torsdag 3 januari 2013

Absolution Gap


Alastair Reynolds Absolution Gap är den tredje och sista boken i serien Revelation Space. Inte mycket behöver egentligen tilläggas utöver vad som tidigare sagts om serien. Fortfarande känner jag ingen större kärlek till de viktigaste huvudpersonerna, trots att jag följt dessa karaktärer i flera böcker och noveller. De känns fortfarande tämligen endimensionella. Clavain har nu levt i över fem hundra år och är gammal även i jämförelse med andra i denna tidsålder. Jag saknar bland annat djupare dialoger/monologer om hans syn på verkligheten och hans känslor inför att ha sett så mycket och levt så länge. Något borde det ju göra med ens världsbild. Ovanpå detta kommer gång på gång krystade one-liners som "Someone has to do it", "Sorry, that's not really in my plans for today" och "Thanks for the newsflash". Få av karaktärerna går fri från sådana utstötningar.
Det känns också ibland som att Reynolds vill att vi ska sympatisera med alla karatärer. I dialogen är alla så resonliga och diplomatiska: "Ja hör vad du säger och jag förstår din synpunkt, men vi måste göra såhär, därför att...". Även detta drag är inte enbart kopplad till en karaktär. Det understryks av det faktum att man också får följa så många olika karaktärer genom de tre böckerna. Varje bok följer en eller fler huvudpersoner ur en av de större fraktionerna; Demarchists, Conjoiners och Ultras.
I Revelation Space är det Dan Sylveste, en Demarchist. I Redemption Ark är det Clavain, en nybliven Conjoiner (och vi får lära oss mycket om Conjoiners inre tankeliv som annars inte syns utifrån) och Illia Volyova en Ultra. I Absolution Gap följer man främst en "hyperpig" (en människo-gris-hybrid) som i andra böcker i Reynolds universum (som Chasm City som inte är del av Revelation Space) framstått som ganska horribla och ofta kriminella men visas nu alltså ett mer sympatiskt vinkel.

Det intressanta ligger oftare i Alastairs tekniska uppfinningar och i hans detaljer och planetariskt storslagna perspektiv, än i filosofiska funderingar. Tyvärr. Jag hade gärna haft både och.
Temat i sista boken är domedag och frälsning utlovas med hjälp av ett ofött barn kommen ur en tidigare sammandrabbning mellan Ana Khouri och en jättedator (i form av en neutronstjärna) som figurerat i tidigare böcker. Bara det, att ett barn som besitter nycklen till lösningen och frälsningen av Galaxen känns lite väl... Hollywood.

Det finns en del coola idéer och miljöer kvar, helt klart. Som de enorma, mobila katedraler som på månen Hela färdas framåt i samma takt som månen roterar kring moderplanet Haldora för att på så sätt alltid ha moderplaneten i katedralens zenit. Det kräver nämligen deras religion.
Ett annat inslag jag verkligen gillar men på något sätt känner att jag egentligen borde ha gillat mer är skeppet Nostalgia for Infinity som man följt igenom alla tre böcker. Det genomgår en ganska omfattande metamorfos i den andra boken, Redemption Ark, skulle man kunna säga. Dess fortsatta liv beskrivs alltså i Absolution Gap. Men Reynolds får det aldrig att kännas så magiskt och skrämmande som jag tycker att det borde kunna bli.

Grisen Scorpio kan man klämma ur lite djup om man anstränger sig. Han står för mänskligheten som vi känner igen den i verkligheten skulle man kunna säga. Scorpio lever mycket kortare tid än resten av mänskligheten tack vare hans ihoptrasslade gener. Han lever ungefär lika länge som vi gör idag och hans sista år präglas av sjukdomar, nedsatt fysisk kapacitet och utan hopp om förlängningsterapier som andra människor kan genomgå för att utöka sin livslängd. Ja, lite som en traditionell människa på 2000-talet helt enkelt. I Absolution Gap närmar han sig pensionsålder och hans aparta utseende och kropp känns mer och mer påtaglig för honom. Han avundas människornas långa livslängd och deras samhörighet med varandra som art. Trots att många av hans allierade och vänner visar honom respekt och en viss kärlek så känner han sig alltid isolerad och ensam. 

Men även om det finns ljusglimtar i Absolution Gap så lyfter det inte helheten. Större delen av berättelsen är enformigt tragglande utan någon upphetsande spänning alls. Den börjar bra men sedan tar ett långt och enformigt mittenparti över för att sedan trappas upp en aningen de sista två hundra sidorna. Slutet är luddigt och ganska antiklimaktiskt men Reynolds drar åtminstone inte ut på det.

Man måste läsa de tidigare böckerna i ordning för att överhuvudtaget förstå vad som försigår i Absolution Gap. Jag känner mig ganska klar med serien och jag sörjer inte dess avslut. Det finns en fristående bok kvar i samma universum som jag ännu inte läst; The Prefect. Men den låter jag nog vara tills vidare.

lördag 15 december 2012

Glasshouse



The Glasshouse av Charles Stross utspelar sig långt in i framtiden bland samhällen i artificiella bosättningar i omloppsbana kring diverse stjärnor, bruna dvärgstjärnor, gasjättar och annat. Dessa samhällen är sammankopplade med T-gates (transportation gate). Maskhålsteleportrar av något slag. Jorden är sedan länge lämnad bakom mänskligheten och man har just gått igenom ett långt krig kallat The Censorship Wars.

Huvudpersonen Robin har i början av berättelsen genomgått minneskirurgi vilket innebär att han valt att ta bort vissa minnen från tidigare liv för att lättare börja om och skapa sig ett nytt liv fritt från oönskat förflutet. Den enda ledtråd han bär med sig in i sitt nya liv är ett brev skrivet före hans minnen raderats. I det står bland annat att hans tidigare arbetsgivare önskar livet ur honom och att han bör se upp för lönnmördare.
I samband med sin återhämtningsperiod blir han erbjuden att ingå i ett socialt experiment där forskare vill studera mänskligt beteende under "The dark ages". Med "The dark ages" menas en period på Jorden någonstans omkring vår tid, år 1900 - 2040. Detta är före en period som bara kallas The Acceleration och utan någon direkt förklaring antar jag att det är någon teknologisk revolution som äger rum och leder till det samhälle de lever i bokens nutid.
Experimentet som Robin deltar i är en blandning av just hur samhället såg ut mellan dessa år. Jag ser framför mig ett 50-talets USA med lite halvmodern teknologi inblandad. Robin ser experimentet, som äger rum i en isolerad miljö, som en chans att ligga lågt i ett par år och undvika eventuella lönnmördare. 
Självklart är det något som inte riktigt stämmer med den här världen och det här experimentet. Det trygga gömställe Robin tänk fly in i visar sig ha obehagliga kopplingar till hans gamla liv.


Kort efter Robin alltså slängs in i denna nya miljö går han runt i vad som ska bli han och hans partners nya hem och inspekterar alla mystiska objekt. Varje objekt som beskrivs är genast oerhört uppenbart för läsaren. Det är allt från garderober till toaletten till tapeten och allt beskrivs utförligt. Ett märkligt rum har t ex svarta och vita rutor till golv och dumma, vita maskiner som endast tycks kapabla att utföra en enda syssla... hmm. Okej, vi förstår, ingenting av det som läsaren ser som en del av vardagen är relevant i Robins värld och det låter lite krystat och tillgjort ibland. Men det fyller ändå en funktion i texten trots allt. Genom Robins reaktion på dessa föremål och hur han beskriver dem får vi veta mer om det samhälle och den teknologi han själv är van vid.
 
Eftersom personerna som deltar i experimentet ska bete sig så äkta som möjligt så får deltagarna också lära sig om det sociala liv som gällde under denna period. För att få människorna att ta sig in i dessa nya roller tillämpas också ett poängsystem. Man får extrapoäng för att göra tidstypiska saker och minuspoäng för att bland annat prata om den yttre världen, att gå emot strömmen och liknande. De motiveras att följa poängsystemet genom en utlovad belöning baserad på antalet poäng i slutet av experimentet. De bisarra koncept som lärs ut är bland annat att människornas självbild, status och ibland eventuella framgång utgick från den kropp de föddes med och hur den såg ut.
På söndagar går alla i kyrkan och en av experimentets ledare håller mässa och berättar vad som händer i deras samhälle och vem som skött sig bäst och vem som skött sig sämst. 

Mycket går att berätta om hur historien utvecklas men det vore att avslöja för mycket.

En av Robins tids mest viktiga maskiner är en så kallad A-Gate (assembler gate), en maskin som kan skapa i princip vad som helst. Precis samma typ av maskin finns faktiskt också i Neal Stephensens The Diamond Age, för övrigt.
Utöver att skapa prylar kan man även använda dessa assemblers för att ekelt göra backup på sin kropp och sin person och sina minnen. Man kan även byta sin kropp, sitt kön, ålder samt skapa kopior av sig själv. Detta är bland de viktigaste byggstenarna i berättelsen och Stross väver en väldigt tankeväckande historia kring detta. Det väcker oerhört många tankar om identitet, könstillhörighet och vår självmedvetenhet bland annat. Detta är också bokens huvudteman. Jag påminns väldigt mycket om boken I am a Strange Loop av Douglas Hofstadter. En medvetandefilosofisk bok om vem "jaget" egentligen är.
Jag har svårt att ens sortera var jag ska börja fundera kring alla dessa identitetsförändrande förutsättningar. Hur man skulle känna i ett sådant samhälle, eller hur det skulle påverka mänskligheten i stort. Oerhört fascinerande hur som helst. 

Hela upplägget av experiment-samhället i boken blir också ett intressant sätt att belysa hur absurt vårt eget samhälle faktiskt är och fungerar. Det samhälle som de flesta av oss tar för givet som det enda sättet att leva här, nu, idag.

Utöver den lite töntiga beskrivningen av vardagliga hushållsprylar så tycker jag också att hela minnesförlust-grejen känns ganska "gjord". Även brevet till sig själv efter minnesförlusten (ta bara datorspelet Amnesia som exempel). Men då är jag bara extremt petig för petighetens skull.
Bortsett från det är det en alltigenom oerhört intressant, tankeväckande, spännande och uppslukande bok. Den har nya perspektiv, intressanta framtidsvisioner, medryckande karaktärsskildringar, obehagligt starka scener, tankeväckande idéer och alltigenom en väldigt oförutsägbar men aldrig ologisk historia. 

fredag 26 oktober 2012

Dangerous Visions



Denna antologi gavs ut för första gången 1967. Harlan Ellisons ambition var att samla unika ( nyskrivna för denna bok) berättelser av de bästa av den tidens science fiction-författare i ett och samma verk med syftet att förnya genren. Han gav uppgiften till sina utvalda författare att skriva det som de annars inte riktigt vågat skriva för att det skulle bli svårt att sälja till traditionella magasin eller förlag. Sådant som antingen skulle sticka folk i ögonen eller på ett eller annat sätt ta ett steg framåt eller bort från det som då var traditionell och mossig science fiction. Det är det som Ellison menar är "Dangerous Visions".
Historien bakom samlingen och science fiction-genrens utveckling och en del annat beskrivs i flera väldigt långa introduktioner av Ellison, Isaac Asimov, Adam Roberts och Michael Moorcock. Denna utgåva innehåller introduktioner och förord både från originalet och den uppdaterade nyutgåvan från 2002.

Varje novell börjar också med en kortare förord om följande författare och varje novell avslutas med ett kort efterord skrivet av författaren själv. I förorden lyckas Ellison få varje författare att framstå som än mer unik och fantastisk än den förra utan att för den sakens skull förminska tidigare bidrag. Många av förorden innehåller dessutom personliga historier då Ellison är nära vän med många av författarna. I ett av förorden har han till och med publicerat ett privat brev från en av författarna till Ellison när han hade en svår period. Trots dessa öppenhjärtliga och hyllande inledningar ryms det vid ett tillfälle en märkligt homofobisk kommentar. Men men. 

I introduktionen vill Ellison kalla genren spekulativ fiktion istället för science fiction. Han vill åtminstone göra en skillnad mellan de två. Dock är det inte många noveller som följer den mallen av att ta befintlig vetenskap och dra slutsatser av den långt in i framtiden. I många fall är det ren och skär fantasy med anti-gravitation och annat. Minst en novell är direkt förlegad. Den vetenskap den måste ha grundat sig i är sedan länge omsprungen och det som kanske kändes som en vettig framtid verkar idag ganska märklig och orealistisk (inget Internet eller något som liknar det tex...).
Science fiction som genre och kanske i synnerhet den som kan kallas spekulativ fiktion (som jag själv, likt Ellison, är väldigt förtjust i) riskerar lätt att just vara en färskvara. Det ska nog mycket till för att den ska bli "tidlös". Den spjutspetsvetenskap som sådana berättelser ofta bygger på har en tendens att förändras ganska snabbt och ofta. Man kan t ex spekulera i vad Mörk Materia är och skriva berättelser utifrån dagens vetenskapliga "gissningar". Men en månad senare kanske en oerhört enkel och naturlig förklaring har framträtt och alla tidigare berättelser som byggt på det och försökt vara lite framtidsseende ter sig snabbt som lite naiva och löjliga. Eller så har man inte kunnat förutspå framtida uppfinningar som förändrar hela samhället och hur man ser på framtiden efter det. Som just Internet. En del författare förutspådde visserligen Internet innan det fanns (jag tänker i synnerhet på William Gibson. 

Andra noveller i samlingen känns däremot ganska tidlösa. Eller åtminstone ganska moderna. Helt enkelt noveller som inte hade avslöjat sin ålder om den inte stått på första uppslaget.

Flera noveller behandlar och innehåller teman om sex och droger. Det kan handla om homosexualitet, incest eller märkliga fetisher. Allt är inte sex och droger dock.
Här ryms även en gnutta religionskritik, visioner av framtidens straffsystem, människa-maskin-funderingar, ren och skär fantasy och, förstås, rasism. Då samlingen ligger på ca 600 sidor utspritt på ca 30 noveller (3 av författarna är kvinnor) så innehåller den lite av varje helt enkelt.

Den enda författaren jag känner till sedan tidigare är Philip K. Dick (förutom Ellison själv som bidragit med en novell själv) som skrivit en berättelse i 1984-anda om vad som är verklighet och inte. Enligt förordet ska den ha inspirerats av LSD.

Vissa noveller är ganska uppseendeväckande, andra ganska trista och vissa riktigt, riktigt spännande. En av de spännande och riktigt bisarra är Gonna Roll the Bones av Fritz Leiber. Mer mysticism och fantasy än ren science fiction. Den handlar om en man som går till ett hak för att spela tärning om grova pengar. Där stöter han på en mäktig man som tycks äga halva världen och de två hamnar i någon form av märklig duell över tärningarna.

En annan berättelse som fångade mitt intresse är Go, Go Go, Said the Bird av Sonya Dorman. En mycket gammal kvinna på trettio år minns ögonblick ur sitt liv i en ganska främmande och obehagligt brutal värld. Som läsare får man korta ledtrådar till vad för slags värld det är hon lever i under berättelsens gång.

Kort och övergripande kan man säga att samlingen absolut måste ha fyllt sitt syfte 1967, vilket jag visserligen säger utan att vara särskilt insatt i vare sig samhällsklimatet i USA på den tiden eller samexisterande och tidigare science fiction. Ska man tro Ellison själv (och han har ett oerhört stort ego, det medger han själv) så har han definitivt uppnått sitt mål med samlingen. Och eftersom till och med jag som relativt ung läsare idag höjer på ögonbrynen åt vissa av berättelserna så måste de verkat ännu mer uppseendeväckande då.

måndag 30 juli 2012

Fantastiska berättelser

Detta är en novellsamling uppdelad i två delar. Den första delen går under namnet Förberedelser Till Flykt och är en samling surrealistiska och smått mystiska berättelser. Den andra delen heter Det Sällsamma Djuret Från Norr och är egentligen anledningen till varför jag köpte boken. Det sällsamma djuret från norr är mycket enklare definierat som science fiction.

Novellerna i Förberedelser till flykt (som också är titeln på en specifik novell) är kort sagt ganska ointressanta. Det finns egentligen bara en som fångar mitt intresse riktigt ordentligt och heter En ö i trakten av Magora. Den beskriver en utdöd civilisation på en fiktig ö som om det vore ett utdrag ur en historiabok. Livet på ön beskrivs och växer långsamt fram tills man tillslut förstår vad det egentligen är som gör den så unik. Det är en väldigt unik idé som jag genast tycker mycket om och hela berättelsen känns väldigt trovärdig men samtidigt mystisk och overklig. Precis sådant som jag uppskattar allra mest.
Bland de andra novellerna finns fler med liknande stuk. Ett utdrag ur en fiktiv historiebok, ett fiktivt utdrag ur en historisk berättelse med misstänkta, efterkonstruktioner som inte passar in i den fiktiva originaltexten osv.

Jag kämpar för att försöka urskilja något slags underliggande budskap som kan ge dem en vidare mening men jag hittar inget uppenbart. I slutet av Förberedelser till flykt-delen finns ett efterord av författaren. Där påpekar han att när novellerna först släpptes försökte litteraturkritiker, liksom jag, att tillskriva berättelserna en djupare mening. Gustafsson hävdar att alla sådana försök är förgäves då han endast skrev novellerna som ett sätt att försöka karakterisera en tomhet eller en brist på något. Den gemensamma nämnaren för novellerna är att någonting saknas. När jag läser det känner jag mig först lite dum som likt en fåfäng litteraturstudent förstökt hitta en mening och istället totalt missade den enkla poängen. Men som sagt så var det ändå inte riktigt den typen av berättelser som lockar mig. 

I motsats till detta kommer då Det Sällsamma Djuret Från Norr, en, för mig, betydligt mer spännande samling. Till skillnad från första delen så är Det sällsamma djuret från norr en mer eller mindre sammanhängande kedja av noveller och utspelar sig på ett rymdskepp med sju artificiella intelligenser som berättar historier för varandra. Varje berättelse är en novell. Här visar Gustafsson vad science fiction gör bäst nämligen att belysa mänskligheten och kanske även Jordens liv i sig från nya, oväntade och intressanta perspektiv. Han gör det kanske bättre än något jag läst tidigare.
Genom berättelserna och i små mellanspel får man små pusselbitar av hur verkligheten ser ut i den tidsålder som berättarna lever i. De refererar hela tiden till mänskligheten som "De Gamle" och man tänker omedelbart att det måste vara vi, här i nutiden som är De Gamle men det verkar inte heller riktigt så enkelt. De Gamle är samtidigt vi och samtidigt en mänsklighet långt in i framtiden från vår nutid som dessutom tycks ha en alternativ historia till vår egen. Mycket lämnas helt enkelt åt fantasin, långt ifrån alla detaljer ges.
Jag kan också påpeka att i motsats till t ex Alastair Reynolds så handlar det inte om iskall science fiction utan det finns ett element av fantasy i många av novellerna. Ett slags "magisk science fiction" på sätt och vis. Dock aldrig på ett överväldigande, osannolikt vis. Det passar alldeles utmärkt och jag gillar det starkt. Det ger ofta en känsla av att det trots allt finns en förklaring men att människan och jag som läsare aldrig kan förstå den.

Trots att novellerna är skrivna mellan 60 och 80-talen så kan jag inte påstå att någon av de berättelser är något jag läst tidigare. Ingen historia känns lånad och inte heller har jag läst något liknande som skrivits därefter. Åtminstone inte i någon större bemärkelse.
Jag gillar i synnerhet "Saken och De Två Gånger Födda" och "Medusans Gäster". I Medusans Gäster beskrivs hur en oerhört främmande och till synes intelligent varelse betraktar en grupp människor och vad detta resulterar i. Fenomenet dyker sedan upp i fler efterföljande noveller men som tyvärr aldrig riktigt får ett avslut, vilket jag faktiskt saknar lite. Men bara för att det blir så spännande och intresseväckande. Jag vill inte avslöja mer än så, för det skulle förstöra mystiken.

I "Saken och De Två Gånger Födda" möts en expedition av ett mystiskt objekt på en avlägsen planet. Människorna utför några enkla experiment med objektet och det får bisarra följder.

I en annan novell dyker det upp en hypotetisk intelligent varelse som är så stor att relativistiska effekter påverkar dess kropp och dess verklighetsbild. Synnerligen något som väcker tankar och frågor som jag inte tänkt förut. 

I slutet kommer en kort epilog med en liten knorr på alla noveller som dock känns ganska onödig. Den varken tar eller ger särskilt mycket till helheten, så den hade man nästan kunnat skippa.

Då jag pratade lite om språket i mitt förra inlägg kan jag också bara kort säga att jag tycker bra om språket i denna bok. Dock använder Gustafsson märkligt nog engelska "lord" som titel för de sju karaktärerna som berättar historier. Han skriver t ex mitt i den svenska texten "your lordship" vilket bara känns oerhört konstigt och smälter inte alls väl in i texten. Men utöver det tycker jag språket skapar precis rätt stämning. 

Oerhört positivt överraskad helt enkelt. Jag hade ingen aning om att det fanns så fantastisk svensk science fiction. 

onsdag 27 juni 2012

Googolplex



Googolplex av KG Johansson är en svensk science fiction-roman. Här kommer mer eller mindre en parafras av texten på baksidan av boken. Berättelsen kretsar kring huvudpersonen Jack som reser till planeten Shylock med en grupp andra människor som kolonisatörer. Jacks specialitet och tillgång för expeditionen är hans förmåga att manipulera DNA. Men medan de långsamt och mödosamt försöker skapa sig ett liv på planeten får Jack känslan av att något fattas honom. Så tillsammans med en mindre grupp av andra missnöjda kolonisatörer reser han hem de trettiotvå ljusåren igen för att reda ut vad det är som gnager i bakhuvudet.

Väl hemma grottar han ned sig i sina gamla minnen som ligger lagrade i externa behållare. Minnen som man helt enkelt inte längre bär med sig till vardags.

Mitt bland människorna (tidigt i historien) dyker även så kallade Multis upp. Formlösa, vagt humanoida varelser som påstår sig komma från andra universa. De talar telepatiskt med hjälp av kryptiska bilder och en av de tycks visa sig särskilt för Jack...

På ett sätt känns det fel att kategorisera boken som science fiction för jag tycker att den saknar ordentlig förankring i dagens vetenskap. Det är mycket "magiska" saker som sker. Bland annat sker resor i tid och rum utan mekaniska hjälpmedel. Jag skulle istället placera boken tillsammans med God's Debris av Scott Adams. Adams beskriver sin bok som ett tankeexperiment i romanformat. Jag tycker Googolplex är ganska mycket av ett tankeexperiment.

Det är en väldigt kort bok på drygt två hundra sidor samtidigt så känns den ganska seg att läsa. Det är som om boken hade kunnat skrivas som en novell men istället utökats för att fylla minimumkvoten för en roman. Språket känns stolpigt och jag har svårt att hitta en rytm i det när jag läser. Den är för det mesta skriven i korta, kantiga meningar och enkla konstateranden och har svårt att känna medkänsla med Jack och svårt att ordentligt gripas av historien, trots att grunden är intressant. Utöver det innehöll min bok (andra upplagan) ganska många slarvfel i texten. Ibland till den grad att hela ord kommit fel. T ex stod det "det" istället för "jag" vid ett tillfälle. Mindre grej, men känns ändå ganska onödigt.

Googolplex är en bok som jag potentiellt skulle älska. Den har verkligen nästan allt jag fascineras av. Den har en människa som blir fullkomligt besatt av något som äter upp hela verkligheten och slukar hela hans person och liv. Den innehåller mänskliga dilemman utifrån förutsättningar som är fullkomligt orealistiska i verkligheten idag (men som förhoppningsvis ändå engagerar som om det vore fullständigt trovärdigt). Den drar även in och inspireras av vetenskapens mest högflygande spekulationer som Multiversum-teori. Även stora tidsperspektiv finns där, om än lite torftigt utvecklade. Så trots detta så känner jag mig inte alls så inspirerad eller engagerad av historien. Troligen till stor del på grund av språket (och då menar jag inte svenskan i sig utan sättet den är skriven på).

Slutet är ändå tämligen oförutsägbart och knyter ihop boken på ett intressant sätt med mycket tankeväckande slutsatser men resan dit känns ofta ganska långrandig. Som sagt, så känns det mer som ett tankeexperiment. En bok jag kan tänka mig skulle kunna fungera som diskussionunderlag i någon gymnasieskola. Det skulle definitivt kunna bli rätt intressanta diskussioner dessutom.

fredag 15 juni 2012

Redemption Ark


Åter igen en bok av Alastair Reynolds alltså. Detta är bok nummer två i Revelation Space-serien och den följer i direkt kronologisk ordning från den första, så det finns mycket liten anledning att läsa denna om man inte läst den första boken med samma namn som serien. Av en slump hade jag läst novellsamlingen Galactic North före jag läste Redemption Ark vilket jag kan rekommendera om man vill ge sig in i serien. Många händelser som sker i Galactic North refereras till i Redemption Ark och flera av huvudkaraktärerna i Redemption Ark introduceras för första gången i Galactic North. Så när jag började läsa denna så kände jag redan flera av de nya karaktärerna.

Boken följer i huvudsak två spår. Nevil Clavain är en Conjoiner (den fraktion som kopplat ihop och utökat sina hjärnor med avancerade implantat och nanoteknik) och är något av en legend. Han har levt i flera hundra år räknat i världstid och han var med när Conjoiners var en utbrytargrupp isolerad på Mars (beskrivs i Galactic North). Eftersom han är så pass gammal, erfaren och har så gott rykte så vill den innersta, hemliga cirkeln av Conjoiners ledare ha med honom i sin grupp. Conjoiners står infor ett stort hot och tror att han kan hjälpa deras folk bättre om han hade tillgång till den innersta cirkelns hemligheter. Han går motvilligt med efter påtryckningar från sin nära vän Felka. Snart får han reda på rätt obehagliga sanningar som han tvingas agera på. 

Den andra tråden äger rumt på och ovanför planeten Resurgam som ligger i omloppsbana kring stjärnan Delta Pavonis. Där sitter Illia Volyova på skeppet Nostalgia for Infinity och har upptäckt ett stort hot mot planeten. Tillsammans med regeringens agent Ana Kouri och rebelledaren Thorn försöker dem komma på ett sätt att evakuera hela planeten.

Redemption Ark har ett tydligt domedagstema som tidigare böcker saknat och det hela känns ganska...fattigt. Jag har mycket svårt för den typen av upplägg rent generellt.
Det finns något i Alastairs böcker som jag inte gillar och efter varje bok jag läst har jag närmat mig och tillslut äntligen kommit på vad det är. Hans karaktärer överraskar aldrig. Ofta har historien tagit intressanta vändningar, men karaktärerna är precis dem du tror att de är. Clavain är den rättfärdiga riddaren som vill alla gott, men om han måste döda tio för att rädda hundra så gör han det. Och vad som än händer så är han alltid så förnuftig, logisk och "duktig". Det är nog Clavain som är allra värst i den bemärkelsen men ingenstans verkar någon karaktär förändra sig eller växa. En karaktär ska växa och förändras i takt med att historien utvecklar sig. Jag ser mycket litet av det i Alastairs Böcker och det känns fattigt. Sammanfattat känns karaktärerna ganska endimensionella helt enkelt.

En annan sak jag har oerhört svårt för och som jag äntligen har satt ord på är att dialogen väldigt ofta är så klämkäck. Så mycket "we'll get through this... TOGETHER" och annan sentimental smörja. Även dödliga fiender är så himla hövliga och respektfulla inför varandra. Och en mordisk hyperpig (människa och gris-DNA i samma kropp) som hatar människor och har utfört oerhörda dåd i sin karriär visar snabbt respekt och lojalitet till Clavain med ungefär attityden even though you ARE a human. Det är så det står en upp i halsen. I boken Terminal Worlds var detta också extremt påtagligt. Ännu värre än i Revelation Space och denna, Redemption Ark. Jag vill påstå att boken Chasm City inte alls var på detta sätt, och at den hade betydligt mer komplexa karaktärer men jag kan inte svära på att jag minns rätt och att jag egentligen kanske bara var mindre känslig för det när jag läste den för många år sedan.

Jag vet att jag sagt detta förut också, men desto mer jag läser av Alastairs Värld som han har byggt upp, desto mindre magisk och intressant känns den. Det blir förstås en mysig värld att återkomma till gång på gång och man känner igen sig. Men ingenting riktigt överraskar längre heller.

Slutet känns också tämligen förutsägbart i denna bok något som jag inte känt i hans tidigare böcker. Slutet förbereder också för uppföljaren, Absolution Gap som är sista boken i serien.

Första boken i serien som jag skrivit om tidigare tyckte jag om. Jag var inte överväldigad, men jag gillade den ändå. Redemption Ark tar tyvärr ytterligare ett steg nedåt på trappan. Samtidigt vill jag påstå att den aldrig blir tråkig. Men det som förstör mest är som sagt karaktärerna. 
Eftersom jag nu läst så mycket om Revelation Space-världen känns det omöjligt att inte också läsa den sista boken, Absolution Gap (som jag dessutom redan har hemma i bokhyllan) men jag är inte alls lika entusiastisk inför den. Men jag låter den vara ett tag medan jag läser lite annat i mellan.

söndag 6 maj 2012

Nova Swing


Detta är uppföljaren till Light som jag prisat och lovordat i mer än ett inlägg här så jag hade vissa förväntningar på den. Dock är den mer en uppföljare på det sätt att den tillhör samma värld som Light, men utöver några enstaka termer, detaljer och referenser till tidigare karaktärer som inte har någon större inverkan på berättelsen är boken fullkomligt fristående. Light hoppade mellan nutid och framtid, denna berättelse äger enbart rum i framtiden och långt efter händelserna i boken Light.

Boken inleds med tre citat varav en jag omedelbart känner igen. Det är taget ur bröderna Strugatskys Roadside Picnic. "The further into the zone, the nearer to Heaven". Roadside Picnic är en favoritbok så det om något höjde mina förväntningar ytterligare. Det visar sig också tidigt att Nova Swing äger rum kring en liknande "zon", (Saudade Event Site) av oförklarliga händelser och upp-och-nedvända naturlagar precis som i Roadside Picnic. Vic Seratonin tjänar sitt uppehälle genom att arbeta som olaglig "reseledare" in i denna förbjudna och livsfarliga zon åt klumpiga och dumdristigt nyfikna "turister" som vill se zonen med egna ögon. Precis i stil med Roadside Picnics Stalker.

Vics "hembas", där han oftast spenderar sin tid och oftast också hittar sina kunder är i Liv Hulas bar Black Cat White Cat.
Där sitter även ofta Fat Antoyne, en smått tragisk person som bara önskar få passa in. Han har någon slags ensidig vänrelation till Vic som Vic är dålig på att besvara.

Eftersom det är förbjudet att vistas i zonen finns också en avdelning hos polisen som ägnar sig åt att bevaka zon-relaterade aktiviteter. Två som jobbar med Site Crime är Aschemann, en man som ser ut som den åldrade Albert Einstein och hans assistent. Aschemann upptäcker någon slags läcka från zonen i en annan bar precis i utkanten av zonen och han misstänker snabbt att det måste ha med Vic Seratonin att göra.

Berättelsen tar fart när Vic får en ny kund som är ovanligt ivrig på att besöka zonen och som ganska snart spårar ur.
Precis som i Light så känns alla karaktärer väldigt utvecklade och egna i Nova Swing. Och precis som i Light så har alla sin egen tragiska historia. Aschemann plågas av minnen av sin döda hustru, Emil Bonaventure, en av Vics vänner, är totalt förstörd av för många resor in i zonen och ligger sjuklig och psykiskt härjad i sin säng hemma hos sin dotter. Dottern i sig, som tvingas ta hand om sin far, sitter fast i nostalgin för sitt tidigare och yngre liv som underhållare och artist. Bartendern Liv Hula ser sitt liv stagnera och dö ut bakom bardisken i sin håla som endast har några enstaka, otacksamma gäster.
Vic Seratonin är den karaktär som vi får följa mest, men det kanske också är den minst utvecklade av dem alla.


Light var en bok jag läste först för många år sedan, långt innan jag satt mig in i science fiction-genrern och som jag vid det tillfället inte alls förstod. När jag sedan läste om den så var jag fullkomligt förälskad och jag räknar den som en av mina absoluta favoritböcker. På något sätt känns det som att jag är i samma läge med Nova Swing. Det finns många mysterier även i Nova Swing, men de känns inte alls lika intressanta som i Light av någon anledning. Kanske missar jag något som jag skulle se om jag läste om den om ett par månader eller ett par år. Ytterst få, om några svar ges i boken och The Saudade Event Site är lika gåtfull i början av boken som i slutet. Någonstans misstänker jag att ledtrådarna finns där och att om man bara ger det en tanke så skulle man koppla ihop vad som egentligen händer, men av någon anledning kommer det aldrig för mig. Precis som när jag läste Light för första gången.
Känslan av att jag missat något understryks av det faktum att Nova Swing både vunnit och nominerats i en rad olika litteraturpriser. T ex vann den Arthur C. Clarke-priset samt Philip K. Dick-priset år 2007.

Som helhet är science fiction-elementen mindre viktiga i denna bok. Det hade lika gärna kunnat vara fantasy eller någon bisarr variant av verkligheten. Science Fiction-elementen känns inte betydelsefulla för berättelsen helt enkelt. Berättelsen är istället ganska noir i sin stil med detektiven som undersöker mystiska händelser kring zonen och Vic som egentligen gjort mycket litet för att klassas som brottsling som ändå får all uppmärksamhet av polisen.

Den science fiction som ändå finns där framgår endast i vaga och outforskade ledtrådar om hur livet ter sig på en främmande planet med teknologi som möjliggör evigt liv och i princip vilket utseende du än önskar. Engångs-kroppar med enorma, erigerade könsorgan används tillfälligt av slagsmålskämpar som slåss i blodiga gladiatorspel, den populäraste kvinnokroppen kallas The Mona och en liten flicka kan lika gärna varit född för femtio år sedan och som man.


I slutändan blir jag tyvärr ganska uttråkad av Nova Swing. Kanske ger jag den en chans till i framtiden, men nu är jag mer ivrig på att börja läsa Alastair Reynolds Redemption Ark.