Absolution Gap

Alastair Reynolds Absolution Gap är den tredje och sista boken i serien Revelation Space. Inte mycket behöver egentligen tilläggas utöver vad som tidigare sagts om serien. Fortfarande känner jag ingen större kärlek till de viktigaste huvudpersonerna, trots att jag följt dessa karaktärer i flera böcker och noveller. De känns fortfarande tämligen endimensionella. Clavain har nu levt i över fem hundra år och är gammal även i jämförelse med andra i denna tidsålder. Jag saknar bland annat djupare dialoger/monologer om hans syn på verkligheten och hans känslor inför att ha sett så mycket och levt så länge. Något borde det ju göra med ens världsbild. Ovanpå detta kommer gång på gång krystade one-liners som "Someone has to do it", "Sorry, that's not really in my plans for today" och "Thanks for the newsflash". Få av karaktärerna går fri från sådana utstötningar.
Det känns också ibland som att Reynolds vill att vi ska sympatisera med alla karatärer. I dialogen är alla så resonliga och diplomatiska: "Ja hör vad du säger och jag förstår din synpunkt, men vi måste göra såhär, därför att...". Även detta drag är inte enbart kopplad till en karaktär. Det understryks av det faktum att man också får följa så många olika karaktärer genom de tre böckerna. Varje bok följer en eller fler huvudpersoner ur en av de större fraktionerna; Demarchists, Conjoiners och Ultras.
I Revelation Space är det Dan Sylveste, en Demarchist. I Redemption Ark är det Clavain, en nybliven Conjoiner (och vi får lära oss mycket om Conjoiners inre tankeliv som annars inte syns utifrån) och Illia Volyova en Ultra. I Absolution Gap följer man främst en "hyperpig" (en människo-gris-hybrid) som i andra böcker i Reynolds universum (som Chasm City som inte är del av Revelation Space) framstått som ganska horribla och ofta kriminella men visas nu alltså ett mer sympatiskt vinkel.

Det intressanta ligger oftare i Alastairs tekniska uppfinningar och i hans detaljer och planetariskt storslagna perspektiv, än i filosofiska funderingar. Tyvärr. Jag hade gärna haft både och.
Temat i sista boken är domedag och frälsning utlovas med hjälp av ett ofött barn kommen ur en tidigare sammandrabbning mellan Ana Khouri och en jättedator (i form av en neutronstjärna) som figurerat i tidigare böcker. Bara det, att ett barn som besitter nycklen till lösningen och frälsningen av Galaxen känns lite väl... Hollywood.

Det finns en del coola idéer och miljöer kvar, helt klart. Som de enorma, mobila katedraler som på månen Hela färdas framåt i samma takt som månen roterar kring moderplanet Haldora för att på så sätt alltid ha moderplaneten i katedralens zenit. Det kräver nämligen deras religion.
Ett annat inslag jag verkligen gillar men på något sätt känner att jag egentligen borde ha gillat mer är skeppet Nostalgia for Infinity som man följt igenom alla tre böcker. Det genomgår en ganska omfattande metamorfos i den andra boken, Redemption Ark, skulle man kunna säga. Dess fortsatta liv beskrivs alltså i Absolution Gap. Men Reynolds får det aldrig att kännas så magiskt och skrämmande som jag tycker att det borde kunna bli.

Grisen Scorpio kan man klämma ur lite djup om man anstränger sig. Han står för mänskligheten som vi känner igen den i verkligheten skulle man kunna säga. Scorpio lever mycket kortare tid än resten av mänskligheten tack vare hans ihoptrasslade gener. Han lever ungefär lika länge som vi gör idag och hans sista år präglas av sjukdomar, nedsatt fysisk kapacitet och utan hopp om förlängningsterapier som andra människor kan genomgå för att utöka sin livslängd. Ja, lite som en traditionell människa på 2000-talet helt enkelt. I Absolution Gap närmar han sig pensionsålder och hans aparta utseende och kropp känns mer och mer påtaglig för honom. Han avundas människornas långa livslängd och deras samhörighet med varandra som art. Trots att många av hans allierade och vänner visar honom respekt och en viss kärlek så känner han sig alltid isolerad och ensam. 

Men även om det finns ljusglimtar i Absolution Gap så lyfter det inte helheten. Större delen av berättelsen är enformigt tragglande utan någon upphetsande spänning alls. Den börjar bra men sedan tar ett långt och enformigt mittenparti över för att sedan trappas upp en aningen de sista två hundra sidorna. Slutet är luddigt och ganska antiklimaktiskt men Reynolds drar åtminstone inte ut på det.

Man måste läsa de tidigare böckerna i ordning för att överhuvudtaget förstå vad som försigår i Absolution Gap. Jag känner mig ganska klar med serien och jag sörjer inte dess avslut. Det finns en fristående bok kvar i samma universum som jag ännu inte läst; The Prefect. Men den låter jag nog vara tills vidare.

Galactic North

Nu råkar denna blog innehålla väldigt mycket böcker skrivna av Reynolds, men det kan inte hjälpas just nu.
Galactic North är Reynolds första, publicerade novellsamling. Den innehåller enbart noveller tillhörande Revelation Space-världen.
Kanske har jag blivit avtrubbad av Reynolds sätt att skriva och hans berättelser men jag blir inte alls lika exalterad av denna bok som av novellsamlingen Zima Blue (som liksom denna släpptes år 2006). Jag börjar också irritera mig ibland på hans karaktärer, vad han låter dem säga, vad han låter dem tänka. Boken Terminal World av Reynolds var nog allra värst i den bemärkelsen. I den tycks alla karaktärer vara så överhurtiga i sin "kom igen, det här klarar vi!"-attityd. Vid minsta konflikt, känns alla karaktärer hyperdiplomatiska och alltigenom rationella och eftertänksamma. De hatiska, fördömmande karaktärerna medger snabbt att de nog ändå tänkt fel och inser att "you're all right after all". Men detta inlägg handlar trots allt inte om Terminal World. I tidigare inlägg om Reynolds böcker har jag skrivit att Reynolds inte ger något gratis åt läsare. Jag vet inte riktigt om jag förstod själv vad jag menade med det, för det är snarare att han ibland är övertydlig. Inte så ofta med begrepp och termer han använder (det var kanske det jag syftade på), men med vad karaktärerna säger och vad som händer i handlingen. Ofta upprepar karaktärerna vad som hänt flera gånger. Eller, väldigt tydligt, i dialog binder ihop trådar som känns enbart i förmån för läsaren trots att läsaren ändå sedan länge förstått vad som försigår. I novellen Glacial (en klassisk detektivhistoria, i science fiction-format) blir det nästan komiskt/pinsamt hur huvudkaraktären återberättar skurkens motiv i slutet. So you got it all figured out, do you!? Samtidigt överraskar ändå Reynolds fortfarande med sina idéer och fantasi på det sätt som ifrågasätter det mänskliga, vardagliga perspektivet. Det som jag gillar så mycket. Glacial innehåller förövrigt just en sådan spännande sak. Just när jag trodde att han inte kunde överraska mig mer.

Är man inte alls insatt i Revelation Space-serien så blir nog denna samling antingen mer spännande eller kanske rent av mindre spännande. Jag som läst en del (men inte allt) i just den serien känner ofta igen mig. Jag känner igen platser och karaktärer som nämns. Jag vet vad en Hamadryad är för slags djur redan innan den beskrivits i novellen Grafenwalder's Beastiary. Det är en konsekvent värld han byggt upp och den blir mer och mer detaljerad ju mer man läser. Mer av mänsklighetens historia sedan vi lämnat Jorden avslöjas, om än endast mellan raderna. Men det gör det också mindre och mindre intressant. Det blir liksom mindre och mindre nytt att upptäcka. Mindre och mindre saker som känns mystiska och outforskade.

Galactic North är upplagd kronologiskt i Revelation Space-världen. Den börjar nästan i början av vår tids historia med The Great Wall of Mars som utspelar sig några hundra år fram i tiden från vår egen verklighet. En liten grupp Conjoiners har isolerats på Mars och hotas av ett krig de aldrig någonsin skulle komma levande ur. Diplomaten Clavain skickas in för att förhandla med deras ledare Sandra Voi. Den följs direkt upp av Glacial med samma karaktärer. I dessa och fler följande noveller får man veta mer om fraktionerna Demarchists och Conjoiners som i romanerna oftast bara nämns vid namn med mycket lite information, likt bortglömda reliker eller myter.
Detta låter mer spännande än det känns för mig personligen. Jag kanske helt enkelt tröttnat på Relvation Space. Zima Blue innehöll ingen novell som ägde rum i Revelation Space och den gillade jag betydligt mer. Även Terminal World (som jag inte skrivit om på bloggen än) var också oerhört intressant (förutom karaktärerna då, som sagt) och också den var en fristående roman. Kanske har Reynolds helt enkelt hållt på för länge med Revelation Space att det kännas lite mossigt.
Det är just de magiska avslöjandena och de spännande koncepten som ändå upprätthåller novellernas läsvärde. Reynolds fortsätter alltså att underhålla mig med koncept och idéer som fortfarande tycks mer eller mindre outforskade i media så som böcker, film och datorspel.

Näst sista novellen Nightingalegör mig dock riktigt engagerad och indragen i spänningen. Ett team av avskrivna specialister från ett nyligen utkämpat krig anlitas för att ta till fånga en krigsbrottsling ombord ett rymdskepp som alla i teamet trott varit sedan länge var förstört. Det är lite klassisk rymdskräck över stämningen och jag påminns om Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama. Åtminstone i själva utforskandet av ett övergivet rymdskepp.

Novellen som ger namn åt hela samlingen sträcker sig över flera tusen år. När jag börjar läsa denna så har jag nästan tröttnat och vill helst påbörja en annan bok. Så jag hastar igenom den utan att riktigt låta mig dras in ordentligt. Jag tappar fokus på detaljerna. Men det är just det att den sträcker sig över så lång tid som åter igen fascinerar mig. I en scen sitter de två protagonisterna vid ett bord mitt emot varandra på ett rymdskepp. Deras huvuden är fullpackade av nanomaskiner som reglerar deras övermänskliga, kroppsliga funktioner. De bestämmer sig för att de inte kan fatta ett beslut innan en längre tid har passerat så de låter maskinerna i sig stänga ner deras kroppar och stänga av all cellaktivitet så att de kan låta flera hundra år passera utan att deras kroppar känner av det. Så sitter de "sovandes" mitt emot varandra och när tiden är rätt väcks de åter till liv som om de bara nickat till några sekunder. Förlåt, men jag älskar sådant. Men utöver det så känns berättelsen lite fattig och onyanserad med sitt apokalyptiska tema.

Det är en godkänd samling noveller men den är nog inget jag kommer läsa om inom någon snar framtid.

Chasm City

Chasm City är en fristående uppföljare till boken Revelation Space. De kan läsas oberoende av varandra men de tillhör samma universum.

Likt Revelation Space innehåller även Chasm City parallella berättelser. Den ena följer till stor del en man vid namn Tanner Mirabel som var "säkerhetsexpert" åt en ganska brutal man. När boken börjar så har den mannen precis mördats av Reivich som Tanner nu jagar av några slags lojalitetsprinciper som inte riktigt Tanner själv begriper.

Den andra berättelsen utspelar sig långt tillbaka i tiden och beskriver den långa resan från Jorden till denna nya stjärna och den planet där Tanner i nutid befinner sig. Man har skickat iväg fem enorma skepp vars besättningar lever ut flera generationer på resan mot sitt mål. Med på skeppen bär de också en mängd nedfrysta "nybyggare" som ska kolonisera den nya världen när de väl kommit fram.

Boken utspelar sig alltså långt ifrån Jorden och åtminstone en av planeterna som berättelsen utspelar sig på ligger i omloppsbana runt stjärnan 61 Cygni A som mycket riktigt är en stjärna även i verkligheten. Åter igen kan jag berätta att Reynolds är utbildad astronom och har arbetat på ESA, European Space Agency. Så detta ger ju hans böcker ett extra skimmer av trovärdighet.

Chasm City, där större delen av boken utspelar sig, är en enorm stad som befinner sig under en omslutande bubbla som reglerar atmosfären och miljön på insidan. Nere på marken finner man den ruttna, smutsiga slummen. Långt, långt ovanför finns The Canopy där den rika eliten bor och där de flesta är mer eller mindre odödliga genom genterapi. Likt Revelation Space är även denna bok fullproppad av detaljer över hur denna värld fungerar och varför folk gör som de gör och varför det ser ut som det gör.
Här finns också många trovärdiga uppfinningar som t ex rymdhissen. Den saknar däremot både laservapen och minimalistiskt polerade vita ytor. Världen känns ytterst "manuell". I staden Chasm City finns t ex farkoster som tar sig fram bland skyskraporna genom att klänga i linor spända över hustaken och mellan huskropparna.
Det är en ganska vidrig och smutsig värld, varesig man befinner sig på botten eller på toppen. Vi må ha lyckats skicka människor till att kolonisera andra planeter, men sedan var det som om det gick åt helvete. Reynolds bygger upp en riktig cyberpunk-miljö med krig, smutsiga hjärnimplantat och konstruerade virus med syftet att ingjuta gudstro i de människor det infekterar och annat som hör till.
Det är sådär underbart vidrigt så man önskar man kunde se det på riktigt.

Tanners jakt på Reivich ter sig till en början smått endimensionellt men detta är förstås inte hela historien. Läser man på baksidan av boken står det på klassiskt manér, "But the stakes are raised when his search brings him face to face with a centuries-old atrocity that history would rather forget." Vad detta innebär kan man ju spekulera i!

Likt tidigare böcker jag läst av Alastair Reynolds används Chekov's gun flitigt. Det vill säga saker och ting planteras tidigt i boken utan större förklaring och utan att man tänker på det. Sedan långt senare används detta för att på något vis förändra historien på oväntade sätt. När man tror att man vet vad som ska hända sker något totalt oväntat och tidigare oförklarliga pusselbitar faller på plats, samband knyts ihop och helheten blir tillslut svindlande klar.

I det stora hela är det en underbart intressant bok på många sätt. Det kommer dock en punkt i berättelsen då jag nästan rycker till för att den tar ett sådant hopp i trovärdigheten och går in på ren sci-fi-klassiska teman som känns lite väl främmande mot resten av boken. Men i slutändan fungerar det ändå och det hade inte riktigt blivit detsamma utan det. Chasm City håller sig annars mer "jornära" (ho ho, JORDnära) än Revalation Space som på många sätt behandlade mycket mer högflygande och större perspektiv. Den innehåller inte samma fascinerande lek med tidsperspektivet som t ex Revelation Space och som jag är oerhört förtjust i. Chasm City är en detektivhistoria i och omkring staden i sig i motsats till Revelation Space som rörde sig bland rymdskepp och diverse kosmiska fenomen. Undantaget är den parallella berättelsen om resan från Jorden då.

Jag vet inte om det spelar så stor roll i vilken ordning man läser böckerna. Jag gillade nog Revelation Space bättre än Chasm City, men Chasm City är oerhört läsvärd ändå. Gillar man science fiction kan jag inte tänka mig att det blir så mycket bättre än Alastair Reynolds.

Revelation Space

Revelation Space är Alastairs debutroman och det är också den första boken i en serie av flera fristående böcker som utspelar sig i samma universum. Jag har tidigare läst Chasm City från denna serie böcker (innan jag visste att det fanns fler). Det kommer ett inlägg om den också, förr eller senare.

Det hela börjar med tre parallella historier som en bit in i boken går ihop men utan att släppa varje karaktärs individuella perspektiv. Dan Sylveste leder en arkeologisk utgrävning av en utdöd civilisation på planeten Resurgam. Kouri jobbar som professionell lönnmördare i ett spel i staden Chasm City där mordoffret (rik och dekadent) själv betalar för att få en mördare efter sig. Detta kommer sig av att de rika, mer eller mindre odödliga (tack vare långlevnadsbehandlingar och genmodifikation) söker något sätt känna att de faktiskt lever. De vill ha spänning helt enkelt.
Ilia Volyova, tillsammans med den andra besättningen på skeppet Nostalgia for Infinity reser runt i galaxen och jagar ett botemedel åt sin nedfrusna, skenlevande kapten som är mer maskin än människa och fått ett maskinvirus som sakteligen ätit sig in i hans mekaniska, cybernetiska kropp och lever som en parasitsvamp på honom.

Det är till en början väldigt mycket att hålla reda på. Namnen är knepiga att urskilja och man vet inte riktigt vilken karaktär eller vilka händelser man ska lägga på minnet. Det är också väldigt många trådar att hålla reda på. Många komplexa samband mellan karaktärer hit och dit. Gång på gång släpper författaren på mer information och ibland tillåts man den sista pusselbiten i något mindre mysterium som är en del av bokens stora hela. Detta görs dock ibland ganska frustrerande. En karaktär kan föra ett resonemang som som läsaren oerhört gärna vill ta del av men så bryts det precis före avslöjandet när karaktären liksom stannar upp och, osynligt för läsaren, kopplar ihop ledtrådarna själv och nästan utbrister: ".. just det!" Men vi läsare vet ju inte vad det handlar om utan får vänta ytterligare kapitel innan det sista äntligen fylls i. Detta sker lite väl ofta kan jag tycka och tillslut tappar det på något sätt sin effekt.

Även känslan av svindlande men trovärdig teknik tappar sin magi efter ett tag då tiden och den civilisation som boken utspelar sig i tycks besitta en nästan outtömlig källa avancerad teknik. De kan inte knäppa med fingrarna så stjärnor tänds eller släcks, men det är väldigt ofta det känns som t ex skeppet Infinity har lite väl mycket magisk teknik. Skeppet kan i princip fabricera vad som helst ur sin väldiga reserv av materia och ritningar. Skeppet kan dessutom reparera sig själv på alla möjliga sätt, ändra hela sin yttre form över tid, svara Volyova med nästa mänsklig intelligens osv.

Det finns också en rymddräkt de använder väldigt flitigt. Den kan ändra form för att passa situationen. Den kan framkalla alla möjliga vapen och i princip leva sitt eget liv utan att bäraren behöver ingripa särskilt mycket. Den har sin egen artificiella intelligens, raketer som kan skjuta upp sig till rymden från en planets yta, stå emot vapeneld av alla möjliga slag, försätta bäraren i koma när det passar, frambringa information rakt in i bärarens synnerv osv osv. Trots fina förklaringar på många andra saker så förklaras aldrig var en sådan dräkt/rustning får sin kraftförsörjning ifrån, eller hur den kan skapa så mycket lyftkraft att den kan ta sig till rymden från en planets yta men ändå inte vara större än en människa. Dessutom är dräkten inget man klär på sig utan den liksom "öppnar" sig själv och organiskt omsluter bäraren.

Jag har egentligen inga problem att föreställa mig att detta är fullt möjligt för en så avancerad civilisation men på något sätt har Reynolds inte riktigt lyckats förmedla magin i det hela som jag tycker han mycket bättre gjorde i Zima Blue (se tidigare inlägg). Eftersom denna teknik dessutom är så tydlig och synlig precis överallt får man liksom ingen kontrast mot "det vanliga". Eller så är jag helt enkelt avtrubbad redan... Samtidigt är han ju trots allt duktig på att väva in verklig vetenskaplig fakta och likt Zima Blue undviker han rent magiska saker som warpdrives, kraftfält och sköldar och alla sådana science fiction-klyshor.

Det det goda överväger ändå det tveksamma. Ett väldigt sinnrikt inslag i boken är underrubriken till varje kapitel där plats och tid utskrivs. Någonstans halvvägs in i boken förstod jag hur det hela hängde ihop. Kanske var jag långsam i det, jag vet inte. Hur som helst, det hela handlar alla fall om tidens relativitet i samband med gravitation och hastighet. Dett är en av många smarta detaljer i denna bok. En annan favorit är en liten detalj som beskrivs i en bröllopsceremoni om hur personerna som ska giftas formellt, bland annat, ska berätta hur gamla de är och... ja, jag vill inte riktigt avslöja det för det hänger så tätt ihop med en stor del av en av huvudkaraktärerna. Klurigt är det alla fall och det är mycket som tål tänkas på angående identitet.

Det finns oerhört mycket att berätta om handlingen för den är som sagt packad av sidospår, fantasifulla samband, ögonlyftande avslöjanden, häftiga idéer och artificiella dilemman som är fascinerande att fundera på. Framförallt sådant kopplat till just identitet, tid och mänsklighet. Jag fann nog Dan Sylveste att vara den mest intressanta karaktären och det som gör honom så intressant, hans identitet, varifrån han kommer och vem han är beskrivs nästan som en eftertanke, som en mindre detalj. Jag hade gärna sett en utveckling av det. Det skulle kunna vara en egen bok i sig. Eller åtminstone en novell. Saknar en personligare bild av honom helt enkelt.

Hur som helst, jag gillar ändå boken trots allt men jag är inte lika överväldigad som jag blev av Zima Blue. Kanske är det för att detta trots allt var hans debutroman eller kanske ligger det något i novellformatet, vad vet jag. Jag kommer alla fall fortsätta att läsa resten av böckerna i serien. Revelation Space och Chasm City är de två första.

Nästa bok jag läser heter dock I am a strange loop av Douglas Hofstadter och är inte en roman.