Kraken

Kraken är det legendariska monstret från nordiska folksagor som ofta förknippas med en jättebläckfisk. Det är också precis den bild som Miéville använder sig av i boken. Närmare bestämt arten Architeuthis . Det är de jättebläckfiskar som aldrig setts eller fångats levande. Alfred Tennyson, en 1800-talspoet, citeras i bokens första sidor med hans verk The Kraken som omedelbart fick mig att tänka på H.P Lovecrafts Cthulhu om hur ett havsmonster ligger drömlöst sovandes på mytiska djup och väntar på rätt tillfälle att stiga upp till ytan. Inte svårt att tänka sig att Lovecraft låtit sig inspirerats av just den dikten. Nåja, detta är inte ett inlägg om Lovecraft.

Billy Harrow, huvudkaraktären, arbetar som konservator på Darwin Centre på British Museum i London och upptäcker en dag att museets största dragplåster, en jättebläckfisk konserverad i en enorm glasbehållare, är obegripligt försvunnen och till synes stulen på ett eller annat vis.
Billy, som först upptäckt försvinnandet, sveps iväg av Krakenisterna. En sekt som dyrkar Kraken som sin Gud. Den stulna bläckfisken är inte Kraken själv, men ses som kommen av Kraken. Billy får någon slags ställning som profet bland Krakenisterna då han lett arbetet med att konservera bläckfisken den först kom till museet och någon generell, mystisk koppling till den som han själv inte riktigt förstår. Han dras snart in i en sörja av andra sekter och magiska maffiabossar som alla försöker hitta vem som stulit bläckfisken och för att själva lägga beslag på den samtidigt som alla misstänker varandra. Någonstans vartefter så vävs det in ett domedagsscenarie i det hela också.

London är en stad som ofta dyker upp i liknande litteratur som en magisk och mytisk stad där saker och ting inte är vad de alltid ser ut att vara. Neil Gaiman gör det i bland annat Neverwhere. J.K Rowlings gör det förstås i Harry Potter-böckerna. Så även i Kraken. Det är mer än staden London i Kraken som påminner om Neil Gaimans böcker faktiskt. Karaktärerna Goss och Subby påminner starkt om Mr Vandemar och Mr Croup i boken Neverwhere. Åtminstone är det det första jag tänker på när de introduceras. Goss och Subby är alltså alltigenom onda, övernaturligt psykotiska och oerhört farliga på alla möjliga sätt. De är även lika Gaimans karaktärer i att de inte har någon egen agenda utan arbetar helst åt någon annan. Något som Miéville lyckas väldigt bra med är att skapa en fruktan för Goss och Subby. Deras framträdanden är förhållandevis få men snabbt riktigt skräckinjagande.

Hela bokens tema gud och sekter påminner också starkt om Neil Gaiman, vilket är bland Gaimans favoritteman. Det är gudar som uppkommit bland de som dyrkar något. Varelser som växt fram ur det mekaniska, ur staden självt, ur allt som är modernt. Även magin, karaktärerna och sättet som hela världen hänger ihop i Kraken påminner om Neil Gaimans böcker som t ex American Gods och Neverwhere. Miéville låter gudar, magiska djur, änglar (inte riktigt den Kristna-varianten) och extradimensionella väsen samsas i samma värld.

I Miévilles bok Perdido Street Station beskrivs en stad väldigt ofta som ett levande väsen. I den boken är det mest metaforiskt och speglas i hans ordval och liknelser. I Kraken är detta betydligt mer konkret. London beskrivs ofta som någon form av levande väsen. I en scen låter han en så kallad Londonmancer (som spår staden likt en handflata) skära upp ett sår i en av Londons gator. Därefter läser han framtiden ur de blodiga inälvor som (bokstavligen) väller fram innan de sakteligen smälter ut och åter stelar till död cement. Miévilles London har även ett slags immunförsvar, bokstavligt talat...

Jag har ibland svårt att förstå vad det är för känsla det är författaren är ute efter att skapa med boken. Den är å ena sidan ganska bisarr, surrealistisk och mörk historia med små korta inslag av äckelobehagligt våld. Å andra sidan innehåller den magiska djur (familiars) som strejkar (katter och hundar och alla möjliga djur patrullerar i cirklar på gatorna till vanligt folks stora förundran och förtjusning) för att de är trötta på sina slavliknande villkor. Det blir helt enkelt komiskt och nästan lite Harry Potterianskt, fast jag helst inte vill att det ska vara det. En av huvudpersonerna anlitar vid ett tillfälle en ekorre att spana åt honom. Det känns lite Harry Potter helt enkelt. Bara ett par sidor tidigare får man läsa om tomt stirrande skal till människor, nakna i koppel med rattar och knappar inkörda i bröstet talandes med någon annans knastrande radioröst. Som en mänsklig kommunikationsradio.
Men kanske är det just det som är tjusningen med Míevilles böcker. De är bisarra på alla möjliga sätt. Det oskuldsfulla, lite löjliga blandas med det råa, bisarra nästan äckliga. Inget blir ju så skrämmande som kontrasten mellan det oskyldiga blandas med det råa.

Boken är skriven med ett språk jag inte är helt van vid och det tog mig ett tag att hänga med i det. Míeville använder ofta, för mig ovanliga ord, avklippta meningar och utbrett talspråk. Ibland låter han meningar flyta fritt och osammanhängande som tankar. Det känns som att jag missar vissa detaljer ibland som annars skulle förhöja känslan. Detta är mycket olikt t ex Perdido Street Station som jag inte alls upplevde på det sättet.

Jag gillar boken, men jag älskar den inte. Den är upplagd lite som en detektivhistoria där huvudpersonerna letar ledtrådar och förhör misstänkta samtidigt som de själva jagas av halva Londons undre, magiska värld samt den occulta grenen av Londons polis. Det blir aldrig tråkigt, men det blir heller aldrig riktigt superengagerande heller. En mer konkret sak jag inte gillar är att han då och då använder sig av populärkulturella referenser. Sådant tycker jag genast ger boken ett bäst före-datum. Den funkar att läsa idag, för jag vet vad han pratar om. Men betyder det något om 10 år? Jag gillar böcker som alla fall har ambitionen att vara tidslösa.

Boken slutar förutsägbart oförutsägbart. Spänningen infinner sig aldrig riktigt i fullo och jag sörjer inte att det är över.

Galactic North

Nu råkar denna blog innehålla väldigt mycket böcker skrivna av Reynolds, men det kan inte hjälpas just nu.
Galactic North är Reynolds första, publicerade novellsamling. Den innehåller enbart noveller tillhörande Revelation Space-världen.
Kanske har jag blivit avtrubbad av Reynolds sätt att skriva och hans berättelser men jag blir inte alls lika exalterad av denna bok som av novellsamlingen Zima Blue (som liksom denna släpptes år 2006). Jag börjar också irritera mig ibland på hans karaktärer, vad han låter dem säga, vad han låter dem tänka. Boken Terminal World av Reynolds var nog allra värst i den bemärkelsen. I den tycks alla karaktärer vara så överhurtiga i sin "kom igen, det här klarar vi!"-attityd. Vid minsta konflikt, känns alla karaktärer hyperdiplomatiska och alltigenom rationella och eftertänksamma. De hatiska, fördömmande karaktärerna medger snabbt att de nog ändå tänkt fel och inser att "you're all right after all". Men detta inlägg handlar trots allt inte om Terminal World. I tidigare inlägg om Reynolds böcker har jag skrivit att Reynolds inte ger något gratis åt läsare. Jag vet inte riktigt om jag förstod själv vad jag menade med det, för det är snarare att han ibland är övertydlig. Inte så ofta med begrepp och termer han använder (det var kanske det jag syftade på), men med vad karaktärerna säger och vad som händer i handlingen. Ofta upprepar karaktärerna vad som hänt flera gånger. Eller, väldigt tydligt, i dialog binder ihop trådar som känns enbart i förmån för läsaren trots att läsaren ändå sedan länge förstått vad som försigår. I novellen Glacial (en klassisk detektivhistoria, i science fiction-format) blir det nästan komiskt/pinsamt hur huvudkaraktären återberättar skurkens motiv i slutet. So you got it all figured out, do you!? Samtidigt överraskar ändå Reynolds fortfarande med sina idéer och fantasi på det sätt som ifrågasätter det mänskliga, vardagliga perspektivet. Det som jag gillar så mycket. Glacial innehåller förövrigt just en sådan spännande sak. Just när jag trodde att han inte kunde överraska mig mer.

Är man inte alls insatt i Revelation Space-serien så blir nog denna samling antingen mer spännande eller kanske rent av mindre spännande. Jag som läst en del (men inte allt) i just den serien känner ofta igen mig. Jag känner igen platser och karaktärer som nämns. Jag vet vad en Hamadryad är för slags djur redan innan den beskrivits i novellen Grafenwalder's Beastiary. Det är en konsekvent värld han byggt upp och den blir mer och mer detaljerad ju mer man läser. Mer av mänsklighetens historia sedan vi lämnat Jorden avslöjas, om än endast mellan raderna. Men det gör det också mindre och mindre intressant. Det blir liksom mindre och mindre nytt att upptäcka. Mindre och mindre saker som känns mystiska och outforskade.

Galactic North är upplagd kronologiskt i Revelation Space-världen. Den börjar nästan i början av vår tids historia med The Great Wall of Mars som utspelar sig några hundra år fram i tiden från vår egen verklighet. En liten grupp Conjoiners har isolerats på Mars och hotas av ett krig de aldrig någonsin skulle komma levande ur. Diplomaten Clavain skickas in för att förhandla med deras ledare Sandra Voi. Den följs direkt upp av Glacial med samma karaktärer. I dessa och fler följande noveller får man veta mer om fraktionerna Demarchists och Conjoiners som i romanerna oftast bara nämns vid namn med mycket lite information, likt bortglömda reliker eller myter.
Detta låter mer spännande än det känns för mig personligen. Jag kanske helt enkelt tröttnat på Relvation Space. Zima Blue innehöll ingen novell som ägde rum i Revelation Space och den gillade jag betydligt mer. Även Terminal World (som jag inte skrivit om på bloggen än) var också oerhört intressant (förutom karaktärerna då, som sagt) och också den var en fristående roman. Kanske har Reynolds helt enkelt hållt på för länge med Revelation Space att det kännas lite mossigt.
Det är just de magiska avslöjandena och de spännande koncepten som ändå upprätthåller novellernas läsvärde. Reynolds fortsätter alltså att underhålla mig med koncept och idéer som fortfarande tycks mer eller mindre outforskade i media så som böcker, film och datorspel.

Näst sista novellen Nightingalegör mig dock riktigt engagerad och indragen i spänningen. Ett team av avskrivna specialister från ett nyligen utkämpat krig anlitas för att ta till fånga en krigsbrottsling ombord ett rymdskepp som alla i teamet trott varit sedan länge var förstört. Det är lite klassisk rymdskräck över stämningen och jag påminns om Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama. Åtminstone i själva utforskandet av ett övergivet rymdskepp.

Novellen som ger namn åt hela samlingen sträcker sig över flera tusen år. När jag börjar läsa denna så har jag nästan tröttnat och vill helst påbörja en annan bok. Så jag hastar igenom den utan att riktigt låta mig dras in ordentligt. Jag tappar fokus på detaljerna. Men det är just det att den sträcker sig över så lång tid som åter igen fascinerar mig. I en scen sitter de två protagonisterna vid ett bord mitt emot varandra på ett rymdskepp. Deras huvuden är fullpackade av nanomaskiner som reglerar deras övermänskliga, kroppsliga funktioner. De bestämmer sig för att de inte kan fatta ett beslut innan en längre tid har passerat så de låter maskinerna i sig stänga ner deras kroppar och stänga av all cellaktivitet så att de kan låta flera hundra år passera utan att deras kroppar känner av det. Så sitter de "sovandes" mitt emot varandra och när tiden är rätt väcks de åter till liv som om de bara nickat till några sekunder. Förlåt, men jag älskar sådant. Men utöver det så känns berättelsen lite fattig och onyanserad med sitt apokalyptiska tema.

Det är en godkänd samling noveller men den är nog inget jag kommer läsa om inom någon snar framtid.

Deathbird Stories

Ett kort inlägg om novellsamlingen av Harlan Ellison. Detta är den första och enda bok jag läst av författaren och jag vet ingenting om honom annat än att jag ibland sett hans namn på andra böckers omslag. Jag läste samlingen för ganska länge sedan nu och därför blir det bara en kort notis. Boken gjorde egentligen inget bestående intryck. Jag kände mig inte särskilt upprymd av att läsa den. Den gav mig personligen inte så mycket, trots att jag älskar temat gud och gudar och gudaväsen av diverse slag. Jag tänker att den, likt boken Light i tidigare inlägg, kan vara en bok för mig att läsa om och se om jag kanske får ut mer av den nu.

Deathbird Stories är en samling berättelser om olika typer av gudar. Från väldigt konkreta gudar med tydlig "funktion" som t ex smärtguden och maskinguden, till mer obskyra, svårgreppade gudar. Det är inte alltid någon gud framstår alls, annat än att någonting extraordinärt sker. Ibland följer berättelserna vanliga människor och ibland gudarna själva.

Här är ett utdrag ur novellen Ernest and the Machine God och det är nog också det utdraget som gjorde störst intryck.

No god is sane. How could it be? To be a Man is so much less taxing, and most men are mad. Consider the God. How much more deranged the Gods must be, merely to exist. There can be no doubt: consider the Universe and the patterns without reason upon which it is run. God is mad. The God of Music is mad. The timegod is punctual but he is mad. And the Machine God is mad. He has made the bomb and the pill and the missile and the acid and the electric chair and the laser and the embalming fluid and the thalidomide baby in his own image. For the lunatic the Gods are the best, the most highly treasured, the most zealously guarded. God is brutal, God is mad, God is vengeful. But all Gods revere innocence. The lamb, the child, the song. To steal these is to steal from the mad Gods...

Såhär kommenterade jag utdraget efter att jag nyligen läst boken.
Detta var egentligen första avsnittet i boken som gjorde hela boken värd att läsa. På något sätt vill jag fortsätta skriva vidare på hans stycke men allt finns redan där. Finns inget mer att tillägga. Det är som att författaren verkligen ville skriva det där och struntade i vilken novell han satte in det i för någonstans skulle det in. Detta råkar vara den fjärde sista novellen i boken men stycket hade lätt kunnat avsluta och sammanfatta hela boken.

Light

Light av M. John Harrison har jag läst en gång tidigare, omkring år 2007. Den gången var jag inte alls lika invigd i science fiction och jag var oerhört förvirrad raka vägen igenom denna bok. När sista sidan vänts var det som att jag aldrig hade läst boken överhuvudtaget. Den var bara så himla konstig och obegriplig.
Nu är jag mer van vid genren och, ja, konstigheter i allmänhet och plötsligt ser jag storheten med den!

Light följer flera huvudpersoner samtidigt och i huvudsak två olika tidslinjer. Den ena tar plats i vår nutid, år 2000. Den andra tidslinjen äger rum omkring år 2400. År 2000 lever forskaren massmördaren Michael Kearney och år 2400 följer vi Seria Mau Genlicher och parallellt med henne; Ed Chianese (ja, stavningen är korrekt).

Det är svårt att avgöra hur eller i vilken grad t ex Kearney är psykiskt störd eller om vad han upplever faktiskt är sant. Helt klart är han inte världens mest stabila, välanpassade och lyckliga individ. Han tycks aldrig riktigt se världen framför sina ögon utan alltid vara försjunken i sina egna tankar och sin egen skräck. Av den anledningen framstår han också som känslokall. Inte nödvändigtvis i hur han agerar utan bara av att han inte fullt ut lever i nuet. Hans trasiga ex-fru Anna försöker både hitta ett nytt liv och samtidigt klamra sig fast vid Kearney. Hon tigger ofta sex av honom och han ger henne orgasm efter orgasm utan att själv visa det minsta intresse. Anna lider av anorexi och av extremt dåligt självförtroende och självbild. Vid ett läge finner Kearney henne på en hotellsäng gråtandes. Hon frågar om hon är för tjock ("I'm too fat, aren't I?") och efter en stunds tystnad säger Kearney med frånvarande röst "cheer up". I ett desperat försök att få Kearney att stanna hos sig, hävdar Anna att han minsann behöver henne och att hon är hans enda hopp. Man undrar lite själv utifrån vad som hänt, hur det egentligen ligger till. Vem som egentligen behöver vem och vem som egentligen klamrar sig fast vid vem. Både Annas egna problem och Kearneys känslokyla bidrar till en väldigt obehaglig och surrealistisk atmosfär.

Kearney bär alltid med sig ett par tärningar med obegripliga symboler som han säger sig ha stulit från någon eller något han kallar "The Shrander". Tärningarna kastar han likt någon skulle lägga tarotkort, för att spå i framtiden och för att få vägledning. Ibland kastar han dem lugnt och sansat före ett tydligt val, ibland kastar han dem med skakande händer i frenetisk panik över känslan av att ständigt och obegripligt jagas av The Shrander. Han medger öppet att hans system för att tolka symbolerna är totalt godtyckligt. The Shrander är någon form av entitet man inte riktigt får något grepp om. Kearney försöker beskriva den för Anna en gång och säger att den ser ut som en hästskalle med köttflikar som hänger ned på sidorna. Men då Kearney möter den upplever han den oftast som en skugga i ögonvrån eller ett mönster i vågsvallet på en strand.

Kearney arbetar på ett forskningsprojekt tillsammans med Brian Tate för att försöka utveckla kvantdatorn eller kvanttekniken rent generellt. Det krävs kanske inte någon direkt kunskap i ämnet men man får nog mer ut av romanen om man är en gnutta insatt i vad t ex Heisenbergs osäkerhetsprincip innebär och andra partikelfysiska termer då sådant refereras till flitigt i boken och, skulle jag vilja påstå, ligger som grund och gemensamt tema över hela berättelsen.

Seria Mau lever i sitt rymdskepp år 2400. En gång i tiden lät hon sig smälta samman med ett så kallat K-ship i tidig ålder och det som finns kvar av hennes kropp ligger i en tank i skeppet. Hon flyger omkring som pirat och legosoldat samtidigt som hon jagas den organisation som satte henne i skeppet till att börja med.
Å ena sidan ser hon sig själv som långt överlägsen mänsklighet och den mänskliga kroppen som hon lämnat bakom sig å andra sidan önskar hon att hon kunde få tillbaka vad hon lämnat bakom sig. Hon drömmer ofta om sin barndom och ser både äcklat och med åtrå på människorna som inte tycks göra annat än att äta, skita och knulla. Just drömmar är något som också är ganska genomgående i hela romanen. Man får veta mycket om karaktärerna genom deras drömmar.

Ed Chianese lever större delen av sitt liv i en virituell värld. Han väcks ur sitt liv med Rita Robinson i ett 40-talets Amerika av två systrar som hävdar att han är skyldig dem pengar. Ed är en rastlös och smått förvirrad person som jag själv tycker är den minst intressanta av de tre huvudkaraktärerna.

Dessa olika tider, platser och personer hör förstås samman på ett eller annat vis. Det finns många ledtrådar igenom berättelserna. Somliga tydligare än andra. En av de mer grunda och enkla kopplingarna är t ex att år 2400 använder man sig av "Tate-Kearney transformation" när man reser i rymden med somliga rymdskepp. Men det beskrivs aldrig vad detta innebär. På en planet, i en sunkig utställning i anknytning till en cirkus visas "Tate and Kearney in front of monitor, 1999". Två katter, en svart och en vit, syns också till i flera olika sammanhang igenom hela berättelsen. Dessa kopplingar och andra får en väldigt spännande känsla av tidsförhållandet mellan år 2000 och 2400. Nutiden, i år 2000 känns både som antik, bortglömd historia och direkt närvarande på samma gång. Ett annat, smått relaterat grepp som används ibland igenom boken är upprepningar. Upprepningar av händelser och repliker i alla olika parallella berättelser. Det får en väldigt stor känslomässig effekt, åtminstone på mig, när samma ord yttras av en karaktär år 2000 som av en år 2400. Utan att ens minnas att det kom från denna bok så har jag länge haft repliken "Sparks. Sparks in everything" i minnet.

Light är också en blandning av det kalla, omänskliga och det mest basalt, djuriskt mänskliga. Ogästvänliga, vidriga miljöer och händelseförlopp som beskrivs genom flera sidor men visar sig sedan räknas i nanosekunder, utdöda rymdvarelser, levande kod, matematik och klonade människor å ena sidan. Sex, manisk onani och fåfänga i de mest bisarra situationer å den andra. Dessutom präglas boken av psykiskt instabila, trasiga och deprimerade karaktärer. Både huvudpersonerna och många av bifigurerna tycks lida av många inre demoner. De flesta karaktärer är rikt detaljerade och utvecklade. Det finns inga ärkefigurer och ingen tydlig moral. Kanske med något undantag...

Jag har lite svårt att bestämma mig för om Light är hård, kall science fiction eller om det finns ett element av fantasy. Ibland tycks helt verklighetsfrånvända händelser äga rum, men samtidigt undrar jag om det bara är sättet det beskrivs på som gör det overkligt och osannolikt utifrån vad man normalt är van vid med fysikens lagar, eller om det helt enkelt är tänkt att vara ren flummig fantasy. Som att man som läsare helt enkelt inte får se hela bilden av vad som egentligen händer och därmed drar slutsatsen att det är overkligt. Ja, overkligt utifrån de givna reglerna i boken förstås. Overkligt på det sätt som magi är overkligt. Självklart påminns jag om Arthur C. Clarkes utsaga: "Tillräckligt avancerad teknik är oskiljbar från magi" och det tål också att tas med i beräkningen.

Det är en oerhört givande roman. Ingenting ges gratis åt läsaren. Svaren finns ibland där i texten om man är uppmärksam, men ingenting målas upp stort och uppenbart. Det kräver mycket av läsaren och det kan nog vara den typen av bok man kan återkomma till och hitta detaljer och samband man missat tidigare. Dessutom känner man sig himla smart när man listar ut något utifrån ledtrådarna i texten!



Fantastiskt intressant, aldrig tråkig, aldrig förutsägbar, fascinerande kryptisk men fortfarande sammanhängande. Svaren finns där i texten, men det gäller att vara uppmärksam. Det kändes ofta som att jag missat något eller inte riktigt förstått allting. I slutet ges ändå svaren på de största frågorna, men långt ifrån alla detaljer i boken får någon explicit förklaring vad det är eller hur det egentligen hänger ihop. Jag gillar't.

Wise Man's Fear (och Name of the Wind)

Wise Man's Fear är uppföljaren till The Name of the Wind och är bok nummer två i vad som ska bli en trilogi. Nu är det kanske dumt att börja skriva om en bok mitt i serien, men jag ska inte avslöja något viktigt och vad som gäller för denna gäller i princip för första boken också. Det blir egentligen lite av ett inlägg om båda böckerna.

Först en del basfakta. Wikipedia kallar genrern för "heroic fantasy" och det låter som en ganska talande etikett som jag tycker passar bra. Det är alla fall helt renodlad fantasy utan några som helst omvägar. Det är väldigt länge sedan jag läste något sådant och jag brukar oftast föredra något i stil med "magisk realism" eller så kallad "low fantasy". Lite i stil med Narnia eller Tad Williams War of the Flowers eller Neil Gaiman's American Gods, där fantasy blandas in i vår egen verklighet.

Jag hade förväntat mig att denna bok skulle vara i ungefär samma storlek som den första. En någorlunda tjock bok men helt överkomlig. När jag fick Wise Man's Fear på posten var det nog nästan den största pocketbok jag någonsin sett. Jag kan knappt hålla den stadig i en hand. Den är enorm och strax under tusen sidor.
När jag började läsa denna bok så var det nog mer än ett år sedan jag läste första boken. Det är ett mindre problem men det kändes lite irriterande i början. Det ges inga direkta återblickar till förra boken vilket nog uppskattas av de som läser böckerna direkt i följd. Efter ett tag har jag dock vant mig och jag tar mitt minne av första boken för vad det är och blir tvungen att låta detaljerna vara. Jag kanske ska påpeka att jag fullkomligen älskade den första boken och det är en av mina absoluta favoriter, i synnerhet i fantasy-genrern.

Båda böckerna utgår ifrån samma grund. Huvudpersonen Kote berättar om sitt liv för sin lärjunge Bast samt en skribent som tecknar ned hans berättelse för eftervärlden. Kote heter egentligen Kvothe och Kote är endast en täckmantel som han använt för att kunna dra sig undan och starta ett stillsamt värdshus i en liten håla mitt i ingenstans. Han har alltså bestämt sig för att ge sin berättelse en gång för alla och reda ut alla legender, myter och lögner som uppstått kring hans liv. Det är berättelsen om Kvothe som tar allra störst plats och det är bara med små avbrott som vi får veta mer om vad som händer i värdshuset som är bokens "nutid" och karaktärerna som Kote berättar sin historia för. Denna berättelse är dock viktig i sig. Bast, Kotes unga hjälreda och lärjunge på värdshuset, beundrar Kote enormt och har länge vetat om vem han egentligen är eller en gång varit. Bast önskar inget hellre än att Kote släpper sitt dåsiga, händelselösa liv och minns vem han egentligen är.

Kvothe är en underbar karaktär att läsa om. Första boken börjar från början i Kvothes liv. Kvothe växer upp ensam efter att hans föräldrar mördats framför hans ögon i tidig ålder. Stora delar av första boken ägnas åt Kvothes ensama liv på Tarbeans gator som hemlös, fattig och hungrig. Till sin hjälp har han sin oerhörda kvickhet och sina utvecklade skådespelartalanger som han lärt sig under sin tidiga barndom som resande teatersällskap.
Kvothe tillhör folket Edema Ruh och det är svårt att inte dra slutsatsen att Rothfuss lånat mycket från fördomar om romer och hur de ofta har behandlats och fortsätter att bli behandlade idag. Edema Ruh är ett vandrande folk som sägs kunna alla berättelser som finns. De är ofta bra på att spela musik och teater men de ses också som tjuvaktiga, oärliga och allmänt smutsiga och oönskade i finare kretsar. Att man är Edema Ruh är något man inte helst berättar för vem som helst i rädsla för fördomar eller något ännu värre. Kvothe är dock stolt över sitt ursprung och försöker ofta att vända bilden människor har av Edema Ruh.

Kvothe är som sagt en underhållande karaktär. Men om man lugnar ner sig en aningen och granskar honom lite extra så känns Kvothe ganska endimensionell. Han gör liksom aldrig fel i läsarens ögon. Så även om han haffas av lag och rätt lite då och då för sina missdåd så är det nästan alltid genom att, så att säga, stjäla från de rika och ge till de fattiga. Han ger sig inte på någon som inte förtjänar det. Aldrig känner man sig som läsare att Kvothe är en särskilt mångfacetterad karaktär. Han gör liksom alltid rätt i någon mening, till och med när han gör något som är mindre rationellt och snuddar på moraliskt vidrigt. Den enda gången min bild av Kvothe förändras eller nyanseras en aningen är i slutet av den andra boken. Detta i samband med den flicka han förälskat sig i (utan sin egen vetskap) genom båda böckerna. När han är med henne så är han en annan person och det är inte förrän i slutet av Wise man's fear som jag får upp ögonen för detta. Det är också slutet av bok nummer två som Kvothe rent generellt börjar visa tecken på förändring (förutom en väldigt stor förändring någonstans i mitten av boken).

På ett sätt innehåller böckerna alla typiska ingredienser för en fantasy-berättelse. Det finns magi, det finns en sorts "ond" och förbjuden magi, det finns mystiska varelser, det finns nya språk, mytiska svärd och visa gubbar. Det blir däremot aldrig, aldrig tråkigt eller ointressant. Jag blir oerhört engagerad i berättelsen och den är väldigt detaljerad. Det finns mycket att sätta sig in i, mycket som ger världen liv.

En annan sak, utöver Edema Ruh, som också känns starkt inspirerat eller lånat från verkligheten är folkslaget Ademre som tycks vara en blandning av asiatiska tanketraditioner som Zen och Tao och de utövar Ketan som oundvikligen jämför sig med qigong. Rothfuss lånar också från antika Rom då Ademre anser att alla som inte tillhör deras folk är per definition barbarer. De är dessutom ytterst restriktiva med sina ord vilket knyter an med ett av bokens teman ord som mer än bara ord.

Magin i Kvothes värld är jag också väldigt förtjust i. Rothfuss ger läsaren en väldigt utarbetad och genomtänkt system för hur magin i denna värld fungerar. Det kallas inte riktigt magi heller. Som vi vet kan inte energi förintas utan endast omvandlas. Detta gäller även i böckerna. En typ av magi kallas "sympathy" (man utvecklar en sympati för materia) och när man lärt sig kontrollera sitt sinne på rätt sätt kan man ta energi från en plats och omvandla den eller förflytta den någon annanstans. T ex kan man dra värme ur sin egen kropp för att tända ett ljus. Det är väldigt fint beskrivet igenom böckerna hur allt detta fungerar (samt de andra magi-typerna). En av mina favoritavsnitt är i första boken när Kvothe får lära sig hur man ska dela upp sina tankar i flera delar och gömma saker från sig själv i sitt eget huvud osv. Allt för att lära sig hantera sitt Jag för att kunna manipulera de olika energiformerna i sin omgivning.
Den finaste magin kallas "naming" och likt mycket annan fantasy och även mycket av verklighetens tanketradition bygger det på att kunskapen om saker och tings "sanna" namn ger dig makt över det. Därav titeln på första boken The Name of the Wind.

Å andra sidan är berättelsen, likt Kvothe, också ganska enkel. Den är väldigt kronologisk utan några längre sidospår eller komplexa samband som förgrenas och knyts ihop. Inga större frågor som länge lämnas obesvarade. Man kanske helt enkelt inte ska läsa böckerna om man söker någon större intellektuell utmaning. Det är istället oerhört engagerande och uppslukande. Det går inte en ointressant sida. Vad gäller språket kan jag inte säga mycket varken för eller emot, men jag gillar sättet som Kvothe ofta beskriver sina känslor i rätt så fina metaforer.

En annan sak jag heller inte är så förtjust i är den övertrevliga, gulligullstämning som ibland kan infinna sig vid berättelsens pauser när vi får följa människorna i värdshuset. Som när Kote och Bast medvetet saboterar sitt eget staket för att en fattig snickare i byn ska få arbete och därmed lön. De vill nämligen bespara honom hans heder för, som de säger, desto fattigare man blir desto mindre vill man be om hjälp. Allt beskrivet med hurtiga blinkningar åt varandra hit och dit. Kote framstår överlag som en ärkeduktig och genomgående äckelhederlig karl. Detsamma gäller som sagt, fast på en mindre hurtig nivå, unga Kvothe som liksom alltid tycks göra rätt och trots hetsigt temprament och missdåd ändå är hederlig och god. Det kanske kommer en poäng med detta i tredje boken. Kanske förvrängs han på ett sätt som får allt i tidigare böcker att framstå som den oskyldiga, barnsliga ungdomen... Som sagt så kändes det lite som att en vändning i Kvothes liv var på väg att komma i slutet av Wise man's fear. Så det återstår att se.
En gnutta av de tendenserna syns visserligen också i Kvothe. Det är lite "don't make me angry, you wouldn't like me when I'm angry!" över det hela. För även om det sällan går vägen för Kvothe så tycks han ibland kännas lite övermäktig med sina övermänskliga mentala krafter, skådespelartalanger och kvicka tunga som tycks rädda honom i de flesta lägen. Samtidigt är det också lite det som är poängen med Kvothes berättelse. Nämligen att han haft en instinktiv känsla för hur han ska bygga upp en mytisk bild av sig själv genom väl valda ord trots att sanningen ofta inte varit lika glänsande.

Det finns som sagt mycket detaljer i böckerna och det vävs in i berättelsen på ett sinnerikt sätt som verkligen ger allting en djup trovärdighet. Kvothes bitterljuva relation till Denna, Ademernas gestikuleringsspråk som ersätter ansiktsuttryck, eller sättet överklassen vid ett visst hov kallar på varandra med ringar av järn, silver eller guld beroende på status i förhållande till den andra. Det är så mycket sådant som inte bara används som lull-lull utan vävs in och får betydande konsekvenser för berättelsen. Det finns också en mängd mytologi, sagor i sagan, sånger och dikter i böckerna. Bland dessa finns t ex den barnsligt överdådiga men omåttligt populära Taborlin the Great (som på många sätt speglar Kvothes egen historia).

I slutändan är det en enkel men oerhört underhållande och engagerande bokserie som, om inte utmanar intellektuellt, göder ens Fantasy-begär. Självklart avslutas Wise man's fear med ett oväntat avslöjande och irriterande cliffhanger. Väntan på sista boken kommer att bli olidlig.

Chasm City

Chasm City är en fristående uppföljare till boken Revelation Space. De kan läsas oberoende av varandra men de tillhör samma universum.

Likt Revelation Space innehåller även Chasm City parallella berättelser. Den ena följer till stor del en man vid namn Tanner Mirabel som var "säkerhetsexpert" åt en ganska brutal man. När boken börjar så har den mannen precis mördats av Reivich som Tanner nu jagar av några slags lojalitetsprinciper som inte riktigt Tanner själv begriper.

Den andra berättelsen utspelar sig långt tillbaka i tiden och beskriver den långa resan från Jorden till denna nya stjärna och den planet där Tanner i nutid befinner sig. Man har skickat iväg fem enorma skepp vars besättningar lever ut flera generationer på resan mot sitt mål. Med på skeppen bär de också en mängd nedfrysta "nybyggare" som ska kolonisera den nya världen när de väl kommit fram.

Boken utspelar sig alltså långt ifrån Jorden och åtminstone en av planeterna som berättelsen utspelar sig på ligger i omloppsbana runt stjärnan 61 Cygni A som mycket riktigt är en stjärna även i verkligheten. Åter igen kan jag berätta att Reynolds är utbildad astronom och har arbetat på ESA, European Space Agency. Så detta ger ju hans böcker ett extra skimmer av trovärdighet.

Chasm City, där större delen av boken utspelar sig, är en enorm stad som befinner sig under en omslutande bubbla som reglerar atmosfären och miljön på insidan. Nere på marken finner man den ruttna, smutsiga slummen. Långt, långt ovanför finns The Canopy där den rika eliten bor och där de flesta är mer eller mindre odödliga genom genterapi. Likt Revelation Space är även denna bok fullproppad av detaljer över hur denna värld fungerar och varför folk gör som de gör och varför det ser ut som det gör.
Här finns också många trovärdiga uppfinningar som t ex rymdhissen. Den saknar däremot både laservapen och minimalistiskt polerade vita ytor. Världen känns ytterst "manuell". I staden Chasm City finns t ex farkoster som tar sig fram bland skyskraporna genom att klänga i linor spända över hustaken och mellan huskropparna.
Det är en ganska vidrig och smutsig värld, varesig man befinner sig på botten eller på toppen. Vi må ha lyckats skicka människor till att kolonisera andra planeter, men sedan var det som om det gick åt helvete. Reynolds bygger upp en riktig cyberpunk-miljö med krig, smutsiga hjärnimplantat och konstruerade virus med syftet att ingjuta gudstro i de människor det infekterar och annat som hör till.
Det är sådär underbart vidrigt så man önskar man kunde se det på riktigt.

Tanners jakt på Reivich ter sig till en början smått endimensionellt men detta är förstås inte hela historien. Läser man på baksidan av boken står det på klassiskt manér, "But the stakes are raised when his search brings him face to face with a centuries-old atrocity that history would rather forget." Vad detta innebär kan man ju spekulera i!

Likt tidigare böcker jag läst av Alastair Reynolds används Chekov's gun flitigt. Det vill säga saker och ting planteras tidigt i boken utan större förklaring och utan att man tänker på det. Sedan långt senare används detta för att på något vis förändra historien på oväntade sätt. När man tror att man vet vad som ska hända sker något totalt oväntat och tidigare oförklarliga pusselbitar faller på plats, samband knyts ihop och helheten blir tillslut svindlande klar.

I det stora hela är det en underbart intressant bok på många sätt. Det kommer dock en punkt i berättelsen då jag nästan rycker till för att den tar ett sådant hopp i trovärdigheten och går in på ren sci-fi-klassiska teman som känns lite väl främmande mot resten av boken. Men i slutändan fungerar det ändå och det hade inte riktigt blivit detsamma utan det. Chasm City håller sig annars mer "jornära" (ho ho, JORDnära) än Revalation Space som på många sätt behandlade mycket mer högflygande och större perspektiv. Den innehåller inte samma fascinerande lek med tidsperspektivet som t ex Revelation Space och som jag är oerhört förtjust i. Chasm City är en detektivhistoria i och omkring staden i sig i motsats till Revelation Space som rörde sig bland rymdskepp och diverse kosmiska fenomen. Undantaget är den parallella berättelsen om resan från Jorden då.

Jag vet inte om det spelar så stor roll i vilken ordning man läser böckerna. Jag gillade nog Revelation Space bättre än Chasm City, men Chasm City är oerhört läsvärd ändå. Gillar man science fiction kan jag inte tänka mig att det blir så mycket bättre än Alastair Reynolds.

I am a strange loop

I Am a Strange Loop är en facklitterär bok i medvetandefilosofi. För något år sedan försökte jag läsa en tidigare bok av samma författare med samma tema vid namn Gödel, Escher, Bach (som vann Pulitzerpriset 1980) och i introduktionen till I Am a Strange Loop skriver författaren att den nya boken är ett försök att ytterligare och bättre förklara de koncept som togs upp i GEB då många tycks, trots det överväldigat positiva mottagandet, ha missförstått hans slutsatser. Jag lyckades aldrig läsa klart GEB eftersom jag inte förstod den. Kanske var jag för ung (rent intellektuellt) kanske var jag bara inte i rätt sinnesstämning för att koncentrera mig nog för att greppa den. Hur som helst, jag har inte haft det problemet med I Am a Strange Loop (som också är kanske hälften så tjock som GEB).

Douglas Hofstadter, professor och lärare i kognitionsvetenskap på Universitetet i Indiana, försöker besvara frågan varifrån vårt "Jag" kommer. Hur och var och när det uppkommer. Hur det kan komma sig att vår materiellt bundna hjärna kan ge upphov till något som verkar så immateriellt och transcendentalt som vårat Jag. Han använder flera likställda ord för detta fenomen. Jaget, själen, vårt inre ljus etc. Hofstadter diskuterar även frågor som vad det egentligen är som knuffar runt vad i vår hjärna. Är det våra neuroner (eller till och med våra atomer?) i vår hjärna som bestämmer vad som händer i vårt Jag eller är det vårt Jag som knuffar runt och bestämmer vad våra neuroner ska göra?

Tidigt i boken introducerar han ett sätt att tänka som han anser är väldigt hjälpsamt när man vill utforska vårt medvetande. Det handlar om att vi kan välja olika perspektiv att se på världen. Han påpekar att om man endast studerar hjärnans struktur på för låg nivå, neuronernas nivå, så kommer man inte att hitta något Jag, någon själ utan endast elektroniska impulser hit och dit. Därför måste man ta ett steg upp för att se en större helhet i frågan.
Lita på att Hofstadter ger en oändligt mycket mer talande och innehållsrik förklaring för detta, men bara för att ge ett exempel.

I första delen av boken har jag inte mycket att säga till om. Jag försöker bara följa med i Hofstadters resonemang och greppa vad det egentligen är han är ute efter. Han varvar metaforer och diskussioner med små biografiska inslag, mininoveller och mycket komik som allt ska bidra till att förklara begreppen. Tillslut, efter att ha fått i princip samma sak förklarat för mig på en mängd olika sätt börjar jag greppa vad han menar. Stundvis känner jag mig väldigt upplyst och upprymd men sen när jag blir tvungen att lägga boken ifrån mig så går det inte lång tid innan jag börjar fundera "nej vänta nu, hur var det han menade egentligen?". Det är som att kunskapen är en hal tvål i min hand som jag får kämpa för att hålla fast och inte tappa på ner på golvet. Detta troligen för att det som sägs är oerhört främmande mot hur vi normalt sett ser och upplever vårt eget Jag. Normalt sett tänker vi att det är det enda obestridliga faktum i vår omgivning. Något som inte går att betvivla. Jag menar, Descarte sade det ju själv; jag tänker alltså finns jag.
Men det är just det. Att ny kunskap och nya upptäckter alltid ska verka rimliga utifrån vad vi är vana vid är inte längre gångbart. Enda sedan kvantmekanikens intåg har man mer och mer fått inse att den verklighet vi ser och upplever med våra sinnen är långt ifrån vardagen för resten av Universum. Man kan inte längre lita på att något måste följa vår egen mänskliga logik. Vår kropp och våra sinnen är skapade för att överleva på Afrikas savann, inte för att begripa Universums fundamentala beståndsdelar eller hur vårt inre Jag fungerar. Därför kan vi heller inte förkasta kunskap som till en början verkar främmande eller frånstötande. Detta är också bland annat Hofstadters slutliga budskap.

Så hur går det till då? Vad är Hofstadters svar? Vad är Jaget? Vårt Jag är en illusion, en hallucination enligt Hofstadter. En "strange loop". Med loop menas alltså på svenska en rundgång, en sluten cirkel av händelser. Något leder till en sak som leder till en annan som leder till den första saken osv.

Vad en STRANGE loop nu innebär är just det begrepp författaren ägnar större delen av boken att förklara genom att använda ett rikt antal metaforer, analogier och liknelser. Han börjar på enkel nivå med att diskutera kring koncept som optisk rundgång, akustisk rundgång, självreglerande toaletter och dominobrickor bland annat. Sedan klättrar han i komplexitet. Dock finns ett par avsnitt där han helt och hållet hänvisar till matematik för att beskriva de begrepp han försöker belysa. Detta blev för mig riktigt tungt då jag visserligen har ett intresse för matematik men nära nog helt saknar en känsla för det. Men så länge man fokuserar och koncentrerar sig och med vilja tar sig tiden att läsa så går det att förstå även för en sådan som jag. Grejen är dock att dessa resonemang endast är till för att ytterligare ge en vinkel på det fenomen han försöker beskriva, det vill säga denna "strange loop". Det är bara en del av helheten. Ett sätt att ytterligare belysa. För även om man inte förstår hans poäng eller hans begrepp omedelbart så får man en chans till och en till och en till.

Det är krångligt men samtidigt (när förståelsen börjar växa fram) väldigt enkelt egentligen. Det som gör det så svårt är som sagt att det är så främmande vad vi normalt sett tänker. I den senare delen av boken kommer ett avsnitt där Hofstadter låter två personer föra en diskussion om ämnet där den ena är en förespråkare för Hofstadters tankar och den andre en die-hard-skeptiker. I denna långa diskussion börjar jag mer och mer att koppla ihop det hela och börja förstå helheten.
I slutändan kommer förstås de båda överens om att Hofstadter ändå har rätt och att det ligger något i hans idéer. Men han är inte helt klar med skeptikern där. Skeptikern vill gärna påstå att vårt Jag är separat från vår kropp. Att Jaget är något nära nog magiskt. Hofstadters vill befästa vårt Jag i fysikaliska processer i vår hjärna. Hofstadter är en vetenskapsman i grunden och han hävdar med bestämdhet att det inte finns någonting som tyder på att vårt Jag skulle vara något trancendentalt, något fristående det materiella. Bokens sista avsnitt ägnar han åt att just ta kål på den "heliga ko" som är vår (västerländska) kulturellt inbyggda tro att själen är något fristående det fysiska. Även icke-troende, vill han påstå, har något slags sentimentalt grepp kring den idén även om det inte är något alla, likt religiösa, blodtörstigt tror på.

Men det finns dock en del jag inte riktigt ser logiken av. Där jag inte riktigt håller med. Där det mest låter som flum. I det avsnittet diskuterar Hofstadter sina tankar om hur vårt Jag interagerar med andras Jag och hur de i sin tur interagerar med vårt. Detta känns lite överflödigt för bokens grundtes så även om jag inte fullt köper hans resonemang i det läget så är det inget som påverkar grundidén.

Boken är så full av välgrundade idéer, kopplingar och perspektiv att detta inlägg känns som en extremt fattig sammanfattning av allt som diskuteras och med det sagt vill jag förstås säga att alla som har ett intresse för detta bör läsa boken.

Jag vet inte hur andra skulle reagera på de slutsatser som dras i boken men för mig så passar det mycket bra in i min egen världsuppfattning. Det är sådant jag själv tänkt på utan att riktigt inse vad det är jag funderat på. Eller rättare sagt, mycket av det passar redan in i min egen begreppsvärld. Som att jag har haft pusselbit nummer ett och fjorton och denna bok har fyllt i resterande luckor. För många kan det säkert vara något som omöjligt går att integrera i sin begreppsvärld. Hofstadter säger själv att kanske går det inte att övertyga någon med den typen av tankebanor som skeptikern har. Den som alltid kommer ställa frågan "ja men var kommer själva JAGET in i bilden? Var finns JAG i alla dessa loopar och konstigheter?" utan att se svaret som ges om och om igen.

Slutsatsen är på många sätt skrämmande och som sagt främmande och det är något jag finner oerhört givande. Det är mycket att ta till sig och att smälta. Författaren själv har i princip ägnat hela sitt liv åt frågan. Det betyder att jag fått nya tankar och ny kunskap och nya perspektiv. Det betyder att jag växt på ett eller annat sätt. Troligen kommer denna bok att hamna i den kategorin böcker som format min syn, min inställning och min uppfattning av verkligheten och av mig själv för all framtid.