Harry Potter and the cursed child

Harry Potter and the cursed child av J.K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne

Självklart skulle ju även denna dyka upp här. Så hur hård borde jag vara mot denna bok? Hur påverkad av nostalgi, igenkänning och allmänt varma känslor för en bokserie och dess karaktärer ska jag låta mig vara? Då menar jag egentligen inte bara för hur jag ska skriva ett inlägg här utan också hur jag ska förhålla mig till boken när jag läser den. Nu är jag kanske inte Jordens största fan av Harry Potter och jag håller mig nog alltid på visst hälsosamt avstånd från allt jag både gillar och ogillar. Men jag är ändå uppvuxen med böckerna och har ju också läst dem i vuxen ålder med precis samma inlevelse och kärlek som första gången. Så det är ju omöjligt att läsa en sån här bok ofärgad av tidigare erfarenheter och, för mig, också omöjligt att inte just tänka på sådana här saker. Om jag gillar något för mycket har jag en tendens att börja leta fel och överanalysera just för att kompensera.

Jag kommer också utgå ifrån att om någon läser detta inlägg så är det troligen efter att redan ha läst boken. För är man ett fan sedan innan så har man läst The cursed child oavsett vad eventuella tidningsartiklar eller bloggar säger. Har man inte läst Harry Potter innan, ja varför läser man då denna som första bok?

Boken börjar nästan exakt där sista sidan i Deathly Hallows slutar. I den, i min mening, helt överflödiga epilogen som bara kändes som krystad fan-service där "alla levde lyckliga i alla sina dagar". Bara att de byggt vidare på det slutet gjorde mig en aning skeptisk. Jag tycker att när en serie eller bok eller verk överhuvudtaget har slutat så ska man också låta den vara slut och inte just klistra på lite extra. Men, men. Detta kom jag snabbt över trots allt.

Nästan från första sidan var det också klart vad den grundläggande konflikten är. Harry Potters son Albus tycker inte om att vara Harrys son. Han vill inte göra som sin far och känner inte att han kan eller ens vill leva upp till hans förväntningar. Samtidigt vill Harry så innerligt vara den far han själv saknade och kan därför inte för fem öre läsa av Albus känslor eller se det faktum att Albus skiter fullständigt i Harrys förflutna eller uppväxt.
Det är ingen dum premiss alls. Det känns som en ganska naturlig och trovärdig fortsättning på historien. Det är som jag kan tänka mig att barn till otroligt stora kändisar kanske känner. Att de alltid kommer att känna sig tvungna att förhålla sig till sina föräldrar på ett eller annat sätt och i värsta fall leva i deras skugga.
Det jag tycker är synd däremot är hur övertydligt allt görs. Detta är inte en dynamik som successivt växer fram utan det skrivs läsaren på näsan mer eller mindre från första sidan. Det kan visserligen komma av att boken är ett teatermanus där det inte finns lika mycket tid att utveckla karaktärer och relationer, det medger jag. Men. Ändå.
Jag blev också först lite orolig över att boken skulle visa sig bli en kopia av den första Harry Potter-boken. Att Albus tog rollen som Harry Potter, Rose blev Hermione och att en tredje skulle bli den nya Ron och att de tre skulle slåss mot den nya Draco - Scorpius (för om det inte är ett namn som skriker "ond karaktär" så vet jag inte vad). Det hade varit alldeles för lätt att fallen ner i den gropen för författarna. Tur nog så blir det inte så. Både Albus och Scorpius känns som sina egna personer. Scorpius är väldigt olik sin far och Albus likaså.

Harry som vuxen tycker jag också känns som en naturlig utveckling av barnet. Han har vissa karaktärsdrag sen tidigare som fått sin vuxna motsvarighet och vi som läst böckerna vet varifrån de dragen kommer. Han präglas också mycket av sin barndom, precis som vi alla gör. I synnerhet om man haft en så pass traumatisk uppväxt som Harry. Han är Harry som vuxen, han är inte en ny karaktär och inte heller är han densamma som han är i de första böckerna, när han är ett barn. Detta tycker jag verkligen var en av styrkorna i de gamla böckerna också. Hur Harry (och de andra) kändes väldigt trovärdiga i sin karaktärsutveckling när de gick från att vara barn till att bli tonåringar.
Ibland kan jag dock tycka att Harrys besatthet vid sitt förflutna går lite till överdrift. För oss är ju den barndomen som igår, när vi läste böckerna (och jag antar att det också är därför som författarna valt att låta honom minnas så mycket). Men för Harry borde det ju vara sisådär tjugo-tjugofem år sedan. Det borde vara bearbetat och överstökat för det mesta. Som när han ville ge den filt som hans mor lindat honom i till sin son som en familjeklenod. Vilken förälder skulle ens komma på en sådan sak att ge till sin 14-årige son och tro att han ska uppskatta det? Det tyckte jag var på snudd på creepy. Sen visar det ju sig att filten får en viktig roll i berättelsen, men det är ju en annan sak.

En annan sak jag tycker var modigt av författarna var hur de låter Harry och vissa andra bli andra versioner av sig själva i den alternativa tidsrymden där saker och ting gått lite fel. Framförallt hur både Harry och Hermione blir riktigt kyliga och skrämmande personer, men samtidigt trovärdiga. Som att ja, detta skulle ha kunnat bli deras personligheter om saker och ting gått annorlunda eller om de som personer bara spetsade till vissa karaktärsdrag och tonade ner andra istället för tvärt om. Som när Harry utnyttjar sin makt i Ministeriet för att hålla koll på Scorpius som han tror är en fara för Albus. Han blir liksom helt fanatisk i sitt överbeskyddande av Albus. I det läget får man verkligen känslan av att den tiden är riktigt skrämmande och främmande. Man vill bara därifrån. Skruva tillbaka tiden och fly tillbaka in i den trygga version vi känner sen tidigare!

Det absolut största problemet jag har med berättelsen är just hela tidsreseaspekten, dock. Med risk för att låta väldigt elitistisk så tycker jag att tidsresor på det här sättet redan gjorts alldeles för många gånger i böcker och film. Dess tendens att skapa fler hål i berättelsen än vad som är möjligt att täcka tycker jag helt enkelt gör att man bör undvika det helt och hållet i någorlunda "seriösa" berättelser. Det finns passande berättelser där det funkar också förstås men jag tycker inte att det Harry Potter är en av dem. Det tar mig ur upplevelsen för lätt när jag börjar tänka på alla möjliga tidsparadoxer hit och dit och alla ologiska hål som öppnar sig.
Jag kan absolut läsa boken för vad den är och uppskatta den ändå. Men om jag fick bestämma...
Jag kan dock förstå varför man skrev den på detta sätt. För författarna är det ett enkelt sätt att låta oss återse gamla favoriter från de gamla böckerna. Det blir ett sätt att grunda historien och få ut en emotionell effekt av det. De har ju ett ramverk av bakgrundshistoria att utgå ifrån så de vill nog återanvända så mycket som möjligt av det just för att vi ska kunna relatera till det bättre. Så att vi ska känna oss som hemma trots att det är nytt. Så på så sätt kan jag förstå varför de valde att skriva den på det sättet även om jag kan tycka att det är lite tråkigt att de tyckte att det kändes nödvändigt.

En annan sak jag tänkte på var just det här med att det skrivits i manusform. Nu vet jag inte mycket om hur manus skrivs eller hur mycket boken anpassats från det faktiska manuset till att ges ut som bok. Men på några få, få ställen beskrivs väldigt sparsamt vad som ska ske på scen. Men de små indikationerna var verkligen allt annat än konsekventa. Ibland skrevs det ut men oftast inte. På ett sätt hade det faktiskt varit kul att få fler instruktioner om scenbyten och hur vissa effekter tänkts återskapas på en teaterscen när inte datorgrafik kan användas. Men å andra sidan så hade det lätt tagit mig ur inlevelsen av berättelsen, så kanske det var lika bra att de inte tog med sådant så mycket.

Så för att avsluta detta inlägg. Jag är lite kluven. Jag medger att jag blev oerhört uppslukad av boken precis som med de gamla. Gillar man Harry Potter så kommer man oundvikligen att också tycka om denna. Inte en sida kändes överflödig och det var lätt att ignorera det faktum att den skrivits i manusform och inte som en traditionell roman. Samtidigt kunde jag inte låta bli att se att författarna verkligen måste ha funderat mycket på hur de ska göra fansen nöjda och glada. Att det känns lite väl kalkylerat av författarna. Som att de verkligen funderat på "vad vill fansen ha?" istället för "hur ska vi bygga en bra historia?" Det är helt enkelt lite för mycket "minns ni det här då! Eh! Nudge nudge, wink wink!" Jag skulle också ha önskat att boken var betydligt längre och mer utvecklad. Men att den är så pass kort beror såklart på att det just är ett manus och inte en roman, men om jag fick önska fritt!

Kallocain

Kallocain av Karin Boye
Detta inlägg innehåller en del spoilers.

Kallocain är en framtidsdystopi där Staten är allt och människan endast är en liten cell av det stora kollektivet.
Vad jag inte visste tidigare är att Kallocain kom 1940, hela nio år före George Orwells 1984. Och de är i grund och botten väldigt lika berättelser. Åtminstone temamässigt. Dock har jag också lärt mig att boken We (engelska titeln) av ryska Yevgeny Zamyatin, också med liknande tema, kom före Kallocain. Så Kallocain är inte först, men definitivt en av de första. Inte för att det nu är så himla viktigt, men det är kul att se att en så tidig bok känns så modern i denna genre trots sin ålder och att den definitivt glöms bort bakom Orwells 1984.

Leo Kall lever med sin fru Linda Kemistad nr.4. Där arbetar han som kemist och utvecklar sin egen uppfinning som han hoppas ska gagna Staten. Det är ett sanningsserum som ska få vem som helst att avslöja sina inre tankar och -hoppas Leo- eventuella brott. Leo är verkligen en mönstermedborgare, eller medsoldat som invånarna kallas.
I Staten är medsoldatens eget liv oviktigt. Det enda som är viktigt är att medsoldaten gör sitt för att bidra till kollektivet. Invånarna liknas vid celler i samhällskroppen. Individen är oviktig, kollektivet är allt.

Linda får vi till en början enbart lära känna genom Leos förvrängda bild av henne. De verkar ha ett ytterst märkligt förhållande, även för att vara i Leos värld. De båda verkar närmast vara rädda för varandra. Leo ser Linda som kall och hård och dömande. Han är mer rädd för att hon ska förakta honom om han råkar visa någon slags svaghet än för att hon ska anmäla honom för något brott. Och Staten förväntar sig att om någon gör sig skyldig till statsfientliga aktiviteter eller åsikter så är det allas skyldighet att anmäla den, även de allra närmsta.

Leo Kall är som sagt en mycket sträng anhängare av Statens ideologi. Han verkligen tror att Staten är ofelbar och sväljer all propaganda. Han hyllar fanatism och fördömer -ja så gott som allt annat. Ofta tycker han att sina medsoldater är allt för slöa och slappa och inte har "rätt" tankar eller tillräckligt blind tro på Staten. Det är som att han analyserar varenda konversation han har efter statsfientliga åsikter som han kan anmäla. Samtidigt är han själv extremt rädd för att själv göra fel, säga fel, tänka fel. Vid minsta tanke som inte följer Statens ideal fördömer han sig själv i sin inre monolog. Han slits hela tiden mellan sin mänskliga natur och den maskin som Staten vill att han ska vara.

Tidigt i boken får Leo tillstånd att börja utföra experiment på människor med sin nya uppfinning, kallocainet. Han får hjälp av Frivilliga Offertjänsten. När försökspersonerna injiceras faller snabbt fasaden av brinnande fanatism för Staten och därunder syns mänskligheten. Inre tankar av osäkerheter, vardagsångest och rädslor kommer fram i experimenten. Det är den mänsklighet som Leo Kall föraktar som mest. Han ser alla försökspersoner som patetiska dårar. Har han bara fått bottenskrapet undrar han? Varför har han fått så usla exemplar att experimentera med?!
Leos chef som överser experimenten, Rissen, tar det dock med betydligt större lugn och försäkrar varje försöksperson att ingenting ska anmälas och ingenting lämnar rummet. De är ju trots allt frivilliga offer och inte misstänkta brottslingar (dessutom hur ska de få folk att anmäla sig frivilligt om de blir utsatta för anmälan bara genom att utföra sin plikt). Leo börjar misstro även Rissen för hans (i Leos mening) vacklande karaktär men under ytan gör både försökspersonerna och Rissen intryck på Leo. Intryck som han själv också avskyr och förbannar.

En fråga jag alltid ställer mig i sådana här sammanhang både i verkligheten och i fiktion är om de mest fanatiska faktiskt tror på det de själva säger. Hur mycket är det en nödvändig fasad för att överleva och inte bli anmäld själv? Människor har ju verkligen tvingats leva under liknande omständigheter där minsta felsteg riskerats att anmälas till polisen. Boyes svar på den frågan är tvetydig. Leo verkar verkligen tro på det han säger, även om han successivt blir mer och mer osäker på sig själv och vad han tror. Varje andetag är som en kamp i hans inre där hans uppfostran och indoktrinering går emot vad vi nog skulle kalla sunt förnuft och ren mänsklighet. Även de tankar som för oss låter naturliga vill han fördriva ur sin kropp och sinne. Han verkligen räds och äcklas av tankar och viljor som går emot vad som förväntas av honom. Men långsamt successivt förändras han. Ord som en av hans försökspersoner sagt i Kallocain-ruset har etsat sig fast. En röst, ett tonfall, en idé. Men trots att en osäkerhet gror i honom så fortsätter han att ivra för sin uppfinning och för att få till en ny lag. Han går liksom på autopilot. Leo vill få till en lag som förbjuder felaktiga tankar. Tankar som man ju nu kan avslöja med hjälp av Kallocainet. In i det sista kämpar han mekaniskt på för att få igenom denna lag och bevisa sin uppfinnings funktion för högt uppsatta polischefer och myndighetspersoner samtidigt som hans inre mer och mer ser hur fel allting är.

Och Leos chef, Rissen? Han verkar mycket mer cynisk och ibland nästan ironisk över hela situationen och världen. Ingen över fyrti år har ett riktigt gott samvete säger han. Det verkar ofta som att han säger en sak men tänker en annan. Sen förstås de högsta cheferna som styr Staten. Är de troende på sin sak in på djupet eller är de cyniska makthavare som manipulerar medborgarna att göra vad de vill? Där ges mycket färre ledtrådar i boken, men vi kan ana att det inte heller där är allt helt självklart. En maskin som satts i rullning går lätt av sig själv, där det är svårt att bryta sig loss eller ifrågasätta ens för högt uppsatta.

Länge tänkte jag att detta skulle sluta med att Leo själv får en spruta Kallocain och då kommer vi som läsare och till och med Leo själv få veta sina egna, tankar och känslor. Jag tänkte att kanske kommer det bli ett avslöjande för Leo själv. Det är så lätt att inte känna sig själv, att tro en sak utan att ens själv veta om det är vad en själv egentligen, innerst inne, tror och vill och är. Åtminstone för mig. Jag tänkte att det skulle bli bokens stora vändpunkt. Istället blir den stora vändpunkten när Leo i vild paranoia injicerar Linda mot hennes vilja. Det känns som ett fruktansvärt övergrepp. Det absolut mest förbjudna. En våldtäkt.
Linda avslöjar sin egen inre osäkerhet och sina egna känslor, framför allt kring deras gemensamma barn. Hon har känslor för sina barn som man inte ska ha i den stora Staten. Barn ska avlas till medsoldater, inte till älskade familjemedlemmar. Hennes hårda yttre skal har visat sig enbart vara därför att hon egentligen är rädd. Rädd för Leo. Livrädd att han ska förakta henne, ange henne, hata henne. Hon har till och med funderat på att döda Leo.
Hennes inre speglar Leos. De tänker ungefär samma sak och verkar ha insett samma sak om sin plats i Staten och att de inte hör hemma där. I Lindas fall har den insikten kommit genom sina känslor för barnen medan Leos insikter har kommit genom att höra sina medmänniskors innersta tankar och känslor. Tankar som speglat Leos egna, undertryckta känslor. Senare avslöjar Linda ännu mer för Leo. Hon talar fritt utan Kallocainet. Men hon är inte arg på Leo för vad han gjort mot henne. Hon säger "du har brutit upp mig som en konservburk", men trots det så har han tvingat henne att säga allt det hon känt och undertryckt. På så sätt har han gjort henne fri, fått henne att släppa på trycket.
Det kan verkligen vara skönt att få säga allt det där man tänkt så länge.

Leo verkar inse sitt övergrepp men Linda verkar ta det med ro och de verkar hitta varandra på nytt. Det är inte svallande känslor och kärleksförklaringar, mer ett klamrande efter minsta lilla fasta punkt i deras respektive nya insikter. En bundsförvant att se sig själv i.

Först reagerar jag på sättet som Leo använder Kallocainet. Han tvingar människor att avslöja sitt inre för honom. Något som är fullkomligt moraliskt vidrigt. Men medan han först ser det som för statens bästa så byts sedan hans perspektiv och det är som att han gör det för sitt eget bästa. Han gör det för att nå hemligheter inom sig själv. Han hungrar efter att hans försökspersoner ska avslöja sanningar. Sanningar om honom själv. Detta gäller även med Linda, och i slutet när han tvingas injiceras Rissen. Först våndas han över att han försatt Rissen i den sitsen (han har anmält honom men ångrat sig) men sen blir Rissen som en säck fylld av visdom som Kallocainet kan dra ut, enbart för Leos vinning (och Statens granskning samtidigt). Han verkar strunta i Rissens öde eller att han, likt Linda, bryts upp som en konserv, mot sin vilja.
Men jag tror att det Linda kände var att hon befriades och att Leo kände detsamma. Det är en befrielse att få säga sanningen när den tryckts ner som förträngda minnen. Och i och med att alla dessa personer sagt sanningen så har Leo insett att de flesta tänker likadant som han själv. Att han inte är ensam och den tanken tror jag är det som befriar både Linda och Leo.

Kallocain är verkligen tidlös science fiction. Tidlös på det sätt att den låter väldigt mycket vara osagt och obeskrivet.
Boye ger oss små detaljer om vad som hänt och vad som händer bortom Statens beskyddande murar. Hon ger oss bara alldeles tillräckligt för att vi ska kunna spinna vidare på det i fantasin. Här känns verkligen som att Boye är före sin tid. Med bara några ord har Boye berättat att världen har genomgått ett eller flera krig och att världen utanför Statens murar ligger i ruiner. Ruiner som i Leos värld endast är mytiska sagor. Statsfientliga sagor som inte bör återberättas.
Dessa detaljer ger små glimtar av att världen inte riktigt ser ut som den bild vi får genom Leo. Är Staten i krig? Varför? Mot vem? Hur stor är egentligen Staten? Finns det en omvärld som försöker störta den eller är omvärldens nationer (om de finns) lika illa som Staten? Vilken tid är det? Är det vår värld eller en annan... osv.

Kanske är det inte konstigt att dessa typer av böcker kom runt denna tid. Boken kom i början av Andra Världskriget och Boye hade innan dess följt händelserna i Första Världskriget. Ett krig som verkligen utan mycket fantasi ger apokalyptiska tankar där en medborgare endast är just medsoldat som ska offras för staten. Detta blandat med de totalitära politiska system som var på uppgång under denna tid med både Nazism och kommunistiska Sovjet.
Utgåvan jag läste hade en liten biografi av Boye och lite bakgrund till boken. Där berättar Barbro Gustafsson Rosenqvist att Karin Boye besökt Sovjet men snabbt blivit desillusionerad av dess stränga censur och stängda samhälle. Så garanterat har det bidragit till idéer till boken.

Sammanfattat en mycket läsvärd bok. Då just dessa idéer och teman använts så många gånger om sen Kallocain så är de ju kanske inte lika fräscha och fascinerande för dagens läsare som de kanske en gång var, men det är ändå spännande att se varifrån det kom.

Darc Ages

Darc Ages av A.R Yngve

Det här är första gången jag läser något som en författare själv erbjudit mig att läsa och förlaget Wela skickade mig e-böckerna som recensions-ex. Om detta eventuellt påverkar mitt omdöme om böckerna vet jag ej. Jag är ju en glad amatör i detta sammanhang oavsett.

Författaren själv beskriver böckerna som riktade till både tonåringar och vuxna. Eller som han finurligt säger i en intervju: "tonåringar i alla åldrar". Förlaget Wela i sig skriver på sin hemsida att de började som främst ett förlag för ungdomslitteratur men successivt breddat sig.
Jag har tidigare aldrig hört talas om författaren men han verkar ha publicerat några verk här och där.

Första boken i trilogin Darc Ages tar sin början ca nio hundra år in i framtiden från vår tid räknat. I första bokens första sidor hittas vad som ser ut som en kista och som visar sig innehålla en nedfrusen man från vår tid. Mannen i kistan är David Archibald som lät frysa ned sig i hopp om att framtidens medicinvetenskap skulle kunna bota hans dödliga cancer. David vaknar upp och botas enkelt, men den framtid han vaknat upp i är långt ifrån den han föreställt sig.

Darc är en 36årig man som lämnat fru och barn bakom sig i den nu avlägsna dåtiden. "Darc" med "c" syftar alltså på Daniel Archibald. I bokens första sidor är hans namn dolt på kryokistan. Endast "D Arc" är läsligt, så han kallas därmed Darc.
Darc vaknar upp i klanen Damons händer, i staden som bär deras namn. Världen i framtiden är befolkad av människor i små, utspridda städer som styrs av dynastier av kungar och adelsmän. Vetenskap och nya teknologiska framsteg är inget som existerar längre utan den kunskap man har är den man lyckats ärva och upprätthålla ända sedan "forntiden". Detta gör att man i vissa fall har tillgång till avancerad teknologi och i andra fall är det som om man var tillbaka på medeltiden. Detta gör att den teknologi man har också blir väldigt högt skattad eftersom den oftast just är så väldigt gammal och, eller svår att tillverka och reparera.
Vissa saker har man också aktivt förbjudit och djupt rotade tabun har vuxit fram kring viss kunskap, teknologi eller idéer. Man tillber också gudomligheter som känns igen som människor eller figurer från vår egen tid. Det som format världen är, som så ofta i dessa typer av berättelser, flera stora krig och klimatförändringar.
Så denna mörka värld är alltså som en ny medeltid. Därav "Darc/Dark Ages" alltså. Det är riddare med laserpistoler, kan man säga.

Jag tycker världen i Darc Ages i sig är rätt kul och spännande. Det är ju lite steampunk över det hela, lite "retro-future". En smutsig framtid i motsats till lysande, teknologisk guldålder, så att säga.. Mänskligheten är förpassad till dessa små inmurade städer och bortom städerna finns nästan mytologiskt laddade ödemarker dit ingen vågar ta sig med rädsla för lite allt möjligt. I ödemarken finns ruiner från vår tid och jag tänker att det vore spännande att utforska dem. Jag älskar postapokalypstemat och ruiner och allt sånt där i böcker. Det är också kul att fundera kring hur framtida människor eventuellt kommer att förvränga vad de tror att vår tid var och såg ut. Precis som vi måste gissa oss fram och dra slutsatser om antika civilisationer utifrån mycket knapphändigt bevismaterial. Hur rätt har vi om livet i Mesopotamien för fyra tusen år sedan? Eller ens, som är tidsspannet i boken, nio hundra år sedan i Europa? Hur rättvisande bild av oss och vår tid kommer människor om ytterligare nio hundra år ha?

Men sen kommer berättelsen och dialogen in i bilden och det kommer inte så vidare långt i min mening. Till att börja med tycker jag inte Darc som karaktär är särskilt sympatisk. Han är som en lite halvt komisk tidsresenär som stöter på "tokiga" kulturkrockar. Han är också en ganska präktig hjältefigur som mer eller mindre ger sig an på att rädda denna värld han kastats in i. Han anser sig ha alla svar och veta bäst. Med sina "egensinniga" perspektiv från det förflutna försöker han få dessa medeltida människor med sina märkliga tabun att lära sig om vetenskapliga principer och demokratiska värden.
Sensomoralen är väldigt tydlig.

Själva storyn är helt okej. Den saknar någon spännande twist eller överraskande avslöjande dock. Det är ganska mycket what you see is what you get, på gott och ont. Darc kämpar både för att överleva själv och för att rädda världen och göra den mer dräglig att leva i. Han missförstås först på gott (som frälsare) och sedan på ont (som förrädare och skurk). Mitt i allt utlöses en strid mellan klanerna med en ärketypiskt ond skurk på den anfallande sidan. Det är en helt okej story och även om det finns en väldigt tydlig ond sida så finns egentligen ingen uppenbart moraliskt god sida (även om det är uppenbart vem som "borde vinna" så att säga. Det uppskattar jag. Tempot är också ganska högt och varje bok i serien ligger på ca två hundra sidor så det går fort att läsa och det går snabbt mellan varje händelse. Det hinner aldrig bli tråkigt.
Bok ett och två slutar väldigt tvärt. Mer som ett avslutande kapitel än ett dramaturgiskt avslut vilket får mig att tänka att böckerna skrevs som en enda bok som sedan delades upp i tre delar i efterhand.

Men. En stor grej som jag tycker är tråkig är att böckerna är väldigt grabbiga. Kvinnliga karaktärer är ofta (inte alltid, men ofta) mest just damsels in distress. De ska räddas och skyddas. Och även i ett litet isolerat samhälle utanför städerna som består av majoriteten kvinnor så impliceras att de är svagare (om än mer fredliga, vilket är orsaken till valet att avla fler kvinnor istället för män) och, eller fundamentalt annorlunda män på ett sätt som jag är ganska skeptisk till.
I andra boken stöter Darc ihop med en kvinna som heter Shara. Till att börja med beskrivs hon som den sortens kvinna som "eggar honom" (Darc alltså) som mest. Bara det uttrycket tycker jag är ganska... skumt. Till en början beskrivs hon som en självständig och härdad tjuv men hon framstår mest som ett våp under tiden vi får lära känna henne i Darcs sällskap.
I ett avsnitt vägrar Shara gå in i en ranglig, läskig hiss. Så Darc lyfter upp henne och bär henne "över sin skuldra och höll henne sedan i sitt knä medan de åkte upp". Det där var hela händelseförloppet. Shara verkar inte protestera överhuvudtaget över denna fullkomliga omyndigförklaring av hennes vilja. Oerhört märklig händelse, hur man än vill tolka det. Senare i sista boken beskrivs Shara åter igen som en viljestark, klipsk kvinna (i de orden) men det är bara beskrivande ord och vi som läsare får aldrig själva dra den slutsatsen utifrån vad som faktiskt händer i boken.

Utöver sådana händelser finns här också en mild, mild sexualisering av Shara och andra karaktärer (som t ex översteprästinnan Inu). Det finns t ex en illustration av Shara (och Inu för den delen) där hon syns som klassiskt "bystig" seriebrud. Flera karaktärer beskrivs som kurviga. Ganska harmlöst kan tyckas. Det blir verkligen aldrig mer oanständigt än så. Men det är någon slags gammelmodig sexistisk ton över dessa relationer och kvinnor på något sätt. Det är liksom oskuldsfullt (aldrig naket men med lite klassiska skönhetsideal av kurviga kvinnor) och sunkigt på samma gång.

Ett annat stycke jag reagerade starkt på var följande. Också mellan Darc och Shara. Shara har precis trotsat Darcs verklighetsbild. Shara tycker Darc borde söka mer makt och försöka bli enväldshärskare, något som Darc absolut inte kan tänka sig. Darc flippar ur:

"Darc fann sig inte i det. Han skakade henne häftigt. Se på min Shara!" röt han. "På min tid, när två människor var förälskade, så var de uppriktiga mot varandra. Vad är det du tänker? För tusan! Jag är från en annan tid - du kan berätta allt för mig!"

Hjälp! Var kom det ifrån!? Det finns inget i föregående händelser som motiverar den reaktionen. Vad är det ens Darc menar med att Shara inte redan säger vad hon menar? Hon har precis fnyst åt Darcs olust till makt. Men man får inte känslan av att hon har något osagt. Så åter igen, hur man än vill tolka det så är det ett otroligt märklig stycke. Det går så extremt emot hur Darc som karaktär framstått som tidigare och själva tonen i böckerna i övrigt.
Strax efter detta berättar Darc med glödande entusiasm om demokrati för Shara som då snabbt blir lyrisk och kastar sig passionerat över honom. Nja du, jag känner mig inte övertygad av någonting alls i detta avsnitt. Hade jag varit Shara hade jag vänt på klacken och sprungit så långt ifrån Darc som möjligt.
Ett annat exempel på kanske lite märklig kvinnosyn är hur en annan karaktär berättar hur han är uppvuxen med kvinnor så därför förstår han dem bättre än Darc. Som att kvinnor var denna mytologiskt avvikande art som ska studeras och förstås. Vilket ju är en klassisk villfarelse.

Det finns faktiskt ett stycke till där en annan karaktär också flippar ur och skriker på Shara. Också tillsynes helt omotiverat utifrån situationen. Just där är det kanske inte så mycket att det är en man som skriker på en kvinna utan bara att reaktionen var så absurd att jag verkligen ryggade tillbaka från texten och tänkte "whoa dude, uncalled for!"

Nu menar jag inte att alla böcker behöver vara feministiska brandtal. Kanske överanalyserar jag. Ta detta med en nypa salt. Men det var ändå lite för många tveksamma tillfällen i Darc Ages för att jag inte skulle reagera på det.
Hur som helst, kanske kan man fråga sig om inte detta är meningen då? Är det inte ett medeltida samhälle med tillhörande medeltida kvinnosyn som är poängen med böckerna? För det första tror jag inte böckerna är så pass sofistikerade att så subtila mekanismer är skrivna med avsikt. Det passar liksom inte målgruppen eller den uttalade ambitionen med böckerna (dvs framtidsäventyr för tonåringar). Problemet är att det inte finns någonting i böckerna som ger en antydan till att detta är vad som avses. Jag tror det beror på hur berättarrösten beskriver vad som händer. Om berättarrösten varit värdeneutral och låtit oss som läsare istället få pussla ihop hur denna kultur fungerar utifrån ledtrådar i berättelsen hade det funkat bättre. Nu är liksom berättarrösten lika mycket delaktig i det som karaktärerna själva. Dessutom är ju Darc lika knäpp som de framtids-medeltida-människorna. Så nej, den teorin tror jag inte på. Det är liksom inte en grej att Darc ska vara ett misogynt svin (jag överdriver, det är han inte, men för att ta ett tillspetsat exempel), utan det bara strösslas med små kommentarer ändå, helt i onödan.

Darc Ages, som visserligen dess titel kanske skvallrar om, är också ganska ostig, för att använda den korrekt svenska termen. Vid ett tillfälle hamnar Darc på scen i något som mest liknar skolbalen i filmen Back to the future där Marty McFly står på scen och sjunger framtidens låtar. Fast Darc sjunger förstås dåtidens låtar. Eftersom Darc kan låtar som publiken endast har fragmenterade, mytologiserade versioner av så ses han som en gudom kommen till Jorden som kan deras mest heliga låtar utantill. Jag har lite svårt för sån ostighet.

Böckerna skrevs först på engelska men har alltså översatts till svenska som är den version jag läst. Böckerna är översatta av författaren själv som också är svensk. Att det är en översättning tycker jag syns i språket. Det finns drag av anglicism och ordagranna översättningar här och där och vissa formuleringar tycker jag haltar. Det är också ett språk som inte känns naturligt alla gånger. Ofta tycker jag att ordval och ordföljder är lite märkliga. Inte helt inkorrekt utan bara märkliga.
Som exempel verkar ordet "hey" ha översatts direkt till "hej" i dialoger och situationer där det blir väldigt konstigt på svenska. Ett annat exempel är uttrycket "Hon skulle testa honom, finna ut vem han verkligen var". Det låter som en ordagrann översättning på find out. Rätta mig om jag har fel men mer korrekt vore att säga lista ut vem han verkligan var.
Andra exempel är "...tog Darc med överraskning", "Du är inte som oss - du är olik", "Den mannen är en dåre, bara en vanlig galning. Låt honom gå, men lyssna inte på hans tokprat". Den sista kanske inte är bokens största språkliga synd men jag kan inte minnas när jag sist jag hörde orden "dåre" och "tokprat" i något färskare verk. Formuleringen känns också krystad på svenska. Så språket liksom stapplar sig fram, det flyter aldrig riktigt.
Dessa knepiga översättningar och lite udda språk är ganska genomgående i böckerna.

Jag misstänker att en del av bokens glimten i ögat har gått förlorad i och med översättningen. Den ostighet jag pratade om är nog lättare att köpa (och kanske till och med uppskatta) om den är skriven på engelska. För att få det att fungera någorlunda hjälpligt på svenska behövs nog ett annat språkbruk tänker jag.

Yngve ger tillräckligt med tekniska detaljer och begränsningar för att denna värld ska kännas trovärdig med t ex hur laser och rustningar fungerar. Som att rök och damm får laser att skingras och tappa kraft och när rustningar blir smutsiga reflekterar de inte laser lika bra och tar därmed lättare skada. Jag gillar också just känslan av att ingenting nytt konstrueras eller uppfinns utan att allt går i arv och måste hållas i trim med antika manualer som hanteras med nästan religiös andakt. Som sagt, det är inget fel på världen som Yngve skapat. Det är mer den berättelse och de karaktärer som populerar den som jag inte är så förtjust i. Vilket ju är ett problem eftersom det är det som gör en berättelse, trots allt.
Jag kan dock inte sluta tänka att detta skulle vara en väldigt bra värld för ett rollspelsäventyr i Drakar och Demoner-stil. Plus att de stora riddarrustningarna med jetpacks påminner mig väldigt mycket om Warhammer 40K som också har just medeltida rustningar med jetpacks och svärd och grejer.

Så för att sammanfatta det hela. Den lite knaggliga översättningen, de lite pinsamma avsnitten och den lite suspekta kvinnosynen gör att dessa böcker inte direkt faller mig i smaken. Det är en kul värld att vistas i en stund och böckerna har tillräckligt med finurliga detaljer för att världen ska kännas levande. Men det är just det, det är mer världen i sig som känns lockande än vad som försigår i den i dessa böcker.

Här är författarens officiella sida för böckerna. Där finns också, bland annat ett galleri över några illustrationer som finns i böckerna.
http://darcages.com/swedish.html

Seveneves

Seveneves av Neal Stephenson

Sevenevens tar sin början i vår nutid. Stephenson daterar världen och boken i sig genom att använda de autentiska namnen på diverse kända och populära Internetsidor så som Youtube, Twitter, Facebook och Reddit.
I bokens första sidor får vi veta att Månen exploderar av en okänd anledning. Snart kommer forskare runt om i världen fram till att detta fenomen tillslut kommer att resultera i ett meteroitregn som kommer vara så intensivt och pågå så länge att allt liv på Jordens yta kommer att utplånas. Regnet kallar de the Hard Rain och det kommer pågå i flera tusen år. Själva regnet beräknas inledas inom två år från det att Månen splittrats.
Mänskligheten har alltså två år på sig att komma på ett sätt att bevara sin art för framtiden. Således börjar världens länder hjälpas åt att bygga om den internationella rymdstationen ISS till en ark i ett försök att rädda en liten, utvald del av mänskligheten.

En klassisk undergångshistoria alltså. Dock måste jag säga att jag nog inte läst någon annan bok med så tydligt undergångstema tidigare. En "vi-kommer-alla-dö-inom-en-förutsägbar-framtid-vad göra-bok".
Men så börjar det alltså. Vi får följa flera karaktärer i denna, näraframtidsvärld och många, många fler karaktärer genom bokens alla tidsepoker.
En av huvudkaraktärerna i bokens inledning är Doc Dubois som i boken är en känd vetenskapsman och "vetenskapsförmedlare". Han som karaktär är uppenbart inspirerad av personer som Carl Sagan, Neil Degrasse Tyson, Bill Nye osv. Hans person, hans budskap och ordval är så väldigt lika just dessa nämnda personer. Det är genom hans pedagogiska och karismatiska lugn som världen får lära sig mer om sitt kommande öde. Men han är inte bokens huvudkaraktär, jag tyckte bara att det var kul att han så tydligt varit inspirerad av verkliga personer, om än kanske lite distraherande också.
Att berätta mer om bokens verkliga huvudkaraktärer vore att avslöja en stor del av bokens grundidé dock.

Seveneves får jag nog ändå kalla hård science fiction. Kanske den mest renodlat hårda science fiction-bok jag någonsin läst. På gott och ont. Den innehåller många, långa stycken som ägnas åt att förklara hur saker och ting fungerar rent tekniskt. Som exempel denna ark som ska byggas. En Cloud Ark som den tillslut kallas. Denna rymdstation ges sida upp och sida ner av utförliga beskrivningar av hur den designas, sätts ihop och med vilka metoder. Inklusive en specialdesignad rymddräkt/rymdkapsel som används av en särskild grupp arbetare i ett särskilt skede av arbetet med stationen. Denna enskilda rymddräkt beskrivs detaljerat hur den fungerar för att kort därefter aldrig nämnas igen i resten av boken.
Jag har tidigare kommenterat William Gibsons sätt att aldrig ge läsaren en förklaring till alla de tekniska termer och förkortningar som flyger omkring i texten. Stephenson är raka motsatsen. Allting förklaras. Antingen via en karaktär som Dubois i dialog eller bara via en berättarröst.
Jag skulle inte säga att det riktigt är att dumförklara läsaren i detta fall, eftersom jag inte har koll på de flesta av dessa termer (de som faktiskt har sin grund i verkligheten) men det känns ibland som en lärobok mer än skönlitteratur. Det är som att Stephenson säger "Okej, snart ska jag beskriva handlingen, men först en grundkurs i omploppsbanor".

Vad som däremot kanske inte ges så mycket förklaring är hur världens länder så snabbt sluter upp kring forskarnas besked och hur snabbt de allihop enas om att bygga ut ISS till en ark för mänsklighetens överlevnad. Detta är förstås föremål för diskussion om man så vill. Hur sannolikt är det att världen enas så snabbt och så enhälligt? Några små protesterande grupperingar beskrivs, men på det stora hela är alla överens. Jag hade lika lätt accepterat att boken enbart beskrivit hur alla länder föröskte enas om något men misslyckades och sen gick Jorden under, The End.
Hur många år har det inte tagit för forskare att övertyga politiker om att det sker en livsfarlig global uppvärmning idag som jämförelse? Och även när hela forskareliten är överens, hur pass överens är de politiska ledarna idag om att vi måste göra något åt det? Hur överens och redo att agera är alla vi andra?
Att månen exploderar är mer uppenbart och omedelbart dramatiskt visserligen men just det omedelbara enandet känns snudd på osannolik. Den värderingen är upp till var och en såklart. Jag accepterar det lätt förvisso och det är ingen stor grej som förstör min upplevelse. Men ville ändå påpeka det.

I början tyckte jag att de tekniska beskrivningarna låg lite i vägen för själva handlingen. Jag vände sida efter sida och undrade när tusan vi skulle komma någon vart i handligen. Jag var också rädd att dessa beskrivningar skulle dränka det som ändå är det intressanta i en sådan här berättelse. Det vill säga hur människan reagerar. Men tillslut så förstod jag syftet med allt detta. Det bidrar till en känsla av oerhörd realism och skörhet. Det är här de tekniska beskrivningarna i Seveneves fyller sin funktion. Stephenson gör mycket mycket klart att rymden är en farlig plats för människan. Rymdstationen är en trång och mycket oskyddad plåtburk som hotas av kosmisk strålning, brist på mat, vatten, syre och mikrometeoriter som kan slita sönder hela bygget på ett ögonblick. Plus alla andra småproblem som hotar människans hälsa i tyngdlöshet så som benskörhet, psykisk hälsa osv. Sen har vi förstås hela problemet med hur man skapar ett självförsörjande ekosystem på rymdstationen där människor kan leva och fortplanta sig.
Nu är jag inte så påläst att jag kan hårdgranska varje påstående som Stephenson gör, men jag får intrycket av att han gjort ganska genuin efterforskning i alla dessa ämnen. Allt från hur många individer som krävs för att ge tillräcklig genetisk mångfald för att undvika inavel till ingående fakta kring omloppsbanor och hur mycket bränsle som krävs för att göra exakt beskrivna kursändringar.
Utöver just känslan av att allting är så ömtåligt så tror jag att just det faktum att Stephenson försätter allt detta till vår egen tid bidrar till att det känns så extra närvarande. Det går självklart ihop med realismen i hans beskrivningar av den teknologi som används. Det är ju nämligen dagens teknologi. Han kan inte bara säga att någon gång för länge sedan uppfann någon ett sätt att skydda sig mot alla problem i rymden med någon magisk teknologi. Han måste hitta på hur det går till utifrån dagens förutsättningar.
I många andra böcker befinner vi oss djupt, djupt in i framtiden eller i mer fantasifulla världar där mycket mer är tekniskt möjligt. Ta t ex den stora cylindriska världen i filmen Elysium (den idén finns i många andra berättelser också). En konstruerad atmosfär med natur, hus och gravitation, alla de bekvämligheter vi har på Jorden. I en sådan berättelse och miljö blir rymden mycket mer abstrakt och inte alls hotande.
Men. Vid punkten då jag inser att Stephenson ändå lyckats få mig att känna klaustrofobi inför rymdstationen så känner jag att det räcker. Jag behöver inte fler tekniska detaljer nu. Nu kan vi gå på ren story. Men det går ju förstås inte och tillslut tröttnar jag på att läsa om omloppsbanor och avfyrandet av raketer i X-antal minuter till Y-hastighet osv. Så även om alla dessa detaljer bygger upp trovärdigheten så blir det lite väl mycket för min smak tillslut. Har en känsla av att det är ett fall av för mycket research som Stephenson känner sig nödgad att använda sig av.
Så först tycker jag det är för mycket, sen förstår jag poängen och sen tröttnar jag tillslut igen på det.

Så där kommer de sitta de stackars människorna i rymdstationen och se Jorden utplånas och ingenstans finns att fly. Det finns ingenstans att dra sig undan, att pusta ut. Jag tänker att det måste vara som att vara under vatten utan att få komma upp och andas och känna luften ta slut men ändå fortsätta leva så konstant. Det är nog denna känsla som får mig att fortsätta läsa för att se vad som händer sen. Det är en ganska oförutsägbar historia ändå. Kommer mänskligheten överleva? Vad kommer hända efter Jordens undergång? Hur kommer karaktärerna reagera på detta? Vilka kommer överleva? Vad händer sedan? Hur långt in i framtiden kommer boken följa? Kommer Stephenson hoppa flera hundra år, eller kommer han låta våra karaktärer leva och dö och sen är det slut? Kommer mänskligheten någonsin komma tillbaka till Jorden? Eller har kanske alla forskare räknat fel och inget kommer gå så illa trots allt?

Seveneves är en bok som för mig "overstays its welcome". Den har mycket som talar för sig och som talar till mig, men det blir för långdraget. Även bortsett från den djupa tekniska detaljrikedomen så är handlingen inte särskilt intensiv heller. Inte ens vid avsnitt som verkligen borde vara intensiva (och det är långt mellan dessa avsnitt). Flera gånger önskade jag att boken bara kunde ta slut någon gång. Inte ett bra betyg kan man tycka. Jag är dock lite ambivalent. Jag vill inte säga att Seveneves är dålig eller ointressant, för det är den inte. Det är som sagt en väldigt trovärdig och extremt gedigen bok på många sätt och jag beundrar verkligen Stephensons noggrannhet men för min del hade boken gärna kunnat vara ungefär hälften så lång. För det är en lång bok uppdelad i flera delar. När sista sidan vänds pustar jag ut som om jag genomlidigt en pärs, verkligen. Och det är ju synd att känna så. Det är också varför detta inlägg kommer ca fyra månader efter mitt förra inlägg. Det har varit så oerhört tungt att ta sig igenom denna bok och jag har läst två andra böcker under tiden jag läste denna.

The Peripheral

The Peripheral av William Gibson

Gibson debuterade med Neuromancer som på det stora hela (är det väl rimligt att påstå) populariserade genren cyberpunk. Gibson har varit aktiv så gott som hela vägen från Neuromancer -84 till idag och The Peripheral är hans, i skrivande stund, senaste bok och kom 2014.

The Peripheral äger rum i två olika tidsrymder vars karaktärer kan kommunicera med varandra men utan att vara direkt länkade till varandra rent kronologiskt. Det är två parallella världar helt enkelt. När "framtiden" öppnar en länk till "dåtiden" så bryter "dåtiden" av och bildar en egen parallell gren i universum. På så sätt så kan man undvika de klassiska tidsparadoxerna.
Vi får inga exakta datum men det som i boken är dåtid är framtiden jämfört med idag. Så det är i princip framtid och ännu djupare framtid det handlar om. Men det är fortfarande ganska trovärdiga världar som behåller mycket av vår verklighet. Den djupaste framtiden handlar alltså inte om post-humanism på främmande planeter, utan någon slags lowlife-hightech-värld efter en miljökollaps och dåtiden utspelar sig före denna miljökollaps.

I framtiden följer vi Wilf Netherton, en publicist åt den legendariska konstnären Daedra.
I dåtiden lever Flynne, hennes bror Burton och deras kompisar. Flynne erbjuder sig att vikariera för Burton som betatestare för vad de båda tror är ett nytt spel. En kväll när Flynne spelar bevittnar hon ett brutalt mord i spelet. Inget konstigt i spelvärlden tänker hon först, det är ofta vad spelen går ut på, men mordet var ovanligt märkligt och obehagligt.
Strax efter detta tar en märklig person kontakt med Flynne för att varna henne för att någon nu är ute efter hennes liv just för att hon bevittnat det obehagliga mordet i spelet. Så vad var det hon såg egentligen?

Vad som är märkligt och tråkigt är att hela tidsreseaspekten inte utforskas eller förklaras överhuvudtaget. Det sägs några vaga ord där någonstans i början som jag inte ens minns vid det här laget. Hade velat se varför och hur detta ens är möjligt när det nu är en så viktig del av historien. Det är inte mycket av teknologin som förklaras alls i boken visserligen och gott så. Desto mindre man förklarar desto mer lämnas åt fantasin. Men just tidsresor är ett så otroligt vanligt inslag i sådana här berättelser att jag verkligen hade velat se ett mer konkret försök att grunda det i verkligheten.
Någonstans där i bakgrunden tycks det också finnas en grund till en osannolik men eventuellt intressant kärlekshistoria mellan två personer i de två tidsvärldarna men det blir aldrig något av den, vilket är synd.

Språket känns verkligen igen från Neuromancer från -84. Dialogen är korthuggen och ganska talspråkig med massor av slang och förkortningar för termer som i sin tur tillhör den fiktiva världen. Det är alltså förkortningar på termer som läsaren inte är bekant med redan från början och det tar tid att lista ut vad begreppen egentligen betyder. Gibson kräver ganska mycket av läsaren på det sättet.

Det är lite roligt att se hur science fiction skriven idag verkligen blir barn av sin tid när den använder sig av sådant som är nytt och spännande i vår egen verklighet idag. I The Peripheral är det framförallt 3D-skrivare och drones. I bokens dåtid kallas en skrivare en "Fab" (fabricator) och i bokens framtid, då tekniken utvecklats ytterligare (detta beskrivs väldigt lite), så är det någon form av nanorobot som kallas assemblers. Assemblers verkar kunna bygga och förstöra så gott som vad som helst.
Drones finns också i alla möjliga storlekar (ner till en myggas storlek) och används för allt möjligt. Det känns oftast trovärdigt, absolut, men jag tänker att boken kommer kännas gammal om några år när det visar sig att något vi inte kunnat föreställa oss istället tagit över alla dessa funktioner. Som i science fiction skriven innan mobiler och Internet då folk sprang till en telefonkiosk även i den hypotetiska framtiden. Men det är kanske alltid så med science fiction. Det är på ett sätt en färskvara. Den kommer alltid vara barn av sin tid i någon mening.
Appropå det, en annan bok som också verkligen gjort mycket av 3D-printern redan -95 var The Diamond Age av Neal Stephenson.

The Peripheral tar aldrig riktigt fart i min mening. Det finns en intressant premiss där i bakgrunden med tidsresan och allt det där. Men det är som att jag aldrig får den där spektakulära payoffen som jag förväntar mig. Jag verkligen älskar tidsperspektiv som förskjuts och hoppar omkring i kaleidoskop av mindfuck, men något sådant tema finns inte riktigt i The Peripheral. Det blir heller aldrig riktigt spännande. Det är en väldigt jämn bok. Jämngrå. Det kommer ett klimax i slutet, men utan någon märkbar uppladdning. Det finns ju där såklart, men det är som att sättet det är skrivet på gör det helt utan effekt som om någon återberättat en häftig berättelse men med platt, monoton röst. Jag blir aldrig medryckt. Helt ärligt funderade jag på att lägga ner boken helt.
Så så var det med det.

American Gods

American Gods av Neil Gaiman

Det känns som att jag skrivit flera inlägg om Gaimans böcker där jag avslutat inlägget med att säga att Gaiman har skrivit mycket bättre böcker. Här har vi en av de böcker som är mycket bättre.
Don't take my word for it, American Gods har vunnit massor av priser för genrelitteratur som omslaget redan avslöjat t ex Hugo award, Nebula, SFX och Locus award.

Bokens intro
Huvudpersonen Shadow släpps fri från fängelset efter att ha avtjänat tre av sina sex år. Äntligen ska han få återvända till sin trogna, väntande hustru och leva ett stillsamt, skötsamt liv. Men på flyget hem från fängelset stöter han ihop med en gubbe som kallar sig Wednesday.
Wednesday meddelar snabbt och effektivt att Shadows fru dog häromdagen i en bilolycka tillsammans med deras gemensamma vän Robbie. Robbie hade dessutom erbjudit Shadow ett jobb efter fängelsetiden vilket nu blev helt omöjligt pga hans död. Därmed står Shadow utan både hustru och hederligt arbete. Så i brist på andra möjligheter erbjuder Wednesday Shadow att jobba åt honom istället. Ett jobb som lite allt-i-allo, livvakt och springpojke.
Efter lite om och men tackar Shadow tillslut ja till jobbet. Som om han hade något val...

Shadow
Vi får inte veta så jättemycket om Shadows inre tankeliv. Han liksom bara flyter med och accepterar alla bisarra saker som händer honom och tar det som det kommer. Han har liksom ingenting kvar att förlora. Det är som att han gett upp på verkligheten och rycker på axlarna åt allt det orimliga.
Ibland kommer små korta stycken där Shadow gör tydliga val. Det är tydliga vändpunkter i hans inre. Vi får inte riktigt höra hans tankeprocesser eller hur han resonerar, men tillslut får vi veta vad han kommer fram till. Shadow framstår både för karatärerna i boken och för läsaren som lite mystisk och melankolisk. Shadow verkar också väldigt lugn. Som sagt, trots allt som sker runt omkring honom och med honom själv så är det som att han aldrig brusar upp sig. Han tar det som det kommer. Like a man expecting to wake up. Man undrar lite vad som gjorde honom så våldsam den dag han begick det brott han dömdes för.

Gudarna
Det tar inte långt tid att lista ut vem Wednesday egentligen är. Det rör sig om gudar och här är en karaktär med ett namn taget från en veckodag som i sin tur är döpt efter en gud. Så vilken gud kan det vara? Hmm.
Wednesday är en av de äldre gudarna. En gammal klassiker, helt enkelt. Men i vårt moderna samhälle har nya gudar vuxit fram som är baserade på allt det vi tillber idag, varesig vi aktivt tänker på det eller inte. De nya gudarna riskerar att konkurrera ut de gamla helt och hållet i kampen om människors tro. Wednesday försöker samla ihop de gamla gudarna för att starta ett krig, eller åtminstone något slags slag mot de nya gudarna i ett försök att återta makten.

Det är långt ifrån alla gudar i boken som jag känner igen vid första anblick. De flesta ges ingen som helst introduktion annat än ett obskyrt namn eller ett nytt, modernt smeknamn som enda ledtråd (likt Wednesday). De gudar jag har någorlunda koll på kunde jag gissa ganska snart dock men de andra fick jag leta efter på wikipedia. Spännande nog rör det sig inte om de mest uppenbara grekiska gudarna t ex, det är istället t ex en slavisk, en afrikansk och en gud från Kanadas ursprungsbefolkning. Appropå lite mer okända gudar, var är den absolut största guden som borde få mest plats i detta Amerika där gudarna flockas? Guden med stort G. Han gör faktiskt ett ganska diskret och kort inhopp...

De nya gudarna är inte jättesvåra at gissa vilka de är utifrån vad som är ganska typiskt att kritisera kring det moderna konsumptionssamhället, men de ges inte heller särskilt konkreta namn förrän långt in i boken. Det ges också en del ledtrådar till att det kan finnas andra gudar med mindre uppenbar gestalt dock.

Men Gaimans gudar har inte riktigt de oerhört övermänskliga krafter de kanske en gång hade i sina respektive mytologier. De är som vanliga människor som lever i samhällets utkanter på små smulor av den tro som hänger kvar sen svunna tider. Vissa övermänskliga förmågor besitter dem, men det är ändå inte som överdådig, showig magi. Det är ofta märkliga händelser som sker i det dolda, "off camera", så att säga där den enda ledtråden som ges är att något väldigt osannolikt hände precis i rätt tillfälle.
Det är mycket just det relativt omagiska i boken som gör att den fungerar. Tänker att det lätt hade kunnat urarta i typisk serietidningsaction men det blir aldrig riktigt det. Som sagt, det mesta sker ganska diskret. Det magiska kan ofta (inte alltid) bortförklaras som tillfälligheter eller drömmar eller hallucinationer.

Andra tankar
American Gods är på ett sätt en bok som försöker bygga på den självbild och nationalidentitet som finns i landet och mystifiera den en aning. Jag menar USAs självbild som smältdeg av alla möjliga kulturer och idén i American Gods är att när människor vallfärdar till det nya landet så följer gudarna med och beblandas med varandra, precis som människorna.

Det finns ett litet stycke som jag, med lite fantasi, började tolka in mer saker i än vad som kanske egentligen avses. Men jag tycker det är lite kul.
Guden Loke pratar med Shadow och han säger: "You got to understand this god thing. It's not magic. Not exactly. It's about focus. It's about being you, but the you that people believe in./.../. You take all the belief, all the prayers, and they become a kind of certainty, something that lets you become bigger, cooler, more than human. You crystallize." Jag tycker det låter som att Gaiman helt enkelt pratar om vårt samspel med andra människor. Att vi inte alltid är den vi själva bestämmer oss för att vara, utan att vi också i stor utsträckning är den person som andra uppfattar oss som och behandlar oss som. I det här stycket får han det visserligen att låta ganska bra. Man blir större och coolare. Men hur som helst, det kanske är att övertolka. Jag tycker dock att det är lite kul att övertolka ibland.
En annan gud säger också det som är ganska tacksamt och spännande med just berättelser om gudar. Gudar är symboler. Vill man sitta och analysera vilken gud som symboliserar vad och hur det knyter an till berättelsen så kan man säkert hitta en del kul. Det är dock inget jag själv omedelbart tänkt på faktiskt.

Det är ju ganska tacksamt och vanligt att kritisera just USA för sin konsumptionshets och kapitalism. Det finns ett stråk av det i American God's samtidigt som boken på ett sätt också är en hyllning till USA. En hyllning på det sätt att det just är ett land som rymmer så många olika kulturer även om de nu smälter samman för att tillbe nya, gemensamma gudar... på gott och ont.
De nya gudarna är kaxiga och mäktiga, men de är samtidigt ängsliga för att snart också bli utbytta mot andra, nya gudar när de dödliga människorna hittar nya saker att tillbe i den allt snabbare teknikutvecklingen. Men poängen är inte att det var bättre förr. Många av de äldre gudarna fick t ex sina krafter från blod och människooffer vilket förstås inte är något vi värderar särskilt högt idag, så att säga.

Att ta redan existerande gudar, mytologier eller sagor och skriva om dessa eller ta direkt inspiration av dem är lite av Gaiman's signum. Så har han också gjort i t ex Sandman, Neverwhere, Stardust och i novellsamlingar. Det är också lite så jag överhuvudtaget hittade honom från början för många år sedan. Det är nästan som en genre i sig och något som fortfarande lockar mig. På ett sätt finns mycket att hämta i American Gods om man vill ge sig in i litterär analys och på ett annat sätt känner jag att jag egentligen inte har så mycket att säga om den. Jag kan nämna ett exempel på något som känns som att det har ett syfte men som jag inte gett så mycket tanke. Kanske av lathet, kanske av ointresse. T ex ägnar sig Shadow genom hela boken åt vanlig, traditionell magi i form av mynt-trick. Du vet, plocka mynt ur luften, bakom örat på någon osv. Vad är kopplingen mellan Shadows jordnära magi och den magi som sker runt omkring honom? Varför ägnar han sig åt den magin annat än som "något att göra med händerna" som han själv säger? Och så vidare.
Sa jag inte att det här är en bra bok? Absolut! Det tycker jag den är! Varför verkar jag säga att jag inte har någon lust att fundera djupare på den? då? Jag vet inte. Jag känner ingen oerhört stor analyslust för den på något sätt bara. Men det finns där om man vill.

American Gods är lite av en roadmovie; en odyssé genom ett hälften realistiskt hälften surrealistiskt USA och oavsett om man vill ge sig in i analyser osv så är American Gods definitivt en bladvändare. Till och med de mindre händelserika delarna är engagerande och mysiga på något sätt och Shadow är en intressant karaktär som är kul att följa.

Augustus

Augustus av Anthony Everitt

Undertiteln är "The life of Rome's first emperor" och detta är alltså en biografi om den romerska kejsaren Augustus, född som Gaius Octavius Thurinus. Augustus är egentligen en titel och wikipedia översätter det till "den lysande". I den engelska boken översätter Everitt det till "revered one". Han hade genom livet en hel drös olika namn och titlar och sånt som romarna gillade.

Everitt inleder boken med att kort beskriva Caesars sista tid vid livet eftersom Augustus öde är djupt sammanlänkat med Caesars. Jag kan ta det kort här. Caesar hade skrivit in Augustus (Octavianus) i sitt testamente och lämnade stora delar av sin förmögenhet åt honom samt adopterade honom postumt som sin son (de var släkt redan innan, men inte far och son) och efterföljare, något som Augustus sannerligen tog till sig helhjärtat. När Caesar dör är Augustus nitton år och började sin väg mot toppen (för att använda lite baksidan-av-boken-språk).

Det som slår mig är att det finns så otroligt detaljerade uppgifter om Augustus liv och människor i hans närhet från den här tiden. Augustus levde 63f.kr till 13e.kr. Vi kan alltså fylla en hel bok (och garanterat betydligt mer) om en människa som levde för ca två tusen år sedan. Dock kommer förstås många uppgifter med en del brasklappar om att källor hit och dit troligen inte är helt pålitliga eller gravt vinklade åt ena eller andra hållet (om inte annat så av Augustus egen propaganda). Men historiker har ju ändå lyckats pussla ihop en trovärdig bild på något sätt. Jag menar, om Augustus var den enda stora framträdande romaren så tänker jag att det hade varit mindre märkligt. Men dessa två tusen år efter Augustus och också många hundra år före honom har ju varit fyllda av andra framträdande kejsare, makthavare, tyranner, bakom-kulissen-doldisar osv osv. Ändå har historikerna och arkeologerna lyckats vaska fram vad som hänt under just dessa år. Det är något med det som jag tycker är väldigt häftigt!

Det är just väldigt många namn att hålla reda på. Många har dessutom väldigt liknande namn. De hade många namn romarna, men ofta känns det som att många hade samma namn. Fäder namngav sina barn efter sig själva så vi måste hela tiden referera till "den äldre" eller "den yngre" för att hålla de isär. Augustus föddes som sagt Gaius Octavius och hans far hette också Gaius Octavius. Caesar hette förresten Gaius Julius Caesar och Augustus tog även namnet Caesar efter sin farbrors död... ja, du ser hur det blir förvirrande. Det är olika klaner och släkter hit och dit. De flesta kanske skulle känna igen namnet Brutus som var en av konspiratörerna bakom mordet på Caesar. Det finns fler än en Brutus som var inblandad har jag förstått nu. Verkligheten är som bekant inte lika enkel som en roman.

Augustus är en spännande person och detta är en spännande period. Han är inte en galning som senare, kända kejsare som Commodus, Nero, Caligula (I could go on...). Ibland verkar han otroligt briljant och före sin tid. Han tror på långsam reformation snarare än kaotisk revolution. Han verkar vilja skapa något mer än att enbart berika sig själv. Men samtidigt har han avrättat människor till höger och vänster av inte sällan ganska lösryckta, bisarra skäl. Dessutom konfiskerar han stora mängder människors privata egendom för att han behöver finansiera ett krig (visserligen rika människor, men helt orättvist och på lösa grunder). Jag tror dock man får svårt att hitta en god förebild i ett samhälle och en kultur som tillhör en så förfluten historia. Jag tror jag ganska enkelt kan påstå (utan att veta säkert) att det inte finns en enda kejsare i Roms historia som inte har blodiga händer.
En annan sak man snabbt märker är att väldigt många i den politiska eliten begår självmord. Åtminstone tillräckligt många i bokens sidor för att jag ska höja på ögonbrynen. Jag har alltid förknippat Japans historia med rituella självmord pga heder, men romarna var minst lika hårda på det. En general som såg sig överlägset slagen kunde hellre begå självmord än att återvända till Rom som förlorare eller riskera att bli tagen av fienden. Allt för att slippa leva med skammen av att ha förlorat. Augustus själv kunde också beordra självmord antingen i direkta ord eller genom bara sin auktoritära aura om någon gjort honom djupt besviken på ett eller annat sätt. Om han inte bara beordrade en avrättninng förstås. Liv hade sannerligen inte samma djupa okränkbara värde som det kanske kan ses ha i ett land som Sverige idag.

På tal om blodiga händer. Många sidor ägnas just åt krig. Stora delar av Augusts liv cirkulerade kring ett långt inbördeskrig strax efter Caesars död. Det är trupper som flyttas, flottor som byggs i hemlighet för att överraska fienden, pakter som sluts, befälhavare som begår självmord när de besegras för att undslippa skammen, osv. Det är spännande att man kunnat utröna alla dessa detaljer om krigen, men det blir lite mycket. Klart det blir svårt att skriva en biografi om Augustus utan att ta med krigen, men ändå.

Bortsett från Augustus och alla krig så tror jag att det mest intressanta i boken ändå är de glimtar in i den vanliga romarens liv som man får då och då. Mest handlar det annars om den rika klassen av förklarliga skäl. Det var de rika som hade råd, tid och utbildning nog att överhuvudtaget skriva ner historia till att börja med. Och inte skulle de bry sig om att skriva vad stackars Joe Roman gjorde om dagarna. Det är hur som helst mer en känsla för denna tid i historien än exakt vad Augustus gjorde vid ett visst datum som är bokens stora behållning. Ett kapitel är också ägnat just Augustus vardag och det är nog också det mest spännande kapitlet. Där går Everitt igenom en typisk dag i Augustus liv, så vitt man vet. När han vaknar, vad han bär för kläder och när, vad han åt och när, hur han badade osv. Väldigt spännande!

Jag har inte så mycket erfarenhet av att läsa biografier och ännu mindre biografier om historiska personer, så jag kan inte säga så mycket om hur pass bra denna är i jämförelse med andra liknande böcker. Den är relativt lättläst. Det enda jag kan säga att jag saknar är fler bilder med kartor för att lättare förstå hur arméer rörde sig och hur landskapet såg ut. Det hade kanske gjort just krigsdelarna lite mer begripliga och intressanta. Det är mycket landsskapsberskrivningar men om man inte är djupt bekant med antika Italiens geografi och ortsnamn så blir det svårt att hänga med. Visserligen ger Everitt både det antika namnet på en ort och också dagens namn, så om man vill kan man ta fram en karta och titta själv. Det finns några enstaka kartor i början av boken men de är liksom isolerade där och saknar djupare beskrivningar. Jag hade gärna sett annoteringar som "se karta A, punkt 1" eller liknande. Men som sagt i slutändan är det ändå bara härer som rör sig över kartan och överrumplar den ena eller den andra och om man inte är djupt intresserad av militärstrategi kan det räcka med att veta att Augustus slogs och vann här, slogs och förlorade där och sen vilka konsekvenser det fick.

Som sagt, det är en spännande period med många saker som händer. Många (författaren med dessa) skulle påstå att det är Augustus som sätter grunden för romarrikets framtid. Han fastställer övergången från republik till kejsardöme som Caesar påbörjade, om än mer diskret än sin föregångare. Gjort var gjort och efter Augusus var republiken så gott som död och begraven. Åtminstone i praktiken. Senaten fortsatte att existera så gott som hela Roms historia, men dess ursprungliga makt var urholkad.
Under samma period föds den suspekta sekten Kristendom (dock är inte mycket sagt om det i boken) och poeter som Vergilius och Ovidius lever och är aktiva under denna period. Vergilius mastodontverk Aeniden och Ovidius Metamorfoserna är två böcker jag verkligen kan rekommendera. De är fantastiska! Även den kända politikern och retorikern Cicero levde under denna period.

En annan fun fact är att Pantheon i Rom med inskriptionen "Markus Agrippa [Augustus närmaste vän, general och bundsförvant], Lucius son, konsul för tredje gången, lät bygga detta" fortfarande står idag. Men! Det är inte samma byggnad som lät byggas under Augustus tid. Den byggnaden brann ner. Den byggnad som står där idag lät kejsaren Hadrianus bygga på 100-talet, men han lät den ursprungliga inskriptionen stå kvar som en hyllning åt den då evigt hyllade Agrippa och Augustus som man så gott som resten av romarrikets historia alltid ville förknippa sig med som ledare för imperiet.

Det är väl ingen som inte vet att månaden Augusi är döpt efter Augustus, och att månaden Juli är döpt efter Julius Caesar? Vi kallar fortfarande våra månader efter romerska kejsare som levde för två tusen år sedan. Det är ganska svindlande, tycker jag.

Är man intresserad av romarriket rent allmänt så kan jag, förutom denna bok förstås, också rekommendera podcasten: The History of Rome Podcast
Länken går till första avsnittet.