Reaching for Infinity

Reaching for Infinity novellsamling redigerad av Jonathan Strahan

Detta är en novellsamling med ett ganska specifikt tema. Ambitionen enligt Strahan var att samla berättelser ur en relativt nära framtid om händelser när mänskligheten står och väger på gränsen till "oändligheten" inom de närmsta hundra åren ungefär. Ännu mer specifikt; om de människor som är med och påverkar övergången från "den gamla" världen och den nya. Strahan har tidigare samlat berättelser utifrån liknande kriterier: Engineering Infinity och Edge of Infinity.

Reaching for Infinity har författare som min gamla favorit Alastair Reynolds och Greg Egan som skrev Permutation City som jag skrivit om i bloggen tidigare. De övriga författarna är för mig okända sen tidigare. 

Så de flesta berättelser är alltså relativt jordnära.
Novellen Kheldyu äger t ex rum på Jorden och cirkulerar kring en enorm anläggning som ska suga upp koldioxid ur atmosfären. Men anläggningen är avstängd på grund av olönsamhet och andra omständigheter. Men den stenrika företagsägaren bakom projektet vill sätta igång anläggningen igen av dunkla anledningar.
Det är en av de minst extravaganta berättelserna men är en av de mest spännande att läsa. 

En annan berättelse. Trademark  Bugs: A legal history, är skriven som en återberättelse av en lång rättsprocess. Först tyckte jag det var lite töntigt skrivet och torr, fackengelska är tråkig att läsa även när det handlar om fiktion tänkte jag. Men sen började jag förstå vad det handlade om och vad "rättsfallet" handlade om. Den är skriven som en objektiv redogörelse för rättsprocessen och när jag kom in i det började de rättsliga argumenten kännas kusligt verklighetstrogna. Det är klassisk hårklyveri och logiska megakurvor när man försöker få rätt i sak men slänger moral och mänskligt värde åt fanders.
Kort handlar det om att de stora läkemedelsföretagen börjar tillverka sina egna bakterier och virus som de sedan smittar befolkningen med för att därefter sälja medicin och botemedel mot. Det känns inte helt osannolikt att det skulle kunna hända i verkligheten. Jag vet inte mycket om biologi, men det låter inte alls som att det skulle vara omöjligt att åstadkomma själva sjukdomarna redan idag, om man skulle vilja. Jag vet att man t ex kartlagt vissa virus fullkomliga arvsmassa idag.
Det läskiga är också att jag förstår läkemedelsföretagens argumentation och jag kan definitivt förstå att de argumenten faktiskt skulle tas på allvar i en rättsprocess. Så även om ens moraliska kompass spontant skulle göra enorma utslag så känns inte saken helt solklar vilket är riktigt läskigt!

De två sista berättelserna har på sina egna sätt fri vilja som sin stora fråga. Inlägget före detta i bloggen var Free Will av Sam Harris, så man kan säga att jag har haft sådant i tankarna på sistone.
Alastair Reynolds novell In Babelsberg (som för övrigt kanske är den mest högflygande orealistiska novellen bland de övriga mer jordnära novellerna) berättar en levande robot om sitt kändisskap som utforskare av solsystemets yttersta kanter. Människor älskar honom och fascineras av honom. Men trots det är han bara ett instrument med programmerade instinkter och drivkrafter. Han är ingen annan än den han måste vara. Vem är han och kan han stå till svars för sina handlingar? Har han fri vilja?
Svaret tycks vara nej och i förlängningen frågar vi oss förstås samma fråga om oss själva. Har vi fri vilja? Kan vi stå till svars för våra handlingar? Vem eller vad är vår skapare?

I sista novellen Hotshots är fri vilja ett mycket mer uttalat och fokuserat tema. Huvudpersonen Sunday är uppvuxen, uppfostrad och utbildad till att utföra uppgifter långt ut i yttre rymden. Långt bort och isolerad från andra människor utan möjlighet att återvända. 
Sunday förstår att hon inte har fri vilja. Hon är konstruerad och indoktrinerad till att älska denna uppgift och längta efter den. De få anhöriga hon har är del av samma program och kommer följa med ut i rymden på liknande uppdrag. Men trots det vill hon göra uppror mot sin "arbetsgivare". Hon vill inte vara hjärntvättad, hon vill göra sina egna val. Samtidigt kan hon inte bryta sig fri från indoktrineringen. Hon vill resa ut i rymden men hon är kluven inför det faktum att hon inte valt den vägen själv. Egentligen verkar hon inte själv veta vad hon vill. Vill hon vilja utföra sin uppgift eller vill hon inte vilja utföra den? Önskar hon att hon var född som någon annan eller trivs hon med sin uppgift trots att hon inte valt den själv? 
Att jag säger att fri vilja är ett tydligare och mer uttalat tema än den förra är för att karaktärerna diskuterar fri vilja. Man är ganska överens om att ingen längre tror på det. Skillnaden är att Sunday vet vem som styrt och bestämt hennes vilja. Hennes liv är givet mening och mål från födseln, vare sig hon vill eller inte. Hennes liv är inte lämnat åt slumpen.

Jag tycker inte att någon av novellerna riktigt lyfter. Kanske med Trademark Bugs som undantag. Denna samling hade ju ett väldigt specifikt tema och tanken var ju förstås att låta samtidens främsta science fiction-författare bidra. Harlan Ellisons novellsamling Dangerous Visions, som ville samla den tidens främsta science fiction-författare (60-talet) tycker jag var betydligt mer spännande. Kanske var de novellerna visserligen också mer utsvävande och "overkliga". Reaching for Infinity är ju också uttalat mer jordnära med åtminstone viss ambition till att förankra berättelsen i realism och trovärdighet (som sagt känns dock flera av de ganska flummiga i vissa detaljer). Jag föredrar nog de berättelser som kanske har en trovärdig grund men som svävar iväg mycket längre fram i tiden och tillåter sig mer extrema extrapoleringar. Så med det sagt, måste jag säga att de andra samlingarna Engineering Infinity och Edge of Infinity låter mer intressanta.

Free Will

Free Will av Sam Harris

Sam Harris är filosof och har en PhD i neurovetenskap vid UCLA. Han är också grundare tillsammans med sin fru till stiftelsen Project Reason som arbetar för att främja vetenskap och sekulära värden i samhället och världen.
Harris har också gjort sig ganska känd som en av de väldigt frispråkliga ateisterna i samma liga som Richard Dawkins och Christopher Hitchens (som dog 2011).

Free Will är en kort bok på ca 70 sidor som argumentarer emot föreställningen om att människan har en fri vilja.

Jag har under en lång tid ställt mig till skaran som anser att vi omöjligen kan ha fri vilja. Jag vet inte varifrån jag fick den idén, om den var min egen från början (vilket i sig blir ett meningslöst begrepp om man tänker på det som sägs i boken) eller om jag fick det direkt ur en bok. Ett kort kapitel om fri vilja finns t ex i Douglas Hofstadters bok I am a strange loop som jag läst för ett par år sedan. Hofstadter är av samma åsikt som Harris; fri vilja är en illusion.
Dock är slutsatsen inte särskilt långsökt eller osannolik att dra på egen hand tycker jag. Vetenskapen har sedan länge pekat åt en riktning som talar emot fri vilja då allting i vår värld är en kedja av orsak och verkan. Universum har sedan länge förståtts som deterministisk och så vitt vetenskapen vet och känner världen så är människan en del av Universum och inget magiskt väsen som står utanför eller över Universums lagar. Undantaget till den perfekta determinismen har på "senare" tid varit kvantmekanik, men vi kommer till det.
Människan är en del av denna kedja av orsak och verkan och alltså är allt vi gör ett resultat av vad som hänt tidigare. Alltså har vi ingen fri vilja. Jag ska dock inte dra hela Harris argument för det blir för långt. Men i grund och botten är det det som det handlar om. Våra val och handlingar är ett resultat av våra gener, våra tidigare erfarenheter och utomstående faktorer som är bortom vår kontroll. Inte ens om vi väljer kaffe eller te på morgonen är tal om fri vilja.

Det mesta i Harris argument är ren filosofi och resonemang men han tar också upp de berömda experimenten som visat att våra beslut syns i hjärnan flera sekunder före vårt medvetande tror att den gjort beslutet. I ett sånt experiment skulle alltså en person kunna förutse varenda val du gör före du gör valet.
Sådana här experiment tycker jag understryker idén om vårt medvetande som en biprodukt av vår komplexa hjärna.

Egentligen är alltså denna bok en aning borstlösad på en som redan är frälst. Dock är det alltid bra att uppdatera sina argument eller för att bara bli påmind om att verkligheten inte alltid är som man tror till vardags. Men vad jag kanske egentligen var ute efter när jag valde att läsa denna bok (förutom underhållningen i sig) var i hopp om att få en aning om hur jag som människa ska förhålla mig till vetskapen att min vilja inte är fri. För det tror nog de allra flesta till vardags att man har.
Bland det bästa jag vet är att få mina föreställningar och min världsbild omkullkastad av nya vetenskapliga rön. Det brukar resultera i perspektiv som förskjuts fram och tillbaka. Ofta från ett vardagligt, subjektivt perspektiv till ett mer objektivt, vetenskapligt perspektiv. T ex föreställningen om mig själv som unik, tänkande, kännande individ i huvudrollen i mitt eget liv å ena sidan och en överlevnadsmaskin åt mina gener å andra sidan. Eller att vårt öga som ett perfekt skapat organ som kan se alla möjliga färger, i motsats det faktum att vi endast ser en otroligt begränsad del av det spektrum som faktiskt existerar omkring oss hela tiden. Jag menar, det är sant att vi i det stora hela är så gott som blinda, men det är också sant, tycker jag, att våra ögon är fantastiska och helt "magiskt" konstruerade av evolutionen.

Boken gav mig nog egentligen inga nya insikter om hur jag ska ommöblera min världsbild rent filosofiskt, men för att ta ett exmpel på vad jag ens menar. Tänk tiden innan man visste att Jorden roterade kring solen. Om du ena dagen tror att Solen roterar krings Jorden och nästa dag vet att det är tvärt om så är det egentligen ingenting som förändrar ditt vardagliga liv. Solen kommer fortfarande gå upp och ner på samma sätt som den alltid gjort. Men det får dig att omstrukturera hur du ser på verkligheten. Hur det ligger till. På samma sätt tänker jag att det borde vara med djupare insikt i vilka vi är som människor. Vissa insikter kan ju naturligtvis påverka mer konkret än andra.


Harris tar upp hur han anser att insikten om människans brist på fri vilja kan förbättra samhället om den stora massan verkligen tog till sig det.
Harris menar att om vi tar till oss den här vetskapen så borde det också leda till bland annat mindre hat i världen. Mindre hat därför att om vi förstår att den som gjort oss ont inte gör det av någon slags ond, fritt vald avsikt så försvinner anledningen till vårt hat. Hur kan vi hata någon som inte är ond avsiktligen? Och om vi som individer inte riktigt kan skaka av oss hat och hämdbegär, för att vi helt enkelt är underkastade sådana mekanismer i hjärnan (jag tror inte det är någon som hävdar det rent vetenskapligt, men OM) så kan åtminstone samhället se till att våra lagar och våra straff är utformade efter vetskapen att vi alla är ett resultat av goda eller onda förutsättningar och inte intentioner. USAs lagstiftning kanske i större grad än den svenska (spekulerar vilt) faktiskt bygger på att offer ska få hämd och upprättelse i motsats till att faktiskt skydda samhället och andra människor från samma brott. Ta som exempel Annika Östberg som satt fänglsad i USA. Hennes upprepade ansökningar om nåd stoppades av annhöriga till brottens offer pga av ren och skär hämdbegär. Hon hade inte fått vad hon förtjänat än, menade de anhöriga. Förståeligt å ena sidan. Rent personligt förstår jag deras hat. Men å andra sidan fyller det någon rimlig funktion för samhället om vi vet vad vi vet om hur vi fungerar som människor.

Desto mer vi lär oss om hur vi fungerar som levande varelser desto bättre kan vi anpassa våra liv och vårt samhället för att vi ska må så bra som möjligt. Det är precis samma poäng som görs i Neurorevolutionen av Lone Frank som finns här på bloggen också. Vissa nya insikter kanske känns obehagliga och skrämmande. Som att se att vi inte är i full kontroll över våra egna liv på det sätt vi normalt tror. Eller att vi i högsta grad är vår hjärna och att man kan manipulera den med mycket enkla medel och därmed förvränga vem du tror att du är.
Men med alla dessa kunskaper kan vi också hjälpa oss själva att må bättre. Som att bygga bättre samhällen anpassade efter vilka vi är och inte efter någon kulturellt inbillad version av vem vi tror vi är.

Neuromancer

Neuromancer av William Gibson


The sky above the port was the color of television tuned to a dead channel.

Så lyder Neuromancers första mening. Magiskt.

Ah Neuromancer. Klassikern! Boken som kanske mest satte genren cyberpunk på kartan. Termen cyberspace populariserades också till stor del tack vare boken. Det var kanske inte Gibson som myntade begreppet cyberspace men det var nog tack vare Neuromancer som det spreds. Cyberpunk som genre är kanske inte lika stort idag dock.
Neuromancer har vunnit de stora science-fiction-priserna Nebula, Philip K. Dick award och Hugo award.

Case är eller var en framgångsrik hackare i cyberspace, men när han gör det mest korkade och förbjudna; stjäl från sin arbetsgivare så straffas han genom att hans centrala nervsystem skadas så att han inte längre kan nå cyberspace med sin dator.
Cyberspace, The Matrix, var hans liv och levebröd. Case var en av dem som föraktade allt som förknippades med verkligheten. Sedan han portats från cyberspace lever Case som smågangster på gatan för att överleva och precis när han i jakt på pengar som knarklangare gjort sig skyldig fel personer alldeles för mycket pengar stöter han på livvakten/gatusamurajen/legoknekten Molly. Molly jobbar åt ex-militären Armitage och Armitage har ett botemedel som kan rädda Case från sin cyber-exil. Men som betalning för boten måste han ställa upp på ett väldigt specifikt hackerjobb. För att garantera att Case hedrar sin del av avtalet låter Armitage inplantera samma gift som slog ut Case till att börja med i hans blodomlopp i små kapslar som långsamt löses upp och frigör giftet om det inte tas bort i tid.
Case rycks med i en dunkel, komplicerad intrig mot sin vilja.
  
Boken kom -84 och på ett sätt är det en framtidsvärld i 80-talsanda som beskrivs i Neuromancer. Det vill säga den mörka teknologidränkta dystopin. Samtidigt är Neuromancer ganska tidlös. Teknologin som beskrivs är till stora delar obeskriven annat än dess effekt. Men ibland dyker det upp ord som kassett och det finns fortfarande fasta telefoner i världen i Neuromancer. Dessutom verkar det inte finnas någonting som motsvarar t ex en mobil och mycket annat. Så på så sätt känns världen som en blandning mellan 80-tal och en ouppnåligt avlägsen framtid. Men det är definitivt en värld som fortfarande håller ihop. Ingenting sticker egentligen ut som omedebart fel eller föråldrat. För trots begrepp som kassett så beskrivs aldrig kassetten mer än som ett medie för data, precis som en CD eller ett USB-minne eller vad som helst.
En annan bidragande orsak till varför Neuromancer åldrats med värdighet är att den inte innehåller några referenser till "den gamla världen". Det finns inga referenser till 80-tals-kändisar, filmer eller liknande. Mycket science fiction tycker jag ofta gör just det som ett sätt att datera vår egen värld och få den framtidsvärld i boken att kännas mer avlägsen. En karaktär kanske försöker förklara en händelse i bokens värld genom att dra paralleller till en händelse som faktiskt skett i verkligheten. Det är som för att öka känslan av realism genom att koppla in vår värld med bokens. Men ofta tycker jag effekten blir den motsatta. Varför skulle en människa flera hundra (ibland tusen) år in i framtiden referera till Elvis eller någon enskild terroristhandling på 2000-talet? Okej, det är sant, vi refererar idag ibland till Aristoteles, Shakespeare osv. Men det hänger på hur man gör det också. Neuromancer håller sig i alla fall borta från allt sådant och det gör bara gott för historien. Neuromancer ger verkligen ytterst få, om någon ledtråd till hur långt in i framtiden vi befinner oss. Vad Gibson däremot använder relativt flitigt är namn på kända företag som uppenbarligen överlevt in i den här världen men utökat sitt register av produkter och samhällsfunktioner.

Det mesta i Neuromancer får man försöka förstå utifrån sitt sammanhang. Väldigt lite av de prylar och teknologi som introduceras ges någon explicit förklaring. Och sammanhanget man väntar på kan ibland komma en bit efter att en ny pryl introducerats. I en del annan sci fi jag läst kan man ibland få en kort genomgång vad en pryl är och hur den fungerar. Även helt påhittad sådan alltså. Ibland gillar jag sånt, men det tar en ju ofta ut ur berättelsen för ett ögonblick. Neuromancer kliver aldrig ut ur berättelsen.

Neuromancer har en väldigt rik värld. Det är verkligen tjockt med detaljer och världen känns levande och sammanhängande.
Blade Runner kom ut strax före Neuromancer, och Gibson var rädd att läsaren skulle anta att han snott atmosfären och bildspråket från Blade Runner. Men det är kanske en sådan sak som låg i luften vid den tiden när fler personer kommer på samma sak samtidigt. Hur som helst så står Neuromancer alldeles utmärkt på egna ben. Och gillar man den ena så gillar man troligen den andra. Neuromancer är en väldigt jordnära, rå och smutsig värld.

Mycket fiktion har senare inspirerats av Neuromancer. Det är mycket som Gibson var först med, eller åtminstone bland de första. Det får mig att undra över hur det faktiskt var att läsa boken på 80-talet innan man hade upplevt och satt sig in i liknande världar i andra böcker, spel, och filmer. Innan Internet och mobiltelefoner och sådant var vardag. Jag undrar om det var ännu svårare att sätta sig in i, eller om det lät ungefär rimligt ändå.

Och appropå framtidsteknologi. Neuromancer är definitivt science fiction, men samtidigt känns det inte som att fokus har legat på det för Gibson. Det är som att den är skriven för den visuella effekten, mer än för smarta innovationer. Även om smarta innovationer har blivit lite av bokens signum, som t ex att förutse Internet innan det var stort. Vad jag försöker säga är att det är som att den är skriven mer för "konsten" än för smart tekno-nörderi med syfte att trycka in så många coola uppfinningar och idéer i berättelsen som möjligt. Neuromancer innehåller dock ingenting uppenbart "fel" eller "orealistiskt". Det finns ingen "sci-fi-magi", så att säga.

Det är en fantastiskt intressant och spännande berättelse. Det är en sån där bok man måste läsa om man är intresserad av science fiction, cyberpunk och den sorterns världar. Om så bara för att känna till grunden till så mycket som kommit efter. Lite som att läsa Tolkien om man gillar fantasy

Amatka

Amatka av Karin Tidbeck

Svensk science fiction i en ganska klassisk diktatorisk framtidsdystopi. 
Fast science fiction är det nog inte egentligen om man vill hårddra det. Det är mer åt fantasy eller kanske till och med lite weird fiction över det hela, om man vill klyva hårstrån.
 
Amatka är en stad dit Brilars Vanja Essre Två (eller bara Vanja till vardags) reser från sin hemstad Essre på uppdrag av sin arbetsgivare för att kartlägga invånarnas hygienvanor och tillgängliga hygienprodukter för att avgöra om det eventuellt finns möjlighet att lansera nya produkter där.

Världen i Amatka (där Essre är en liknande koloni) är en kommunistisk, planekonomisk dystopi. Det är kallt, kargt och spartanskt. Det är brist på det mesta och maten verkar till största del gjord på svamp i olika former som odlas i stora, mörka grottor. Barn ska inte ty sig till sina föräldrar utan fostras in i kollektivet i stora barnhus. Några enstaka privata företag tillåts (men inga pengar) och det är alltså ett sådant som skickat iväg Vanja på uppdrag. I övrigt verkar allting bestämmas av det som människor kallar "styrelsen". Det är förbjudet att säga emot styrelsen eller prata negativt om dess beslut. Det tycks också vara förbjudet att ägna allt för mycket tankar och energi åt att minnas olyckor eller de döda eller andra olägenheter. Man ska snabbt gå vidare och vara glad för det man har.

I början är det verkligen grått och tråkigt till och med i berättelsen. Det är ingen berättelse som kastar in läsaren i omedelbar spänning. Det finns små mysterier där från första början, men det är ingenting som ägnas någon tid alls, så allt man hinner tänka är "hmm, vad är det där om?". Halvvägs in i boken börjar jag däremot känna ett riktigt intresse för handlingen och min uppmärksamhet riktas mot något väldigt specifikt som jag vill veta mer om.
Det byggs långsamt upp ett intresse för världen och vad det egentligen är som händer och har hänt. Vi får inte veta var i världen vi är och datum och dagar har fått nya namn. Veckan har fortfarande sju dagar, men dagarna heter nu förstdag, andag, tredag osv.

Det är en ganska enkel bok samtidigt ganska diskret i någon mening. Kanske lyfter jag inte så mycket på ögonbrynen i början därför att författaren inte sätter upp stora pekpinnar som pekar vart jag ska titta.
Sådant gillar jag, det har jag sagt många gånger i den här bloggen.
Stämningen blir långsamt mer och mer obehaglig desto mer som avslöjas och desto närmre avslutet vi kommer. Tillslut har man några svar men den största frågan är öppen för tolkning.

Jag har sett det skrivet att Amatka handlar om ordets makt. Bokstavligen. Inte min analys, så smart är jag inte. Men ja, kanske. Kanske kan man i så fall se Amatka som en bok i samma tradition som George Orwells 1984. 1984 handlar också i stora drag om språket och vad det gör med människors sätt att tänka. I det totalitära övervakningssamhället i 1984 är vissa begrepp förbjudna att ens tänkas (thought crime) och man har byggt ett helt nytt språk för att kontrollera människors tankar genom just språket. Vissa tankar går inte längre att tänkas eftersom begreppen inte längre finns i vokabuläret. I Amatka görs det mer konkret, kanske man kan säga...
 
Grunden som en diktatorisk mardröm är som sagt lånad av många föregångare (och av verkligheten såklart) men bokens stora "grej" (för att vara väldigt vag) känns ändå fräsch och intressant. 
Men trots intresset blir jag aldrig sådär oerhört emotionellt engagerad. Jag känner inte jättemycket för Vanja eller någon annan karaktär. Det blir dock ganska spännande i slutet och ganska obehagligt på ett bra sätt.

Songs of Distant Earth

The Songs of Distant Earth av Arthur C Clarke

Arthur C Clarke, den gamle sci-fi-giganten. Känd för att ha föreslagit en geostationär kommunikationssatelliten före den blev vardag, skrivit boken som filmen 2001 baserades på och upphovsman till Clarkes tre lagar:

1. When a distinguished but elderly scientist states that something is impossible, he is very probably wrong.
2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Songs of a Distant Earth är inget jag tidigare hört talas om (är inte särskilt insatt i Clarke till att börja  med), men jag kände för att läsa honom, så jag tog något halvt på måfå.

I förordet till boken skriver Clarke att han visserligen uppskattar filmens science fiction-giganter som Star Wars och Star Trek men att dessa världar i grund och botten är fantasy ( hear hear! ), så därför vill han härmed skriva en bok mer grundad i verkligheten och med riktig vetenskap som grund. Han går till och med så långt som att säga att det är ett försök till ett realistisk bidrag till det "interstellära temat". Han påpekar att allt i boken är vetenskap eller trovärdiga extrapoleringar med endast en vild och storslagen idé (hans "quantum drive") som även den inte är omöjlig vill han påstå. Även om den visar sig vara omöjlig så finns det andra alternativ till liknande framdrivning, hävdar han.
Clarke känns lite väl högtravande här och på gränsen till självgod. Men men. Nåja. Okej då. I sak håller jag ju med honom och det är ju "realistisk" sci-fi och inte fantasy i rymden som jag oftast söker mig till och vill läsa, så det är väl bra att han har exakt den ambitionen!

Berättelsen äger rum på planeten Thalassa som är mestadels vatten och några få, små öar där människorna lever. Den ursprungliga Jorden i vårt solsystem är död och utplånad. Solen svällde upp tidigare än man trott och slukade så gott som hela solsystemet. Detta upptäckte mänskligheten flera hundra år före det skedde. Så mänskligheten hade tid på sig att fly Jorden. De människor som kommit till Thalassa är en av de kolonier som man skickade iväg från Jorden under dess sista år. Vad som hände de andra skeppen känner man inte till på Thalassa.
Men en dag landar ett rymdskepp på Thalassa. Det är ett annant koloniskepp som reste iväg mycket senare. Deras slutgiltiga mål är inte Thalassa men de behöver göra ett snabbstopp på vägen. Ungefär där tar berättelsen vid.

Mycket av bokens tidiga kapitel är redovisningar av ganska vedertagna vetenskapliga teorier (boken kom 1986 och så vitt jag vet gäller de teorier som beskrivs fortfarande idag) och hur de teorierna knyter an till berättelsen i boken. Mycket av dessa förklaringar är liksom enbart för att läsaren ska förstå. Det är alltså beskrivningar invävda i berättelsen i form av ganska styltiga dialoger i stil med "alla vet ju det här, men ...bla bla". Jag stör mig ganska mycket på sådana saker. Det är som när varenda Hollywood-sci-fi-action ska använda sig av EMP och alltid, alltid, alltid säger en karaktär "EMP, what's that?" så att alla i salongen får en förklaring på vad EMP står för och vad det innebär (för miljonte gången i filmhistorien...) istället för att låta tittaren/läsaren upptäcka det genom historiens gång. Suck och snark.

I övrigt är boken väldigt lättläst också, "trots" ambition om stark vetenskaplig grund. Det är egentligen bara i början som Clarke river av ett par vetenskapliga principer som inte är särskilt svåra att följa då Clarke beskriver de väldigt tydligt. Boken har också mycket korta kapitel, som i alla fall jag brukar tycka underlättar.

Språket i övrigt är ganska naivt överlag. Jag har kanske inte vokabuläret för att beskriva på vilket sätt, men det är just mycket som jag skrev tidigare. Alltså att det mesta förklaras pedagogiskt för läsaren och karaktärer som tänker ofta högt.

Boken har också en del påklistrad sentimentalitet som känns framtvingad och inte så väl uppbygd. En annan sak är att religionskritiken är väldigt uppenbar. Samma sak där, det skrivs läsaren på näsan på ett naivt sätt: "som vi alla vet, så finns ju inte Gud! Det där hemska tankeviruset från förr, ho ho ho!" och även om jag inte har så mycket till övers för religion så blir det så himla framkrystat i en bok som detta. Om alla är överens om att Gud inte existerar och att mänskligheten på något sätt kommit över det för flera hundra år sedan, varför kommer det ens på tal längre? Varför måste det berättas på detta sätt? Okej, Clarke ger faktiskt en anledning till varför det kommer på tals. Människorna på Thalassa har ingen gud och känner inte till den bibliska guden från Jorden. Men det nya rymdskeppet bär med sig ett arkiv av mänsklig konst, litteratur och kunskap och i och med det uppstår frågor. Men det blir verkligen sådär övertydligt vad Clarke själv står i frågan och det finns ingen karaktär som får yttra motsatsen. Det finns t ex ingen djupt religiös karaktär. Åter igen, det är i linje med mina egna värderingar, men jag ogillar ändå när det skrivs mig på näsan på detta sätt oavsett åsikt.

Det är också något naivt över hur karaktärerna interagerar med varandra. De från skeppet och de på planeten. Om man är mänsklighetens enda hopp om vidare överlevnad tycker jag att det borde ligga ett tyngre ansvar och en kyligare och mer påträngande stämning över alla inblandade än vad som syns i boken. Det är svårt att föreställa sig hur människor skulle förhålla sig till en sådan verklighet såklart, men i det avseendet känns boken inte så "realistisk".

Det enda som egentligen intresserar mig i boken är Jordens öde och hur dessa sista resenärer fått se Jordens förintelse i backspegeln när de flugit iväg i sitt skepp. Tanken att ha minnen från en planet som inte längre existerar är spännande och skrämmande. Det är inte bara tiden som förhindrar dig att resa till ett minne. Det är inte bara att nya hus byggts eller att parken du lekte i nu är en shoppinggalleria. Planeten existerar inte. Och man kan undra vad det skulle göra med en människas psyke. Också hur det skulle påverka de människor som blev kvar på Jorden. Det är ju en klassiker kanske. Vad skulle du göra om du hade 1 år/månad/dag kvar att leva?
Mänskligheten på Jorden hade alltså flera hundra år på sig att förbereda sig på slutet. Där ges några enstaka detaljer om hur det gick till och det är det som är mest spännande att läsa om.
Likaså är det spännande att fundera på hur människor som vet var de kommer ifrån men som lärt sig leva på en främmande planet skulle känna och hur de skulle relatera till sitt förflutna. Men det mesta av det ligger hos dig som läsare att fundera över. Det ges ganska ynkliga reflektioner över de frågorna som mest känns... töntiga i brist på bättre uttryck.

Så, nej. Songs of Distant Earth är ingen favorit. Jag har bara tidigare läst Rendezvous with Rama av Clarke och den är fantastisk på alla möjliga sätt. Detta är som skrivet av en helt annan författare och då är ändå Songs skriven -86 och Rama -72. Så läs hellre Rendezvous with Rama.

Permutation City

Permutation city av Greg Egan

Det här en bok som den svenska kosmologen Max Tegmark tipsade om i någon intervju någonstans (åter igen, ett vagt minne och en kort anteckning jag skrivit ner) där olika forskare ombads tipsa om sin favoritbok i science fiction.

Permutation City inleds med Maria Deluca som är en frilansande programmerare med sinande jobbtillfällen. På sin fritid sitter hon och leker med en fiktiv simuleringsmjukvara kallad Autoverse som är en förenklig av verklighetens kemi och fysiska lagar men fortfarande avancerad nog att kunna simulera bland annat bakteriellt liv.
I världen i boken köper man datorkraft på en öppen marknad för alla möjliga datorprocesser. Allt från myndigheters experiment för att förutse kraftiga stormar till privatpersoners programmeringsprojekt. Där sitter Maria och ägnar fritid och sina ynka besparingar på att köpa datorkraft för att försöka designa en fiktiv bakterie som på egen hand kan sätta igång en evolutionsprocess och överleva och utvecklas i Autoverse utan Marias hjälp. Allt för att imponera på en ytterst liten krets Autoverse-nördar.

Paul Durham är en forskare som utsätter sig själv för "skanning" för att skapa Kopior av sig själv i en datorsimulering (inte Autoverse) som han sedan vill utföra experiment på eller rättare sagt tillsammans med. Då Kopiorna blir mer eller mindre en mjukvaruklon av Originalet så är alltså Kopian intelligent och självmedveten. Dock vill ingen av hans Kopior sammarbeta. Alla har stängt ner sig själva inom bara ett par minuter för att de inte kunnat hantera vetskapen att de är datorkloner av ett original.

Inom inte allt för lång tid förs dessa två personer samman. Durham ger Maria ett jobb. Han vill att Maria ska designa grundförutsättnignarna för en hel planet med tillhörande liv i Autoverse. Detta är tillsynes omöjligt för det skulle kräva datorkapacitet långt över det som för tillfället finns tillgängligt över hela Jorden. Men allt Durham kräver är en grund och förutsättningar, så Maria går motvilligt med på det eftersom hon behöver pengarna till en skanning av sin döende mor.  

Boken börjar ganska direkt med en, för science fiction, ganska klassisk fråga; vad är en människa och kanske också vad är Jaget.

I Permutation City handlar det till en början om artificiell intelligens skapad utifrån "skannade" människor. Det är kopior av människor som låtit skanna sin kropp och hjärna för att återskapas i en datorvärld. Ett inte ovanligt tema i science fiction kanske. Det påminner t ex om böckerna Otherland av Tad Williams. Skillnaden här är att det känns så nära och så verkligt eftersom det beskrivs så mycket mer detaljerat. Det är inte vilda fantasyvärldar och spel som i Otherland utan kliniska tester för att undersöka en Kopias funktion och psyke. Här ställs filosofiska frågor på långa rader och till en början känns boken mer som ett tankeexperiment än en roman. Som om författaren bara har valt att skriva en bok stället för en spekulativ uppsats med flummiga idéer.

Läsaren får följa både kött-och-blod-människor i verkligheten och Kopior som lever sina liv i konstruerade, virituella världar i en dator (eller rättare sagt, i flera datorer). 

Det som inte brukar tas upp i andra böcker med liknande teman är just att datorer som vi känner dem idag är digitala. De är antingen av eller på. Allting styrs av en kod med ettor och nollor. Av eller på. Så vad händer med ett medvetande som körs på ett sådant medie istället för en analog, organisk hjärna? Vad innebär det för ett medvetande att en dator inte kan rendera verkligheten i ett obrutet sammanhängande kontinuum utan alltid är uppdelat i små paket och matematiska uträkningar. Kopiorna lever alltså ungefär som bilder i en filmrulle som bara ser ut att röra sig när man spelar upp den tillräckligt snabbt så att man inte ser varje individuella bildbyte. På samma sätt fungerar ju en vanlig datorskärm. Den uppdaterar sig i en viss frekvens, men det ser inte vi eftersom det går så pass fort.
Rent teoretiskt tappar Kopiorna också medvetandet mellan varje "bildbyte" men det märker de ju inte då det inte gör någon skillnad för deras perception. Inget illamående eller liknande. Allting i världen uppdateras ju samtidigt. Det finns inget att jämföra med. 

I Permutation City sker de avancerade uträkningarna för att ge upphov till medvetanden på superdatorer, men fortfarande begränsade superdatorer som inte kan arbeta med sådana avancerade uträkningar i "realtid" utan går lite långsammare. Det betyder förstås att alla Kopior körs "långsammare" än realtid (som ett hackande datorspel). Detta är alltså inget som de själva upplever heller eftersom de inte har något att jämföra med.
Det är lite som när tiden går långsammare nära en stark gravitationskälla. Det skulle vi inte märka  eftersom både våra kroppar och våra tankar skulle gå lika långsamt och vi skulle inte kunna se någon som står på tillräckligt långt avstånd för att inte befinna sig under samma effekt. Det upplever vi ju egentligen varje dag fast på mycket liten skala. Tiden går fortare uppe i rymden än här nere på Jorden!

Vad händer om en Kopia stängs av under en lång period för att sedan sättas igång igen? Absolut ingenting. Och Kopian skulle inte ens känna skillnanden av att tio år passerat mellan en "uppdatering" och nästa. Börjar det kännas svindlande än?

Och där tar i alla fall min fantasi fart. Tänk om hela mänskligheten levde som datoriserade varelser på det här sättet? Vi skulle kunna justera vårt tidsperspektiv. Tänk om vi ställde in att varje uträckning, varje uppdatering var just tio år eller längre? Hundra år? Tusen? Tusen år mellan varje bråkdel av vår dag. Säg att vi sen skulle ha möjligheten att observera den yttre världen genom kameror eller andra instrument likt våra teleskop idag. Vi skulle kunna se Universum passera i hastigheter som är går att uppfatta. Vi skulle kunna se planeterna snurra snabbt runt i sina banor! Vi skulle kunna se solen svälla och dö! Nåja. Så länge datorn som kör våra medvetanden fungerar det vill säga. Men det är just det som är grejen i boken. Kanske finns ett sätt att köra Kopiorna för alltid... kanske kan man leva för evigt...
Ah tänk!

Fler frågor och dilemman väcks i boken. En person som låtit sig skannas och lever som Kopia i en virituell värld har full kontroll över sin miljö och sig själv. De har t ex förmåga att förändra sitt eget psyke. Vad händer med en människa när den kan radera och omforma minnen hur som helst? Hur mycket betyder enskilda minnen för ens person? Vad kan man ta bort och inte? När upphör man att vara själv själv? När blir man en annan person? Är det moraliskt försvarbart? Ska man bry sig alls? Var skulle du själv som läsare dra gränsen? Ska man ta bort t ex ett oerhört smärtsamt minne om man har möjligheten? Ska man göra sig själv lycklig med ett knäpp med fingrarna om det är möjligt?
Och då har vi inte ens börjat hantera frågan om evigt liv. Vill man leva för evigt? Vad gör man av all tid, etc?  

Frågorna som väcks är väldigt spännande att fundera på. Bara frågan om man själv skulle vilja skanna sig själv. Vad är skillnad på original och kopia? Är det samma person eller är båda unika individer? Har en Kopia mänskliga rättigheter? Varför, varför inte? Osv osv...
Berättelsen i sig har jag ändå svårt att skilja från frågorna. Jag känner inte överdrivet mycket med karaktärerna egentligen förutom några isolerade händelser.
Det finns ett avsnitt i boken där vi får uppelva ett obehagligt minne och det är verkligen extremt obehagligt. Jag uppskattar det. Jag uppskattar att kunna dras in i historien så pass mycket att texten kan ge en så pass tydlig emotionell effekt att jag nästan vill titta bort från boksidan. Men det är just den enstaka händelsen.
Det finns en del komplexa karaktärer med märkliga men ändå trovärdiga öden. Men det är ingen karaktär som jag verkligen kan relatera till och vars öde jag lider mest med. Jag känner mig mest som en utomstående observatör. Det är iof inget unikt för den här boken. Så känner jag ofta.

Hur som helst, ska jag sammanfatta på något sätt så vill jag säga att ja, det är en intressant bok. En del tekno-flum en del faktisk vetenskap och massor av existentiell ångest. Absolut värd.

Fun fact: omslaget på utgåvan jag läste och som syns på bilden högst upp är designad av författaren själv.

The Magicians

The Magicians-trilogin av Lev Grossman

Jag skriver om det här inlägget som först endast handlade om första boken i serien, till att handla om hela serien efter att jag plöjt igenom alla tre. Läs endast fram till min rubrik för The Magician King om du inte vill ha något spoilat. Om du redan läst böckerna och vill veta vad jag tänker så läs vidare efter det vettja. Dock kommer jag inte beskriva saker i särskilt tydliga ord ändå (av gammal vana).

Första gången jag hörde talas om The Magicians tror jag var i DN för ett par år sedan och jag har sedan dess haft den i bakhuvudet. I vild brist på böcker att läsa så kom jag att tänka på den.
Det är oftast då jag har potential att bli som mest positivt överraskad när allt jag har är ett halvt bortglömt boktips från några år sedan. Då finns inga förutfattade meningar och knappt ens en aning om bokens huvudberättelse.

Ganska snabbt känns verkligen The Magicians som en blandning av Narnia och Harry Potter fast för "vuxna". Det dyker faktiskt upp en och annan Harry Potter-referens till och med. 

Quentin bor i New York och är en djupt olycklig tonåring. Han är en klassisk introvert tönt som går hukad som om han förväntar sig ett slag vilken sekund som helst. Dessutom är han olyckligt kär i sin coola kompis flickvän Julia. Under sin uppväxt har böckerna om fantasivärlden Fillory stått honom nära. Böckerna är kanske åt det barnsligare hållet men Quentin fortsätter att läsa om böckerna om och om igen och han har liksom aldrig slutat drömma om att finna en liknande värld. Fillory-böckerna påminner mycket om Narnia, åtminstone i hur barnen i böckerna finner världen Fillory plus mängden talande, mytologiska väsen osv.
Ganska mycket text ägnas åt att beskriva händelser i Fillory-böckerna. Det är boken i boken på sätt och vis.

Jag avslöjar inte för mycket om jag säger att Quentin snart finner sin egen magiska värld. Som av en slump snubblar han in i en magiskt dold plats där skolan Brakebills befinner sig. Brakebills är en skola för just magi och strax efter att han tagit sig dit lyckas på något sätt klara det till synes slumpmässiga och helt oförklarliga intagningsprovet. Han får ett erbjudande om att börja lära sig magi på skolan vilket han knappast tackar nej till. Till en början kan han knappt tro att det är sant heller. Under lång tid tror han bokstavligen att han när som helst kommer vakna upp i verkligheten eller åtminstone få veta att alltihop egentligen är ett skämt. Men tiden går och Quentin lär sig mer och mer riktig magi.

Det är relativt lite beskriven magi i boken trots att den verkar handla om precis det. Åtminstone om man nu ska jämföra lite med Harry Potter. Istället fokuserar boken mycket mer på karaktärerna och deras relationer och motgångar. Gemensamt för de flesta på Brakebills är att de är eller har varit djupt olyckliga i sina normala liv. Till och med lärarna påpekar att det är deras olycka som förenar dem och som gör de framgångsrika magiker, inklusive lärarna själva.

Quentins stora problem tycks vara att han har svårt att nöja sig. Gräset är alltid grönare osv. Han kan aldrig vara nöjd och glad över det han har. Han har upptäckt att magi är på riktigt och han har flytt den gråa, miserabla verklighet han avskydde så mycket. Allt är enligt hans vildaste fantasier. Han har dessutom fått nya vänner och hittat en ny gemenskap och självförtroende som han aldrig tidigare haft men ändå är han inte lycklig. Lyckan måste finnas någon annanstans hela tiden.
Kanske är det ett litet övertydligt budskap i boken men jag vet inte om man faktiskt någonsin kommer fram till den väntade moraliska punchlinen om att lyckan finns där vi står osv.

De andra karaktärerna känns för det mesta lika djupa och intressanta som huvudpersonen själv och alla har sina egna problem som river och driver dem.
Alice är introvert och extremt blyg men samtidigt briljant. Josh har ångest över att den magi som de andra verkar behärska så enkelt inte kommer sig lika naturligt för honom. Janet är utåtagerande och promiskuös. Eliot är en groende alkoholist med flamboyant personlighet och smak.

Det som händer efter Brakebills är egentligen det som är mest intressant. Istället för att bege sig ut på något slags magiskt äventyr med sina nya kunskaper lämnar de nyexaminerade eleverna Brakebills förvirrade och utan mål. De har alla möjligheter i världen att leva som de vill eller göra vad de vill vilket just är problemet. När Quentin och hans vänner lämnar Brakebills blir de handlingsförlamade av alla möjligheter. Ingenting känns heller utmanande eller intressant. Även de mest bisarra och storslagna idéerna känns meningslösa. Pengar får de från olika fonder som skolan och tidigare magiker har investerat i vilket de nyexaminerade elever får ta del av.
Som bortskämda rikemansbarn vänder de sig istället åt alkohol, droger och sex för att fördriva tiden och bedöva sin exisentiella ångest. Känslan "var det allt?" tycks man inte komma ifrån, varesig man är magiker eller inte.
Självklart tar inte berättelsen slut där, men mer kanske jag inte ska avslöja.

The Magicians är ganska mörk. Magin i sig är mörk och farlig och hanterar man den fel så riskerar man det allra värsta. Den vanliga världen är grå och tråkig. Föräldrar (oavsett vems) är antingen mentalt frånvarande eller djupt excentriska. Riktigt obehagliga monster dyker dessutom upp och Quentin hamnar i väldigt ångestfulla situationer och tvingas leva med samvetskval över konsekvenser han själv anser sig ha orsakat (och i vissa fall också faktiskt har orsakat). Quentin är ingen hjälte och är högst mänsklig och sårbar, trots sin magi. Han är inte allt i genom älskvärd heller. Han känns helt enkelt ganska trovärdig som människa.

The Magicians är första boken av tre, upptäckte jag glatt och i samma sekund som jag läste ut första, påbörjade jag nästa.

The Magician King

Bok nummer två i serien är i stora drag Julias berättelse. Julia är alltså den tjej som Quentin var så kär i under sina omagiska tonår i New York. Julia fick också ett försök på Brakebills intagningsprov som Quentin flög så obehindrat igenom. Julia däremot misslyckades och skulle egentligen fått fortsätta sitt vanliga liv utan att minnas något. Men Julia minns. Och det minnet äter upp henne innifrån. Skymten av en magisk värld som stängt sin dörr i ansiktet på henne tar över alla hennes tankar. Hon tappar all annan studiemotivation och livslust. Hon börjar jaga efter minsta lilla smula bekräftelse på att hon inte är galen och att Brakebills är på riktigt.

Det är spännande hela vägen i alla delar av berättelsen och det är den typ av berättelse och karaktärer som engagerar åtminstone mig. Julias berättelse är nog den som känns mest intressant även om Quentins liv kanske den som har flest kapitel ägnat åt sig. Vi får veta mer om den magiska underjordiska verksamhet som faktiskt existerar på Jorden utanför skolan Brakebills där ungdomar försöker lära sig magi på egen hand och den subkultur som växer upp kring detta.

The Magician's Land
Det finns särskilt två avsnitt som verkligen satte sig hos mig i sista boken. Den första gav mig nära nog skräckkänslor. Kanske bidrog det faktum att jag låg och läste i ett kolsvart rum med endast läsplattans skärm som ljus, men innehållet i sig var surrealistiskt obehagligt. En långsamt påträngande jakt där monstret är en obehagligt tyst varelse som jagar Quentin i en drömsk spökmiljö. Monstret är dessutom någon som Quenting en gång älskade och som älskade Quentin tillbaka.

Det andra avsnittet som verkligen satte sig och slog hårt var när en person som står Quentin väldigt nära (jag låter det vara osagt vem) verkligen öser ur sig hat och förakt för Quentin. Det är så ohämmat och kallt och till synes utan faktiska känslor att det känns som att det är till läsaren som det riktas. Det enda jag kan komma på att säga till Quentins försvar är att det är så det är att vara människa och det är inte alltid så lätt! Hur som helst så gör det ont och det är som att jag bara vill därifrån, vill bara springa ut ur rummet och lägga händelsen bakom mig och försöka gå vidare utan den personen i mitt liv. För det är ingen idé att säga emot eller bli arg eller försöka gå till motattack för allting som sägs är sant i någon mening och det sätter fingrar i alla möjliga sår.


I många fall brukar de magiska, mystiska världarna i sådana här böcker kännas mindre intressanta och lockande i slutet av en serie böcker då så mycket av världen förklarats och utforskats att den tappar mycket av sin magi. I viss mån stämmer det även för dessa böcker, men inte helt. Det finns ändå mysterier kvar som inte getts hundra procent förklaring och det är bara av godo.

Rent allmänt känns böckerna ganska fria från stereotyper och klyshor. Åtminstone utöver de klyshor som medvetet används förstås. Det görs t ex ingen stor grej av att Eliot är homosexuell. Det är inget som driver storyn eller påverkar hans val, mål och agerande helt enkelt. Det är bara en detalj hos hans karaktär det är inte hans definierande karaktärsdrag. Sånt gillar jag.

Julia är på ett sätt den karaktär som gör den längsta och mest dramatiska resan. Quentin växer upp och lär sig leva med sig själv och sin existentiella ångest. Men Julia växer upp och förbi allt och blir något mer.
Sen har vi Alice och Plum och Poppy och Janet som alla gör sin egen resa. Även Janet som i de första två böckerna är ganska anonym får en extra genomgång i sista boken.

Jag älskar dessa böcker, de är allihopa väldigt spännande, intressanta och medryckande på alla sätt och vis!