Neptune's Brood

Neptune's Brood av Charles Stross

Tillbaka till rå, hård, kall science fiction! Neptune's Brood är något så sällsynt som science fiction med ekonomi i fokus. I princip hela berättelsen kretsar kring ekonomi i en framtid där spridda rymd-kolonier behöver en stabil valuta för att kunna betala av sin grundar-skuld.

Huvudpersonen Krina Alizond-114 är uppväxt och fostrad till att bli bank-historiker och hennes expertområde är bedrägeribrott. Krina är posthumanist eller metamänniska (traditionella mänskligheten som vi känner den är utdöd sedan länge). Hon är uppbygd av artificiella och programmerbara celler som är mycket mer flexibla och stryktåliga än biologiska celler. Bland annat kan hon klara sig i rymdvakum under kortare perioder och hennes kropp kan relativt enkelt, med viss hjälp, formas om och få helt nya funktioner (som t ex förmågan att klara djuphavs-tryck). Hennes minnen och personlighet sitter i ett eller flera soul-chips och kan i värsta fall återskapas med back-ups.

Krina har gett sig iväg från sitt hem på den rymd-nomadiska kolonin New California för att försöka hitta sin försvunna syster Ana så att de två ska kunna fullfölja deras gemensamma projekt.
Det projekt som de båda systrarna försöker ro i land är uppnystandet av vad Krina misstänker är mänsklighetens största bedrägeri; Atlantis-kolonins mystiska försvinnande och efterföljande ekonomiska kris som kommer till följd av att kolonins sponsarare inte fått tillbaka sina investerade pengar. Men det är inget altruistiskt uppdrag, utan de försöker lägga beslag på en enorm mängd valuta som försvunnit bortom även de ursprungliga bedragarnas händer.
På vägen stöter Krina ihop med en försäkringsfirma med piratmetoder, en fanatisk kyrka på heligt uppdrag att sprida mänsklig DNA till nya platser i kosmos och en mystisk och mordisk dubbelgångare som jagar Krina för att ta hennes identitet.

Neptune's Brood är alltså mer fokuserad på ekonomi än fysik som mycket annan hård science fiction och mycket av det flyger nog över mitt huvud. Stross språk i denna bok är för mig som stackars svensk också ganska svårt. Ovanligt svårt. Just denna bok läste jag på en läsplatta med inbyggd lexikon så många ord kunde jag enkelt slå upp och tur var väl det. Men oavsett så är ekonomi inte riktigt vad som intresserar mig och jag är alldeles för oinsatt även i vårt nuvarande ekonomiska system för att förstå dess relation till en fiktiv, framtida vision av en ekonomi som ska hålla över astronomiska avstånd där kommunikation fram och tillbaka kan ta flera hundra år. Vad som däremot ska sägas är att de här frågorna i princip alltid ignoreras i annan sci-fi och det är ju spännande i någon mening!
 
Många sidor i boken ges åt att förklara hur ekonomin fungerar och hur somliga i detta universum lärt sig utnyttja systemet för egen vinning. Mycket av detta ligger alltså utanför berättelsen som rena faktablad om världen och jag tänker att här finns mycket för den som kittlas av sådant, men för mig blir det bara för mycket. Jag gillar ju när man grundar sin fiktiva värld i genomtänkta, realistiska och utvecklade idéer men just i det här fallet så engagerar det inte just mig. Det funkar säkerligen mycket bra för andra, mer intresserade.

Vad jag däremot gillar är hur Stross understryker hur svårt det är att färdas i rymden. Allting går oerhört långsamt och avstånden mellan planeter och rymdkolonier är så ofantligt stora att det tar flera hundra år att resa mellan dem. Rymden är full av dödlig strålning och mikroasteroider som pepprar rymdskeppen. Ungefär som, du vet, i verkligheten. Krigföring mellan kolonier är, påpekar Stross också, så gott som omöjligt och opraktiskt. Att konstruera rymdskepp tar så fruktansvärt lång tid och kostar så astronomiska summor att ingen någonsin kommer på tanken att starta krig. Dessutom, om någon nation skulle få för sig att börja konstruera en armada så har motståndaren flera hundra år på sig att förbereda ett varmt välkomnande när fienden tillslut glider in i deras territorium. Det finns ingen stealth i rymden. Det går långsamt och du syns på flera ljussekunders avstånd. Jag gillar den realismen att man inte bara rycker på axlarna och säger "hyperspace" och så är man framme.
Sen har vi hela historien om hur de varelser som inte längre än människor egentligen kommer till och hur varelser är i princip odödliga. Här finns mitt favorittema outvecklat någonstans i bakgrunden; den traditionella sci-fi-frågan om identitet.Vad är en människa, vad är ett jag, vad händer om vi lyckas avkoda hela vårt psyke, osv.

Det är ingen lättillgänglig bok och i grund och botten är historien ganska trist tycker jag. Det finns spännande idéer där men på det stora hela är det inte direkt någon ny favorit.

Accelerando

Accelerando av Charles Stross.

Jag ville läsa något mer av Stross efter hans fantastiska Glasshouse och då blev det denna.

De första sidorna i boken bombarderas man av tekniska termer som Matrioshka Brain, future shock, Turing test, Kardashev scale, Von Neumann-fabrik etc etc. och det är ganska svårt att hänga med om man inte har jättekoll på termerna. Stross måste ha läst oerhört mycket framtidslitteratur och kollar man upp de termer han använder så mycket riktigt, bakom finns en bok, en författare, en tanke med tillhörande avhandling och forskning. Stross bygger därmed upp en möjlig framtid som visserligen kanske är ute i extremerna för vad som är möjligt, men där ingenting känns taget ur luften.

En tydlig röd tråd igenom Accelerando är som kanske hörs på titeln, acceleration. Och eftersom det är science fiction vi pratar om gissade jag ganska direkt på att det handlade om teknologisk acceleration. Boken börjar något årtionde efter år 2000. Manfred Macx är en idealistisk hyperentreprenör som lever helt på mäktiga företags tacksamhetsskuld som han erhållit genom att gratis ge bort patent på lukrativa uppfinningar. För att hålla sig uppdaterad om vad som händer i världen rent utvecklingsmässigt är han konstant uppkopplad och använder sig av avancerad hård- och mjukvara kopplad direkt till sin hjärna.
Manfred lever i ett komplext förhållande med sin dominanta fru, Pamela. Deras ideologiska drivkrafter står i raka motsats till varandra. Manfred vill frigöra samhället från den ekonomi som baseras på en verklig eller inbillad brist på tillgångar som i sin tur sätter orimligt värde på produkter. Han vill göra samhället fritt från pengar helt enkelt. Pamelas ideologi däremot är djupt rotad i den rådande kapitalismen och försöker konstant övertyga Manfred om att han måste börja ta betalt för sina tjänster så att han därmed kan betala skatt till staten och bidra till samhället.

Med jämna mellanrum hoppar vi framåt i tiden ett par år och efter varje hopp kommer en berättare in och ger läsaren en kort överblick över hur livet och samhället ser ut Jorden från ett väldigt avlägset perspektiv. Mänsklighetens teknologiska förmåga ökar exponentiellt. Död materia så som guld tappar i värde när det enda som är värt något är det som kan göra snabbare och snabbare kalkyleringar. Man konverterar all materia till "computronium" (åh ja, även det är en term myntad av en forskare, googla det); materia som omvandlats till något som kan utföra uträkningar och man börjar uppskatta mänsklighetens utveckling i MIPS; "million instructions per second per gram of matter". Manfred ser framför sig den annalkande singulariteten. 

Här finns det gott om intressanta perspektiv, tankar och idéer. Stross ger t.ex. en intressant förklaring till varför avancerade utomjordliga civilisationer inte skulle besöka Jorden om de finns.  
Precis som i Glasshouse finner jag också i Accelerando ett subtema om utsuddade könsgränser. Det spelade en betydligt mer central roll i Glasshouse men tankarna finns tydligt där även i Accelerando. Tidigt i boken (och i tiden) med enkla virtuella sexlekar där t ex Manfred tar rollen som kvinna och hans fru får en manskropp och senare, längre fram i tiden, tycks det biologiska könet inte behöva vara förutbestämt från början om man så önskar och att helt enkelt vara könlös verkar också möjligt. En konservativ mormor säger till sitt barnbarn "what a tall boy you are" och barnbarnet rättar; "person".
Rent generellt är identitet ett stort tema i boken. När det blir möjligt att digitalt dela upp sitt medvetande, kopiera det och lagra det utanför sin kropp blir det svårt att säga vem som är vem och när eller hur. Även religion får en röst genom muslimska Sadeq som filosoferar kring hur profetens lära ska appliceras på artificiellt liv som uppnått medvetenhet och bildat ett eget Jag. Eller på människor som fysiskt dött men lever vidare digitalt. För att inte tala om när de som först dött, blivit sparade i digitalt format och sedan återuppstår i en artificiellt odlad kropp långt senare.

Det tar ett tag att komma in i boken och se vad den försöker göra och vilken sorts historia den försöker berätta. Men väl där så växer den och det blir oerhört intressant.
Det finns också plats för lite humor som dyker upp här och där. .Framför allt i de små nedslagen i framtiden som beskrivs av den utomstående berättaren ("...and fusion power is still just another fifty years away"), eller när en av karaktärerna "återföds" långt in i framtiden och får en hjälpsam instruktionsguide för hur han ska klara sig sin första tid i den nya tidsåldern, också skrivet med samma lite torra och överseende berättare. En FAQ för ny-klonade.

När jag börjar närma mig slutet går det upp för mig att Accelerando faktiskt äger rum före boken Glasshouse även om de båda berättelserna bara delar universum och inte karaktärer.
Slutet i sig bjuder egentligen inte på något jättestort, överväldigande eller dramatiskt avslöjande men är helt okej. Accelerando är en resa framåt i tiden och det känns verkligen som det. Som att detta faktiskt har hänt, eller rättare sagt kommer hända. Varje tidshopp ger en inblick i hur mänskligheten skulle kunna utvecklas och hur samhället skulle kunna förändras på djupet av framtidens teknologi. Om man någonsin löser de tekniska svårigheterna och, kanske en större osäkerhet, om man löser de politiska svårigheterna.

Glasshouse

The Glasshouse av Charles Stross utspelar sig långt in i framtiden bland samhällen i artificiella bosättningar i omloppsbana kring diverse stjärnor, bruna dvärgstjärnor, gasjättar och annat. Dessa samhällen är sammankopplade med T-gates (transportation gate). Maskhålsteleportrar av något slag. Jorden är sedan länge lämnad bakom mänskligheten och man har just gått igenom ett långt krig kallat The Censorship Wars.

Huvudpersonen Robin har i början av berättelsen genomgått minneskirurgi vilket innebär att han valt att ta bort vissa minnen från tidigare liv för att lättare börja om och skapa sig ett nytt liv fritt från oönskat förflutet. Den enda ledtråd han bär med sig in i sitt nya liv är ett brev skrivet före hans minnen raderats. I det står bland annat att hans tidigare arbetsgivare önskar livet ur honom och att han bör se upp för lönnmördare.
I samband med sin återhämtningsperiod blir han erbjuden att ingå i ett socialt experiment där forskare vill studera mänskligt beteende under "The dark ages". Med "The dark ages" menas en period på Jorden någonstans omkring vår tid, år 1900 - 2040. Detta är före en period som bara kallas The Acceleration och utan någon direkt förklaring antar jag att det är någon teknologisk revolution som äger rum och leder till det samhälle de lever i bokens nutid.
Experimentet som Robin deltar i är en blandning av just hur samhället såg ut mellan dessa år. Jag ser framför mig ett 50-talets USA med lite halvmodern teknologi inblandad. Robin ser experimentet, som äger rum i en isolerad miljö, som en chans att ligga lågt i ett par år och undvika eventuella lönnmördare. 
Självklart är det något som inte riktigt stämmer med den här världen och det här experimentet. Det trygga gömställe Robin tänk fly in i visar sig ha obehagliga kopplingar till hans gamla liv.


Kort efter Robin alltså slängs in i denna nya miljö går han runt i vad som ska bli han och hans partners nya hem och inspekterar alla mystiska objekt. Varje objekt som beskrivs är genast oerhört uppenbart för läsaren. Det är allt från garderober till toaletten till tapeten och allt beskrivs utförligt. Ett märkligt rum har t ex svarta och vita rutor till golv och dumma, vita maskiner som endast tycks kapabla att utföra en enda syssla... hmm. Okej, vi förstår, ingenting av det som läsaren ser som en del av vardagen är relevant i Robins värld och det låter lite krystat och tillgjort ibland. Men det fyller ändå en funktion i texten trots allt. Genom Robins reaktion på dessa föremål och hur han beskriver dem får vi veta mer om det samhälle och den teknologi han själv är van vid.
 
Eftersom personerna som deltar i experimentet ska bete sig så äkta som möjligt så får deltagarna också lära sig om det sociala liv som gällde under denna period. För att få människorna att ta sig in i dessa nya roller tillämpas också ett poängsystem. Man får extrapoäng för att göra tidstypiska saker och minuspoäng för att bland annat prata om den yttre världen, att gå emot strömmen och liknande. De motiveras att följa poängsystemet genom en utlovad belöning baserad på antalet poäng i slutet av experimentet. De bisarra koncept som lärs ut är bland annat att människornas självbild, status och ibland eventuella framgång utgick från den kropp de föddes med och hur den såg ut.
På söndagar går alla i kyrkan och en av experimentets ledare håller mässa och berättar vad som händer i deras samhälle och vem som skött sig bäst och vem som skött sig sämst. 

Mycket går att berätta om hur historien utvecklas men det vore att avslöja för mycket.

En av Robins tids mest viktiga maskiner är en så kallad A-Gate (assembler gate), en maskin som kan skapa i princip vad som helst. Precis samma typ av maskin finns faktiskt också i Neal Stephensens The Diamond Age, för övrigt.
Utöver att skapa prylar kan man även använda dessa assemblers för att ekelt göra backup på sin kropp och sin person och sina minnen. Man kan även byta sin kropp, sitt kön, ålder samt skapa kopior av sig själv. Detta är bland de viktigaste byggstenarna i berättelsen och Stross väver en väldigt tankeväckande historia kring detta. Det väcker oerhört många tankar om identitet, könstillhörighet och vår självmedvetenhet bland annat. Detta är också bokens huvudteman. Jag påminns väldigt mycket om boken I am a Strange Loop av Douglas Hofstadter. En medvetandefilosofisk bok om vem "jaget" egentligen är.
Jag har svårt att ens sortera var jag ska börja fundera kring alla dessa identitetsförändrande förutsättningar. Hur man skulle känna i ett sådant samhälle, eller hur det skulle påverka mänskligheten i stort. Oerhört fascinerande hur som helst. 

Hela upplägget av experiment-samhället i boken blir också ett intressant sätt att belysa hur absurt vårt eget samhälle faktiskt är och fungerar. Det samhälle som de flesta av oss tar för givet som det enda sättet att leva här, nu, idag.

Utöver den lite töntiga beskrivningen av vardagliga hushållsprylar så tycker jag också att hela minnesförlust-grejen känns ganska "gjord". Även brevet till sig själv efter minnesförlusten (ta bara datorspelet Amnesia som exempel). Men då är jag bara extremt petig för petighetens skull.
Bortsett från det är det en alltigenom oerhört intressant, tankeväckande, spännande och uppslukande bok. Den har nya perspektiv, intressanta framtidsvisioner, medryckande karaktärsskildringar, obehagligt starka scener, tankeväckande idéer och alltigenom en väldigt oförutsägbar men aldrig ologisk historia.