Neuromancer

Neuromancer av William Gibson


The sky above the port was the color of television tuned to a dead channel.

Så lyder Neuromancers första mening. Magiskt.

Ah Neuromancer. Klassikern! Boken som kanske mest satte genren cyberpunk på kartan. Termen cyberspace populariserades också till stor del tack vare boken. Det var kanske inte Gibson som myntade begreppet cyberspace men det var nog tack vare Neuromancer som det spreds. Cyberpunk som genre är kanske inte lika stort idag dock.
Neuromancer har vunnit de stora science-fiction-priserna Nebula, Philip K. Dick award och Hugo award.

Case är eller var en framgångsrik hackare i cyberspace, men när han gör det mest korkade och förbjudna; stjäl från sin arbetsgivare så straffas han genom att hans centrala nervsystem skadas så att han inte längre kan nå cyberspace med sin dator.
Cyberspace, The Matrix, var hans liv och levebröd. Case var en av dem som föraktade allt som förknippades med verkligheten. Sedan han portats från cyberspace lever Case som smågangster på gatan för att överleva och precis när han i jakt på pengar som knarklangare gjort sig skyldig fel personer alldeles för mycket pengar stöter han på livvakten/gatusamurajen/legoknekten Molly. Molly jobbar åt ex-militären Armitage och Armitage har ett botemedel som kan rädda Case från sin cyber-exil. Men som betalning för boten måste han ställa upp på ett väldigt specifikt hackerjobb. För att garantera att Case hedrar sin del av avtalet låter Armitage inplantera samma gift som slog ut Case till att börja med i hans blodomlopp i små kapslar som långsamt löses upp och frigör giftet om det inte tas bort i tid.
Case rycks med i en dunkel, komplicerad intrig mot sin vilja.
  
Boken kom -84 och på ett sätt är det en framtidsvärld i 80-talsanda som beskrivs i Neuromancer. Det vill säga den mörka teknologidränkta dystopin. Samtidigt är Neuromancer ganska tidlös. Teknologin som beskrivs är till stora delar obeskriven annat än dess effekt. Men ibland dyker det upp ord som kassett och det finns fortfarande fasta telefoner i världen i Neuromancer. Dessutom verkar det inte finnas någonting som motsvarar t ex en mobil och mycket annat. Så på så sätt känns världen som en blandning mellan 80-tal och en ouppnåligt avlägsen framtid. Men det är definitivt en värld som fortfarande håller ihop. Ingenting sticker egentligen ut som omedebart fel eller föråldrat. För trots begrepp som kassett så beskrivs aldrig kassetten mer än som ett medie för data, precis som en CD eller ett USB-minne eller vad som helst.
En annan bidragande orsak till varför Neuromancer åldrats med värdighet är att den inte innehåller några referenser till "den gamla världen". Det finns inga referenser till 80-tals-kändisar, filmer eller liknande. Mycket science fiction tycker jag ofta gör just det som ett sätt att datera vår egen värld och få den framtidsvärld i boken att kännas mer avlägsen. En karaktär kanske försöker förklara en händelse i bokens värld genom att dra paralleller till en händelse som faktiskt skett i verkligheten. Det är som för att öka känslan av realism genom att koppla in vår värld med bokens. Men ofta tycker jag effekten blir den motsatta. Varför skulle en människa flera hundra (ibland tusen) år in i framtiden referera till Elvis eller någon enskild terroristhandling på 2000-talet? Okej, det är sant, vi refererar idag ibland till Aristoteles, Shakespeare osv. Men det hänger på hur man gör det också. Neuromancer håller sig i alla fall borta från allt sådant och det gör bara gott för historien. Neuromancer ger verkligen ytterst få, om någon ledtråd till hur långt in i framtiden vi befinner oss. Vad Gibson däremot använder relativt flitigt är namn på kända företag som uppenbarligen överlevt in i den här världen men utökat sitt register av produkter och samhällsfunktioner.

Det mesta i Neuromancer får man försöka förstå utifrån sitt sammanhang. Väldigt lite av de prylar och teknologi som introduceras ges någon explicit förklaring. Och sammanhanget man väntar på kan ibland komma en bit efter att en ny pryl introducerats. I en del annan sci fi jag läst kan man ibland få en kort genomgång vad en pryl är och hur den fungerar. Även helt påhittad sådan alltså. Ibland gillar jag sånt, men det tar en ju ofta ut ur berättelsen för ett ögonblick. Neuromancer kliver aldrig ut ur berättelsen.

Neuromancer har en väldigt rik värld. Det är verkligen tjockt med detaljer och världen känns levande och sammanhängande.
Blade Runner kom ut strax före Neuromancer, och Gibson var rädd att läsaren skulle anta att han snott atmosfären och bildspråket från Blade Runner. Men det är kanske en sådan sak som låg i luften vid den tiden när fler personer kommer på samma sak samtidigt. Hur som helst så står Neuromancer alldeles utmärkt på egna ben. Och gillar man den ena så gillar man troligen den andra. Neuromancer är en väldigt jordnära, rå och smutsig värld.

Mycket fiktion har senare inspirerats av Neuromancer. Det är mycket som Gibson var först med, eller åtminstone bland de första. Det får mig att undra över hur det faktiskt var att läsa boken på 80-talet innan man hade upplevt och satt sig in i liknande världar i andra böcker, spel, och filmer. Innan Internet och mobiltelefoner och sådant var vardag. Jag undrar om det var ännu svårare att sätta sig in i, eller om det lät ungefär rimligt ändå.

Och appropå framtidsteknologi. Neuromancer är definitivt science fiction, men samtidigt känns det inte som att fokus har legat på det för Gibson. Det är som att den är skriven för den visuella effekten, mer än för smarta innovationer. Även om smarta innovationer har blivit lite av bokens signum, som t ex att förutse Internet innan det var stort. Vad jag försöker säga är att det är som att den är skriven mer för "konsten" än för smart tekno-nörderi med syfte att trycka in så många coola uppfinningar och idéer i berättelsen som möjligt. Neuromancer innehåller dock ingenting uppenbart "fel" eller "orealistiskt". Det finns ingen "sci-fi-magi", så att säga.

Det är en fantastiskt intressant och spännande berättelse. Det är en sån där bok man måste läsa om man är intresserad av science fiction, cyberpunk och den sorterns världar. Om så bara för att känna till grunden till så mycket som kommit efter. Lite som att läsa Tolkien om man gillar fantasy

Accelerando

Accelerando av Charles Stross.

Jag ville läsa något mer av Stross efter hans fantastiska Glasshouse och då blev det denna.

De första sidorna i boken bombarderas man av tekniska termer som Matrioshka Brain, future shock, Turing test, Kardashev scale, Von Neumann-fabrik etc etc. och det är ganska svårt att hänga med om man inte har jättekoll på termerna. Stross måste ha läst oerhört mycket framtidslitteratur och kollar man upp de termer han använder så mycket riktigt, bakom finns en bok, en författare, en tanke med tillhörande avhandling och forskning. Stross bygger därmed upp en möjlig framtid som visserligen kanske är ute i extremerna för vad som är möjligt, men där ingenting känns taget ur luften.

En tydlig röd tråd igenom Accelerando är som kanske hörs på titeln, acceleration. Och eftersom det är science fiction vi pratar om gissade jag ganska direkt på att det handlade om teknologisk acceleration. Boken börjar något årtionde efter år 2000. Manfred Macx är en idealistisk hyperentreprenör som lever helt på mäktiga företags tacksamhetsskuld som han erhållit genom att gratis ge bort patent på lukrativa uppfinningar. För att hålla sig uppdaterad om vad som händer i världen rent utvecklingsmässigt är han konstant uppkopplad och använder sig av avancerad hård- och mjukvara kopplad direkt till sin hjärna.
Manfred lever i ett komplext förhållande med sin dominanta fru, Pamela. Deras ideologiska drivkrafter står i raka motsats till varandra. Manfred vill frigöra samhället från den ekonomi som baseras på en verklig eller inbillad brist på tillgångar som i sin tur sätter orimligt värde på produkter. Han vill göra samhället fritt från pengar helt enkelt. Pamelas ideologi däremot är djupt rotad i den rådande kapitalismen och försöker konstant övertyga Manfred om att han måste börja ta betalt för sina tjänster så att han därmed kan betala skatt till staten och bidra till samhället.

Med jämna mellanrum hoppar vi framåt i tiden ett par år och efter varje hopp kommer en berättare in och ger läsaren en kort överblick över hur livet och samhället ser ut Jorden från ett väldigt avlägset perspektiv. Mänsklighetens teknologiska förmåga ökar exponentiellt. Död materia så som guld tappar i värde när det enda som är värt något är det som kan göra snabbare och snabbare kalkyleringar. Man konverterar all materia till "computronium" (åh ja, även det är en term myntad av en forskare, googla det); materia som omvandlats till något som kan utföra uträkningar och man börjar uppskatta mänsklighetens utveckling i MIPS; "million instructions per second per gram of matter". Manfred ser framför sig den annalkande singulariteten. 

Här finns det gott om intressanta perspektiv, tankar och idéer. Stross ger t.ex. en intressant förklaring till varför avancerade utomjordliga civilisationer inte skulle besöka Jorden om de finns.  
Precis som i Glasshouse finner jag också i Accelerando ett subtema om utsuddade könsgränser. Det spelade en betydligt mer central roll i Glasshouse men tankarna finns tydligt där även i Accelerando. Tidigt i boken (och i tiden) med enkla virtuella sexlekar där t ex Manfred tar rollen som kvinna och hans fru får en manskropp och senare, längre fram i tiden, tycks det biologiska könet inte behöva vara förutbestämt från början om man så önskar och att helt enkelt vara könlös verkar också möjligt. En konservativ mormor säger till sitt barnbarn "what a tall boy you are" och barnbarnet rättar; "person".
Rent generellt är identitet ett stort tema i boken. När det blir möjligt att digitalt dela upp sitt medvetande, kopiera det och lagra det utanför sin kropp blir det svårt att säga vem som är vem och när eller hur. Även religion får en röst genom muslimska Sadeq som filosoferar kring hur profetens lära ska appliceras på artificiellt liv som uppnått medvetenhet och bildat ett eget Jag. Eller på människor som fysiskt dött men lever vidare digitalt. För att inte tala om när de som först dött, blivit sparade i digitalt format och sedan återuppstår i en artificiellt odlad kropp långt senare.

Det tar ett tag att komma in i boken och se vad den försöker göra och vilken sorts historia den försöker berätta. Men väl där så växer den och det blir oerhört intressant.
Det finns också plats för lite humor som dyker upp här och där. .Framför allt i de små nedslagen i framtiden som beskrivs av den utomstående berättaren ("...and fusion power is still just another fifty years away"), eller när en av karaktärerna "återföds" långt in i framtiden och får en hjälpsam instruktionsguide för hur han ska klara sig sin första tid i den nya tidsåldern, också skrivet med samma lite torra och överseende berättare. En FAQ för ny-klonade.

När jag börjar närma mig slutet går det upp för mig att Accelerando faktiskt äger rum före boken Glasshouse även om de båda berättelserna bara delar universum och inte karaktärer.
Slutet i sig bjuder egentligen inte på något jättestort, överväldigande eller dramatiskt avslöjande men är helt okej. Accelerando är en resa framåt i tiden och det känns verkligen som det. Som att detta faktiskt har hänt, eller rättare sagt kommer hända. Varje tidshopp ger en inblick i hur mänskligheten skulle kunna utvecklas och hur samhället skulle kunna förändras på djupet av framtidens teknologi. Om man någonsin löser de tekniska svårigheterna och, kanske en större osäkerhet, om man löser de politiska svårigheterna.