Songs of Distant Earth

The Songs of Distant Earth av Arthur C Clarke

Arthur C Clarke, den gamle sci-fi-giganten. Känd för att ha föreslagit en geostationär kommunikationssatelliten före den blev vardag, skrivit boken som filmen 2001 baserades på och upphovsman till Clarkes tre lagar:

1. When a distinguished but elderly scientist states that something is impossible, he is very probably wrong.
2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Songs of a Distant Earth är inget jag tidigare hört talas om (är inte särskilt insatt i Clarke till att börja  med), men jag kände för att läsa honom, så jag tog något halvt på måfå.

I förordet till boken skriver Clarke att han visserligen uppskattar filmens science fiction-giganter som Star Wars och Star Trek men att dessa världar i grund och botten är fantasy ( hear hear! ), så därför vill han härmed skriva en bok mer grundad i verkligheten och med riktig vetenskap som grund. Han går till och med så långt som att säga att det är ett försök till ett realistisk bidrag till det "interstellära temat". Han påpekar att allt i boken är vetenskap eller trovärdiga extrapoleringar med endast en vild och storslagen idé (hans "quantum drive") som även den inte är omöjlig vill han påstå. Även om den visar sig vara omöjlig så finns det andra alternativ till liknande framdrivning, hävdar han.
Clarke känns lite väl högtravande här och på gränsen till självgod. Men men. Nåja. Okej då. I sak håller jag ju med honom och det är ju "realistisk" sci-fi och inte fantasy i rymden som jag oftast söker mig till och vill läsa, så det är väl bra att han har exakt den ambitionen!

Berättelsen äger rum på planeten Thalassa som är mestadels vatten och några få, små öar där människorna lever. Den ursprungliga Jorden i vårt solsystem är död och utplånad. Solen svällde upp tidigare än man trott och slukade så gott som hela solsystemet. Detta upptäckte mänskligheten flera hundra år före det skedde. Så mänskligheten hade tid på sig att fly Jorden. De människor som kommit till Thalassa är en av de kolonier som man skickade iväg från Jorden under dess sista år. Vad som hände de andra skeppen känner man inte till på Thalassa.
Men en dag landar ett rymdskepp på Thalassa. Det är ett annant koloniskepp som reste iväg mycket senare. Deras slutgiltiga mål är inte Thalassa men de behöver göra ett snabbstopp på vägen. Ungefär där tar berättelsen vid.

Mycket av bokens tidiga kapitel är redovisningar av ganska vedertagna vetenskapliga teorier (boken kom 1986 och så vitt jag vet gäller de teorier som beskrivs fortfarande idag) och hur de teorierna knyter an till berättelsen i boken. Mycket av dessa förklaringar är liksom enbart för att läsaren ska förstå. Det är alltså beskrivningar invävda i berättelsen i form av ganska styltiga dialoger i stil med "alla vet ju det här, men ...bla bla". Jag stör mig ganska mycket på sådana saker. Det är som när varenda Hollywood-sci-fi-action ska använda sig av EMP och alltid, alltid, alltid säger en karaktär "EMP, what's that?" så att alla i salongen får en förklaring på vad EMP står för och vad det innebär (för miljonte gången i filmhistorien...) istället för att låta tittaren/läsaren upptäcka det genom historiens gång. Suck och snark.

I övrigt är boken väldigt lättläst också, "trots" ambition om stark vetenskaplig grund. Det är egentligen bara i början som Clarke river av ett par vetenskapliga principer som inte är särskilt svåra att följa då Clarke beskriver de väldigt tydligt. Boken har också mycket korta kapitel, som i alla fall jag brukar tycka underlättar.

Språket i övrigt är ganska naivt överlag. Jag har kanske inte vokabuläret för att beskriva på vilket sätt, men det är just mycket som jag skrev tidigare. Alltså att det mesta förklaras pedagogiskt för läsaren och karaktärer som tänker ofta högt.

Boken har också en del påklistrad sentimentalitet som känns framtvingad och inte så väl uppbygd. En annan sak är att religionskritiken är väldigt uppenbar. Samma sak där, det skrivs läsaren på näsan på ett naivt sätt: "som vi alla vet, så finns ju inte Gud! Det där hemska tankeviruset från förr, ho ho ho!" och även om jag inte har så mycket till övers för religion så blir det så himla framkrystat i en bok som detta. Om alla är överens om att Gud inte existerar och att mänskligheten på något sätt kommit över det för flera hundra år sedan, varför kommer det ens på tal längre? Varför måste det berättas på detta sätt? Okej, Clarke ger faktiskt en anledning till varför det kommer på tals. Människorna på Thalassa har ingen gud och känner inte till den bibliska guden från Jorden. Men det nya rymdskeppet bär med sig ett arkiv av mänsklig konst, litteratur och kunskap och i och med det uppstår frågor. Men det blir verkligen sådär övertydligt vad Clarke själv står i frågan och det finns ingen karaktär som får yttra motsatsen. Det finns t ex ingen djupt religiös karaktär. Åter igen, det är i linje med mina egna värderingar, men jag ogillar ändå när det skrivs mig på näsan på detta sätt oavsett åsikt.

Det är också något naivt över hur karaktärerna interagerar med varandra. De från skeppet och de på planeten. Om man är mänsklighetens enda hopp om vidare överlevnad tycker jag att det borde ligga ett tyngre ansvar och en kyligare och mer påträngande stämning över alla inblandade än vad som syns i boken. Det är svårt att föreställa sig hur människor skulle förhålla sig till en sådan verklighet såklart, men i det avseendet känns boken inte så "realistisk".

Det enda som egentligen intresserar mig i boken är Jordens öde och hur dessa sista resenärer fått se Jordens förintelse i backspegeln när de flugit iväg i sitt skepp. Tanken att ha minnen från en planet som inte längre existerar är spännande och skrämmande. Det är inte bara tiden som förhindrar dig att resa till ett minne. Det är inte bara att nya hus byggts eller att parken du lekte i nu är en shoppinggalleria. Planeten existerar inte. Och man kan undra vad det skulle göra med en människas psyke. Också hur det skulle påverka de människor som blev kvar på Jorden. Det är ju en klassiker kanske. Vad skulle du göra om du hade 1 år/månad/dag kvar att leva?
Mänskligheten på Jorden hade alltså flera hundra år på sig att förbereda sig på slutet. Där ges några enstaka detaljer om hur det gick till och det är det som är mest spännande att läsa om.
Likaså är det spännande att fundera på hur människor som vet var de kommer ifrån men som lärt sig leva på en främmande planet skulle känna och hur de skulle relatera till sitt förflutna. Men det mesta av det ligger hos dig som läsare att fundera över. Det ges ganska ynkliga reflektioner över de frågorna som mest känns... töntiga i brist på bättre uttryck.

Så, nej. Songs of Distant Earth är ingen favorit. Jag har bara tidigare läst Rendezvous with Rama av Clarke och den är fantastisk på alla möjliga sätt. Detta är som skrivet av en helt annan författare och då är ändå Songs skriven -86 och Rama -72. Så läs hellre Rendezvous with Rama.

Accelerando

Accelerando av Charles Stross.

Jag ville läsa något mer av Stross efter hans fantastiska Glasshouse och då blev det denna.

De första sidorna i boken bombarderas man av tekniska termer som Matrioshka Brain, future shock, Turing test, Kardashev scale, Von Neumann-fabrik etc etc. och det är ganska svårt att hänga med om man inte har jättekoll på termerna. Stross måste ha läst oerhört mycket framtidslitteratur och kollar man upp de termer han använder så mycket riktigt, bakom finns en bok, en författare, en tanke med tillhörande avhandling och forskning. Stross bygger därmed upp en möjlig framtid som visserligen kanske är ute i extremerna för vad som är möjligt, men där ingenting känns taget ur luften.

En tydlig röd tråd igenom Accelerando är som kanske hörs på titeln, acceleration. Och eftersom det är science fiction vi pratar om gissade jag ganska direkt på att det handlade om teknologisk acceleration. Boken börjar något årtionde efter år 2000. Manfred Macx är en idealistisk hyperentreprenör som lever helt på mäktiga företags tacksamhetsskuld som han erhållit genom att gratis ge bort patent på lukrativa uppfinningar. För att hålla sig uppdaterad om vad som händer i världen rent utvecklingsmässigt är han konstant uppkopplad och använder sig av avancerad hård- och mjukvara kopplad direkt till sin hjärna.
Manfred lever i ett komplext förhållande med sin dominanta fru, Pamela. Deras ideologiska drivkrafter står i raka motsats till varandra. Manfred vill frigöra samhället från den ekonomi som baseras på en verklig eller inbillad brist på tillgångar som i sin tur sätter orimligt värde på produkter. Han vill göra samhället fritt från pengar helt enkelt. Pamelas ideologi däremot är djupt rotad i den rådande kapitalismen och försöker konstant övertyga Manfred om att han måste börja ta betalt för sina tjänster så att han därmed kan betala skatt till staten och bidra till samhället.

Med jämna mellanrum hoppar vi framåt i tiden ett par år och efter varje hopp kommer en berättare in och ger läsaren en kort överblick över hur livet och samhället ser ut Jorden från ett väldigt avlägset perspektiv. Mänsklighetens teknologiska förmåga ökar exponentiellt. Död materia så som guld tappar i värde när det enda som är värt något är det som kan göra snabbare och snabbare kalkyleringar. Man konverterar all materia till "computronium" (åh ja, även det är en term myntad av en forskare, googla det); materia som omvandlats till något som kan utföra uträkningar och man börjar uppskatta mänsklighetens utveckling i MIPS; "million instructions per second per gram of matter". Manfred ser framför sig den annalkande singulariteten. 

Här finns det gott om intressanta perspektiv, tankar och idéer. Stross ger t.ex. en intressant förklaring till varför avancerade utomjordliga civilisationer inte skulle besöka Jorden om de finns.  
Precis som i Glasshouse finner jag också i Accelerando ett subtema om utsuddade könsgränser. Det spelade en betydligt mer central roll i Glasshouse men tankarna finns tydligt där även i Accelerando. Tidigt i boken (och i tiden) med enkla virtuella sexlekar där t ex Manfred tar rollen som kvinna och hans fru får en manskropp och senare, längre fram i tiden, tycks det biologiska könet inte behöva vara förutbestämt från början om man så önskar och att helt enkelt vara könlös verkar också möjligt. En konservativ mormor säger till sitt barnbarn "what a tall boy you are" och barnbarnet rättar; "person".
Rent generellt är identitet ett stort tema i boken. När det blir möjligt att digitalt dela upp sitt medvetande, kopiera det och lagra det utanför sin kropp blir det svårt att säga vem som är vem och när eller hur. Även religion får en röst genom muslimska Sadeq som filosoferar kring hur profetens lära ska appliceras på artificiellt liv som uppnått medvetenhet och bildat ett eget Jag. Eller på människor som fysiskt dött men lever vidare digitalt. För att inte tala om när de som först dött, blivit sparade i digitalt format och sedan återuppstår i en artificiellt odlad kropp långt senare.

Det tar ett tag att komma in i boken och se vad den försöker göra och vilken sorts historia den försöker berätta. Men väl där så växer den och det blir oerhört intressant.
Det finns också plats för lite humor som dyker upp här och där. .Framför allt i de små nedslagen i framtiden som beskrivs av den utomstående berättaren ("...and fusion power is still just another fifty years away"), eller när en av karaktärerna "återföds" långt in i framtiden och får en hjälpsam instruktionsguide för hur han ska klara sig sin första tid i den nya tidsåldern, också skrivet med samma lite torra och överseende berättare. En FAQ för ny-klonade.

När jag börjar närma mig slutet går det upp för mig att Accelerando faktiskt äger rum före boken Glasshouse även om de båda berättelserna bara delar universum och inte karaktärer.
Slutet i sig bjuder egentligen inte på något jättestort, överväldigande eller dramatiskt avslöjande men är helt okej. Accelerando är en resa framåt i tiden och det känns verkligen som det. Som att detta faktiskt har hänt, eller rättare sagt kommer hända. Varje tidshopp ger en inblick i hur mänskligheten skulle kunna utvecklas och hur samhället skulle kunna förändras på djupet av framtidens teknologi. Om man någonsin löser de tekniska svårigheterna och, kanske en större osäkerhet, om man löser de politiska svårigheterna.