Augustus

Augustus av Anthony Everitt

Undertiteln är "The life of Rome's first emperor" och detta är alltså en biografi om den romerska kejsaren Augustus, född som Gaius Octavius Thurinus. Augustus är egentligen en titel och wikipedia översätter det till "den lysande". I den engelska boken översätter Everitt det till "revered one". Han hade genom livet en hel drös olika namn och titlar och sånt som romarna gillade.

Everitt inleder boken med att kort beskriva Caesars sista tid vid livet eftersom Augustus öde är djupt sammanlänkat med Caesars. Jag kan ta det kort här. Caesar hade skrivit in Augustus (Octavianus) i sitt testamente och lämnade stora delar av sin förmögenhet åt honom samt adopterade honom postumt som sin son (de var släkt redan innan, men inte far och son) och efterföljare, något som Augustus sannerligen tog till sig helhjärtat. När Caesar dör är Augustus nitton år och började sin väg mot toppen (för att använda lite baksidan-av-boken-språk).

Det som slår mig är att det finns så otroligt detaljerade uppgifter om Augustus liv och människor i hans närhet från den här tiden. Augustus levde 63f.kr till 13e.kr. Vi kan alltså fylla en hel bok (och garanterat betydligt mer) om en människa som levde för ca två tusen år sedan. Dock kommer förstås många uppgifter med en del brasklappar om att källor hit och dit troligen inte är helt pålitliga eller gravt vinklade åt ena eller andra hållet (om inte annat så av Augustus egen propaganda). Men historiker har ju ändå lyckats pussla ihop en trovärdig bild på något sätt. Jag menar, om Augustus var den enda stora framträdande romaren så tänker jag att det hade varit mindre märkligt. Men dessa två tusen år efter Augustus och också många hundra år före honom har ju varit fyllda av andra framträdande kejsare, makthavare, tyranner, bakom-kulissen-doldisar osv osv. Ändå har historikerna och arkeologerna lyckats vaska fram vad som hänt under just dessa år. Det är något med det som jag tycker är väldigt häftigt!

Det är just väldigt många namn att hålla reda på. Många har dessutom väldigt liknande namn. De hade många namn romarna, men ofta känns det som att många hade samma namn. Fäder namngav sina barn efter sig själva så vi måste hela tiden referera till "den äldre" eller "den yngre" för att hålla de isär. Augustus föddes som sagt Gaius Octavius och hans far hette också Gaius Octavius. Caesar hette förresten Gaius Julius Caesar och Augustus tog även namnet Caesar efter sin farbrors död... ja, du ser hur det blir förvirrande. Det är olika klaner och släkter hit och dit. De flesta kanske skulle känna igen namnet Brutus som var en av konspiratörerna bakom mordet på Caesar. Det finns fler än en Brutus som var inblandad har jag förstått nu. Verkligheten är som bekant inte lika enkel som en roman.

Augustus är en spännande person och detta är en spännande period. Han är inte en galning som senare, kända kejsare som Commodus, Nero, Caligula (I could go on...). Ibland verkar han otroligt briljant och före sin tid. Han tror på långsam reformation snarare än kaotisk revolution. Han verkar vilja skapa något mer än att enbart berika sig själv. Men samtidigt har han avrättat människor till höger och vänster av inte sällan ganska lösryckta, bisarra skäl. Dessutom konfiskerar han stora mängder människors privata egendom för att han behöver finansiera ett krig (visserligen rika människor, men helt orättvist och på lösa grunder). Jag tror dock man får svårt att hitta en god förebild i ett samhälle och en kultur som tillhör en så förfluten historia. Jag tror jag ganska enkelt kan påstå (utan att veta säkert) att det inte finns en enda kejsare i Roms historia som inte har blodiga händer.
En annan sak man snabbt märker är att väldigt många i den politiska eliten begår självmord. Åtminstone tillräckligt många i bokens sidor för att jag ska höja på ögonbrynen. Jag har alltid förknippat Japans historia med rituella självmord pga heder, men romarna var minst lika hårda på det. En general som såg sig överlägset slagen kunde hellre begå självmord än att återvända till Rom som förlorare eller riskera att bli tagen av fienden. Allt för att slippa leva med skammen av att ha förlorat. Augustus själv kunde också beordra självmord antingen i direkta ord eller genom bara sin auktoritära aura om någon gjort honom djupt besviken på ett eller annat sätt. Om han inte bara beordrade en avrättninng förstås. Liv hade sannerligen inte samma djupa okränkbara värde som det kanske kan ses ha i ett land som Sverige idag.

På tal om blodiga händer. Många sidor ägnas just åt krig. Stora delar av Augusts liv cirkulerade kring ett långt inbördeskrig strax efter Caesars död. Det är trupper som flyttas, flottor som byggs i hemlighet för att överraska fienden, pakter som sluts, befälhavare som begår självmord när de besegras för att undslippa skammen, osv. Det är spännande att man kunnat utröna alla dessa detaljer om krigen, men det blir lite mycket. Klart det blir svårt att skriva en biografi om Augustus utan att ta med krigen, men ändå.

Bortsett från Augustus och alla krig så tror jag att det mest intressanta i boken ändå är de glimtar in i den vanliga romarens liv som man får då och då. Mest handlar det annars om den rika klassen av förklarliga skäl. Det var de rika som hade råd, tid och utbildning nog att överhuvudtaget skriva ner historia till att börja med. Och inte skulle de bry sig om att skriva vad stackars Joe Roman gjorde om dagarna. Det är hur som helst mer en känsla för denna tid i historien än exakt vad Augustus gjorde vid ett visst datum som är bokens stora behållning. Ett kapitel är också ägnat just Augustus vardag och det är nog också det mest spännande kapitlet. Där går Everitt igenom en typisk dag i Augustus liv, så vitt man vet. När han vaknar, vad han bär för kläder och när, vad han åt och när, hur han badade osv. Väldigt spännande!

Jag har inte så mycket erfarenhet av att läsa biografier och ännu mindre biografier om historiska personer, så jag kan inte säga så mycket om hur pass bra denna är i jämförelse med andra liknande böcker. Den är relativt lättläst. Det enda jag kan säga att jag saknar är fler bilder med kartor för att lättare förstå hur arméer rörde sig och hur landskapet såg ut. Det hade kanske gjort just krigsdelarna lite mer begripliga och intressanta. Det är mycket landsskapsberskrivningar men om man inte är djupt bekant med antika Italiens geografi och ortsnamn så blir det svårt att hänga med. Visserligen ger Everitt både det antika namnet på en ort och också dagens namn, så om man vill kan man ta fram en karta och titta själv. Det finns några enstaka kartor i början av boken men de är liksom isolerade där och saknar djupare beskrivningar. Jag hade gärna sett annoteringar som "se karta A, punkt 1" eller liknande. Men som sagt i slutändan är det ändå bara härer som rör sig över kartan och överrumplar den ena eller den andra och om man inte är djupt intresserad av militärstrategi kan det räcka med att veta att Augustus slogs och vann här, slogs och förlorade där och sen vilka konsekvenser det fick.

Som sagt, det är en spännande period med många saker som händer. Många (författaren med dessa) skulle påstå att det är Augustus som sätter grunden för romarrikets framtid. Han fastställer övergången från republik till kejsardöme som Caesar påbörjade, om än mer diskret än sin föregångare. Gjort var gjort och efter Augusus var republiken så gott som död och begraven. Åtminstone i praktiken. Senaten fortsatte att existera så gott som hela Roms historia, men dess ursprungliga makt var urholkad.
Under samma period föds den suspekta sekten Kristendom (dock är inte mycket sagt om det i boken) och poeter som Vergilius och Ovidius lever och är aktiva under denna period. Vergilius mastodontverk Aeniden och Ovidius Metamorfoserna är två böcker jag verkligen kan rekommendera. De är fantastiska! Även den kända politikern och retorikern Cicero levde under denna period.

En annan fun fact är att Pantheon i Rom med inskriptionen "Markus Agrippa [Augustus närmaste vän, general och bundsförvant], Lucius son, konsul för tredje gången, lät bygga detta" fortfarande står idag. Men! Det är inte samma byggnad som lät byggas under Augustus tid. Den byggnaden brann ner. Den byggnad som står där idag lät kejsaren Hadrianus bygga på 100-talet, men han lät den ursprungliga inskriptionen stå kvar som en hyllning åt den då evigt hyllade Agrippa och Augustus som man så gott som resten av romarrikets historia alltid ville förknippa sig med som ledare för imperiet.

Det är väl ingen som inte vet att månaden Augusi är döpt efter Augustus, och att månaden Juli är döpt efter Julius Caesar? Vi kallar fortfarande våra månader efter romerska kejsare som levde för två tusen år sedan. Det är ganska svindlande, tycker jag.

Är man intresserad av romarriket rent allmänt så kan jag, förutom denna bok förstås, också rekommendera podcasten: The History of Rome Podcast
Länken går till första avsnittet.

The Epic of Gilgamesh

Lite kort historik först. The Epic of Gilgamesh, Gilgamesheposet, He who saw the deep eller Surpassing all other kings är en av de allra äldsta bevarade nedskrivna berättelserna som hittats. T ex betydligt mycket äldre än Homeros Illiaden och Odysséen. Historien som vi kan läsa den idag är en samling lertavlor som hittats i olika områden i forna Mesopotamien (dagens Mellanöstern). Det är alltså inte så att man hittat en fullständig version rakt av utan man har fått pussla ihop delar från många olika utspridda platser och tider. Det finns också flera olika versioner beroende på dess tidsålder och fyndplats. Boken jag läste inleddes med vad som kallas för "standardversionen" följt av flera korta urklipp och stycken som skiljer sig från standardversionen. Det intressanta med detta är att historien inte heller är helt komplett. Ibland är det långa avbrott i texten (som markerats i översättningen) eller så saknas meningar och ord som inte gått att läsa eller att tolka utifrån sammanhanget. Utgåvan jag läste är pepprad av fotnoter om olika tolkningar av tecken och sammanhang utifrån vad man vet om kulturen och mytologin av andra texter. Av den anledningen är det svårt att egentligen läsa berättelsen som annat än för ett historiskt perspektiv och inte så mycket som vilken roman som helst. Tanken att detta är en historia som är omkring tre tusen år gammal och som på något sätt befinner sig i mina händer efter all den tiden är hur som helst helt otrolig!

Jag tänkte beskriva i stora drag hela berättelsen för det är inget som förstör på något sätt. Faktum är att översättaren själv nästan från sida ett i introduktionen avslöjade hela handligen.

Berättelsen i sig är väldigt kort. Inte alls så lång och utvecklad som t ex Illiaden. Det handlar alltså om den grymma tyrannen, konungen Gilgamesh och hans följeslagare Enkidu. Enkidu är en "vilde" som växt upp i djungeln bland djuren och som med viss gudahjälp blir till Gilgamesh nära vän och rådgivare. Gilgamesh och Enkidu ger sig ut på jakt efter odödlighet. Först i form av att försöka skapa sig ett namn genom att jaga och döda det väldiga monstret Humbaba i cederskogen men det övergår senare till att Gilgamesh söker bokstavlig odödlighet genom att söka upp Utanapishtim, den enda odödliga människan som lever bortom den kända världen. I slutändan måste Gilgamesh finna sig i att alla människor är dödliga, även han själv. Med den insikten återvänder han hem för att rättvist och gott styra sitt land som människa och kung.

Språket är som man kan föreställa sig, yxigt och konstlat. Ibland kommer långa upprepningar med bara något ord som skiljer sig över flera stycken. Allt i linje med hur och varför man skrev ner sina historier på den tiden förstås. Jag tycker personligen oerhört mycket om sådant men sett i jämförelse med modern litteratur så blir det väldigt svårt att känna någonting alls med karaktärerna. Det blir helt enkelt som att läsa en historiebok mer än en roman. Men det är okej. Det är så det ska vara och det är oerhört fascinerande.

Nu är det kanske dags att påpeka kanske det allra mest intressanta med denna bok. Syndaflodsmyten i Bibeln är nära nog plagierad rakt ur Gilgamesh. Allt från Noaks ark (det är Utanapisthim som är motsvarigheten till Noa) till fågeln som Noa skickar iväg för att hitta land. Detta är förstås sedan länge känt, men det är väldigt spännande att själv läsa och se sammanhanget och sambandet.
En annan likhet med Bibeln och den kristna tron är att siffran 7 förekommer väldigt ofta. Någon djupare analys än så har jag inte riktigt annat än att just den siffran tycktes väldigt framträdande. Något som också slår mig är hur lika människorna då ändå var oss idag. Det må handla om en fiktiv, mytologisk berättelse, men det som beskrivs är ändå tankar, öden, känslor och önskningar som vem som helst kan känna igen sig i idag, tretusen år senare. Det må vara en uppenbar självklarhet egentligen, men jag tycker ändå det är smått svindlande när jag tänker på det.

Det blev att jag läste denna på engelska men det tror jag ändå var bra eftersom det inte var en översättning av en översättning som det kan tendera att bli annars. Jag läste alltså en förstahandsöversättning där författaren jobbat direkt med lertavlorna. Ibland med originalen och ibland från foton av tavlorna. Den översättning jag läste innehöll dessutom mycket analyser och diskussioner kring tema och stil samt en del fascinerande fakta, historia och lite inblickar i översättningsteknik och sådant.

Jag tycker väldigt mycket om detta om så bara för det historiska värdet men i motsats till just Illiaden så känns den ganska blek. Det kanske är en orättvis jämförelse med tanke på mängden år mellan Illiaden och Gilgamesh men Illiaden är fantastisk som både roman och historiskt objekt. Gilgamesh är mest fantastisk eftersom den är så gammal och så udda.