Accelerando

Accelerando av Charles Stross.

Jag ville läsa något mer av Stross efter hans fantastiska Glasshouse och då blev det denna.

De första sidorna i boken bombarderas man av tekniska termer som Matrioshka Brain, future shock, Turing test, Kardashev scale, Von Neumann-fabrik etc etc. och det är ganska svårt att hänga med om man inte har jättekoll på termerna. Stross måste ha läst oerhört mycket framtidslitteratur och kollar man upp de termer han använder så mycket riktigt, bakom finns en bok, en författare, en tanke med tillhörande avhandling och forskning. Stross bygger därmed upp en möjlig framtid som visserligen kanske är ute i extremerna för vad som är möjligt, men där ingenting känns taget ur luften.

En tydlig röd tråd igenom Accelerando är som kanske hörs på titeln, acceleration. Och eftersom det är science fiction vi pratar om gissade jag ganska direkt på att det handlade om teknologisk acceleration. Boken börjar något årtionde efter år 2000. Manfred Macx är en idealistisk hyperentreprenör som lever helt på mäktiga företags tacksamhetsskuld som han erhållit genom att gratis ge bort patent på lukrativa uppfinningar. För att hålla sig uppdaterad om vad som händer i världen rent utvecklingsmässigt är han konstant uppkopplad och använder sig av avancerad hård- och mjukvara kopplad direkt till sin hjärna.
Manfred lever i ett komplext förhållande med sin dominanta fru, Pamela. Deras ideologiska drivkrafter står i raka motsats till varandra. Manfred vill frigöra samhället från den ekonomi som baseras på en verklig eller inbillad brist på tillgångar som i sin tur sätter orimligt värde på produkter. Han vill göra samhället fritt från pengar helt enkelt. Pamelas ideologi däremot är djupt rotad i den rådande kapitalismen och försöker konstant övertyga Manfred om att han måste börja ta betalt för sina tjänster så att han därmed kan betala skatt till staten och bidra till samhället.

Med jämna mellanrum hoppar vi framåt i tiden ett par år och efter varje hopp kommer en berättare in och ger läsaren en kort överblick över hur livet och samhället ser ut Jorden från ett väldigt avlägset perspektiv. Mänsklighetens teknologiska förmåga ökar exponentiellt. Död materia så som guld tappar i värde när det enda som är värt något är det som kan göra snabbare och snabbare kalkyleringar. Man konverterar all materia till "computronium" (åh ja, även det är en term myntad av en forskare, googla det); materia som omvandlats till något som kan utföra uträkningar och man börjar uppskatta mänsklighetens utveckling i MIPS; "million instructions per second per gram of matter". Manfred ser framför sig den annalkande singulariteten. 

Här finns det gott om intressanta perspektiv, tankar och idéer. Stross ger t.ex. en intressant förklaring till varför avancerade utomjordliga civilisationer inte skulle besöka Jorden om de finns.  
Precis som i Glasshouse finner jag också i Accelerando ett subtema om utsuddade könsgränser. Det spelade en betydligt mer central roll i Glasshouse men tankarna finns tydligt där även i Accelerando. Tidigt i boken (och i tiden) med enkla virtuella sexlekar där t ex Manfred tar rollen som kvinna och hans fru får en manskropp och senare, längre fram i tiden, tycks det biologiska könet inte behöva vara förutbestämt från början om man så önskar och att helt enkelt vara könlös verkar också möjligt. En konservativ mormor säger till sitt barnbarn "what a tall boy you are" och barnbarnet rättar; "person".
Rent generellt är identitet ett stort tema i boken. När det blir möjligt att digitalt dela upp sitt medvetande, kopiera det och lagra det utanför sin kropp blir det svårt att säga vem som är vem och när eller hur. Även religion får en röst genom muslimska Sadeq som filosoferar kring hur profetens lära ska appliceras på artificiellt liv som uppnått medvetenhet och bildat ett eget Jag. Eller på människor som fysiskt dött men lever vidare digitalt. För att inte tala om när de som först dött, blivit sparade i digitalt format och sedan återuppstår i en artificiellt odlad kropp långt senare.

Det tar ett tag att komma in i boken och se vad den försöker göra och vilken sorts historia den försöker berätta. Men väl där så växer den och det blir oerhört intressant.
Det finns också plats för lite humor som dyker upp här och där. .Framför allt i de små nedslagen i framtiden som beskrivs av den utomstående berättaren ("...and fusion power is still just another fifty years away"), eller när en av karaktärerna "återföds" långt in i framtiden och får en hjälpsam instruktionsguide för hur han ska klara sig sin första tid i den nya tidsåldern, också skrivet med samma lite torra och överseende berättare. En FAQ för ny-klonade.

När jag börjar närma mig slutet går det upp för mig att Accelerando faktiskt äger rum före boken Glasshouse även om de båda berättelserna bara delar universum och inte karaktärer.
Slutet i sig bjuder egentligen inte på något jättestort, överväldigande eller dramatiskt avslöjande men är helt okej. Accelerando är en resa framåt i tiden och det känns verkligen som det. Som att detta faktiskt har hänt, eller rättare sagt kommer hända. Varje tidshopp ger en inblick i hur mänskligheten skulle kunna utvecklas och hur samhället skulle kunna förändras på djupet av framtidens teknologi. Om man någonsin löser de tekniska svårigheterna och, kanske en större osäkerhet, om man löser de politiska svårigheterna.

Time travel in Einsteins Universe

Time travel in Einsteins Universe av J Richard Gott, professor i astrofysik på Princeton University. Populärvetenskaplig bok om fysiken bakom eventuellt möjliga tidsresor, helt enkelt. Richard Gott utforskar möjligheterna till att resa i tiden i Universum enligt fysikens lagar som vi känner dem idag. Han går igenom flera olika metoder för hur man skulle kunna åstadkomma tidsresor och problemen som skulle kunna uppstå samt eventuella lösningar på de problemen.
Gott börjar med att beskriva bland annat Einsteins relativitetsteori och vad den inneburit för vetenskapen. Sedan beskriver han hur fysiker använt sig av Einsteins ekvationer för att räkna på om tidsresor skulle kunna vara möjliga.

Tidsresor är mycket riktigt möjliga till viss del men det är inte så lätt att bara sätta sig i en maskin och trycka på en knapp. I de flesta fall innefattar det rymdskepp som reser nära ljusets hastighet. Framåt i tiden är lättast. T ex skulle man kunna sätta sig i ett rymdskepp och åka strax under ljusets hastighet iväg till en närliggande stjärna och tillbaka. Tiden som gått för dig i rymdskeppet skulle vara betydligt kortare än tiden som fortgått på Jorden då tiden går långsammare desto närmre ljusets hastighet man färdas. Andra sätt att resa i tiden innefattar svarta hål och de än så länge väldigt teoretiska "kosmiska strängarna", ej att förväxla med strängarna i strängteori. Strängteori och hypotesen om multipla universa tas dock också upp.

En annan intressant poäng Gott vill göra i boken är "Copernicusprincipen" (Copernican principle). Det gäller idén att som observatör vid slumpmässigt vald plats och tid inte på något sätt är unik eller speciell. Copernicus viktigaste vetenksapliga upptäckt var nämligen att Jorden inte ligger i centrum i vårt solsystem. Efter Copernicus har vetenskapen förstås också upptäckt att vår sol inte är den enda och att vår galax inte är den enda och att vi inte lever i centrum av någonting alls. Nu är förstås den gällande hypotesen att vårt Universum inte heller är det enda.
Richard Gott applicerar dock principen på mer jordnära koncept. Han använder den som ett sätt att försöka förutspå framtiden. Det började med att han förutspådde Berlinmurens fall med en ekvation han kom på.

Gott besökte muren en gång vid en slumpmässig tidpunk 1969 tillsammans med sin vän. Vid det laget hade muren funnits i åtta år. Gott delade in murens livslängd i fyra delar. Han resonerade som så att om man antar att det inte var något speciellt vid deras besök så är sannolikheten 50 procent att de besöker muren någon gång under de två mittersta fjärdedelarna av dess livslängd eftersom det är troligast att man observerar något under mitten av dess livslängd och inte i de två ytterligheterna i början eller i slutet av någots livslängd.
Med lite ASCII-art kan man visa det såhär:

   början         mitten           slutet
 |---------|--------------------|---------|

En fjärdedel är i början av murens livslängd och en fjärdedel är i slutet och två i mitten. Antingen befinner du dig i början av de två mittersta fjärdedelarna. Då har alltså muren stått i en fjärdedel av sin livslängd. Eller så befinner du dig i slutet av de två mittersta fjärdedelarna, då har muren stått i tre fjärdedelar av sin livslängd med en fjärdedel kvar. 8 delat på 3 är 2 2/3. 8 gånger 3 är 24.
Alltså, resonerade Gott, så är det 50 procents chans att muren kommer överleva mellan 2 2/3 och 24 år till. 20 år senare föll muren. Denna princip har han sedan utökat så att sannolikheten att spå rätt blir 95 procent. Resultatet av att öka sannolikheten blir dock att det förutspådda tidsspannet blir betydligt större och mindre exakt.
Han förutspår med denna metod bland annat mänsklighetens överlevnad (som nu funnits i ca 200 000 år). Han får det till mer än 5100 år men mindre än 7.8 miljoner år. En tämligen oprecis framtidsskådning kan man tycka. Det intressanta är att det stämmer ganska bra med tidigare människoarters livslängd. Homo erectus överlevde i ca 1.6 miljoner år och Neandertalarna 0.3 miljoner år. Djurarter i genomsnitt överlever i ca 1 till 11 miljoner år. Så den förutspådda tiden för mänsklighetens överlevnad ligger alldeles lagom inom livslängden för allt annat liv på Jorden.
Richard Gott bemöter därefter också argumentet att mänskligheten skulle vara ett undantag med vår intelligens osv.
För att säkra mänsklighetens framtid föreslår Gott att vi koloniserar andra planeter för att sprida ut oss och inte göra oss lika sårbara för katastrofer och annat på Jorden. Det skulle göra oss till ett undantag.

Att utgå ifrån att ens egen ställning och plats i tid och rum inte är på något sätt speciell är väldigt spännande och intressant tycker jag. Man skulle kunna ta det som en ganska deprimerande insikt att inte leva på någon speciell plats på någon speciell planet, i någon speciell galax i någon speciell tid men tänk såhär. Om vi inte befinner oss i solsystemets centrum eller i galaxens centrum eller ens bor i Universums enda galax och absolut inte i Universums centrum är vi kanske inte heller den enda planeten med liv och intelligent liv?