liten procent av helheten. "Vem var det där? Vad hände där i mitten egentligen? Varför försvann den där karaktären? Vem är egentligen författaren?"  Kanske är det en bok som växer för varje gång man läser den eller kanske är den bara för flummig för mig helt enkelt. Eller... så överanalyserar jag. Oklart.

The Last Days of New Paris

The Last Days of New Paris av China Miéville

Miéville har på något sätt en väldigt tydlig stil i sina böcker. Jag har visserligen bara läst två tidigare böcker av honom men denna följer verkligen det mönstret. Han tycks gilla det surrealistiska och bisarra. I The Last Days kanske ännu mer bokstavligt än tidigare då boken använder just konstarten surrealism som bas för världen han byggt upp. Eller är det ens Miévilles egen värld? Read on to find out!

Året är 1950 och moståndssoldaten Thibaut försöker överleva i ett inhängnat Paris kontrollerat av nazisterna. Mitt bland motståndsrörelsen och nazisterna vandrar både manifs och demoner från helvetet omkring. Manif är förkortning för manifestation. Det är bokstavligen surrealistiska konstverk som väckts till liv och vandrar omkring på Paris gator. Orsaken bakom detta är en "S-Blast" som skett någon gång tidigt i nazisternas ockupation.

Till en början tänker jag att Miéville måste sitta på mycket kunskaper om surrealismen för att skriva en sådan här bok. En mängd franska surrealister nämns vid namn och jag har ingen som helst aning om vilka det är eller deras konstnärliga meriter. Verkliga personer figurerar också i berättelsen (får jag reda på långt senare) men det är personer jag aldrig hört talas om. Jag tänker att här måste det finnas massor av smarta referenser och subtila idéer som flyger mig över huvudet.

Men så verkar inte vara fallet. För efter att berättelsen tagit slut så skriver Miéville i ett efterord hur det kom sig att han skrev denna bok. Också det en ganska bisarr historia. Hela berättelsen ska han ha fått berättad för sig av en äldre, mystisk man under många febrigt intensiva timmar på ett hotellrum i London. Jag utgår ifrån att det i sig är en sann historia, men jag undrar ju...
Miéville har själv fått göra efterforskningar i denna värld och flera av de konstverk som figurerar i boken berättar han att han inte själv helt lyckats utröna källan till.

Så utifrån bakgrunden till berättelsen, hur kan jag då fundera kring den som ett traditionellt fiktivt verk? Miéville vet inte själv om mannens historia var sann. Eller rättare sagt, om mannen själv ansåg att den var sann. Var det kanske en psykotisk drömupplevelse han återgav? Om det var det, visste mannen själv om att det var så, eller var det som att han återgav en LSD-tripp? Eller var det bara just en fiktiv historia som han ville skriva själv men inte kunde av någon anledning?

På ytan attraherar boken mig. Bisarra varelser som vandrar omkring i en annars historisk, realistisk miljö och tid. Det är ju som gjort för mig. Men jag sugs aldrig in. Karaktärerna känns inte intressanta och inte heller berättelsen. Stundvis känns New Paris väldigt främmande och skrämmande med dessa bisarra inslag. Och det är ju precis vad jag vill känna. Många av "monstren" är inte ens hotfulla utan bara existerar på något sätt. Vilket är kusligt i sig. Ibland får jag intrycket av att de är som hologram. Men, som det visar sig ett par gånger, de går att döda och vissa har till och med ett innanmäte. Det finns särskilt två avsnitt jag tycker är härligt kusliga. En i mitten och en precis i slutet. Det finns en viss mystik i boken som jag gillar, men eftersom själva grundläggande berättelsen liksom aldrig fångar mig så blir det mest en transportsträcka och boken kommer ingen vart.

Kanske är det just att boken liksom blev berättad för Miéville nästan som om det vore en dröm som gör att den inte riktigt känns så intressant? Drömmar tenderar ju att vara väldigt spännande när man upplever dem. Men när man ska återberätta drömmen för någon annan så låter det bara osammanhängande och ointressanta. Kanske skulle Miéville dessutom ha börjat boken med att berätta ursprunget till den istället för att placera det i slutet. Det hade kanske fått läsaren att se boken i ett annat ljus och kunna uppskatta den för vad den är på ett bättre sätt. Vad vet jag.

Så det är väl just det. Jag gillar temat, jag gillar idén, men jag önskar att Miéville själv hade kommit på idén och skrivit boken helt utifrån sin egen fantasi. Man får ta den lite för vad den är helt enkelt. Åtminstone verkar det vara lite av Miévilles egen inställning.

Kraken

Kraken är det legendariska monstret från nordiska folksagor som ofta förknippas med en jättebläckfisk. Det är också precis den bild som Miéville använder sig av i boken. Närmare bestämt arten Architeuthis . Det är de jättebläckfiskar som aldrig setts eller fångats levande. Alfred Tennyson, en 1800-talspoet, citeras i bokens första sidor med hans verk The Kraken som omedelbart fick mig att tänka på H.P Lovecrafts Cthulhu om hur ett havsmonster ligger drömlöst sovandes på mytiska djup och väntar på rätt tillfälle att stiga upp till ytan. Inte svårt att tänka sig att Lovecraft låtit sig inspirerats av just den dikten. Nåja, detta är inte ett inlägg om Lovecraft.

Billy Harrow, huvudkaraktären, arbetar som konservator på Darwin Centre på British Museum i London och upptäcker en dag att museets största dragplåster, en jättebläckfisk konserverad i en enorm glasbehållare, är obegripligt försvunnen och till synes stulen på ett eller annat vis.
Billy, som först upptäckt försvinnandet, sveps iväg av Krakenisterna. En sekt som dyrkar Kraken som sin Gud. Den stulna bläckfisken är inte Kraken själv, men ses som kommen av Kraken. Billy får någon slags ställning som profet bland Krakenisterna då han lett arbetet med att konservera bläckfisken den först kom till museet och någon generell, mystisk koppling till den som han själv inte riktigt förstår. Han dras snart in i en sörja av andra sekter och magiska maffiabossar som alla försöker hitta vem som stulit bläckfisken och för att själva lägga beslag på den samtidigt som alla misstänker varandra. Någonstans vartefter så vävs det in ett domedagsscenarie i det hela också.

London är en stad som ofta dyker upp i liknande litteratur som en magisk och mytisk stad där saker och ting inte är vad de alltid ser ut att vara. Neil Gaiman gör det i bland annat Neverwhere. J.K Rowlings gör det förstås i Harry Potter-böckerna. Så även i Kraken. Det är mer än staden London i Kraken som påminner om Neil Gaimans böcker faktiskt. Karaktärerna Goss och Subby påminner starkt om Mr Vandemar och Mr Croup i boken Neverwhere. Åtminstone är det det första jag tänker på när de introduceras. Goss och Subby är alltså alltigenom onda, övernaturligt psykotiska och oerhört farliga på alla möjliga sätt. De är även lika Gaimans karaktärer i att de inte har någon egen agenda utan arbetar helst åt någon annan. Något som Miéville lyckas väldigt bra med är att skapa en fruktan för Goss och Subby. Deras framträdanden är förhållandevis få men snabbt riktigt skräckinjagande.

Hela bokens tema gud och sekter påminner också starkt om Neil Gaiman, vilket är bland Gaimans favoritteman. Det är gudar som uppkommit bland de som dyrkar något. Varelser som växt fram ur det mekaniska, ur staden självt, ur allt som är modernt. Även magin, karaktärerna och sättet som hela världen hänger ihop i Kraken påminner om Neil Gaimans böcker som t ex American Gods och Neverwhere. Miéville låter gudar, magiska djur, änglar (inte riktigt den Kristna-varianten) och extradimensionella väsen samsas i samma värld.

I Miévilles bok Perdido Street Station beskrivs en stad väldigt ofta som ett levande väsen. I den boken är det mest metaforiskt och speglas i hans ordval och liknelser. I Kraken är detta betydligt mer konkret. London beskrivs ofta som någon form av levande väsen. I en scen låter han en så kallad Londonmancer (som spår staden likt en handflata) skära upp ett sår i en av Londons gator. Därefter läser han framtiden ur de blodiga inälvor som (bokstavligen) väller fram innan de sakteligen smälter ut och åter stelar till död cement. Miévilles London har även ett slags immunförsvar, bokstavligt talat...

Jag har ibland svårt att förstå vad det är för känsla det är författaren är ute efter att skapa med boken. Den är å ena sidan ganska bisarr, surrealistisk och mörk historia med små korta inslag av äckelobehagligt våld. Å andra sidan innehåller den magiska djur (familiars) som strejkar (katter och hundar och alla möjliga djur patrullerar i cirklar på gatorna till vanligt folks stora förundran och förtjusning) för att de är trötta på sina slavliknande villkor. Det blir helt enkelt komiskt och nästan lite Harry Potterianskt, fast jag helst inte vill att det ska vara det. En av huvudpersonerna anlitar vid ett tillfälle en ekorre att spana åt honom. Det känns lite Harry Potter helt enkelt. Bara ett par sidor tidigare får man läsa om tomt stirrande skal till människor, nakna i koppel med rattar och knappar inkörda i bröstet talandes med någon annans knastrande radioröst. Som en mänsklig kommunikationsradio.
Men kanske är det just det som är tjusningen med Míevilles böcker. De är bisarra på alla möjliga sätt. Det oskuldsfulla, lite löjliga blandas med det råa, bisarra nästan äckliga. Inget blir ju så skrämmande som kontrasten mellan det oskyldiga blandas med det råa.

Boken är skriven med ett språk jag inte är helt van vid och det tog mig ett tag att hänga med i det. Míeville använder ofta, för mig ovanliga ord, avklippta meningar och utbrett talspråk. Ibland låter han meningar flyta fritt och osammanhängande som tankar. Det känns som att jag missar vissa detaljer ibland som annars skulle förhöja känslan. Detta är mycket olikt t ex Perdido Street Station som jag inte alls upplevde på det sättet.

Jag gillar boken, men jag älskar den inte. Den är upplagd lite som en detektivhistoria där huvudpersonerna letar ledtrådar och förhör misstänkta samtidigt som de själva jagas av halva Londons undre, magiska värld samt den occulta grenen av Londons polis. Det blir aldrig tråkigt, men det blir heller aldrig riktigt superengagerande heller. En mer konkret sak jag inte gillar är att han då och då använder sig av populärkulturella referenser. Sådant tycker jag genast ger boken ett bäst före-datum. Den funkar att läsa idag, för jag vet vad han pratar om. Men betyder det något om 10 år? Jag gillar böcker som alla fall har ambitionen att vara tidslösa.

Boken slutar förutsägbart oförutsägbart. Spänningen infinner sig aldrig riktigt i fullo och jag sörjer inte att det är över.