Free Will

Free Will av Sam Harris

Sam Harris är filosof och har en PhD i neurovetenskap vid UCLA. Han är också grundare tillsammans med sin fru till stiftelsen Project Reason som arbetar för att främja vetenskap och sekulära värden i samhället och världen.
Harris har också gjort sig ganska känd som en av de väldigt frispråkliga ateisterna i samma liga som Richard Dawkins och Christopher Hitchens (som dog 2011).

Free Will är en kort bok på ca 70 sidor som argumentarer emot föreställningen om att människan har en fri vilja.

Jag har under en lång tid ställt mig till skaran som anser att vi omöjligen kan ha fri vilja. Jag vet inte varifrån jag fick den idén, om den var min egen från början (vilket i sig blir ett meningslöst begrepp om man tänker på det som sägs i boken) eller om jag fick det direkt ur en bok. Ett kort kapitel om fri vilja finns t ex i Douglas Hofstadters bok I am a strange loop som jag läst för ett par år sedan. Hofstadter är av samma åsikt som Harris; fri vilja är en illusion.
Dock är slutsatsen inte särskilt långsökt eller osannolik att dra på egen hand tycker jag. Vetenskapen har sedan länge pekat åt en riktning som talar emot fri vilja då allting i vår värld är en kedja av orsak och verkan. Universum har sedan länge förståtts som deterministisk och så vitt vetenskapen vet och känner världen så är människan en del av Universum och inget magiskt väsen som står utanför eller över Universums lagar. Undantaget till den perfekta determinismen har på "senare" tid varit kvantmekanik, men vi kommer till det.
Människan är en del av denna kedja av orsak och verkan och alltså är allt vi gör ett resultat av vad som hänt tidigare. Alltså har vi ingen fri vilja. Jag ska dock inte dra hela Harris argument för det blir för långt. Men i grund och botten är det det som det handlar om. Våra val och handlingar är ett resultat av våra gener, våra tidigare erfarenheter och utomstående faktorer som är bortom vår kontroll. Inte ens om vi väljer kaffe eller te på morgonen är tal om fri vilja.

Det mesta i Harris argument är ren filosofi och resonemang men han tar också upp de berömda experimenten som visat att våra beslut syns i hjärnan flera sekunder före vårt medvetande tror att den gjort beslutet. I ett sånt experiment skulle alltså en person kunna förutse varenda val du gör före du gör valet.
Sådana här experiment tycker jag understryker idén om vårt medvetande som en biprodukt av vår komplexa hjärna.

Egentligen är alltså denna bok en aning borstlösad på en som redan är frälst. Dock är det alltid bra att uppdatera sina argument eller för att bara bli påmind om att verkligheten inte alltid är som man tror till vardags. Men vad jag kanske egentligen var ute efter när jag valde att läsa denna bok (förutom underhållningen i sig) var i hopp om att få en aning om hur jag som människa ska förhålla mig till vetskapen att min vilja inte är fri. För det tror nog de allra flesta till vardags att man har.
Bland det bästa jag vet är att få mina föreställningar och min världsbild omkullkastad av nya vetenskapliga rön. Det brukar resultera i perspektiv som förskjuts fram och tillbaka. Ofta från ett vardagligt, subjektivt perspektiv till ett mer objektivt, vetenskapligt perspektiv. T ex föreställningen om mig själv som unik, tänkande, kännande individ i huvudrollen i mitt eget liv å ena sidan och en överlevnadsmaskin åt mina gener å andra sidan. Eller att vårt öga som ett perfekt skapat organ som kan se alla möjliga färger, i motsats det faktum att vi endast ser en otroligt begränsad del av det spektrum som faktiskt existerar omkring oss hela tiden. Jag menar, det är sant att vi i det stora hela är så gott som blinda, men det är också sant, tycker jag, att våra ögon är fantastiska och helt "magiskt" konstruerade av evolutionen.

Boken gav mig nog egentligen inga nya insikter om hur jag ska ommöblera min världsbild rent filosofiskt, men för att ta ett exmpel på vad jag ens menar. Tänk tiden innan man visste att Jorden roterade kring solen. Om du ena dagen tror att Solen roterar krings Jorden och nästa dag vet att det är tvärt om så är det egentligen ingenting som förändrar ditt vardagliga liv. Solen kommer fortfarande gå upp och ner på samma sätt som den alltid gjort. Men det får dig att omstrukturera hur du ser på verkligheten. Hur det ligger till. På samma sätt tänker jag att det borde vara med djupare insikt i vilka vi är som människor. Vissa insikter kan ju naturligtvis påverka mer konkret än andra.


Harris tar upp hur han anser att insikten om människans brist på fri vilja kan förbättra samhället om den stora massan verkligen tog till sig det.
Harris menar att om vi tar till oss den här vetskapen så borde det också leda till bland annat mindre hat i världen. Mindre hat därför att om vi förstår att den som gjort oss ont inte gör det av någon slags ond, fritt vald avsikt så försvinner anledningen till vårt hat. Hur kan vi hata någon som inte är ond avsiktligen? Och om vi som individer inte riktigt kan skaka av oss hat och hämdbegär, för att vi helt enkelt är underkastade sådana mekanismer i hjärnan (jag tror inte det är någon som hävdar det rent vetenskapligt, men OM) så kan åtminstone samhället se till att våra lagar och våra straff är utformade efter vetskapen att vi alla är ett resultat av goda eller onda förutsättningar och inte intentioner. USAs lagstiftning kanske i större grad än den svenska (spekulerar vilt) faktiskt bygger på att offer ska få hämd och upprättelse i motsats till att faktiskt skydda samhället och andra människor från samma brott. Ta som exempel Annika Östberg som satt fänglsad i USA. Hennes upprepade ansökningar om nåd stoppades av annhöriga till brottens offer pga av ren och skär hämdbegär. Hon hade inte fått vad hon förtjänat än, menade de anhöriga. Förståeligt å ena sidan. Rent personligt förstår jag deras hat. Men å andra sidan fyller det någon rimlig funktion för samhället om vi vet vad vi vet om hur vi fungerar som människor.

Desto mer vi lär oss om hur vi fungerar som levande varelser desto bättre kan vi anpassa våra liv och vårt samhället för att vi ska må så bra som möjligt. Det är precis samma poäng som görs i Neurorevolutionen av Lone Frank som finns här på bloggen också. Vissa nya insikter kanske känns obehagliga och skrämmande. Som att se att vi inte är i full kontroll över våra egna liv på det sätt vi normalt tror. Eller att vi i högsta grad är vår hjärna och att man kan manipulera den med mycket enkla medel och därmed förvränga vem du tror att du är.
Men med alla dessa kunskaper kan vi också hjälpa oss själva att må bättre. Som att bygga bättre samhällen anpassade efter vilka vi är och inte efter någon kulturellt inbillad version av vem vi tror vi är.

I am a strange loop

I Am a Strange Loop är en facklitterär bok i medvetandefilosofi. För något år sedan försökte jag läsa en tidigare bok av samma författare med samma tema vid namn Gödel, Escher, Bach (som vann Pulitzerpriset 1980) och i introduktionen till I Am a Strange Loop skriver författaren att den nya boken är ett försök att ytterligare och bättre förklara de koncept som togs upp i GEB då många tycks, trots det överväldigat positiva mottagandet, ha missförstått hans slutsatser. Jag lyckades aldrig läsa klart GEB eftersom jag inte förstod den. Kanske var jag för ung (rent intellektuellt) kanske var jag bara inte i rätt sinnesstämning för att koncentrera mig nog för att greppa den. Hur som helst, jag har inte haft det problemet med I Am a Strange Loop (som också är kanske hälften så tjock som GEB).

Douglas Hofstadter, professor och lärare i kognitionsvetenskap på Universitetet i Indiana, försöker besvara frågan varifrån vårt "Jag" kommer. Hur och var och när det uppkommer. Hur det kan komma sig att vår materiellt bundna hjärna kan ge upphov till något som verkar så immateriellt och transcendentalt som vårat Jag. Han använder flera likställda ord för detta fenomen. Jaget, själen, vårt inre ljus etc. Hofstadter diskuterar även frågor som vad det egentligen är som knuffar runt vad i vår hjärna. Är det våra neuroner (eller till och med våra atomer?) i vår hjärna som bestämmer vad som händer i vårt Jag eller är det vårt Jag som knuffar runt och bestämmer vad våra neuroner ska göra?

Tidigt i boken introducerar han ett sätt att tänka som han anser är väldigt hjälpsamt när man vill utforska vårt medvetande. Det handlar om att vi kan välja olika perspektiv att se på världen. Han påpekar att om man endast studerar hjärnans struktur på för låg nivå, neuronernas nivå, så kommer man inte att hitta något Jag, någon själ utan endast elektroniska impulser hit och dit. Därför måste man ta ett steg upp för att se en större helhet i frågan.
Lita på att Hofstadter ger en oändligt mycket mer talande och innehållsrik förklaring för detta, men bara för att ge ett exempel.

I första delen av boken har jag inte mycket att säga till om. Jag försöker bara följa med i Hofstadters resonemang och greppa vad det egentligen är han är ute efter. Han varvar metaforer och diskussioner med små biografiska inslag, mininoveller och mycket komik som allt ska bidra till att förklara begreppen. Tillslut, efter att ha fått i princip samma sak förklarat för mig på en mängd olika sätt börjar jag greppa vad han menar. Stundvis känner jag mig väldigt upplyst och upprymd men sen när jag blir tvungen att lägga boken ifrån mig så går det inte lång tid innan jag börjar fundera "nej vänta nu, hur var det han menade egentligen?". Det är som att kunskapen är en hal tvål i min hand som jag får kämpa för att hålla fast och inte tappa på ner på golvet. Detta troligen för att det som sägs är oerhört främmande mot hur vi normalt sett ser och upplever vårt eget Jag. Normalt sett tänker vi att det är det enda obestridliga faktum i vår omgivning. Något som inte går att betvivla. Jag menar, Descarte sade det ju själv; jag tänker alltså finns jag.
Men det är just det. Att ny kunskap och nya upptäckter alltid ska verka rimliga utifrån vad vi är vana vid är inte längre gångbart. Enda sedan kvantmekanikens intåg har man mer och mer fått inse att den verklighet vi ser och upplever med våra sinnen är långt ifrån vardagen för resten av Universum. Man kan inte längre lita på att något måste följa vår egen mänskliga logik. Vår kropp och våra sinnen är skapade för att överleva på Afrikas savann, inte för att begripa Universums fundamentala beståndsdelar eller hur vårt inre Jag fungerar. Därför kan vi heller inte förkasta kunskap som till en början verkar främmande eller frånstötande. Detta är också bland annat Hofstadters slutliga budskap.

Så hur går det till då? Vad är Hofstadters svar? Vad är Jaget? Vårt Jag är en illusion, en hallucination enligt Hofstadter. En "strange loop". Med loop menas alltså på svenska en rundgång, en sluten cirkel av händelser. Något leder till en sak som leder till en annan som leder till den första saken osv.

Vad en STRANGE loop nu innebär är just det begrepp författaren ägnar större delen av boken att förklara genom att använda ett rikt antal metaforer, analogier och liknelser. Han börjar på enkel nivå med att diskutera kring koncept som optisk rundgång, akustisk rundgång, självreglerande toaletter och dominobrickor bland annat. Sedan klättrar han i komplexitet. Dock finns ett par avsnitt där han helt och hållet hänvisar till matematik för att beskriva de begrepp han försöker belysa. Detta blev för mig riktigt tungt då jag visserligen har ett intresse för matematik men nära nog helt saknar en känsla för det. Men så länge man fokuserar och koncentrerar sig och med vilja tar sig tiden att läsa så går det att förstå även för en sådan som jag. Grejen är dock att dessa resonemang endast är till för att ytterligare ge en vinkel på det fenomen han försöker beskriva, det vill säga denna "strange loop". Det är bara en del av helheten. Ett sätt att ytterligare belysa. För även om man inte förstår hans poäng eller hans begrepp omedelbart så får man en chans till och en till och en till.

Det är krångligt men samtidigt (när förståelsen börjar växa fram) väldigt enkelt egentligen. Det som gör det så svårt är som sagt att det är så främmande vad vi normalt sett tänker. I den senare delen av boken kommer ett avsnitt där Hofstadter låter två personer föra en diskussion om ämnet där den ena är en förespråkare för Hofstadters tankar och den andre en die-hard-skeptiker. I denna långa diskussion börjar jag mer och mer att koppla ihop det hela och börja förstå helheten.
I slutändan kommer förstås de båda överens om att Hofstadter ändå har rätt och att det ligger något i hans idéer. Men han är inte helt klar med skeptikern där. Skeptikern vill gärna påstå att vårt Jag är separat från vår kropp. Att Jaget är något nära nog magiskt. Hofstadters vill befästa vårt Jag i fysikaliska processer i vår hjärna. Hofstadter är en vetenskapsman i grunden och han hävdar med bestämdhet att det inte finns någonting som tyder på att vårt Jag skulle vara något trancendentalt, något fristående det materiella. Bokens sista avsnitt ägnar han åt att just ta kål på den "heliga ko" som är vår (västerländska) kulturellt inbyggda tro att själen är något fristående det fysiska. Även icke-troende, vill han påstå, har något slags sentimentalt grepp kring den idén även om det inte är något alla, likt religiösa, blodtörstigt tror på.

Men det finns dock en del jag inte riktigt ser logiken av. Där jag inte riktigt håller med. Där det mest låter som flum. I det avsnittet diskuterar Hofstadter sina tankar om hur vårt Jag interagerar med andras Jag och hur de i sin tur interagerar med vårt. Detta känns lite överflödigt för bokens grundtes så även om jag inte fullt köper hans resonemang i det läget så är det inget som påverkar grundidén.

Boken är så full av välgrundade idéer, kopplingar och perspektiv att detta inlägg känns som en extremt fattig sammanfattning av allt som diskuteras och med det sagt vill jag förstås säga att alla som har ett intresse för detta bör läsa boken.

Jag vet inte hur andra skulle reagera på de slutsatser som dras i boken men för mig så passar det mycket bra in i min egen världsuppfattning. Det är sådant jag själv tänkt på utan att riktigt inse vad det är jag funderat på. Eller rättare sagt, mycket av det passar redan in i min egen begreppsvärld. Som att jag har haft pusselbit nummer ett och fjorton och denna bok har fyllt i resterande luckor. För många kan det säkert vara något som omöjligt går att integrera i sin begreppsvärld. Hofstadter säger själv att kanske går det inte att övertyga någon med den typen av tankebanor som skeptikern har. Den som alltid kommer ställa frågan "ja men var kommer själva JAGET in i bilden? Var finns JAG i alla dessa loopar och konstigheter?" utan att se svaret som ges om och om igen.

Slutsatsen är på många sätt skrämmande och som sagt främmande och det är något jag finner oerhört givande. Det är mycket att ta till sig och att smälta. Författaren själv har i princip ägnat hela sitt liv åt frågan. Det betyder att jag fått nya tankar och ny kunskap och nya perspektiv. Det betyder att jag växt på ett eller annat sätt. Troligen kommer denna bok att hamna i den kategorin böcker som format min syn, min inställning och min uppfattning av verkligheten och av mig själv för all framtid.