Planet 63

Planet 63 av Lars Östling.
Ett antal personer med olika motiv anländer till gruvkolonin på Planet 63 som leds av jätteföretaget UC - United Corporations. UC å sin sida håller alltid uppsikt efter eventuella spioner av olika slag som kan nästla sig in i företaget och antingen stjäla företagshemligheter eller leta diverse oegentligheter att rapportera till myndigheterna, Federationen.
Planet 63 inleds tämligen torrt och ointressant. Företag har blivit så stora att de mer eller mindre tagit över rollen som nationer och människor tillhör istället företag istället för länder. Ett tema som syns i t ex Jennifer Government av Max Barry och iWilliam Gibsons Cyberpunk-romaner. Det ges heller ingen större utveckling eller extra substans som skulle ge det en egen unik prägel. Planet 63 är lite agenthistoria, lite storslagna konspirationer och så lite elefantliknande rymdvarelser.

Nu vet jag att jag kommer att låta som en nitisk, småpetig töntnörd. Men. Jag kan inte låta bli att nämna det. Omedelbart introduceras antigravitation i berättelsen. Antigravitation som enkelt kan slås på och av med en knapptryckning i enskilda rum och byggnader. Planet 63 har nämligen en gravitation som är nästan dubbelt så stark som på Jorden. Antigravitation är omöjligt enligt fysikens lagar som vi förstår dem idag. I alla fall om man ska tro kosmologer som t ex Michio Kaku (som han bland annat beskriver i sin bok Physics of the Impossible från 2008). Artificiell gravitation är möjlig genom centrifugalkraften. Man kan tex skapa ett snurrande rum i yttre rymden och därigenom skapa samma effekt som riktig gravitation men att lokalisera anti-gravitation i ett rum på en planet är inte möjligt.
Men. Man vet aldrig vad vi kommer att lära oss om fysikens lagar i framtiden och att säga att något är omöjligt är ganska vanskligt. Kanske bli antigravitation möjligt på ett eller annat sätt. Men här ges absolut ingen som helst förklaring till hur denna teknologi fungerar. Faktum är att en av karaktärerna själv påpekar hur hon inte förstår hur det fungerar men inte bryr sig om det. Inte heller ger berättelsen intrycket av att äga rum så långt in i framtiden att antigravitation skulle ha upptäckts eller blivit helt vanligt förekommande teknologi. Jag hade varit helt okej med det om man givits någon slags förklaring till hur den effekten görs möjlig även om den förklaringen i sig varit "orealistisk". Att bara skriva "nu är det mindre gravitation här" är bara slappt och ointressant. Kort och gott, det känns inte trovärdigt och även en fiktiv värld behöver kännas trovärdig för att engagera oavsett om det gäller fantasy, science fiction eller diskbänksrealism.

Att inte vilja förklara detaljer (så som antigravitationen) upprepas flera gånger i boken och uttrycks alltså av karaktärerna som tänker för sig själva ibland att de inte förstår teknologin bakom vissa saker men att de inte bryr sig. För mig låter det som att författaren säger till mig "jag orkade inte göra vidare efterforskningar i hur en sådan maskin skulle kunna fungera så jag skiter i det". Men ja, bara för att något äger rum på en annan planet behöver det inte kategoriseras som science fiction och man ska nog läsa berättelser för vad de är och inte för någon förutfattad mening om vad en genre borde vara eller inte vara. Det är sant och jag håller med.
Men det är just det. Hade resten varit fantastiskt så hade jag inte brytt mig om sådana detaljer på samma sätt. Dessutom tillför inte antigravitationen riktigt något till historien. Ibland motarbetas karaktärerna av den tunga gravitationen och de nämner ofta hur jobbig den är. Någon slår sig lite extra på grund av den. Men det är inget som inte hade kunnat skrivas om i en mer Jord-lik gravitation. Den fyller ingen central funktion mer än kanske för trovärdigheten eller atmosfären är vad jag försöker säga.
Så om man bortser från nördiga detaljer och läser boken för vad den är, som en berättelse i sig, funkar det? Nja. Jag är inte så förtjust, det är jag inte. Den har liksom ingenting som känns som något utöver det vanliga. Kolonin på Planet 63 känns precis lika grå och formbyggd som som är författaren avsett och alla karaktärer känns någorlunda trovärdiga om än ganska endimensionella och genomskinliga. Allt skrivs läsaren på näsan. Varenda handling ges en explicit förklaring ofta genom karaktärens egna tankar. "Nu gör jag såhär därför att det här och det här". Det blir...töntigt, helt enkelt.

Språket kommer jag heller aldrig riktigt in i. Jag funderar på om jag är så skadad av all engelsk litteratur jag läst vid det här laget att mitt modersmål låter främmande i skriftlig form. Men Lars Gustafsson med boken Fantastiska Berättelser har redan bevisat för mig att så inte är fallet. Språket i Planet 63 låter till och med bitvis direktöversatt från engelska.

Planet 63 är dock tämligen lättläst och har väldigt korta kapitel så den är enkel att ta sig igenom.  Slutet är okej. Inte överdrivet förutsägbart men inte särskilt överraskande eller spännande heller.

The Selfish Gene

The Selfish Gene av biologen och etologen Richard Dawkins gavs ut för första gången 1976 och har sedan återkommit i nya utgåvor med tillägg, ändringar och nya fotnoter med jämna mellanrum. Jag läste 30års-jubileumsutgåvan som innehåller alla tidigare förord och en mängd nya fotnoter. Fotnoterna innehåller djupare utvecklingar av ämnen som Dawkins ansett inte ha varit tillräckligt utvecklade i tidigare utgåvor samt rena omskrivningar och rättningar av egna misstag. I många fall kändes de överflödiga för mig personligen då de bara beskrev djupare samma poänger som finns i ursprungstexten men ibland innehöll de också ny bekräftande forskning för teorier som tidigare varit otestade eller varit i ett tidigt teststadie vid bokens första utgivning.

Biologi är inget ämne jag har någon större kunskap om och anledningen att jag läste The Selfish Gene till att börja med var egentligen för att det är i den som Dawkins meme-teori först beskrivs. Memes som förstås fått en helt annan innebörd i och med Internet. Dawkins memes ges endast ett ganska kort kapitel i slutet av boken. Det är inte alls bokens största fokus som jag först kanske trodde. Å andra sidan är det heller inte det som är det mest intressanta.

The Selfish Gene försöker istället befästa teorin om genen som evolutionens minsta gemensamma nämnare. Inte individen eller gruppen som både har hävdats av framträdande biologer men som också kanske är mest befäst i gemene mans föreställningsvärld. Själv har jag egentligen haft ganska dålig koll på hur evolutionen egentligen fungerar men har på något sätt tyckt att konceptet varit ganska självklart och uppenbart sedan man först lärde sig om det någon gång i grundskolan. Jag har liksom tänkt att jag förstått grundidén och har inte haft någon större anledning att tvivla på den så därför har jag heller inte haft något större intresse av att utforska den djupare. Märkligt nog. Men denna bok from 1976 har definitivt nyanserat den bilden.
Det är alltså inte individen, människan, musen, trädet eller ens bakterien som evolutionen gör sin verkan på. Det är inte vi som är evolutionens huvudperson, det är helt enkelt genen. Dawkins börjar med att försöka definiera vad en gen är. Generna samverkar med varandra på så komplexa sätt att det är nära nog omöjligt att klippa ut en gen och säga "denna gen gör si och så i denna kropp". I slutändan definierar Dawkins genen som en enhet av kromosomen (DNA) som kan spåras över flera generationer och är tillräckligt intakt över flera generationer för att kunna påverka eller påverkas av evolution. Dawkins ägnar ett helt kapitel åt att definiera genen så jag ska inte gå vidare in på det här.


Det intressanta perspektivet som lyfts fram i Dawkins bok är just att genen är huvudpersonen. Inte vi. Vi är bara en överlevnadsmaskin för generna. Detta gäller alla levande ting som baseras på DNA (det vill säga allt liv på planeten Jorden). Allt från bakterien till blåvalen. Alla är bara olika sätt för genen att överleva i konkurrensen om resurser.
Jag har nog sagt det förut, jag fascineras oerhört mycket av perspektiv som förskjuter fokus från människan och individen till något mer objektivt och avlägset. Dawkins tes är själva definitionen på det. Vi är utbytbara kroppar som slängs på soptippen när generna går vidare in i framtiden. Generna är eviga, vi är utbytbara.

Dawkins beskriver historiken till hur det kan ha kommit att bli såhär. Varför generna bygger så oerhört komplexa kroppar tillsammans för att kunna överleva bättre. Det är inte ett dugg konstigt när man får det förklarat för sig. Ingen vet hur det gick till exakt, ingen var där, men Dawkins beskriver en trolig övergripande historia över hur det kan ha gått till. Generna eller rättare sagt replikatorerna är bara ett resultat av kemin i den ursprungliga soppa av grundämnen som uppkom på Jorden. En mängd fria ämnen som utsätts för energi under en lång period från solen bildade tillslut mer sammansatta molekyler. Efter ett tag av en slump uppkommer en molekyl som kan skapa kopior av sig själv. En replikator. Soppan blev tillslut så full av dessa replikatorer att det blev ont om resurser till att skapa ännu mer kopior av sig själva. Genom "mutationer" (bara rena kopieringsfel helt enkelt) så bildades olika typer av replikatorer. En replikator bildas som kan bryta ner andra replikatorer för att använda deras byggstenar. För att överleva i en sådan miljö krävs ett försvar. Det kan vara så som den första cellen kom att bildas. Inte som en aktiv handling förstås utan av en slump. En cellvägg visade sig kunna skydda mot de replikatorer som försökte bryta ner andra. Därmed blev cellen (kanske) den första överlevnadsmaskinen. Denna process eskalerade helt enkelt ända in i vår tid där vi har så extremt skilda överlevnadsmaskiner som sniglar, bakterier, människor, elefanter etc. För generna är det skitsamma om de befinner sig i en råtta, en svamp eller en människa, så länge processen fungerar och de överlever till nästa generation så har de lyckats.

Den enkla historiken över hur liv kan ha uppkommit räcker egentligen för att övertyga mig om att genen är den främsta huvudpersonen i evolutionen. Genen kom först, började bygga kroppar, the end. Dawkins ger dock många exempel och metaforer för varför det är genen som är intressant och inte individen. Dawkins sammanfattar tillslut det hela som att evolutionen är den process som gör att vissa gener blir fler i genpoolen medan andra blir färre.
Även om jag springer snabbt och klarar mig undan rovdjur och förökar mig och får snabbspringande avkomma så dör jag ju snart ändå av ålder. Generna för att springa fort lever däremot vidare i fler kroppar och, om generna är fortsatt framgångsrika, i fler och fler och fler kroppar längre och längre in i framtiden. Jag var bara en språngbräda bland många andra. 

Som Dawkins påpekar gång på gång i sin bok så är det lätt att tala om generna som aktiva agenter med egen vilja, önskningar och strategier i detta spel. Men så är det självfallet inte. Generna är bara en kod för att bilda proteiner som i sin tur kopplas ihop till överlevndsmaskiner. Det är ett resultat av kemi. Av orsak och verkan. Skjuter du den vita kulan på den svarta åttan kommer den svarta att i sin tur krocka vidare med andra kulor som i sin tur krockar vidare... Inte mystiskt på något sätt.

Så om genen inte aktivt interagerar med omvärlden hur kommer det sig då att organismer gör det? Hur kommer det sig att organismer kan reagera på sin omgivning alls? Dawkins liknar det vid ett datorprogram som t ex en programmerad schackspelare. Programmeraren (genen) skriver ett program som har förmågan att utifrån vissa regler spela ett parti schack med vem som helst. Programmeraren befäster ett gäng regler först; hästen går på ett visst sätt, löparen på ett annat. Först är det min tur sedan min motståndares, etc etc. Utifrån de givna reglerna kan man släppa lös programmet mot en motspelare. Programmeraren vid det laget har ingenting med spelet att göra och bestämmer inte hur programmet agerar aktivt. Programmeraren har endast beskrivit reglerna och kanske programmerat in några rådgivande strategier för olika givna scenarier. Men hur spelet faktiskt fortgår sedan programmet är släppt har programmeraren ingen kontroll över. Programmeraren trycker bara på "kör", så att säga.
På liknande sätt fungerar genen. Generna skapar en kropp med ett beteende som är programmerat att fungera på ett visst sätt. T ex - för att överleva behöver kroppen mat - programmera in ett beteende som förknippar brist på energi med en obehaglig känsla i magen. Kroppen reagerar med att äta - får energi - kan fortsätta leva.

Människan då. Betyder det att vi är slavar under genen? Endast ett program som gör exakt vad den är programmerad till? Nej, säger Dawkins. Genen ger oss som sagt förutsättningarna men sen, likt programmeraren släpper genen sin maskin fri och kan inte påverka hur utgången blir. En stor del av många djur, människan inkluderad bygger t ex på att vi har förmågan att korrigera och lära oss egna strategier utifrån den verklighet vi möter. Många saker styrs obönhörligen av vad för slags gener vi har, ja, men vi har fortfarande förmågan att lura våra egna gener. Ett väldigt tydligt exempel på det är preventivmedel. Vi har alltså förmågan att motsätta genens absolut högsta önskan att föra sig själv vidare till nästa generation.

Memes då? Memes är som gener fast i våra tankar och våra hjärnor. Hur definieras en meme? Lika svårt som en gen. Det kan vara allt från en rad ur en sång till en hel låt till en reklam-snutt eller Shakespeare-citat. Precis som med genen så beror det på hur pass varaktig enheten är över tid utan att förvanskas. Desto mindre och enklare en meme är att lägga på minnet och föras vidare, desto troligare är det att den överlever. And that's all I have to say about that. Dawkins har förstås mer att säga i ämnet och det är spännande att följa.

Hur som helst, det är oerhört intressant att se sig själv som endast ett sätt för genen att överleva. Vi finns för genens skull det är inte genen som finns för vår skull. Det är nog det främsta jag kommer att ta med mig.
Anledningen till varför jag inte intresserar mig så mycket för specifika fall av myrkolonier och annat i fotnoterna är för att det är helhetsperspektivet som intresserar mig. Att människan är en överlevnadsmaskin för någon "annan" (annat) än oss själva är egentligen inget jag borde chockeras över men på ett visst sätt gör jag det. Det är ett spännande perspektiv och lite svindlande att se perspektivet där livet är resultatet av en blind, eskalerande kemisk process. 

Allt detta är väldigt spännande och också främmande för som vanligt är det människans vardagliga, inskränkta, och ironiskt nog egoistiska perspektiv som bestämmer hur vi upplever omvärlden till vardags. Också det ett resultat av våra gener...

Detta är en av de böcker som förändrar min världsbild och mitt sätt att se på min vardag. 

H.P. Lovecraft

Howard Philips Lovecraft (1890-1937)

Första gången jag läste Lovecraft så blev det bara någon enstaka novell. Jag gillade hans idéer och men tyckte rent ut sagt att han var en dålig författare. Hans språk var överdrivet konstlat och det var som att han skrev mig på näsan "nu minsann är det läskigt! Eller hur, eller hur?!". Långt senare återupptäckte jag honom i och med en podcast vid namn HPpodcraft - www.hppodcraft.com (alla tidiga avsnitt om Lovecraft är gratis). Det är en väldigt trevlig podcast med de två amerikanerna Chad Fifer och Chris Lackey som läser alla Lovecrafts kända verk i den ordning de skrevs och diskuterar sedan vad de läst med varandra. I podcasten får man även veta mer om Lovecrafts liv och historia och hur det relaterade till hans författarskap. Med mer kunskap om Lovecrafts liv och historia och också om hur hans verk influerat senare författare så har jag fått en större uppskattning för Lovecraft och ser kanske också ett aningen större djup än tidigare.

Med det sagt är hans berättelser ändå ganska homogena. De är nästan uteslutande skrivna i jag-form och väldigt ofta tar det formen av ett brev som lämnas för eftervärlden eller som en berättelse om något som redan skett.
Lovecrafts monster/gud Cthulhu har kanske de flesta hört talas om vid det här laget. Men det är inte skräcken för ett vidunderligt monster som ligger till grund för Lovecrafts verk.
Lovecraft kallar själv sin genre för "cosmic horror". Lovecraft vill skapa en kuslig känsla av djupt obehag genom att göra människan liten och obetydlig utifrån ett kosmiskt perspektiv.
Detta sker ofta genom att karaktärer i Lovecrafts berättelser får en skymt av verklighets "sanna natur" och då antingen blir galen eller tar sitt eget liv eftersom sanningen är för outhärdlig att leva med.

Det finns andra varelser som dyker upp betydligt oftare i Lovecrafts berättelser och som jag personligen tycker är mycket mer spännande. Varelser som är mycket mer "okännbara" än Cthulhu som faktiskt är ovanligt detaljerat beskriven för att vara ett Lovecraft-monster.
Med det är inte sagt att Lovecraft inte också har gott om just mer traditionella monster.

Men det är de stora, ofattbara monstren som är som mest intressanta. De varelser som lever bortom tid och rum och som lever i andra dimensioner. Det är med sådana varelser som Lovecraft vill förmedla människans obetydlighet. Vi är som myror som dessa varelser råkar trampa på då och då när de kommer i kontakt med oss. De är inte ute efter att utplåna oss eller Jorden. De skiter i oss. De kanske inte ens uppfattar att vi är här. I andra berättelser är vi bara ett ändamål för att uppnå ett annat mål.

Att Lovecraft rent allmänt gör sina rymdvarelser extremt olika människor både i utseende och funktion är också väldigt intressant. Väldigt ofta när rymdvarelser ska avbildas i fiktion så görs de oftast (historiskt sett) humanoida. Två (eller fler) armar, ett par ben, ett huvud, två ögon eller någon variant på detta med fler av det ena eller det andra etc. Men skulle liv uppstå bortom Jorden på en annan planet eller utifrån helt andra förutsättningar så vore det extremt osannolikt att de skulle utvecklas till att ens påminna det minsta lilla om människor. Ta bara liv på Jorden. En handful har mänsklig karaktär (apor osv). Allt annat liv har ju helt främmande utseenden, och det är ändå på samma planet som oss. Att Lovecraft kunde tänka bortom denna antropomorfiska tendens hedrar honom tycker jag.

Lovecraft var väldigt intresserad av astronomi (han ägde t ex ett eget portabelt teleskop) och forskning inom fysik och kosmologi. Det var under Lovecrafts tid som Einstein publicerade sin relativitetsteori och det är ingen tvekan om att Lovecraft var intresserad av dessa ämnen. Han använder sig ofta av vetenskap som inspiration och just vetenskapsmannen är en av Lovecrafts arketyper. En vetenskapsman som är bunden till rationalitet och sunt förnuft. En människa som vill förstå och förklara allt den ser. Den sortens karaktär som inte tenderar att se spöken överallt utan bevis.

Det Lovecraft producerade håller ganska ojämn kvalitet överlag. Det finns allt mellan naivt och oerhört banalt till riktigt spännande och bra. Hans språk är som sagt väldigt märkligt. Ibland är det medvetet märkligt. Han använder ofta, redan på 20-talet, uråldriga uttryck eller sina egna stavningar av ord. Han stavar t ex ofta "fantasy" som "phantasy". Och även om han vill låta mycket vara osagt och hålla sina monster i det dolda för att låta läsarens fantasi göra jobbet så kan han i andra fall måla med tjocka narrativa pilar: se här, precis det här händer om du missade det så skriver jag det igen ännu tydligare en gång till!

Lovecraft var också en väldigt uppenbar rasist. Och han var tämligen fördomsfull mot alla som inte levde västerländskt och "civiliserat". Om det inte var så att detta syns så otroligt tydligt i många av hans berättelser hade jag inte ens tagit upp det eftersom det kanske var mindre ovanligt att människor hyste fördomar mot andra kulturer än sin egen på den tiden. Men Lovecraft låter detta ta absurd plats i vissa av sina berättelser.
Det är inte sällan som "dåliga" människor beskrivs utifrån deras härkomst och deras ondhet och oduglighet kopplas väldigt ofta direkt till deras härkomst. Kvinnor är också tämligen sällsynta i Lovecrafts berättelser. Men när det kommer till kvinnor så är det bara just det att de lyser med sin fråvaro.

Man måste helt enkelt koppla ur den kritikern och ta det för vad det är om man överhuvudtaget ska kunna läsa hans noveller. Ibland kan det vara på gränsen till skrattretande hur han formulerar sig och lite av det knyter också an till att han kanske inte var en författare av nobel-klass. Det finns helt klart en del han skulle ha kunnat utesluta helt eller skriva om i mer generella formuleringar. Ibland kommer rasismen verkligen oinbjuden som ett extra tillägg som absolut inte tillför någonting alls till historien. Det är som att han bara slänger in det på sidan om. Mycket märkligt.
Han var trots allt barn av sin tid, så lite vill jag ändå förlåta honom för det. Som allra oftast är hans rasism mer komisk än hatisk

Man får som sagt ta det för vad det är och uppskatta hans spännande och intressanta idéer. Jag är ingen läsare av skräck eller liknande i övrigt så jag kan inte avgöra hur han står sig i jämförelse med vad som finns idag. Men som sagt, det finns ändå något där som lockar, trots alla brister.
Jag har länge varit väldigt förtjust i just perspektiv som belyser mänskligheten långt utanför sig själv. Det som är frikopplat våra extremt begränsade sinnen och förstånd där finns Lovecraft som utnyttjar just detta. Det finns definitivt något skrämmande och lockande i att upptäcka att man inte ser verkligheten som den är. För det gör vi inte. På riktigt. Våra sinnen uppfattar en extremt begränsad del av det som faktiskt finns runt omkring oss. Och vår hjärna är ingen objektiv tolkare av den data som vi faktiskt tar in.

I podcasten HPpodcraft finns en del noveller inlästa (gratis) av väldigt duktiga röstskådisar och det gör väldigt mycket för berättelserna. En bra inläsning, lite musik och enkla ljudeffekter på det gör det mycket intressantare. Kanske gör sig faktiskt novellerna som bäst i det formatet. Jag själv har lättare att förbise de bökiga orden och det lite skräpiga språket. Det blir lättare att ignorera skavankerna när man får det uppläst för sig.

Det finns mycket mer att säga om Lovecraft. Bevisligen av HPpodcraft.com. Jag har inte ens tagit upp hälften av det som diskuteras i podcasten. Jag har till exempel inte ens nämt den berömda Necronomicon. Jag kan också påpeka att jag inte ännu läst allt han skrivit även om jag alltså lyssnat igenom alla avsnitt i podcasten och därmed fått en överblick över alla noveller.

Utöver de noveller jag beskrivit ovan kan jag även rekommendera The Haunter of the Dark, Pickman's Model och The Outsider.

Jag kan också kort beskriva tre av hans bättre noveller.

At the mountains of Madness
En av hans längre och mer kända. En geolog kommer hem från en omskakande expedition på Antarktis och författar ett brev som vädjar till mänskligheten att låta det området vara för all framtid. Hans brev där han berättar om vad som hänt och vad de fann på sin expedition är berättelsen. De har funnit oerhört välbevarade lämningar från en okänd civilisation av intelligenta men helt omänskliga varelser.

Call of Cthulhu 
Förstås den kändaste miniromanen där Cthulhu figurerar som mest. Berättelsen börjar med att ett manuskript hittas som beskriver Francis Wayland Thurston nystande i sin farfars brors (tror jag den svenska översättningen blir) liv och död (lite förvirrande, jag vet). I de mystiska texterna får läsaren följa Francis detektivarbete som leder honom in i en värld han helst hade velat slippa känna till...

Det finns ett väldigt fint citat här som jag tror har sitt ursprung i Call of Cthulhu men jag vet att det också dyker upp i en annan novell.

That is not dead which can eternal lie
And with strange aeons even death may die

Jag gillar det! Jag gillar det mycket. Lovecraft har en del sådana rader här och var i olika noveller som verkligen bygger en stämning av obehaglig mystik. 

The Dreams in the Witch house
Detta är en av de få noveller jag läste första gången jag upptäckte Lovecraft och det var en novell jag faktiskt gillade redan då. Den lånar en del av kvantmekaniken och idén om flera dimensioner. Vid en kort wikipedia-koll läser jag att Lovecraft ska ha besökt en föreläsning om just sådana ämnen med William De Sitter (känd fysiker och matematiker troligen mest känd för sin De Sitter-space) några månader före novellen skrevs och att det direkt skulle inspirerat honom. Det förvånar mig inte. Novellen handlar om Gilman som bosätter sig i ett rum som sägs vara hemsökt av den gamla häxan Keziah Mason.
Snart börjar Gilman drömma väldigt obehagliga drömmar som mer och mer kommer att påverka även hans vakna tid.



H.P Lovecrafts samlade verk finns gratis och lagligt att hämta på nätet och den bästa källan är: http://www.hplovecraft.com/writings/fiction/

Empty Space

Empty Space av M. John Harrison är den tredje boken i en sammansittande serie som började med Light. Light är för övrigt bland det bästa jag läst, så jag skulle rekommendera att börja med den. Det finns ett inlägg om den tidigare i bloggen också.
Nova Swing var den andra boken och den hade mycket litet med Light att göra annat än några enstaka termer som återkom. Empty Space är mer sammanflätad med båda tidigare böcker och binder ihop alla tre.
Likt Light följer vi åter igen två skilda tidslinjer. I nutidens London lever Anna. Michael Kearney's änka från Light. I framtiden, på diverse planeter under "Kefahuchi Tract" följer vi bland annat Fat Antoyne och polisassistenten från Nova Swing.

Precis som i Light känner jag mig oväntat mer dragen till Annas liv i nutidens London än den mer science fiction-centrerade framtiden. Hennes person och liv är väldigt surrealistiskt och melankoliskt. Hon är som frikopplad från det normala samhället och från allt vad normer och sociala regler heter. Hon tycks inte ha några vänner och hon agera ofta impulsivt och irrationellt.
Anna är omkring 50-60 år och har hunnit gifta om sig sedan Michael dog men hennes nya man, Tim Waterman har även han hunnit dö av sjukdom. Anna lever nu i deras gemensamma hus med sin dotter Marnie som hon fick med Tim. Marnie som är någonstans i 20års åldern är den som hela sitt liv tvingats vara ansvarsfull och sansad medan Anna alltid varit smått frånvarande. Anna har åtminstone bekämpat sin anorexi och går någorlunda regelbundet till psykologen Helen Alpert där hon berättar om sitt liv och sina nattliga drömmar. Annars strövar hon mest omkring i området.
Där hon vandrar omkring i sitt mentala vakuum händer samtidigt mycket märkliga saker runt omkring henne. Bland annat börjar en okänd blomart att växa i hennes rabatt och hennes uthus sätts i brand. Det är händelser som man genast antar måste ha någonting att göra med Michaels tidigare forskning och liv. Och eftersom det är den typen av bok antar man snabbt att det borde finnas en koppling även till framtiden...

I framtiden kopplas Assistenten som aldrig får ett namn, in på ett märkligt mordfall på Toni Reno. Han hittas död och svävandes en bit ovanför marken. Samma Toni Reno hade precis innan sin död lämpat av mystiskt gods i händerna på Fat Antoyne, Liv Hula och Irene The Mona som alla äger fraktskeppet Nova Swing tillsammans.

Någonstans mellan alla dessa karaktärer, tider och historier svävar karaktären R.I Gaines omkring med okänt syfte...

I både Light och i Nova Swing så är i princip alla karaktärer väldigt utvecklade och trovärdiga och djupa. Empty Space är inget undandag. Även de mest flyktiga bifigurerna ges en djupare bakgrund och ofta en viss mystik som inte alltid utvecklas annat än som för att väcka intresse. Kanske skulle man då kunna tro att detta skulle göra boken långtråkig med alla "oviktiga" detaljer men så är absolut inte fallet. Ingenting känns överflödigt, verkligen inte. Tvärt om så bygger det en djup, mystisk atmosfär som är väldigt attraktiv.



Det är mycket, i linje med tidigare böcker, som inte ges någon explicit förklaring i Empty Space. Levande matematik, shadow operators eller vad Kefahuchi Tract egentligen är. Någonstans kommer även tidsresor in i bilden men hur detta går till och kanske framför allt när, är inte alltid klart.

En annan sak jag ofta lägger märke till är Harrisons intresse för det kanske lite "snuskiga" men samtidigt så genomdjupt mänskliga och självklara. Han har t ex ett sätt att göra sex till något väldigt basalt och djuriskt. Något man gör inte så ofta av kärlek men mer av bara det rena behovet. Som tröst eller som lugnande medel eller som en kick på en konstig plats blandat med tveksamma känslor och ångest. Detta är genomgående i alla tre böcker. Jag tänker på Anna och Michaels sexliv i Light där man aldrig riktigt förstår om Michael överhuvudtaget är intresserad av sex och där Anna på något sätt inbillar sig att hon får ut något av Michaels lite mentalt frånvarande behandlingar.

Hur som helst, det är mycket som lämnas osagt och som känns mystiskt. Tre fjärdedelar in i boken ges man också en glimt av vad som egentligen, möjligen, ligger bakom alltihop, men det är också allt vi får. Jag hade hoppats på ett stort avslöjande i slutändan men likt de andra två böckerna lämnas många gåtor olösta.
Jag måste också säga att jag tappar intresset lite mot slutet. Jag orkar inte hålla samma ordning på alla händelser som eventuellt kan kopplas ihop till en mening som jag hade genom den första halvan och i slutändan förstår jag inte helt och hållet vad som egentligen händer. Empty Space är helt klart en bok som kräver en del av läsaren. Precis som Light och Nova Swing. 
Det är också helt klart så att jag behöver läsa om Empty Space någon gång i framtiden.

Absolution Gap

Alastair Reynolds Absolution Gap är den tredje och sista boken i serien Revelation Space. Inte mycket behöver egentligen tilläggas utöver vad som tidigare sagts om serien. Fortfarande känner jag ingen större kärlek till de viktigaste huvudpersonerna, trots att jag följt dessa karaktärer i flera böcker och noveller. De känns fortfarande tämligen endimensionella. Clavain har nu levt i över fem hundra år och är gammal även i jämförelse med andra i denna tidsålder. Jag saknar bland annat djupare dialoger/monologer om hans syn på verkligheten och hans känslor inför att ha sett så mycket och levt så länge. Något borde det ju göra med ens världsbild. Ovanpå detta kommer gång på gång krystade one-liners som "Someone has to do it", "Sorry, that's not really in my plans for today" och "Thanks for the newsflash". Få av karaktärerna går fri från sådana utstötningar.
Det känns också ibland som att Reynolds vill att vi ska sympatisera med alla karatärer. I dialogen är alla så resonliga och diplomatiska: "Ja hör vad du säger och jag förstår din synpunkt, men vi måste göra såhär, därför att...". Även detta drag är inte enbart kopplad till en karaktär. Det understryks av det faktum att man också får följa så många olika karaktärer genom de tre böckerna. Varje bok följer en eller fler huvudpersoner ur en av de större fraktionerna; Demarchists, Conjoiners och Ultras.
I Revelation Space är det Dan Sylveste, en Demarchist. I Redemption Ark är det Clavain, en nybliven Conjoiner (och vi får lära oss mycket om Conjoiners inre tankeliv som annars inte syns utifrån) och Illia Volyova en Ultra. I Absolution Gap följer man främst en "hyperpig" (en människo-gris-hybrid) som i andra böcker i Reynolds universum (som Chasm City som inte är del av Revelation Space) framstått som ganska horribla och ofta kriminella men visas nu alltså ett mer sympatiskt vinkel.

Det intressanta ligger oftare i Alastairs tekniska uppfinningar och i hans detaljer och planetariskt storslagna perspektiv, än i filosofiska funderingar. Tyvärr. Jag hade gärna haft både och.
Temat i sista boken är domedag och frälsning utlovas med hjälp av ett ofött barn kommen ur en tidigare sammandrabbning mellan Ana Khouri och en jättedator (i form av en neutronstjärna) som figurerat i tidigare böcker. Bara det, att ett barn som besitter nycklen till lösningen och frälsningen av Galaxen känns lite väl... Hollywood.

Det finns en del coola idéer och miljöer kvar, helt klart. Som de enorma, mobila katedraler som på månen Hela färdas framåt i samma takt som månen roterar kring moderplanet Haldora för att på så sätt alltid ha moderplaneten i katedralens zenit. Det kräver nämligen deras religion.
Ett annat inslag jag verkligen gillar men på något sätt känner att jag egentligen borde ha gillat mer är skeppet Nostalgia for Infinity som man följt igenom alla tre böcker. Det genomgår en ganska omfattande metamorfos i den andra boken, Redemption Ark, skulle man kunna säga. Dess fortsatta liv beskrivs alltså i Absolution Gap. Men Reynolds får det aldrig att kännas så magiskt och skrämmande som jag tycker att det borde kunna bli.

Grisen Scorpio kan man klämma ur lite djup om man anstränger sig. Han står för mänskligheten som vi känner igen den i verkligheten skulle man kunna säga. Scorpio lever mycket kortare tid än resten av mänskligheten tack vare hans ihoptrasslade gener. Han lever ungefär lika länge som vi gör idag och hans sista år präglas av sjukdomar, nedsatt fysisk kapacitet och utan hopp om förlängningsterapier som andra människor kan genomgå för att utöka sin livslängd. Ja, lite som en traditionell människa på 2000-talet helt enkelt. I Absolution Gap närmar han sig pensionsålder och hans aparta utseende och kropp känns mer och mer påtaglig för honom. Han avundas människornas långa livslängd och deras samhörighet med varandra som art. Trots att många av hans allierade och vänner visar honom respekt och en viss kärlek så känner han sig alltid isolerad och ensam. 

Men även om det finns ljusglimtar i Absolution Gap så lyfter det inte helheten. Större delen av berättelsen är enformigt tragglande utan någon upphetsande spänning alls. Den börjar bra men sedan tar ett långt och enformigt mittenparti över för att sedan trappas upp en aningen de sista två hundra sidorna. Slutet är luddigt och ganska antiklimaktiskt men Reynolds drar åtminstone inte ut på det.

Man måste läsa de tidigare böckerna i ordning för att överhuvudtaget förstå vad som försigår i Absolution Gap. Jag känner mig ganska klar med serien och jag sörjer inte dess avslut. Det finns en fristående bok kvar i samma universum som jag ännu inte läst; The Prefect. Men den låter jag nog vara tills vidare.

Glasshouse

The Glasshouse av Charles Stross utspelar sig långt in i framtiden bland samhällen i artificiella bosättningar i omloppsbana kring diverse stjärnor, bruna dvärgstjärnor, gasjättar och annat. Dessa samhällen är sammankopplade med T-gates (transportation gate). Maskhålsteleportrar av något slag. Jorden är sedan länge lämnad bakom mänskligheten och man har just gått igenom ett långt krig kallat The Censorship Wars.

Huvudpersonen Robin har i början av berättelsen genomgått minneskirurgi vilket innebär att han valt att ta bort vissa minnen från tidigare liv för att lättare börja om och skapa sig ett nytt liv fritt från oönskat förflutet. Den enda ledtråd han bär med sig in i sitt nya liv är ett brev skrivet före hans minnen raderats. I det står bland annat att hans tidigare arbetsgivare önskar livet ur honom och att han bör se upp för lönnmördare.
I samband med sin återhämtningsperiod blir han erbjuden att ingå i ett socialt experiment där forskare vill studera mänskligt beteende under "The dark ages". Med "The dark ages" menas en period på Jorden någonstans omkring vår tid, år 1900 - 2040. Detta är före en period som bara kallas The Acceleration och utan någon direkt förklaring antar jag att det är någon teknologisk revolution som äger rum och leder till det samhälle de lever i bokens nutid.
Experimentet som Robin deltar i är en blandning av just hur samhället såg ut mellan dessa år. Jag ser framför mig ett 50-talets USA med lite halvmodern teknologi inblandad. Robin ser experimentet, som äger rum i en isolerad miljö, som en chans att ligga lågt i ett par år och undvika eventuella lönnmördare. 
Självklart är det något som inte riktigt stämmer med den här världen och det här experimentet. Det trygga gömställe Robin tänk fly in i visar sig ha obehagliga kopplingar till hans gamla liv.


Kort efter Robin alltså slängs in i denna nya miljö går han runt i vad som ska bli han och hans partners nya hem och inspekterar alla mystiska objekt. Varje objekt som beskrivs är genast oerhört uppenbart för läsaren. Det är allt från garderober till toaletten till tapeten och allt beskrivs utförligt. Ett märkligt rum har t ex svarta och vita rutor till golv och dumma, vita maskiner som endast tycks kapabla att utföra en enda syssla... hmm. Okej, vi förstår, ingenting av det som läsaren ser som en del av vardagen är relevant i Robins värld och det låter lite krystat och tillgjort ibland. Men det fyller ändå en funktion i texten trots allt. Genom Robins reaktion på dessa föremål och hur han beskriver dem får vi veta mer om det samhälle och den teknologi han själv är van vid.
 
Eftersom personerna som deltar i experimentet ska bete sig så äkta som möjligt så får deltagarna också lära sig om det sociala liv som gällde under denna period. För att få människorna att ta sig in i dessa nya roller tillämpas också ett poängsystem. Man får extrapoäng för att göra tidstypiska saker och minuspoäng för att bland annat prata om den yttre världen, att gå emot strömmen och liknande. De motiveras att följa poängsystemet genom en utlovad belöning baserad på antalet poäng i slutet av experimentet. De bisarra koncept som lärs ut är bland annat att människornas självbild, status och ibland eventuella framgång utgick från den kropp de föddes med och hur den såg ut.
På söndagar går alla i kyrkan och en av experimentets ledare håller mässa och berättar vad som händer i deras samhälle och vem som skött sig bäst och vem som skött sig sämst. 

Mycket går att berätta om hur historien utvecklas men det vore att avslöja för mycket.

En av Robins tids mest viktiga maskiner är en så kallad A-Gate (assembler gate), en maskin som kan skapa i princip vad som helst. Precis samma typ av maskin finns faktiskt också i Neal Stephensens The Diamond Age, för övrigt.
Utöver att skapa prylar kan man även använda dessa assemblers för att ekelt göra backup på sin kropp och sin person och sina minnen. Man kan även byta sin kropp, sitt kön, ålder samt skapa kopior av sig själv. Detta är bland de viktigaste byggstenarna i berättelsen och Stross väver en väldigt tankeväckande historia kring detta. Det väcker oerhört många tankar om identitet, könstillhörighet och vår självmedvetenhet bland annat. Detta är också bokens huvudteman. Jag påminns väldigt mycket om boken I am a Strange Loop av Douglas Hofstadter. En medvetandefilosofisk bok om vem "jaget" egentligen är.
Jag har svårt att ens sortera var jag ska börja fundera kring alla dessa identitetsförändrande förutsättningar. Hur man skulle känna i ett sådant samhälle, eller hur det skulle påverka mänskligheten i stort. Oerhört fascinerande hur som helst. 

Hela upplägget av experiment-samhället i boken blir också ett intressant sätt att belysa hur absurt vårt eget samhälle faktiskt är och fungerar. Det samhälle som de flesta av oss tar för givet som det enda sättet att leva här, nu, idag.

Utöver den lite töntiga beskrivningen av vardagliga hushållsprylar så tycker jag också att hela minnesförlust-grejen känns ganska "gjord". Även brevet till sig själv efter minnesförlusten (ta bara datorspelet Amnesia som exempel). Men då är jag bara extremt petig för petighetens skull.
Bortsett från det är det en alltigenom oerhört intressant, tankeväckande, spännande och uppslukande bok. Den har nya perspektiv, intressanta framtidsvisioner, medryckande karaktärsskildringar, obehagligt starka scener, tankeväckande idéer och alltigenom en väldigt oförutsägbar men aldrig ologisk historia. 

Dangerous Visions

Denna antologi gavs ut för första gången 1967. Harlan Ellisons ambition var att samla unika ( nyskrivna för denna bok) berättelser av de bästa av den tidens science fiction-författare i ett och samma verk med syftet att förnya genren. Han gav uppgiften till sina utvalda författare att skriva det som de annars inte riktigt vågat skriva för att det skulle bli svårt att sälja till traditionella magasin eller förlag. Sådant som antingen skulle sticka folk i ögonen eller på ett eller annat sätt ta ett steg framåt eller bort från det som då var traditionell och mossig science fiction. Det är det som Ellison menar är "Dangerous Visions".
Historien bakom samlingen och science fiction-genrens utveckling och en del annat beskrivs i flera väldigt långa introduktioner av Ellison, Isaac Asimov, Adam Roberts och Michael Moorcock. Denna utgåva innehåller introduktioner och förord både från originalet och den uppdaterade nyutgåvan från 2002.

Varje novell börjar också med en kortare förord om följande författare och varje novell avslutas med ett kort efterord skrivet av författaren själv. I förorden lyckas Ellison få varje författare att framstå som än mer unik och fantastisk än den förra utan att för den sakens skull förminska tidigare bidrag. Många av förorden innehåller dessutom personliga historier då Ellison är nära vän med många av författarna. I ett av förorden har han till och med publicerat ett privat brev från en av författarna till Ellison när han hade en svår period. Trots dessa öppenhjärtliga och hyllande inledningar ryms det vid ett tillfälle en märkligt homofobisk kommentar. Men men. 

I introduktionen vill Ellison kalla genren spekulativ fiktion istället för science fiction. Han vill åtminstone göra en skillnad mellan de två. Dock är det inte många noveller som följer den mallen av att ta befintlig vetenskap och dra slutsatser av den långt in i framtiden. I många fall är det ren och skär fantasy med anti-gravitation och annat. Minst en novell är direkt förlegad. Den vetenskap den måste ha grundat sig i är sedan länge omsprungen och det som kanske kändes som en vettig framtid verkar idag ganska märklig och orealistisk (inget Internet eller något som liknar det tex...).
Science fiction som genre och kanske i synnerhet den som kan kallas spekulativ fiktion (som jag själv, likt Ellison, är väldigt förtjust i) riskerar lätt att just vara en färskvara. Det ska nog mycket till för att den ska bli "tidlös". Den spjutspetsvetenskap som sådana berättelser ofta bygger på har en tendens att förändras ganska snabbt och ofta. Man kan t ex spekulera i vad Mörk Materia är och skriva berättelser utifrån dagens vetenskapliga "gissningar". Men en månad senare kanske en oerhört enkel och naturlig förklaring har framträtt och alla tidigare berättelser som byggt på det och försökt vara lite framtidsseende ter sig snabbt som lite naiva och löjliga. Eller så har man inte kunnat förutspå framtida uppfinningar som förändrar hela samhället och hur man ser på framtiden efter det. Som just Internet. En del författare förutspådde visserligen Internet innan det fanns (jag tänker i synnerhet på William Gibson. 

Andra noveller i samlingen känns däremot ganska tidlösa. Eller åtminstone ganska moderna. Helt enkelt noveller som inte hade avslöjat sin ålder om den inte stått på första uppslaget.

Flera noveller behandlar och innehåller teman om sex och droger. Det kan handla om homosexualitet, incest eller märkliga fetisher. Allt är inte sex och droger dock.
Här ryms även en gnutta religionskritik, visioner av framtidens straffsystem, människa-maskin-funderingar, ren och skär fantasy och, förstås, rasism. Då samlingen ligger på ca 600 sidor utspritt på ca 30 noveller (3 av författarna är kvinnor) så innehåller den lite av varje helt enkelt.

Den enda författaren jag känner till sedan tidigare är Philip K. Dick (förutom Ellison själv som bidragit med en novell själv) som skrivit en berättelse i 1984-anda om vad som är verklighet och inte. Enligt förordet ska den ha inspirerats av LSD.

Vissa noveller är ganska uppseendeväckande, andra ganska trista och vissa riktigt, riktigt spännande. En av de spännande och riktigt bisarra är Gonna Roll the Bones av Fritz Leiber. Mer mysticism och fantasy än ren science fiction. Den handlar om en man som går till ett hak för att spela tärning om grova pengar. Där stöter han på en mäktig man som tycks äga halva världen och de två hamnar i någon form av märklig duell över tärningarna.

En annan berättelse som fångade mitt intresse är Go, Go Go, Said the Bird av Sonya Dorman. En mycket gammal kvinna på trettio år minns ögonblick ur sitt liv i en ganska främmande och obehagligt brutal värld. Som läsare får man korta ledtrådar till vad för slags värld det är hon lever i under berättelsens gång.

Kort och övergripande kan man säga att samlingen absolut måste ha fyllt sitt syfte 1967, vilket jag visserligen säger utan att vara särskilt insatt i vare sig samhällsklimatet i USA på den tiden eller samexisterande och tidigare science fiction. Ska man tro Ellison själv (och han har ett oerhört stort ego, det medger han själv) så har han definitivt uppnått sitt mål med samlingen. Och eftersom till och med jag som relativt ung läsare idag höjer på ögonbrynen åt vissa av berättelserna så måste de verkat ännu mer uppseendeväckande då.