Poseidon's wake

Poseidon's Wake av Alastair Reynolds

Tredje och sista boken i Poseidon's Children-serien.

Det tog som vanligt väldigt lång tid för mig att komma igenom dessa böcker. Jag kommer nog spoila rätt väsentliga saker i det här inlägget.

Precis som bok nummer två så tar denna vid i kronologisk ordning från förra boken. Vi har nu hoppat ytterligare ett par hundra år in i framtiden från föregående bok. Vi fortsätter följa ättlingarna till Eunice Akinya, den superframgångsrika rymdpionjären.
Nu har mänskligheten en fast koloni på planeten Crucible tack vare treenighetens uppoffring då de gick in i Watchkeepern i slutet av bok två. De gjorde någon slags deal med dem. Treenigheten, The Trinity, är det som Chiku Green, Tantorn Dakota och den konstruerade AI-kopian av Eunice började kallas sen de försvann med Watchkeepern.

I sista boken får vi veta mer om vad eller vilka dessa Watchkeepers är. Vi får också veta en gnutta mer om vilka M-builders var. M-builders är alltså de som byggde Mandala-formationerna på Crucible som ledde till att mänskligheten sökte sig dit till att börja med.

Den stora konflikten i slutet av boken, som definitivt är tänkt ska vara ett stort och dramatiskt klimax (eller åtminstone en stor puckel i den dramaturgiska kurvan) faller platt för mig. Dakota har tvingat till sig Kanus skepp och åker rätt mot Poseidon för att utforska dess mystiska formationer på ytan. Hon gör det tillsynes enbart i Watchkeepernas tjänst. De har manipulerat henne för att innanför planetens försvarsmekanismer och lära sig mer om planetens hemligheter. Eunice och resten av gänget gör allt för att stoppa dem. Både människoliv och Tantor-liv sätts på spel i deras diplomati och kamp. Men författaren förmedlar inte varför det vore så fruktansvärt hemskt att utforska planeten Poseidon. Det enda som uttrycks är ungefär "vi måste ta det lugnt och inte rusa in i något vi inte vet så mycket om". Okej? Konflikten är väldigt forcerad och konstlad. Det är som ett nödrim, en nödkonflikt som krävdes för att föra storyn framåt. Sen när det faktiskt också leder till att "det värsta" sker så är det som ingenting. En axelryckning. Inget hemskt hände. Karaktärerna verkar liksom inte reflektera så mycket över det heller. Det är som att "jaja, det gick åt helvete då." Fast det gör det inte. Åtminstone inte så som de förfarade från början. Det är mycket litet som kommer ur den konfliktlösningen överhuvudtaget.
Visst, de kommer ner till ytan på Poseidon och får se dessa stora hjul på nära håll. Men det i sig leder liksom ingen vart heller. Varken karaktärerna eller vi som läsare får veta särskilt mycket mer av det.

Sen har vi det här med "the Terror" också. Det beskrivs som en hemsk vetskap som planteras i deras hjärnor på ett fundamentalt plan. De får veta att allt är meningslöst. Universum är meningslöst och alla våra handlingar är meningslösa i slutändan eftersom Universum kommer att upphöra att existera vid en obestämd tidpunkt. Okej? Jag vet att många anser att våra handlingar i slutändan kommer att betyda något i långa loppet, men en stor del är ändå ganska övertygade om att det inte är så. Oavsett vilken sida man står på så är det ingen direkt ny idé. Varken litterärt eller vetenskapligt. Jag kan förstå om poängen är att de gick från att förstå detta intellektuellt till att inse det på ett djupare, mer känslomässigt plan. Jag antar att det skulle leda till en djupare skräck. Men i boken tycker jag det bara låter så himla platt och ointressant. Pseudointellektuellt för att vara riktigt hård.
I många av Alastairs andra böcker så är den stora vändningen, den stora avslöjandet något som faktiskt känns häftigt även för läsaren. Man förstår direkt, wow, vilken idé! Vilken grej! Jag kunde aldrig ha gissat detta! Men det här är på något sätt ett avslöjande och en insikt som drabbar karaktärerna, men som läsaren inte kan förstå eftersom vi ju inte genomgått "The Terror". Och det funkar bara inte. Det blir bara så banalt. Åh nej, våra liv är meningslösa... buhu, för det trodde vi ju inte redan innan...?

Som mycket science fiction (som jag läst i alla fall) så vill böckerna gärna ställa frågor kring identitet, kring mänsklighet, kring medvetandet etc. Den karaktär som framförallt ger upphov till dessa frågor är förstås Eunice. Hon dör, hon återuppstår som en konstruerad AI-kopia skapad av Sunday, hon växer i sin intelligens och får tillslut en ny mänsklig kropp av kött och blod. Är hon Eunice Akinya? Är hon människa? Är hon en maskin? Vad är hon? Vilka slags lagar ska hon ställas inför på Jorden? Har hon mänskliga rättigheter? Allt det ställer förstås samma fråga tillbaka till oss. Vad innebär det att vara människa? Vilka är vi? Vilken betydelse har minnen och tidigare erfarenheter för vilka vi är och tror oss vara osv osv.
Detta är alltid spännande frågeställningar att fundera kring, tycker jag. Det är en av de stora anledningarna till varför jag ens läser så mycket science fiction. Men i Poseidon's Children görs detta (som så mycket annat) så väldigt övertydigt och platt. Läsaren tillåts inte upptäcka dessa frågor på egen hand utan det är frågor som till och med tas upp i dialog i boken. Det görs också på ett ganska banalt sätt som verkligen tar mystiken ur frågorna på ett tråkigt sätt.
I en sådan diskussion när Eunice vara eller icke vara diskuteras säger en av karaktärerna "No. We don't speak of souls. Not now, not ever. Souls aren't real". Den repliken är bara så ... banal. Så endimensionell. Och visst, vi kan gå med på att själen inte existerar. Men även en skeptiker i en hårt vetenskapligt präglad framtidscivlisation behöver ett namn på vårt inre medvetande, och "själ" råkar vara ett gammalt, välanvänt uttryck för det. Det betyder inte att vi nödvändigtvis behöver tro på en odödlig, gudomlig själ som överlever kroppen. Jag kan också tycka att denna framtidscivilisation borde ha kommit längre i sin diskurs om själens vara eller icke vara att man inte behöver gå igenom ordväxlingen  "Det finns ingen själv!" (wow, so deep), "okej kalla det inte själ, kalla det mönster i hjärnan..." osv osv,  bla bla.
Min poäng är att dialogen är banal och innehållslös.

Vadd jag också saknar är intressanta karaktärerna. Jag tycker de flesta karaktärer liksom låter likadana. Det vore väl då Eunice som sticker ut ur mängden. Eunice är svårgreppbar på ett positivt sätt. Hon är driven, karismatisk, kalkylerande och rationell. Hon verkar förstå situationer på en annan nivå än alla andra. Hon är spännande! Men hon kan inte bära alla böcker. Sen finns absolut andra spännande, intressanta bifigurer som Arethusa. Eunice tidiga konkurrent som återfötts som någon slags enorm, kosmisk val.
Dialogen lider av samma problem som många av Alastairs böcker gör. Alla karaktärer är så himla rationella och förstående. Alla har sån himla respekt för varandra. Alla ska jämt uttrycka sin respekt och förståelse för den andres motstående åsikter. Lite "jag respekterar din åsikt, förstår din ståndpunkt men jag kan inte hålla med pga...". Alla ska jämt uttryckligen motivera sina handlingar. Allt ska uttryckas och inget får låtas vara underförstått eller öppet för tolkning av läsaren. Det är så himla tråkigt.
I synnerhet när man kommer direkt från boken Oryx & Crake som är en mästerlig karaktärsresa där i princip allt lämnas åt läsaren att fundera över.

Jag låter himla hård. Kanske för hård. Jag har ändå läst igenom tre, ganska rejäla böcker utan att tröttna. Det borde väl ändå säga något. När jag läser böckerna så de här partierna inte så överdrivet framträdande eller någon deal breaker. Det är inte som att jag slår igen boken för gott. Men det är ändå något som stör mig.
Det finns ändå spännande inslag spridda igenom alla tre böcker. Såklart. Det är intressant att följa samhället som Reynolds byggt upp och hur det fungerar och i sin tur fundera på hur väl han spekulerar om människors beteende i denna framtid.

Visst är det så att mycket science fiction har ett större fokus på övergripande story och perspektiv. Mer fokus på spännande, potentiella världar och teknologi mer än djupa karaktärsporträtt. Det är nog till och med det jag ofta uppskattat i många andra böcker. Dock känner jag oftare och oftare att det är tråkigt att det inte kan vara både lite oftare.

Blue Remembered Earth

Blue Remembered Earth av Alastair Reynolds

Tillbaka till Reynolds efter en ganska lång paus! Det var ett tag där det kändes som att jag inte läste annat än hans böcker.

Blue Remembered Earth är första boken i en trilogi och den äger rum ca hundrafemtio år in i framtiden, inom hyfsat rimliga teknologiska gränser. Så inga ultraposthumanistiska varelser på kilometerlånga rymdskepp långt ut i Universum likt hans Revelation Space-serie (som jag för övrigt älskar).

Geoffrey Akinya är etolog och forskar på elefanters beteende i sitt hemland Kenya i Afrika medan hans syster Sunday försöker slå sig fram som konstnär i en subkultur uppe bland människans kolonier på Månen. Släkten Akinya är synonymt med ett enormt företagsimperium som deras mormor Eunice har grundat. Men de båda syskonen försöker klara sig på egen hand utan Akinya-släktens stora förmögenheter. Ingen av de två syskonen vill spela det kapitalistiska spelet som skulle krävas för att få tillgång till de resurserna och framför allt vill de inte vara tvungna att sammarbeta med deras kusiner Lucas och Hector som är företagets huvudförvaltare. Men trots det dras de av slump och av nyfikenhet in i en kryptisk skattjakt strax efter att Eunice dör. Innan sin död verkar Eunice ha lämnat ett spår av ledtrådar i solsystemet och varken Geoffrey eller Sunday har någon aning om vart det kommer leda.

Boken börjar väldigt långsamt. Alldeles för långsamt skulle nog många säga. Jag vet inte riktigt hur jag ens orkade fortsätta läsa överhuvudtaget men på något sätt är det ändå inte helt tråkigt, bara just långsamt. Vi får i huvudsak följa Geoffreys vardagsliv med sina elefanter, i utkanten av ett hårt reglerat men också oändligt tryggt samhälle. Det blir mycket bakgrundshistoria om karaktärer och om samhället som de lever i.
Det är en värld som känns trovärdig och äkta, vilket jag uppskattar. I världen Reynolds beskriver har mänskligheten tagit sig förbi det värsta av klimathotet och lagat det som tidigare generationer ställt till med. Mänskligheten har gått igenom många år av krig och lidande men har tillslut kommit ut på andra sidan och återhämtat sig. Krigen är dock ändå ganska färska i det mänskliga, kollektiva minnet, så det är ingen utopisk, perfekt värld som Geoffrey lever i. Större delen av den stadsbebyggda världen kontrolleras av The Mechanism som med implantat och ett enormt nätverk av bevakningsteknologi ser till så att ingen skadar någon annan eller begår brott. Afrika är också den teknologiskt ledande världsdelen. Dock definieras det inte särskilt detaljerat eller hur det kom sig att världen ser ut som den gör. Det är inte fokus i boken, utan mest bakgrundshistoria.

Reynolds upptrappning av historien sker verkligen otroligt långsamt. Det känns ändå som att jag ser pusselbitarna långsamt puttas in mot mitten och bli tydligare men att det tar en himla lång tid innan Reynolds börjar sätta ihop pusslet. Hade jag fått välja hade jag nog skurit bort rätt mycket och komprimerat resten. Inte förrän strax efter halva boken tar det fart ordentligt då en rejäl vändning sker. Men okej, vi får ju lång tid på oss att lära känna karaktärerna och världen i alla fall.

Detta lite sömniga intro känns inte helt lik Reynolds heller. Jag förknippar honom annars med dramatiska avslöjanden som gjort mig (i alla fall tidigare, som novis sci-fi-läsare) ganska "mind blown". Blue Remembered Earth är inte helt fri från de stora, överväldigande perspektiven som jag så gillar dock.
En annan sak jag noterar är att hans dialog är en aning bättre än den brukar vara, faktiskt. Jag vet att jag klagade rätt mycket på det i inlägget om Terminal World. Det finns fortfarande delar av dialogen som känns lite onaturlig. Men det är bättre tycker jag allt.

Då detta är första boken i en serie skulle man eventuellt kunna ursäkta den långsama takten. Kanske ska boken ses som ett intro till själva serien; mycket worldbuilding helt enkelt. Inte för att jag tycker att det måste vara så att första boken i en serie är en långsam introduktion, men vill man vara generös så skulle man kunna se det så. Jag har dock i denna stund inte läst de andra böckerna i serien så jag kan inte tala för hur resten av serien är. Mycket worldbuilding är det hur som helst.

Så kommer jag fortsätta att läsa nästa bok i serien? Kanske. Men jag kommer nog vilja läsa något annat i mellan först.

Seveneves

Seveneves av Neal Stephenson

Sevenevens tar sin början i vår nutid. Stephenson daterar världen och boken i sig genom att använda de autentiska namnen på diverse kända och populära Internetsidor så som Youtube, Twitter, Facebook och Reddit.
I bokens första sidor får vi veta att Månen exploderar av en okänd anledning. Snart kommer forskare runt om i världen fram till att detta fenomen tillslut kommer att resultera i ett meteroitregn som kommer vara så intensivt och pågå så länge att allt liv på Jordens yta kommer att utplånas. Regnet kallar de the Hard Rain och det kommer pågå i flera tusen år. Själva regnet beräknas inledas inom två år från det att Månen splittrats.
Mänskligheten har alltså två år på sig att komma på ett sätt att bevara sin art för framtiden. Således börjar världens länder hjälpas åt att bygga om den internationella rymdstationen ISS till en ark i ett försök att rädda en liten, utvald del av mänskligheten.

En klassisk undergångshistoria alltså. Dock måste jag säga att jag nog inte läst någon annan bok med så tydligt undergångstema tidigare. En "vi-kommer-alla-dö-inom-en-förutsägbar-framtid-vad göra-bok".
Men så börjar det alltså. Vi får följa flera karaktärer i denna, näraframtidsvärld och många, många fler karaktärer genom bokens alla tidsepoker.
En av huvudkaraktärerna i bokens inledning är Doc Dubois som i boken är en känd vetenskapsman och "vetenskapsförmedlare". Han som karaktär är uppenbart inspirerad av personer som Carl Sagan, Neil Degrasse Tyson, Bill Nye osv. Hans person, hans budskap och ordval är så väldigt lika just dessa nämnda personer. Det är genom hans pedagogiska och karismatiska lugn som världen får lära sig mer om sitt kommande öde. Men han är inte bokens huvudkaraktär, jag tyckte bara att det var kul att han så tydligt varit inspirerad av verkliga personer, om än kanske lite distraherande också.
Att berätta mer om bokens verkliga huvudkaraktärer vore att avslöja en stor del av bokens grundidé dock.

Seveneves får jag nog ändå kalla hård science fiction. Kanske den mest renodlat hårda science fiction-bok jag någonsin läst. På gott och ont. Den innehåller många, långa stycken som ägnas åt att förklara hur saker och ting fungerar rent tekniskt. Som exempel denna ark som ska byggas. En Cloud Ark som den tillslut kallas. Denna rymdstation ges sida upp och sida ner av utförliga beskrivningar av hur den designas, sätts ihop och med vilka metoder. Inklusive en specialdesignad rymddräkt/rymdkapsel som används av en särskild grupp arbetare i ett särskilt skede av arbetet med stationen. Denna enskilda rymddräkt beskrivs detaljerat hur den fungerar för att kort därefter aldrig nämnas igen i resten av boken.
Jag har tidigare kommenterat William Gibsons sätt att aldrig ge läsaren en förklaring till alla de tekniska termer och förkortningar som flyger omkring i texten. Stephenson är raka motsatsen. Allting förklaras. Antingen via en karaktär som Dubois i dialog eller bara via en berättarröst.
Jag skulle inte säga att det riktigt är att dumförklara läsaren i detta fall, eftersom jag inte har koll på de flesta av dessa termer (de som faktiskt har sin grund i verkligheten) men det känns ibland som en lärobok mer än skönlitteratur. Det är som att Stephenson säger "Okej, snart ska jag beskriva handlingen, men först en grundkurs i omploppsbanor".

Vad som däremot kanske inte ges så mycket förklaring är hur världens länder så snabbt sluter upp kring forskarnas besked och hur snabbt de allihop enas om att bygga ut ISS till en ark för mänsklighetens överlevnad. Detta är förstås föremål för diskussion om man så vill. Hur sannolikt är det att världen enas så snabbt och så enhälligt? Några små protesterande grupperingar beskrivs, men på det stora hela är alla överens. Jag hade lika lätt accepterat att boken enbart beskrivit hur alla länder föröskte enas om något men misslyckades och sen gick Jorden under, The End.
Hur många år har det inte tagit för forskare att övertyga politiker om att det sker en livsfarlig global uppvärmning idag som jämförelse? Och även när hela forskareliten är överens, hur pass överens är de politiska ledarna idag om att vi måste göra något åt det? Hur överens och redo att agera är alla vi andra?
Att månen exploderar är mer uppenbart och omedelbart dramatiskt visserligen men just det omedelbara enandet känns snudd på osannolik. Den värderingen är upp till var och en såklart. Jag accepterar det lätt förvisso och det är ingen stor grej som förstör min upplevelse. Men ville ändå påpeka det.

I början tyckte jag att de tekniska beskrivningarna låg lite i vägen för själva handlingen. Jag vände sida efter sida och undrade när tusan vi skulle komma någon vart i handligen. Jag var också rädd att dessa beskrivningar skulle dränka det som ändå är det intressanta i en sådan här berättelse. Det vill säga hur människan reagerar. Men tillslut så förstod jag syftet med allt detta. Det bidrar till en känsla av oerhörd realism och skörhet. Det är här de tekniska beskrivningarna i Seveneves fyller sin funktion. Stephenson gör mycket mycket klart att rymden är en farlig plats för människan. Rymdstationen är en trång och mycket oskyddad plåtburk som hotas av kosmisk strålning, brist på mat, vatten, syre och mikrometeoriter som kan slita sönder hela bygget på ett ögonblick. Plus alla andra småproblem som hotar människans hälsa i tyngdlöshet så som benskörhet, psykisk hälsa osv. Sen har vi förstås hela problemet med hur man skapar ett självförsörjande ekosystem på rymdstationen där människor kan leva och fortplanta sig.
Nu är jag inte så påläst att jag kan hårdgranska varje påstående som Stephenson gör, men jag får intrycket av att han gjort ganska genuin efterforskning i alla dessa ämnen. Allt från hur många individer som krävs för att ge tillräcklig genetisk mångfald för att undvika inavel till ingående fakta kring omloppsbanor och hur mycket bränsle som krävs för att göra exakt beskrivna kursändringar.
Utöver just känslan av att allting är så ömtåligt så tror jag att just det faktum att Stephenson försätter allt detta till vår egen tid bidrar till att det känns så extra närvarande. Det går självklart ihop med realismen i hans beskrivningar av den teknologi som används. Det är ju nämligen dagens teknologi. Han kan inte bara säga att någon gång för länge sedan uppfann någon ett sätt att skydda sig mot alla problem i rymden med någon magisk teknologi. Han måste hitta på hur det går till utifrån dagens förutsättningar.
I många andra böcker befinner vi oss djupt, djupt in i framtiden eller i mer fantasifulla världar där mycket mer är tekniskt möjligt. Ta t ex den stora cylindriska världen i filmen Elysium (den idén finns i många andra berättelser också). En konstruerad atmosfär med natur, hus och gravitation, alla de bekvämligheter vi har på Jorden. I en sådan berättelse och miljö blir rymden mycket mer abstrakt och inte alls hotande.
Men. Vid punkten då jag inser att Stephenson ändå lyckats få mig att känna klaustrofobi inför rymdstationen så känner jag att det räcker. Jag behöver inte fler tekniska detaljer nu. Nu kan vi gå på ren story. Men det går ju förstås inte och tillslut tröttnar jag på att läsa om omloppsbanor och avfyrandet av raketer i X-antal minuter till Y-hastighet osv. Så även om alla dessa detaljer bygger upp trovärdigheten så blir det lite väl mycket för min smak tillslut. Har en känsla av att det är ett fall av för mycket research som Stephenson känner sig nödgad att använda sig av.
Så först tycker jag det är för mycket, sen förstår jag poängen och sen tröttnar jag tillslut igen på det.

Så där kommer de sitta de stackars människorna i rymdstationen och se Jorden utplånas och ingenstans finns att fly. Det finns ingenstans att dra sig undan, att pusta ut. Jag tänker att det måste vara som att vara under vatten utan att få komma upp och andas och känna luften ta slut men ändå fortsätta leva så konstant. Det är nog denna känsla som får mig att fortsätta läsa för att se vad som händer sen. Det är en ganska oförutsägbar historia ändå. Kommer mänskligheten överleva? Vad kommer hända efter Jordens undergång? Hur kommer karaktärerna reagera på detta? Vilka kommer överleva? Vad händer sedan? Hur långt in i framtiden kommer boken följa? Kommer Stephenson hoppa flera hundra år, eller kommer han låta våra karaktärer leva och dö och sen är det slut? Kommer mänskligheten någonsin komma tillbaka till Jorden? Eller har kanske alla forskare räknat fel och inget kommer gå så illa trots allt?

Seveneves är en bok som för mig "overstays its welcome". Den har mycket som talar för sig och som talar till mig, men det blir för långdraget. Även bortsett från den djupa tekniska detaljrikedomen så är handlingen inte särskilt intensiv heller. Inte ens vid avsnitt som verkligen borde vara intensiva (och det är långt mellan dessa avsnitt). Flera gånger önskade jag att boken bara kunde ta slut någon gång. Inte ett bra betyg kan man tycka. Jag är dock lite ambivalent. Jag vill inte säga att Seveneves är dålig eller ointressant, för det är den inte. Det är som sagt en väldigt trovärdig och extremt gedigen bok på många sätt och jag beundrar verkligen Stephensons noggrannhet men för min del hade boken gärna kunnat vara ungefär hälften så lång. För det är en lång bok uppdelad i flera delar. När sista sidan vänds pustar jag ut som om jag genomlidigt en pärs, verkligen. Och det är ju synd att känna så. Det är också varför detta inlägg kommer ca fyra månader efter mitt förra inlägg. Det har varit så oerhört tungt att ta sig igenom denna bok och jag har läst två andra böcker under tiden jag läste denna.