Free Will

Free Will av Sam Harris

Sam Harris är filosof och har en PhD i neurovetenskap vid UCLA. Han är också grundare tillsammans med sin fru till stiftelsen Project Reason som arbetar för att främja vetenskap och sekulära värden i samhället och världen.
Harris har också gjort sig ganska känd som en av de väldigt frispråkliga ateisterna i samma liga som Richard Dawkins och Christopher Hitchens (som dog 2011).

Free Will är en kort bok på ca 70 sidor som argumentarer emot föreställningen om att människan har en fri vilja.

Jag har under en lång tid ställt mig till skaran som anser att vi omöjligen kan ha fri vilja. Jag vet inte varifrån jag fick den idén, om den var min egen från början (vilket i sig blir ett meningslöst begrepp om man tänker på det som sägs i boken) eller om jag fick det direkt ur en bok. Ett kort kapitel om fri vilja finns t ex i Douglas Hofstadters bok I am a strange loop som jag läst för ett par år sedan. Hofstadter är av samma åsikt som Harris; fri vilja är en illusion.
Dock är slutsatsen inte särskilt långsökt eller osannolik att dra på egen hand tycker jag. Vetenskapen har sedan länge pekat åt en riktning som talar emot fri vilja då allting i vår värld är en kedja av orsak och verkan. Universum har sedan länge förståtts som deterministisk och så vitt vetenskapen vet och känner världen så är människan en del av Universum och inget magiskt väsen som står utanför eller över Universums lagar. Undantaget till den perfekta determinismen har på "senare" tid varit kvantmekanik, men vi kommer till det.
Människan är en del av denna kedja av orsak och verkan och alltså är allt vi gör ett resultat av vad som hänt tidigare. Alltså har vi ingen fri vilja. Jag ska dock inte dra hela Harris argument för det blir för långt. Men i grund och botten är det det som det handlar om. Våra val och handlingar är ett resultat av våra gener, våra tidigare erfarenheter och utomstående faktorer som är bortom vår kontroll. Inte ens om vi väljer kaffe eller te på morgonen är tal om fri vilja.

Det mesta i Harris argument är ren filosofi och resonemang men han tar också upp de berömda experimenten som visat att våra beslut syns i hjärnan flera sekunder före vårt medvetande tror att den gjort beslutet. I ett sånt experiment skulle alltså en person kunna förutse varenda val du gör före du gör valet.
Sådana här experiment tycker jag understryker idén om vårt medvetande som en biprodukt av vår komplexa hjärna.

Egentligen är alltså denna bok en aning borstlösad på en som redan är frälst. Dock är det alltid bra att uppdatera sina argument eller för att bara bli påmind om att verkligheten inte alltid är som man tror till vardags. Men vad jag kanske egentligen var ute efter när jag valde att läsa denna bok (förutom underhållningen i sig) var i hopp om att få en aning om hur jag som människa ska förhålla mig till vetskapen att min vilja inte är fri. För det tror nog de allra flesta till vardags att man har.
Bland det bästa jag vet är att få mina föreställningar och min världsbild omkullkastad av nya vetenskapliga rön. Det brukar resultera i perspektiv som förskjuts fram och tillbaka. Ofta från ett vardagligt, subjektivt perspektiv till ett mer objektivt, vetenskapligt perspektiv. T ex föreställningen om mig själv som unik, tänkande, kännande individ i huvudrollen i mitt eget liv å ena sidan och en överlevnadsmaskin åt mina gener å andra sidan. Eller att vårt öga som ett perfekt skapat organ som kan se alla möjliga färger, i motsats det faktum att vi endast ser en otroligt begränsad del av det spektrum som faktiskt existerar omkring oss hela tiden. Jag menar, det är sant att vi i det stora hela är så gott som blinda, men det är också sant, tycker jag, att våra ögon är fantastiska och helt "magiskt" konstruerade av evolutionen.

Boken gav mig nog egentligen inga nya insikter om hur jag ska ommöblera min världsbild rent filosofiskt, men för att ta ett exmpel på vad jag ens menar. Tänk tiden innan man visste att Jorden roterade kring solen. Om du ena dagen tror att Solen roterar krings Jorden och nästa dag vet att det är tvärt om så är det egentligen ingenting som förändrar ditt vardagliga liv. Solen kommer fortfarande gå upp och ner på samma sätt som den alltid gjort. Men det får dig att omstrukturera hur du ser på verkligheten. Hur det ligger till. På samma sätt tänker jag att det borde vara med djupare insikt i vilka vi är som människor. Vissa insikter kan ju naturligtvis påverka mer konkret än andra.


Harris tar upp hur han anser att insikten om människans brist på fri vilja kan förbättra samhället om den stora massan verkligen tog till sig det.
Harris menar att om vi tar till oss den här vetskapen så borde det också leda till bland annat mindre hat i världen. Mindre hat därför att om vi förstår att den som gjort oss ont inte gör det av någon slags ond, fritt vald avsikt så försvinner anledningen till vårt hat. Hur kan vi hata någon som inte är ond avsiktligen? Och om vi som individer inte riktigt kan skaka av oss hat och hämdbegär, för att vi helt enkelt är underkastade sådana mekanismer i hjärnan (jag tror inte det är någon som hävdar det rent vetenskapligt, men OM) så kan åtminstone samhället se till att våra lagar och våra straff är utformade efter vetskapen att vi alla är ett resultat av goda eller onda förutsättningar och inte intentioner. USAs lagstiftning kanske i större grad än den svenska (spekulerar vilt) faktiskt bygger på att offer ska få hämd och upprättelse i motsats till att faktiskt skydda samhället och andra människor från samma brott. Ta som exempel Annika Östberg som satt fänglsad i USA. Hennes upprepade ansökningar om nåd stoppades av annhöriga till brottens offer pga av ren och skär hämdbegär. Hon hade inte fått vad hon förtjänat än, menade de anhöriga. Förståeligt å ena sidan. Rent personligt förstår jag deras hat. Men å andra sidan fyller det någon rimlig funktion för samhället om vi vet vad vi vet om hur vi fungerar som människor.

Desto mer vi lär oss om hur vi fungerar som levande varelser desto bättre kan vi anpassa våra liv och vårt samhället för att vi ska må så bra som möjligt. Det är precis samma poäng som görs i Neurorevolutionen av Lone Frank som finns här på bloggen också. Vissa nya insikter kanske känns obehagliga och skrämmande. Som att se att vi inte är i full kontroll över våra egna liv på det sätt vi normalt tror. Eller att vi i högsta grad är vår hjärna och att man kan manipulera den med mycket enkla medel och därmed förvränga vem du tror att du är.
Men med alla dessa kunskaper kan vi också hjälpa oss själva att må bättre. Som att bygga bättre samhällen anpassade efter vilka vi är och inte efter någon kulturellt inbillad version av vem vi tror vi är.

Neurorevolutionen

 

Neurorevolutionen av Lone Frank

En populärvetenskaplig bok om neurovetenskap.

Lone Frank menar att det pågår eller åtminstone inom kort kommer brinna en neurorevolution i samhället. Med det menar hon att hjärnforskningen snart kommer att ha kommit så långt att vi tillslut förstår självaste grunden till oss själva (eller, medan revolutionen ännu pågår, i alla fall får betydligt större kännedom om vår hjärnas faktiska funktioner). Idag är det fortfarande många som intuitivt känner sig som dualister utan att riktigt fundera på varför eller sätta sig in i vetenskapen bakom ett sådant förhållningssätt. Det vill säga, man tänker att nog är mitt Jag separat från min kropp och min hjärna på "något sätt". Frank menar alltså att när kunskapen tillslut når samhället och gemene man om att hjärnan är vårt Jag och att det som vi tror är det magiska Jaget inte skiljer sig från den fysiska, kemiska hjärnan så kommer världen och vi själva att förändras i grunden. Vår självbild kommer att förändras.
Att mänsklighetens självbild har revolutionerats på detta sätt är något Frank menar har skett tidigare. Neurorevolutionen menar Frank är den annalkande femte vetenskapliga revolutionen. Det är inte direkt en överenskommen och absolut lista, men Frank menar att Kopernikus upptäckt av att Jorden inte ligger i centrum av solsystemet var den första revolutionen. Den andra menar hon är Darwins upptäckter. Tredje är Freud och födelsen av den moderna psykologin som Frank menar är så genomsyrad i vår kultur idag att vi inte ens tänker på dess ursprung längre. Fjärde revolutionen räknar Frank som upptäckten av DNA, dess syfte och funktion.
Hon citerar författaren Tom Wolfe som ställt frågan "Vad händer när det mänskliga sinnet lär känna sig självt?" och det är den frågan som Frank ser framför sig att femte revolutionen kommer besvara.

För att lära sig mer om den revolutionen och kanske för att se hur långt kommen den är har Frank rest runt och träffat ledande forskare i neurovetenskap. Det blir en resa främst i USA. Hon möter forskare som utför experiment på hur hjärnan skapar lycka, lögner, religion, moral samt forskare och ekonomer som utforskar det nya forskningsämnet neuroekonomi där jakten på bättre och mer träffsäkra ekonomiska modeller har lett ekonomer och forskare att studera hjärnan tillsammans.

Jag känner tyvärr inte alls den fantastiska förundran och entusiasm för nya tankar, idéer och kunskap som liknande böcker brukar förmedla. Jag stör mig på den enorma mängd onödig information som fyller ut denna bok. Den är väldigt personligt skriven och tar med fullkomligt irrelevanta detaljer för budskapet i boken. Som ett exempel på denna överflödiga information beskrivs ingående hur förstasidan på ett moraltest på Internet ser ut rent visuellt (gul och med romerska gudinnan för rättvisa bland annat), eller hur mattan i vetenskapsmannens laboratorium ser ut. Framför allt irriterar jag mig på de långa beskrivningarna av vetenskapsmännens utseende. Huruvida de ser pojkaktiga ut, har rosiga kinder är lite för tjocka eller lite för smala eller något annat. Jag tänker hela tiden "kom till saken" och vill bläddra förbi flera sidor av beskrivningar av sunkiga alternativt lyxiga universitetscampus eller vad för slags kläder forskaren bär privat.
Lone Frank är bland annat vetenskapsjournalist, författare och doktor i biologi men är inte forskare i neurovetenskap och är ur det perspektivet "bara vanlig intresserad". Kanske är det därför hon valt att skriva på det sätt hon gör; som en journalist med sitt intervjuobjekt. Hon måste helt enkelt lita på forskarnas egna ord utan egen forskning att vila på och hon gör det som en vetenskapsartikel i sann journalistisk anda med miljöbeskrivningar och annat. Jag kan förstå den ingången men det gör inte att jag håller med om att det är bra eller intressant.

Många långa sidor i början ägnas åt religionen och dess syn på vetenskap och vetenskapens syn på religion och hur dessa kan eller inte kan samverka. Denna diskussion är också tämligen banal och ointressant. Utgångspunkten är dock spännande. Mycket tyder på att man kan framkalla religiösa visioner genom att rikta enkla elektriska impulser mot hjärnan. Men diskussionen om religion vs vetenskap har redan behandlats av så oerhört många och gjorts så mycket skarpare och mer djupgående (som t ex Richard Dawkins, Lawrence Krauss, Sam Harris, Steven Pinker, Christopher Hitchen för att name-droppa lite coola namn sådär) att Franks korta diskussion känns ganska överflödig.

Ett annat kapitel heter "Jag - en social simulator". Då jag läst och hört en del i ämnet förut trodde jag att jag visste vad kapitlet skulle handla om och jag tycker det är oändligt fascinerande. Men Frank behandlar knappt ämnet i kapitelrubriken alls. Här beskrivs istället en forskares upptäckter med så kallade spegelneuroner. Neuroner i vår hjärna som aktiveras när vi ser någon annan göra en rörelse som t ex att lyfta på en kopp. Intressant, absolut, men analysen av hur det eventuellt är kopplat till vårt Jag och hur vårt Jag uppkommit som en simulator för socialt samspel tycks aldrig riktigt ta fart eller nå någon vart.

Intrycket jag får av forskningen på hjärnan överlag är att den verkar oerhört trubbig och trevande i mörkret. Nästa alla forskare på Franks resa, oavsett vilket område, delar ungefär samma experimentmetod. De sätter en försöksperson i en MRI-kamera och så ställer de frågor, visar filmer eller ger andra sinnesintryck för att sedan fotografera och läsa av var någonstans i hjärnan som neuronerna aktiverats och hur aktiva de är. Ungefär förenklat: Nu gör personen X och då lyser det upp i område Y. Därför måste Y ha hand om funktion X. Det är väldigt mycket man lyckats ta reda på med hjälp av denna metod, men jag kan inte låta bli att tänka att den känns väldigt primitivt. Men man måste ju börja någonstans förstås. Forskning om hjärnan är både ung och har inte mycket tidigare kunskap att utgå ifrån (likt astronomi som i princip pågått sen tidernas begynnelse)

Ett av Franks slutgiltiga budskap i boken är att mer kunskap om oss själva inte bara kommer att förändra vår "spirituella" förståelse av oss själva utan också kommer att ge oss konkreta möjligheter till att skapa och förändra den person vi är och helst vill vara och därmed må betydligt bättre. Många kanske blir rädda för att en mer mekanisk syn på vår person kommer att öka känslan ofrihet och göra oss än mer låsta till vår biologi men Frank menar (och jag själv, i den mån jag förstår boken och vetenskap i allmänhet, håller med) att raka motsatsen gäller. Vi kommer att med mer kunskap kunna bli mer fria och få mer makt över oss själva i ytterst positivt mening.
Det mesta av forskningen visar att det vi tidigare trott varit absolut, orubbart och bestämt av våra gener faktiskt går att påverka till stor del genom aktiv handling och övning.

Men så är det den där frågan om varifrån Jaget faktiskt kommer och hur det utvecklats, fungerar osv.
Jag har tidigare läst boken I Am a Strange Loop av Douglas Hofstadter (som jag också skrivit om i denna blog). Hofstadter skriver i sin bok sitt förslag och sina tankar om Jagets uppkomst. Det gör han inte genom att studera de individuella neuronerna utan genom att studera de mönster av aktivitet som neuronerna ger upphov till. Han skriver själv att neurovetenskap är intressant, spännande och viktigt och allt det där, men om vi ska hitta vårt Jag måste vi se på vår hjärnas aktivitet ur ett vidare perspektiv. Precis som med datorer så kan vi inte titta på transistorernas aktivitet i microchippet för att se det datorprogram som de elektriska impulserna möjliggör och ger upphov till. Med Franks bok hoppades jag på att få ett mer rått empiriskt perspektiv till de påståenden Hofstadter byggt upp och på sätt och vis är det också det jag fått. Men jag kan inte låta bli att känna mig besviken på den brist på diskussion om Jagets uppkomst. För Franks bok behandlar ytterst lite den frågan hon ställer tidigt i boken och som jag hade fått intrycket skulle vara bokens huvudtema. Det vill säga "Vad händer när det mänskliga sinnet lär känna sig självt" och också hur känslan av ett Jag och vårt självmedvetande uppkommer. Ingen av de forskare som Frank besökt har heller ägnat sig helhjärtat åt den frågan. Fast det var ju trots allt just det som Hofstadter sagt också. Men samtidigt ger boken ändå en viss grundläggande insyn i hur man utforskar hjärnans funktion och åt vilket håll det går. Och när jag lägger ihop ett och ett kan jag ändå se ett visst samband mellan neurovetenskapens upptäckter och Hofstadters resonemang om Jaget som en konstant pågående feedback loop.

Hur som helst så är de flesta av forskarna som Frank träffat ändå överens om att deras forskningsresultat och dess implikationer bör spridas till den breda massan för att få igång en samhällsdebatt och förhoppningsvis i slutändan en förändring av vår syn på hjärnan och oss själva. Med andra ord, de tycker det är dags att sätta igång den femte revolutionen.

Time travel in Einsteins Universe

Time travel in Einsteins Universe av J Richard Gott, professor i astrofysik på Princeton University. Populärvetenskaplig bok om fysiken bakom eventuellt möjliga tidsresor, helt enkelt. Richard Gott utforskar möjligheterna till att resa i tiden i Universum enligt fysikens lagar som vi känner dem idag. Han går igenom flera olika metoder för hur man skulle kunna åstadkomma tidsresor och problemen som skulle kunna uppstå samt eventuella lösningar på de problemen.
Gott börjar med att beskriva bland annat Einsteins relativitetsteori och vad den inneburit för vetenskapen. Sedan beskriver han hur fysiker använt sig av Einsteins ekvationer för att räkna på om tidsresor skulle kunna vara möjliga.

Tidsresor är mycket riktigt möjliga till viss del men det är inte så lätt att bara sätta sig i en maskin och trycka på en knapp. I de flesta fall innefattar det rymdskepp som reser nära ljusets hastighet. Framåt i tiden är lättast. T ex skulle man kunna sätta sig i ett rymdskepp och åka strax under ljusets hastighet iväg till en närliggande stjärna och tillbaka. Tiden som gått för dig i rymdskeppet skulle vara betydligt kortare än tiden som fortgått på Jorden då tiden går långsammare desto närmre ljusets hastighet man färdas. Andra sätt att resa i tiden innefattar svarta hål och de än så länge väldigt teoretiska "kosmiska strängarna", ej att förväxla med strängarna i strängteori. Strängteori och hypotesen om multipla universa tas dock också upp.

En annan intressant poäng Gott vill göra i boken är "Copernicusprincipen" (Copernican principle). Det gäller idén att som observatör vid slumpmässigt vald plats och tid inte på något sätt är unik eller speciell. Copernicus viktigaste vetenksapliga upptäckt var nämligen att Jorden inte ligger i centrum i vårt solsystem. Efter Copernicus har vetenskapen förstås också upptäckt att vår sol inte är den enda och att vår galax inte är den enda och att vi inte lever i centrum av någonting alls. Nu är förstås den gällande hypotesen att vårt Universum inte heller är det enda.
Richard Gott applicerar dock principen på mer jordnära koncept. Han använder den som ett sätt att försöka förutspå framtiden. Det började med att han förutspådde Berlinmurens fall med en ekvation han kom på.

Gott besökte muren en gång vid en slumpmässig tidpunk 1969 tillsammans med sin vän. Vid det laget hade muren funnits i åtta år. Gott delade in murens livslängd i fyra delar. Han resonerade som så att om man antar att det inte var något speciellt vid deras besök så är sannolikheten 50 procent att de besöker muren någon gång under de två mittersta fjärdedelarna av dess livslängd eftersom det är troligast att man observerar något under mitten av dess livslängd och inte i de två ytterligheterna i början eller i slutet av någots livslängd.
Med lite ASCII-art kan man visa det såhär:

   början         mitten           slutet
 |---------|--------------------|---------|

En fjärdedel är i början av murens livslängd och en fjärdedel är i slutet och två i mitten. Antingen befinner du dig i början av de två mittersta fjärdedelarna. Då har alltså muren stått i en fjärdedel av sin livslängd. Eller så befinner du dig i slutet av de två mittersta fjärdedelarna, då har muren stått i tre fjärdedelar av sin livslängd med en fjärdedel kvar. 8 delat på 3 är 2 2/3. 8 gånger 3 är 24.
Alltså, resonerade Gott, så är det 50 procents chans att muren kommer överleva mellan 2 2/3 och 24 år till. 20 år senare föll muren. Denna princip har han sedan utökat så att sannolikheten att spå rätt blir 95 procent. Resultatet av att öka sannolikheten blir dock att det förutspådda tidsspannet blir betydligt större och mindre exakt.
Han förutspår med denna metod bland annat mänsklighetens överlevnad (som nu funnits i ca 200 000 år). Han får det till mer än 5100 år men mindre än 7.8 miljoner år. En tämligen oprecis framtidsskådning kan man tycka. Det intressanta är att det stämmer ganska bra med tidigare människoarters livslängd. Homo erectus överlevde i ca 1.6 miljoner år och Neandertalarna 0.3 miljoner år. Djurarter i genomsnitt överlever i ca 1 till 11 miljoner år. Så den förutspådda tiden för mänsklighetens överlevnad ligger alldeles lagom inom livslängden för allt annat liv på Jorden.
Richard Gott bemöter därefter också argumentet att mänskligheten skulle vara ett undantag med vår intelligens osv.
För att säkra mänsklighetens framtid föreslår Gott att vi koloniserar andra planeter för att sprida ut oss och inte göra oss lika sårbara för katastrofer och annat på Jorden. Det skulle göra oss till ett undantag.

Att utgå ifrån att ens egen ställning och plats i tid och rum inte är på något sätt speciell är väldigt spännande och intressant tycker jag. Man skulle kunna ta det som en ganska deprimerande insikt att inte leva på någon speciell plats på någon speciell planet, i någon speciell galax i någon speciell tid men tänk såhär. Om vi inte befinner oss i solsystemets centrum eller i galaxens centrum eller ens bor i Universums enda galax och absolut inte i Universums centrum är vi kanske inte heller den enda planeten med liv och intelligent liv?

I am a strange loop

I Am a Strange Loop är en facklitterär bok i medvetandefilosofi. För något år sedan försökte jag läsa en tidigare bok av samma författare med samma tema vid namn Gödel, Escher, Bach (som vann Pulitzerpriset 1980) och i introduktionen till I Am a Strange Loop skriver författaren att den nya boken är ett försök att ytterligare och bättre förklara de koncept som togs upp i GEB då många tycks, trots det överväldigat positiva mottagandet, ha missförstått hans slutsatser. Jag lyckades aldrig läsa klart GEB eftersom jag inte förstod den. Kanske var jag för ung (rent intellektuellt) kanske var jag bara inte i rätt sinnesstämning för att koncentrera mig nog för att greppa den. Hur som helst, jag har inte haft det problemet med I Am a Strange Loop (som också är kanske hälften så tjock som GEB).

Douglas Hofstadter, professor och lärare i kognitionsvetenskap på Universitetet i Indiana, försöker besvara frågan varifrån vårt "Jag" kommer. Hur och var och när det uppkommer. Hur det kan komma sig att vår materiellt bundna hjärna kan ge upphov till något som verkar så immateriellt och transcendentalt som vårat Jag. Han använder flera likställda ord för detta fenomen. Jaget, själen, vårt inre ljus etc. Hofstadter diskuterar även frågor som vad det egentligen är som knuffar runt vad i vår hjärna. Är det våra neuroner (eller till och med våra atomer?) i vår hjärna som bestämmer vad som händer i vårt Jag eller är det vårt Jag som knuffar runt och bestämmer vad våra neuroner ska göra?

Tidigt i boken introducerar han ett sätt att tänka som han anser är väldigt hjälpsamt när man vill utforska vårt medvetande. Det handlar om att vi kan välja olika perspektiv att se på världen. Han påpekar att om man endast studerar hjärnans struktur på för låg nivå, neuronernas nivå, så kommer man inte att hitta något Jag, någon själ utan endast elektroniska impulser hit och dit. Därför måste man ta ett steg upp för att se en större helhet i frågan.
Lita på att Hofstadter ger en oändligt mycket mer talande och innehållsrik förklaring för detta, men bara för att ge ett exempel.

I första delen av boken har jag inte mycket att säga till om. Jag försöker bara följa med i Hofstadters resonemang och greppa vad det egentligen är han är ute efter. Han varvar metaforer och diskussioner med små biografiska inslag, mininoveller och mycket komik som allt ska bidra till att förklara begreppen. Tillslut, efter att ha fått i princip samma sak förklarat för mig på en mängd olika sätt börjar jag greppa vad han menar. Stundvis känner jag mig väldigt upplyst och upprymd men sen när jag blir tvungen att lägga boken ifrån mig så går det inte lång tid innan jag börjar fundera "nej vänta nu, hur var det han menade egentligen?". Det är som att kunskapen är en hal tvål i min hand som jag får kämpa för att hålla fast och inte tappa på ner på golvet. Detta troligen för att det som sägs är oerhört främmande mot hur vi normalt sett ser och upplever vårt eget Jag. Normalt sett tänker vi att det är det enda obestridliga faktum i vår omgivning. Något som inte går att betvivla. Jag menar, Descarte sade det ju själv; jag tänker alltså finns jag.
Men det är just det. Att ny kunskap och nya upptäckter alltid ska verka rimliga utifrån vad vi är vana vid är inte längre gångbart. Enda sedan kvantmekanikens intåg har man mer och mer fått inse att den verklighet vi ser och upplever med våra sinnen är långt ifrån vardagen för resten av Universum. Man kan inte längre lita på att något måste följa vår egen mänskliga logik. Vår kropp och våra sinnen är skapade för att överleva på Afrikas savann, inte för att begripa Universums fundamentala beståndsdelar eller hur vårt inre Jag fungerar. Därför kan vi heller inte förkasta kunskap som till en början verkar främmande eller frånstötande. Detta är också bland annat Hofstadters slutliga budskap.

Så hur går det till då? Vad är Hofstadters svar? Vad är Jaget? Vårt Jag är en illusion, en hallucination enligt Hofstadter. En "strange loop". Med loop menas alltså på svenska en rundgång, en sluten cirkel av händelser. Något leder till en sak som leder till en annan som leder till den första saken osv.

Vad en STRANGE loop nu innebär är just det begrepp författaren ägnar större delen av boken att förklara genom att använda ett rikt antal metaforer, analogier och liknelser. Han börjar på enkel nivå med att diskutera kring koncept som optisk rundgång, akustisk rundgång, självreglerande toaletter och dominobrickor bland annat. Sedan klättrar han i komplexitet. Dock finns ett par avsnitt där han helt och hållet hänvisar till matematik för att beskriva de begrepp han försöker belysa. Detta blev för mig riktigt tungt då jag visserligen har ett intresse för matematik men nära nog helt saknar en känsla för det. Men så länge man fokuserar och koncentrerar sig och med vilja tar sig tiden att läsa så går det att förstå även för en sådan som jag. Grejen är dock att dessa resonemang endast är till för att ytterligare ge en vinkel på det fenomen han försöker beskriva, det vill säga denna "strange loop". Det är bara en del av helheten. Ett sätt att ytterligare belysa. För även om man inte förstår hans poäng eller hans begrepp omedelbart så får man en chans till och en till och en till.

Det är krångligt men samtidigt (när förståelsen börjar växa fram) väldigt enkelt egentligen. Det som gör det så svårt är som sagt att det är så främmande vad vi normalt sett tänker. I den senare delen av boken kommer ett avsnitt där Hofstadter låter två personer föra en diskussion om ämnet där den ena är en förespråkare för Hofstadters tankar och den andre en die-hard-skeptiker. I denna långa diskussion börjar jag mer och mer att koppla ihop det hela och börja förstå helheten.
I slutändan kommer förstås de båda överens om att Hofstadter ändå har rätt och att det ligger något i hans idéer. Men han är inte helt klar med skeptikern där. Skeptikern vill gärna påstå att vårt Jag är separat från vår kropp. Att Jaget är något nära nog magiskt. Hofstadters vill befästa vårt Jag i fysikaliska processer i vår hjärna. Hofstadter är en vetenskapsman i grunden och han hävdar med bestämdhet att det inte finns någonting som tyder på att vårt Jag skulle vara något trancendentalt, något fristående det materiella. Bokens sista avsnitt ägnar han åt att just ta kål på den "heliga ko" som är vår (västerländska) kulturellt inbyggda tro att själen är något fristående det fysiska. Även icke-troende, vill han påstå, har något slags sentimentalt grepp kring den idén även om det inte är något alla, likt religiösa, blodtörstigt tror på.

Men det finns dock en del jag inte riktigt ser logiken av. Där jag inte riktigt håller med. Där det mest låter som flum. I det avsnittet diskuterar Hofstadter sina tankar om hur vårt Jag interagerar med andras Jag och hur de i sin tur interagerar med vårt. Detta känns lite överflödigt för bokens grundtes så även om jag inte fullt köper hans resonemang i det läget så är det inget som påverkar grundidén.

Boken är så full av välgrundade idéer, kopplingar och perspektiv att detta inlägg känns som en extremt fattig sammanfattning av allt som diskuteras och med det sagt vill jag förstås säga att alla som har ett intresse för detta bör läsa boken.

Jag vet inte hur andra skulle reagera på de slutsatser som dras i boken men för mig så passar det mycket bra in i min egen världsuppfattning. Det är sådant jag själv tänkt på utan att riktigt inse vad det är jag funderat på. Eller rättare sagt, mycket av det passar redan in i min egen begreppsvärld. Som att jag har haft pusselbit nummer ett och fjorton och denna bok har fyllt i resterande luckor. För många kan det säkert vara något som omöjligt går att integrera i sin begreppsvärld. Hofstadter säger själv att kanske går det inte att övertyga någon med den typen av tankebanor som skeptikern har. Den som alltid kommer ställa frågan "ja men var kommer själva JAGET in i bilden? Var finns JAG i alla dessa loopar och konstigheter?" utan att se svaret som ges om och om igen.

Slutsatsen är på många sätt skrämmande och som sagt främmande och det är något jag finner oerhört givande. Det är mycket att ta till sig och att smälta. Författaren själv har i princip ägnat hela sitt liv åt frågan. Det betyder att jag fått nya tankar och ny kunskap och nya perspektiv. Det betyder att jag växt på ett eller annat sätt. Troligen kommer denna bok att hamna i den kategorin böcker som format min syn, min inställning och min uppfattning av verkligheten och av mig själv för all framtid.