Norse Mythology

Norse Mythology av Neil Gaiman

Titeln på boken är väldigt rak och tydlig. Nordisk mytologi är precis vad det är. Till skillnad från de flesta av Gaimans böcker så försöker han denna gång inte omvandla, förändra, förvränga eller utöka en redan tidigare existerande berättelse vilket jag annars förknippar med honom.
Istället beskriver Gaiman i sitt förord att hans ambition är att återberätta de historier vi har, så korrekt som möjligt och så intressant som möjligt. Självklart färgar författaren alltid sina texter med lite av sig själv, men det är ju varken oväntat eller märkligt!
Ärligt talat visste jag väldigt lite om nordisk mytologi före jag läste denna bok. Jag kunde kanske de flesta namnen på gudarna och kanske någon enstaka, halvt ihågkommen berättelse. Men inte som jag kan t ex romersk/grekisk mytologi.
Vad som faktiskt förvånade mig var att så lite av de nordiska mytologiska berättelserna finns nedskrivna och att mycket av det vi har bevarat idag kommer från kristna källor. Att det är kristna som tecknat ned sagorna tycker jag ibland också blir ganska tydligt i Gaimans rendering. Det dyker ibland upp ganska uppenbart kristna motiv.
Men Norse Mythology är inte en fackbok om nordisk historia eller arkeologi, så själva historien bakom vilka berättelser vi har och vilka vi saknar beskrivs mycket kort och är inte bokens fokus.
Så efter den korta introduktionen så ger Gaiman oss en liten vem-är-vem i nordisk mytologi med korta beskrivningar av varje gud och karaktär vi kommer möta. Därefter kommer berättelserna i en slags kronologisk ordning där vi börjar med världens skapelse, vidare till hur gudarna kom till makten och hur de fick sina magiska artefakter till hur världen en gång kommer att ta slut i Ragnarök.

Då jag nog inte egentligen läst någon annans återberättelse av dessa sagor så har jag ju ingenting att jämföra med, men jag tycker att Gaiman lyckas bra i sin version. Jag kan definitivt se Gaimans egna små utsmyckningar av dialogen men det är ändå väldigt lågmält och i liten skala. Det är i alla fall inte något som stör eller tar en ur upplevelsen.
Berättelserna i sig är ungefär lika märkliga som mytologiska berättelser brukar vara. Lika ologiska, motsägelsefulla och totalt omöjliga. Men det är ju också det som är kul för det mesta!

Känslan jag får av berättelserna är att världen som de äger rum i är väldigt liten. Det är få gudar som beskrivs och få människor och karaktärer som tar plats. Det är ju svårt att jämföra mytologiska världar utifrån så inkompletta källor (och kanske inkomplett kunskap från min sida förstås). Kanske kommer denna känsla helt enkelt av att så mycket saknas, som inte längre finns återberättat i källor. När jag tänker mig t ex Olympen så ser jag liksom stora palats i marmor och guld eller kanske stora troner bland molnen eller nåt. När jag läser Norse Mythology ser jag liksom framför mig Valhalla som ett helt vanligt långhus från Vikingatiden i ett kargt, svenskt landskap, ungefär. Liksom inget egentligen speciellt, bara att det råkar vara där Oden hänger. En plats som alla andra, bara en aning mer magisk och gudalik.

Jag tror dock definitivt att den bilden präglas enormt av åratal av film och datorspel som skildrat just grekisk mytologi och andra världar medan väldigt lite gjorts på just nordisk mytologi. Jag har så få förutfattade meningar, så att säga.
Men jag gillar ändå den bild jag får av Gaimans bok. Den känns på något sätt mer verklig. Som att den ligger närmre den bild som människorna som levde då faktiskt hade av sina gudar.

Det som dock känns konstigt är att boken är på engelska. Jag läser ju det mesta på engelska men eftersom namnen är nordiska försöker jag hela tiden att omvandla de engelska omskrivningarna till de lite mer nordiskt klingande namnen (även om man nog inte kan kalla dem för "svenska" heller). Så Odin blir Oden och Ragnarok blir Ragnarök och Utgardaloki fick jag slå upp och på svenska blir det det lite mer förståliga Utgårdaloke (Loke från Utgårda... suddenly it all makes sense!). Men det är ingen stor grej så, bara något jag tänkte på.

Till sist så ser jag faktiskt Norse Mythology lite som allmänbildning för mig personligen. Jag tycker det känns bra att jag åtminstone har någon slags aning om de nordiska myterna.
Förutom det är det definitivt en trevlig bok. Väldigt oansenlig på något sätt. Typ "här är lite berättelser från nordisk mytologi", inte mer eller mindre. Jag gillar't.

The Epic of Gilgamesh

Lite kort historik först. The Epic of Gilgamesh, Gilgamesheposet, He who saw the deep eller Surpassing all other kings är en av de allra äldsta bevarade nedskrivna berättelserna som hittats. T ex betydligt mycket äldre än Homeros Illiaden och Odysséen. Historien som vi kan läsa den idag är en samling lertavlor som hittats i olika områden i forna Mesopotamien (dagens Mellanöstern). Det är alltså inte så att man hittat en fullständig version rakt av utan man har fått pussla ihop delar från många olika utspridda platser och tider. Det finns också flera olika versioner beroende på dess tidsålder och fyndplats. Boken jag läste inleddes med vad som kallas för "standardversionen" följt av flera korta urklipp och stycken som skiljer sig från standardversionen. Det intressanta med detta är att historien inte heller är helt komplett. Ibland är det långa avbrott i texten (som markerats i översättningen) eller så saknas meningar och ord som inte gått att läsa eller att tolka utifrån sammanhanget. Utgåvan jag läste är pepprad av fotnoter om olika tolkningar av tecken och sammanhang utifrån vad man vet om kulturen och mytologin av andra texter. Av den anledningen är det svårt att egentligen läsa berättelsen som annat än för ett historiskt perspektiv och inte så mycket som vilken roman som helst. Tanken att detta är en historia som är omkring tre tusen år gammal och som på något sätt befinner sig i mina händer efter all den tiden är hur som helst helt otrolig!

Jag tänkte beskriva i stora drag hela berättelsen för det är inget som förstör på något sätt. Faktum är att översättaren själv nästan från sida ett i introduktionen avslöjade hela handligen.

Berättelsen i sig är väldigt kort. Inte alls så lång och utvecklad som t ex Illiaden. Det handlar alltså om den grymma tyrannen, konungen Gilgamesh och hans följeslagare Enkidu. Enkidu är en "vilde" som växt upp i djungeln bland djuren och som med viss gudahjälp blir till Gilgamesh nära vän och rådgivare. Gilgamesh och Enkidu ger sig ut på jakt efter odödlighet. Först i form av att försöka skapa sig ett namn genom att jaga och döda det väldiga monstret Humbaba i cederskogen men det övergår senare till att Gilgamesh söker bokstavlig odödlighet genom att söka upp Utanapishtim, den enda odödliga människan som lever bortom den kända världen. I slutändan måste Gilgamesh finna sig i att alla människor är dödliga, även han själv. Med den insikten återvänder han hem för att rättvist och gott styra sitt land som människa och kung.

Språket är som man kan föreställa sig, yxigt och konstlat. Ibland kommer långa upprepningar med bara något ord som skiljer sig över flera stycken. Allt i linje med hur och varför man skrev ner sina historier på den tiden förstås. Jag tycker personligen oerhört mycket om sådant men sett i jämförelse med modern litteratur så blir det väldigt svårt att känna någonting alls med karaktärerna. Det blir helt enkelt som att läsa en historiebok mer än en roman. Men det är okej. Det är så det ska vara och det är oerhört fascinerande.

Nu är det kanske dags att påpeka kanske det allra mest intressanta med denna bok. Syndaflodsmyten i Bibeln är nära nog plagierad rakt ur Gilgamesh. Allt från Noaks ark (det är Utanapisthim som är motsvarigheten till Noa) till fågeln som Noa skickar iväg för att hitta land. Detta är förstås sedan länge känt, men det är väldigt spännande att själv läsa och se sammanhanget och sambandet.
En annan likhet med Bibeln och den kristna tron är att siffran 7 förekommer väldigt ofta. Någon djupare analys än så har jag inte riktigt annat än att just den siffran tycktes väldigt framträdande. Något som också slår mig är hur lika människorna då ändå var oss idag. Det må handla om en fiktiv, mytologisk berättelse, men det som beskrivs är ändå tankar, öden, känslor och önskningar som vem som helst kan känna igen sig i idag, tretusen år senare. Det må vara en uppenbar självklarhet egentligen, men jag tycker ändå det är smått svindlande när jag tänker på det.

Det blev att jag läste denna på engelska men det tror jag ändå var bra eftersom det inte var en översättning av en översättning som det kan tendera att bli annars. Jag läste alltså en förstahandsöversättning där författaren jobbat direkt med lertavlorna. Ibland med originalen och ibland från foton av tavlorna. Den översättning jag läste innehöll dessutom mycket analyser och diskussioner kring tema och stil samt en del fascinerande fakta, historia och lite inblickar i översättningsteknik och sådant.

Jag tycker väldigt mycket om detta om så bara för det historiska värdet men i motsats till just Illiaden så känns den ganska blek. Det kanske är en orättvis jämförelse med tanke på mängden år mellan Illiaden och Gilgamesh men Illiaden är fantastisk som både roman och historiskt objekt. Gilgamesh är mest fantastisk eftersom den är så gammal och så udda.