Empty Space

Empty Space av M. John Harrison är den tredje boken i en sammansittande serie som började med Light. Light är för övrigt bland det bästa jag läst, så jag skulle rekommendera att börja med den. Det finns ett inlägg om den tidigare i bloggen också.
Nova Swing var den andra boken och den hade mycket litet med Light att göra annat än några enstaka termer som återkom. Empty Space är mer sammanflätad med båda tidigare böcker och binder ihop alla tre.
Likt Light följer vi åter igen två skilda tidslinjer. I nutidens London lever Anna. Michael Kearney's änka från Light. I framtiden, på diverse planeter under "Kefahuchi Tract" följer vi bland annat Fat Antoyne och polisassistenten från Nova Swing.

Precis som i Light känner jag mig oväntat mer dragen till Annas liv i nutidens London än den mer science fiction-centrerade framtiden. Hennes person och liv är väldigt surrealistiskt och melankoliskt. Hon är som frikopplad från det normala samhället och från allt vad normer och sociala regler heter. Hon tycks inte ha några vänner och hon agera ofta impulsivt och irrationellt.
Anna är omkring 50-60 år och har hunnit gifta om sig sedan Michael dog men hennes nya man, Tim Waterman har även han hunnit dö av sjukdom. Anna lever nu i deras gemensamma hus med sin dotter Marnie som hon fick med Tim. Marnie som är någonstans i 20års åldern är den som hela sitt liv tvingats vara ansvarsfull och sansad medan Anna alltid varit smått frånvarande. Anna har åtminstone bekämpat sin anorexi och går någorlunda regelbundet till psykologen Helen Alpert där hon berättar om sitt liv och sina nattliga drömmar. Annars strövar hon mest omkring i området.
Där hon vandrar omkring i sitt mentala vakuum händer samtidigt mycket märkliga saker runt omkring henne. Bland annat börjar en okänd blomart att växa i hennes rabatt och hennes uthus sätts i brand. Det är händelser som man genast antar måste ha någonting att göra med Michaels tidigare forskning och liv. Och eftersom det är den typen av bok antar man snabbt att det borde finnas en koppling även till framtiden...

I framtiden kopplas Assistenten som aldrig får ett namn, in på ett märkligt mordfall på Toni Reno. Han hittas död och svävandes en bit ovanför marken. Samma Toni Reno hade precis innan sin död lämpat av mystiskt gods i händerna på Fat Antoyne, Liv Hula och Irene The Mona som alla äger fraktskeppet Nova Swing tillsammans.

Någonstans mellan alla dessa karaktärer, tider och historier svävar karaktären R.I Gaines omkring med okänt syfte...

I både Light och i Nova Swing så är i princip alla karaktärer väldigt utvecklade och trovärdiga och djupa. Empty Space är inget undandag. Även de mest flyktiga bifigurerna ges en djupare bakgrund och ofta en viss mystik som inte alltid utvecklas annat än som för att väcka intresse. Kanske skulle man då kunna tro att detta skulle göra boken långtråkig med alla "oviktiga" detaljer men så är absolut inte fallet. Ingenting känns överflödigt, verkligen inte. Tvärt om så bygger det en djup, mystisk atmosfär som är väldigt attraktiv.



Det är mycket, i linje med tidigare böcker, som inte ges någon explicit förklaring i Empty Space. Levande matematik, shadow operators eller vad Kefahuchi Tract egentligen är. Någonstans kommer även tidsresor in i bilden men hur detta går till och kanske framför allt när, är inte alltid klart.

En annan sak jag ofta lägger märke till är Harrisons intresse för det kanske lite "snuskiga" men samtidigt så genomdjupt mänskliga och självklara. Han har t ex ett sätt att göra sex till något väldigt basalt och djuriskt. Något man gör inte så ofta av kärlek men mer av bara det rena behovet. Som tröst eller som lugnande medel eller som en kick på en konstig plats blandat med tveksamma känslor och ångest. Detta är genomgående i alla tre böcker. Jag tänker på Anna och Michaels sexliv i Light där man aldrig riktigt förstår om Michael överhuvudtaget är intresserad av sex och där Anna på något sätt inbillar sig att hon får ut något av Michaels lite mentalt frånvarande behandlingar.

Hur som helst, det är mycket som lämnas osagt och som känns mystiskt. Tre fjärdedelar in i boken ges man också en glimt av vad som egentligen, möjligen, ligger bakom alltihop, men det är också allt vi får. Jag hade hoppats på ett stort avslöjande i slutändan men likt de andra två böckerna lämnas många gåtor olösta.
Jag måste också säga att jag tappar intresset lite mot slutet. Jag orkar inte hålla samma ordning på alla händelser som eventuellt kan kopplas ihop till en mening som jag hade genom den första halvan och i slutändan förstår jag inte helt och hållet vad som egentligen händer. Empty Space är helt klart en bok som kräver en del av läsaren. Precis som Light och Nova Swing. 
Det är också helt klart så att jag behöver läsa om Empty Space någon gång i framtiden.

Nova Swing

Detta är uppföljaren till Light som jag prisat och lovordat i mer än ett inlägg här så jag hade vissa förväntningar på den. Dock är den mer en uppföljare på det sätt att den tillhör samma värld som Light, men utöver några enstaka termer, detaljer och referenser till tidigare karaktärer som inte har någon större inverkan på berättelsen är boken fullkomligt fristående. Light hoppade mellan nutid och framtid, denna berättelse äger enbart rum i framtiden och långt efter händelserna i boken Light.

Boken inleds med tre citat varav en jag omedelbart känner igen. Det är taget ur bröderna Strugatskys Roadside Picnic. "The further into the zone, the nearer to Heaven". Roadside Picnic är en favoritbok så det om något höjde mina förväntningar ytterligare. Det visar sig också tidigt att Nova Swing äger rum kring en liknande "zon", (Saudade Event Site) av oförklarliga händelser och upp-och-nedvända naturlagar precis som i Roadside Picnic. Vic Seratonin tjänar sitt uppehälle genom att arbeta som olaglig "reseledare" in i denna förbjudna och livsfarliga zon åt klumpiga och dumdristigt nyfikna "turister" som vill se zonen med egna ögon. Precis i stil med Roadside Picnics Stalker.

Vics "hembas", där han oftast spenderar sin tid och oftast också hittar sina kunder är i Liv Hulas bar Black Cat White Cat.
Där sitter även ofta Fat Antoyne, en smått tragisk person som bara önskar få passa in. Han har någon slags ensidig vänrelation till Vic som Vic är dålig på att besvara.

Eftersom det är förbjudet att vistas i zonen finns också en avdelning hos polisen som ägnar sig åt att bevaka zon-relaterade aktiviteter. Två som jobbar med Site Crime är Aschemann, en man som ser ut som den åldrade Albert Einstein och hans assistent. Aschemann upptäcker någon slags läcka från zonen i en annan bar precis i utkanten av zonen och han misstänker snabbt att det måste ha med Vic Seratonin att göra.

Berättelsen tar fart när Vic får en ny kund som är ovanligt ivrig på att besöka zonen och som ganska snart spårar ur.
Precis som i Light så känns alla karaktärer väldigt utvecklade och egna i Nova Swing. Och precis som i Light så har alla sin egen tragiska historia. Aschemann plågas av minnen av sin döda hustru, Emil Bonaventure, en av Vics vänner, är totalt förstörd av för många resor in i zonen och ligger sjuklig och psykiskt härjad i sin säng hemma hos sin dotter. Dottern i sig, som tvingas ta hand om sin far, sitter fast i nostalgin för sitt tidigare och yngre liv som underhållare och artist. Bartendern Liv Hula ser sitt liv stagnera och dö ut bakom bardisken i sin håla som endast har några enstaka, otacksamma gäster.
Vic Seratonin är den karaktär som vi får följa mest, men det kanske också är den minst utvecklade av dem alla.


Light var en bok jag läste först för många år sedan, långt innan jag satt mig in i science fiction-genrern och som jag vid det tillfället inte alls förstod. När jag sedan läste om den så var jag fullkomligt förälskad och jag räknar den som en av mina absoluta favoritböcker. På något sätt känns det som att jag är i samma läge med Nova Swing. Det finns många mysterier även i Nova Swing, men de känns inte alls lika intressanta som i Light av någon anledning. Kanske missar jag något som jag skulle se om jag läste om den om ett par månader eller ett par år. Ytterst få, om några svar ges i boken och The Saudade Event Site är lika gåtfull i början av boken som i slutet. Någonstans misstänker jag att ledtrådarna finns där och att om man bara ger det en tanke så skulle man koppla ihop vad som egentligen händer, men av någon anledning kommer det aldrig för mig. Precis som när jag läste Light för första gången.
Känslan av att jag missat något understryks av det faktum att Nova Swing både vunnit och nominerats i en rad olika litteraturpriser. T ex vann den Arthur C. Clarke-priset samt Philip K. Dick-priset år 2007.

Som helhet är science fiction-elementen mindre viktiga i denna bok. Det hade lika gärna kunnat vara fantasy eller någon bisarr variant av verkligheten. Science Fiction-elementen känns inte betydelsefulla för berättelsen helt enkelt. Berättelsen är istället ganska noir i sin stil med detektiven som undersöker mystiska händelser kring zonen och Vic som egentligen gjort mycket litet för att klassas som brottsling som ändå får all uppmärksamhet av polisen.

Den science fiction som ändå finns där framgår endast i vaga och outforskade ledtrådar om hur livet ter sig på en främmande planet med teknologi som möjliggör evigt liv och i princip vilket utseende du än önskar. Engångs-kroppar med enorma, erigerade könsorgan används tillfälligt av slagsmålskämpar som slåss i blodiga gladiatorspel, den populäraste kvinnokroppen kallas The Mona och en liten flicka kan lika gärna varit född för femtio år sedan och som man.


I slutändan blir jag tyvärr ganska uttråkad av Nova Swing. Kanske ger jag den en chans till i framtiden, men nu är jag mer ivrig på att börja läsa Alastair Reynolds Redemption Ark.