The Fitz and the Fool

The Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb

Så tillslut upptäckte jag att alla tre böcker i den här serien var färdiga och släppta. Jag visste att den var påbörjad och fanns i butik men det var bara av en slump att jag upptäckte att sista boken publicerats. Så därmed tyckte jag det var dags att börja läsa!

I det här inlägget kommer jag spoila en del men i ganska vaga termer.

Den här trilogin utspelar sig i kronologisk ordning efter sista boken i förra serien, Fool's Fate. Fitz har tillslut fått möjligheten att slå sig till ro i Withywoods tillsammans med sin älskade barndomskärlek Molly. Fitz lever under det tagna namnet Tom Badgerlock eftersom FitzChivalry Farseer, den smutsiga oäktingen är död och begraven för resten av världen. Fitz och Molly börjar bli gamla. Men mer Molly än Fitz, eftersom Fitz är föryngrad av en tidigare Skill-healing. Han åldras inte som andra. Men trots sin ålder får Molly och Fitz ett till barn. Ett oväntat men efterlängtat barn. När Bee föds är hon ovanlig på flera sätt. För att snabbt sammanfatta så kidnappas Bee under brutala omständigheter.
Fitz måste ge sig iväg för att hämnas och återta sin dotter.

Fitz är på de flesta sätt sig lik. Hobb vet verkligen vem Fitz är och har inte tappat tråden.
En sak som jag faktiskt alltid störde mig lite på i de gamla böckerna var att Fitz ofta var ganska självömkande och martyriska. Han verkade alltid tro att precis allt hängde på honom även när det inte gjorde det och han tog alltid på sig skulden för precis allt. Även saker som både andra karaktärer och läsaren själv visste inte var hans fel, eller åtminstone var bortom hans kontroll. Han offrade sig överdrivet mycket för saker som inte var hans problem och var nästan olidligt...lidande? Det är till och med många karaktärer som säger åt honom att han är så och ber honom sluta. Det är samma sak i de nya böckerna. Fitz har en tendens att älta och älta. Han späker sig själv nåt enormt över hur dålig han upplever sig själv som far till Bee samtidigt som man själv som läsare tycker han verkar högst rimlig och mänsklig och att alla hans "misslyckanden" hade orsaker bortom hans kontroll. Kanske att det finns något undantag där hans självkritik är befogad, men ändå. Oavsett så är Fitz Fitz och han kan inte agera på något annat sätt. Böckerna handlar trots allt inte om en föredömlig far utan om en människa. Och Fitz slits mellan alla de roller och identiteter han tilldelats. Han vill så gärna vara en god far, men han dras in i sitt gamla liv som han trodde att han lämnat bakom sig.

Ett stort stort tema i alla böcker är förvandling. Förvandling och identiteter.
En stor del av mystiken med de gamla böckerna var The Fools identitet. Både vem han var och vad han var. En sak som går osagt långt in i böckerna är frågan om hens kön. Är The Fool en man eller en kvinna? Det var en fråga som, när den tillslut presenterades i sin fulla dager för läsaren vidgade mitt sinne när jag läste böckerna för första gången som tonåring. På den tiden blev jag så överraskad över att det ens var en fråga och att vi inte gavs något svar. Absolut ingenting i texten vägde över för ena eller andra sidan förutom att Fitz kände honom först som man. Det får konsekvenser för deras relation. Den ställs på sin spets i en kort, men intensiv och upprivande diskussion som jag minns det. Jag har inte läst de äldre böckerna på ett tag nu, så jag minns inte exakt. Min poäng är att det inte är en semantisk fråga utan den får faktiska effekter på handligen. Det är så bra gjort. Svaret är förstås att hen är både och. Ibland det ena ibland det andra. The Fool är alla sina identiteter. Ingen är mer äkta en någon annan.
Under sista bokens långa resa hoppar The Fool mellan identiteten Beloved/Fool och kvinnan Amber. Och karaktärerna i hans omgivning förundras över hans fullkomliga förvandling fram och tillbaka som ibland kan ske framför deras ögon utan att han ens byter kläder. De kan inte sätta fingret på hur han gör det. Det är ett sätt att hålla sig eller en subtil förändring av ansiktsuttryck, ett lite annorlunda sätt att tala. Det går så långt att Fitz tillslut uttalat ogillar Amber och inte vill berätta saker för henne trots att det egentligen är samma person som hans vän The Fool. Samma men ändå inte samma.

Fitz själv har som sagt länge levt under namnet Tom Badgerlock för att skydda sin verkliga identitet. Under sin uppväxt levde han i skuggan av hovet som spion och lönnmördare men samtidigt som kunglig oäkting med allt vad det innebar politiskt. Fitz har alltid reflekterat över de roller som givits honom och han har egentligen aldrig heller känt sig hemma i någon av dem. Inte förrän han tillslut sluppit sin roll som lönnmördare finner han att han saknar den lite. Men han är ändå osäker på vem han egentligen är, bortom allas förväntningar och krav.
Senare i sista boken avslöjas hans verkliga identitet som FitzChivalry Farseer och plötsligt är han en prins i rampljuset med krav och förväntningar på sociala koder och kläder som kommer med den titeln. Han måste åter igen spela ett spel för andras räkning. Åter igen tvingas han vara någon han själv inte känner sig vara. Ännu en identitet.

Bee föds som liten, liten flicka som ser ännu mindre ut än vad hon egentligen är. Hon har tidigt också flera identiteter. Hon framstår som ett oskydligt, ovetande barn. Till och med ett ganska efterblivet barn, trots att hon är djupt intelligent. Hon är också, av sin födsel, en Farseer-princessa och så är hon likt The Fool, en Vit Profet. Hon misstas av andra för att vara en pojke vilket hon också tvingas spela på. Sedan, efter hennes långa resa i tid och rum har hon förvandlats till en svårmodigt barn med tunga erfarenheter bakom sig. Hon tvingas ta hand om sig själv på ett sätt som inget barn ska behöva göra. Det förändrar henne på djupet.
Också likt The Fool så förvandlas hennes utseende bokstavligt talat på flera sätt. Både genom de fysiska ärr hon får, men också genom att hon "ömsar skinn" precis som alla Vita Profeter gör när de skapar förändring i världen.

Om jag fortsätter beta av karaktärer så finns t ex FitzVigilant som egentligen heter Lantern eller Lant. Även han måste visa upp en sida som FitzVigilant och en annan som Lant. Samma sak med Shun som maskerar sin egentliga identitet, Shine. Spark/Ash hoppar mellan att vara flicka och pojke. Osv osv med fler karaktärer som gör hopp mellan olika identiteter, mer eller mindre uppenbart.

Den nästan mest tydliga expemplet på förvandling och ideniteter i böckerna är de levande skeppen. Liveships. De skepp som egentligen är byggda av drak-kokonger och till en början inte ens känner till sin egen egentliga identitet. Tillslut förvandlas skeppen mycket riktigt till mäktiga drakar som lyfter ur vraken av de flytande skepp de en gång varit.

Det är som att varje karaktär i boken har flera namn och flera identiteter och att vissa även bokstavligen förvandlas från en identitet till en annan.

Jag undrar om det inte alls är en slump att Robin Hobb själv skriver under just namnet Robin Hobb istället för sitt riktiga namn, Margaret Astrid Lindholm. Jag undrar om just identiteter är något som fascinerar och intresserar henne eller om det bara är en slump att jag ser det mönstret i böckerna.

Till en början är jag mest överväldigad över att böckerna existerar överhuvudtaget och plöjer igenom dem. Men jag måste säga att det finns en del avsnitt som är lite sega att ta sig igenom. Framförallt i sista boken. Fitz är ute på en lång, lång resa och vi vet ungefär vad som kommer hända i slutet av den resan. Vi vet vart alla karaktärer är påväg och vi ser böckernas stora klimax långt där framför oss. Jag skulle inte säga att det är tråkigt och förutsägbart bara förutbesämt på något sätt.
Men samtidigt skulle inte resan heller kännas så tung och lång och svår om den beskrevs i kortare avsnitt. Sista boken är resan. Utan resan ingen bok.
Hur som helst, någostans i mitten av sista boken tar det fart ordentligt. Vissa kapitel är så intensiva att jag nästan snubblar över orden när jag läser och blir helt uppjagad av handlingen!

En kollega såg mig läsa böckerna i köket på jobbet en dag. Han berättade att han läst första Farseer-trilogin en gång men att han inte ville fortsätta läsa de andra böckerna för att han tyckte demvar så fyllda med misär och att han inte orkade med sånt. Det var inget jag hade tänkt på innan. Jag tror jag tyckte att de äldre böckerna hade en balans av motgångar och framgångar. Men visst, en del misär, helt klart. Kanske är det jag syftar på när jag säger att Fitz hela tiden ältar sina våndor.
Hur som helst, sen kunde jag inte sluta tänka på det i den sista boken. Det är verkligen misär hela vägen igenom. Hela vägen fram till så gott som sista sidan. Slutet kan verkligen inte beskrivas som lyckligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om slutet. Det är både bra och lite irriterande. Både frigörande och outhärligt sorgligt.

Själv uppskattar jag trots allt det svårmodiga i böckerna. Jag gillar att det äger rum i en fantasyvärld som känns så hårt grundad i en smutsig vardag. Hobb skriver om en värld som känns rå och trovärdig. Det är verkligen medeltida och jag gillar sånt.
Faktum är att det enda jag kunde göra när jag läst klart sista boken var att öppna första sidan i första boken av Farseer-trilogin och börja läsa om hur Fitz för första gången kom till Buckkeep castle.

The Tawny Man-trilogin

The Tawny Man av Robin Hobb är den sista trilogin om FitzChivalry och The Fool. 

I första boken, Fool's Errand, har det gått 15 år sedan sista boken i The Farseer-trilogin. Fitz har dragit sig tillbaka till en ensam stuga tillsammans med sin fosterson Hap och sin varg-kompanjon Nighteyes. Fitz lever nu under namnet Tom Badgerlock för att dölja sitt förflutna då resten av världen tror att han gått under i Regals fängelsehålor i slutet av första serien. Men så tillslut börjar hans gamla vänner besöka honom en efter en i hans stuga för att försöka få honom att återvända till sin rättmätiga plats i Buckkeep med all dess politik och intriger.

Jag hade ju inte tänkt att skriva om alla dessa böcker. Jag var inte ens säker på att jag skulle orka läsa igenom dem igen. Men istället har jag inte gjort annat än att plöja igenom bok efter bok, fullkomligt uppslukad. 

Det är nog främst karaktärerna som gör det. Fitz liv är oerhört tragiskt, nästan raka vägen igenom alla 6 böcker och man lider med honom. Allt är så orättvist mot honom. Nästan allt tycks han göra fel dessutom. Man hoppar från hjärtskärande händelse till nästa. Så fort han lyckas med något kommer det något som går illa igen. En kollega sa till mig att han försökt läsa de första böckerna om Fitz men gett upp eftersom de var så deprimerande. Det tycker jag trots allt är lite överdrivet. Hobbs böcker må innehålla våldtäkt, tortyr, mord och förtryck men det hålls ändå på ett visst avstånd från läsaren.

Samtidigt som Fitz själv upplever helvetet om och om igen på olika plan så byggs en myt upp om honom av alla som inte sett eller hört hela historien utan bara hört ryktesvägen allt som han råkat ut för. Fitz tycks ofta hamna i alla händelsers mitt och hans roll är sällan vad den framstår som utifrån. Allmänheten har tagit hans livsöde som exempel på både hjältedåd alternativt som symbol ondskan själv.

The Fool är egentligen alla böckernas huvudperson, även om Fitz är hjälten. The Fool hävdar att han är en vit profet. Han måste hjälpa världen att ta sig in på en bättre bana. För att göra det behöver profeten en katalysator, en förändrare. Profeten kan inte orsaka förändringen på egen hand. Fitz är alltså ofrivilligt The Fools katalysator. Detta är något som verkar vara bestämt av tiden och ödet mer än The Fool själv.

The Fool är mer eller mindre könlös. Hade böckerna skrivits på svenska hade man kunnat använda pronomet hen för att beskriva honom. Människorna runt omkring honom ser honom dock som en man så därför använder också jag "han".

The Fool är en oerhört hemlig person. Han har också ganska okonventionella åsikter om identitet och svävar enkelt mellan olika personligheter. Han tycks veta allt om Fitz men Fitz vet, trots deras långa, nära vänskap ganska lite om sin vän. Eller så tror han sig veta väldigt lite om honom. Fitz är nämligen sällan säker på när The Fool talar rakt och öppet och när han bara talar i gåtor och slingriga utsvävade resonemang. Fitz är ofta osäker på om människan han känner egentligen är den "sanna" personen eftersom han ibland är "The Fool" som Fitz känner honom och ibland Lord Golden bland och andra personligheter, beroende på situationen. Själv hävdar han att alla personer är olika sidor av samma mynt.

Det finns ett stycke i dessa böcker som gjorde stort intryck på mig när jag först läste böckerna i gymnasiet och som jag kommit att tänka på många gånger flera år efter jag läste böckerna. The Fool älskar Fitz och platoniskt älskar Fitz honom tillbaka. Men i ett bråk mellan de båda vännerna med grunden i att det gått rykten om att de båda är älskare (samt att The Fool inte verkar så intresserad av att dementera dessa rykten) säger Fool till Fitz ungefär "jag sätter inga gränser för min kärlek".
Detta är en av de få tillfällen då Hobbs låter mycket vara osagt. Vid det laget har man lärt känna The Fool så pass länge att man ändå börjar förstå vem han är men ändå känner man honom inte helt och hållet. Det finns alltid något där som varken Fitz eller läsaren får veta. Hans replik är sällsynt öppenhjärtlig och tydlig. För mig på gymnasiet var också hans mening väldigt filosofiskt innehållsrik. Det var liksom inte en tanke jag tänkt förut. Jag kanske inte skulle säga att jag blir lika hänförd av det idag, men jag tycker ändå att hela scenen och hela dialogen är oerhört rörande. Jag vet vad ni tänker och även jag tänkte att det handlar om sex. Och kanske gör det det. Fitz tänkte också det vilket gör The Fool rasande. Han förtydligar långt senare i boken vad han menade. Dock förnekar han aldrig att han också hade kunnat mena just ett mer intimt förhållande 

Jag som läsare bryr mig också mycket om deras vänskapsrelation. Jag vill verkligen att de ska vara sams. När Fitz och The Fool är ovänner och inte prata med varandra under en lång period tänker jag frustrerat "men prata med honom nu då!" 

The Fool är hur som helst en favoritkaraktär bland många i dessa böcker. Han sticker ut och han är intelligent, kvicktänkt och väldigt normfri. Och så har han såklart den där mystiska förmågan att dyka upp där man minst anar det och sen vägrar berätta hur han lyckades med det.

En annan av mina favoritkaraktärer är Burrich. Fitz fosterfar. Han är extremt tjurskallig och har en absurda principer om ära och heder som oftast betyder att han sätter sig själv och sin egen lycka efter allt annat. Han har dessutom en djupgående förakt för The Wit-magin. Men samtidigt kan man inte annat än gilla hans nästan extrema gentlemanna-personlighet och hans mjuka inre. Och trots att han avskyr Wit-magin så älskar han ändå Fitz. 

Sen har vi förstås vargen Nighteyes. Fitz "wit companion". Han är inte som Fitz hund eller slav utan deras band är ömsesidigt. De är som oseparerbara vänner som älskar och respekterar varandra. Fitz börjar med åren att bete sig och ibland tänka som en varg och Nighteyes blir mer och mer människa i sitt beteende.

Precis som man får höra andra karaktärers röster och dialog får man också höra vad Nighteyes säger till Fitz. Jag fattade ganska snabbt tyckte för Nighteyes som är mycket mer självsäker och lugn är Fitz. Eftersom han är ett djur tar han dagen som den kommer och planerar sällan för framtiden annat än på ett instinktivt plan. Det är ett exempel på ett av de drag som han långsamt assimilerar från sitt förhållande med Fitz; förmågan att föreställa sig morgondagen och vad som behöver planeras för att den ska gå som man vill.

Böckerna om Fitz är skrivet i jag-form vilket gör det väldigt lätt att fästa sig vid huvudkaraktären, till skillnad från Liveship Traders-böckerna som hoppar mellan ett tio-tal karaktärer vid varje kapitel. Fitz spelar ganska mycket martyr men man kan inte annat än känna att det hedrar honom för han bär det mesta inom sig och vill inte förstöra andras liv med sin blotta närvaro. Men även om man kan känna att det är ganska mycket sob-story över det hela så kan man inte heller låta bli att hålla med om att han tänker rätt, utifrån hans egen logik. Många vill honom och alla han älskar ont pga hans namn och hans bakgrund. Men om och om igen, när han konfronteras med sina beslut av någon utomstående, får han ett nytt perspektiv på situationen och det visar sig att han kanske inte alltid gjort rätt, hur solklart det ändå kändes för honom själv från början. Men alla runt omkring honom suckar och säger åt honom att inte alla världens problem är hans att bära. Fitz har också en tendens att älta sina problem. Ingenting är någonsin lätt för honom. Till och med de saker som skulle kunna vara lätta, om han bara haft en annan inställning.

Det finns många saker i böckerna jag tycker är konstiga. Fitz är t ex fortfarande besatt av sin barndomskärlek Molly ända upp i 35-års åldern. Han ältar minnen av henne från när de båda var omkring 16 år. Jag menar, dags att släppa henne, liksom. Men visst, hon är hans stora love-interest och det är på många sätt deras relation som står för mycket av böckernas ångest.

En annan märklig sak är hur mogna barnen är i böckerna. En 10åring beter sig som 15 och en 15åring beter sig som 25. På ett plan kan jag köpa det om man tänker sig att människor i vår egen värld "förr i tiden" gifte sig hemskt ungt och förväntade sig ha barn kort därefter. En tid när medelåldern var betydligt lägre. Så man kan tänka sig att barnen i den här fantasy-världen helt enkelt tvingas växa upp fort.

Sen är det det här med drakar. Detta må vara relativt gamla böcker och kom ut något före rådande drak-trend (Dragon Age, Skyrim, The Hobit, Eragon, Game of Thrones, Guild Wars 2, etc etc) men jag är så oerhört trött på drakar. Trött på att fantasy = drakar.

Men visst, Hobb gör drakarnas intåg i världen ganska spännande då det inte är utan viss konsekvens. Interaktion med drakarna är inget man gör helt lätt. De människor som överhuvudtaget kan kommunicera med drakarna kan bokstavligen överväldigas av deras intellekt och drakarna har ungefär samma attityd till människor som människor har till duvor. De ser likadana ut allihop och de lever inte länge nog för att man ska orka bry sig om deras åsikter. Och vem bryr sig om man råkar trampa ihäl en av människa? Det finns ju ändå en massa andra människor kvar, liksom. 

Hur som helst, drakarna är det absolut minst intressanta i böckerna och jag hade gärna sluppit dem helt. Detsamma gäller Liveship Trader-böckerna där drakarna tar betydligt större plats i berättelsen.

Det kanske största problemet som stör mig är hur allting är så övertydligt. Varje dialog måste förklaras och varje känsloyttring motiveras. Fitz analyserar alla karaktärer och förklarar varför de gör som de gör. Man får aldrig riktigt förstå vad karaktärerna känner eller menar utifrån sammanhanget.

Världen som Hobbs beskriver känns trovärdig och är proppfull av bakgrundshistoria, politik, vilt skilda kulturer och miljöer samtidigt som inget är så vilt olikt den verkliga världen vilket gör den lättare att relatera till. Världen har inslag av märkliga väsen (som oftast i slutändan förklaras i termer man lärt sig tidigare i böckerna) men är befriad från andra raser än människor (om man inte räknar drakar då). Magin känns på något sätt relativt jordnära och begränsad, något som jag uppskattar.

Som sagt så har jag plöjt igenom dessa böcker på ett sätt som jag oftast inte gör. Det må vara genrelitteratur som aldrig kommer vinna nobelpris, men ack så underhållande. Fitz öde, även om han ibland framstår som lite väl gnällig och pryd är oerhört engagerande.

Jag sörjer att böckerna är slut.

Utöver dessa nio böcker finns även en nyskriven serie som heter Dragon Chronicles om händelserna i Rain Wild River. De har jag inte läst. Efter en snabb googling upptäckte jag också att en ny serie om Fitz och The Fool är på väg (och heter just The Fitz and The Fool). Trots att jag inte vill annat än att fortsätta läsa om dessa karaktärer är jag skeptisk. Jag vill inte ha något som riskerar att urvattna vad jag redan upplevt i tidigare böcker. Men jag kommer garanterat att läsa böckerna när de släpps.