Harry Potter

Harry Potter J.K Rowling

(Det här inlägget innehåller nog fler spoilers än jag normalt sett brukar ha i mina inlägg.) 

Jag började läsa Harry Potter i sjuan på högstadiet och innan dess hade jag i princip föraktat allt som hade med böcker att göra. Det var inget för mig, hävdade jag, det fanns inga böcker som kunde intressera mig minsann. Första gången läste jag de första tre böckerna på svenska och därefter upptäckte jag dem på engelska och sen läste jag alla följande böcker på engelska. Efter att jag för första gången läste första Harry Potter har jag mer eller mindre alltid haft en bok på läsning och alltid i hopp om att hitta nästa bok som gör mig lika fullkomligt uppslukad som Harry Potter.

Jag påbörjade det här inlägget efter att jag läst om första boken nu i vuxen ålder och jag hade tänkt att jag bara skulle skriva lite kort baserat på minnen av böckerna blandat med filmerna. Men sen läste jag andra boken och sen läste jag tredje och var helt fast. Det säger kanske mer än all text här nedan.


Karaktärer

Karaktärerna i Harry Potter är ju till stor del varför de flesta älskar böckerna så mycket (om jag får chansa hejvilt) och varför man dras in i dem så mycket. Men många av karaktärerna är verkligen rena och skära karikatyrer. Dursley-familjen t ex. De är verkligen genomruttna och deras sätt att behandla Harry är bortom all rimlighet. De är psykopatiskt besatta av normalitet och sättet de behandlar Harry på skulle förpassa vem som helst till fängelse för barnmisshandel. Det går lite över gränsen till vad som känns trovärdigt, tycker jag. Det finns ruttna människor i världen och många barn far illa, det är inte det. Men Dursleys kunde ju definitivt vara just riktigt genomruttna men på ett kanske mer trovärdigt sätt. Kanske skulle de ha kunnat misshandla både Dudley och Harry. Eller Vernon kunde vara alkoholiserad hustrumisshandlare eller något i den stilen.
Okej, okej, Harry Potter kanske inte skulle vara samma slags berättelse med den sortens diskbänksrealism, men ändå. Ibland känns just Dursley-familjen så absurt otrovärdiga. I synnerhet när de fortsätter att behålla Harry hemma hos sig trots sitt fullkomligt öppna hat mot honom. Det pratas ibland om barnhem och alla verkar överens om att Harry skulle passa bättre på ett sådant, så länge tänker jag att varför skickar de honom inte bara till ett sånt. Långt senare visar det sig visserligen varför Harry varit tvungen att bo just där men det ändrar ju inte Dursleys orimligt bisarra beteende. Jag kan också tycka att förklaringen känns lite som en efterkonstruktion av Rowling.

Många andra karaktärer är också verkligen övertydliga karikatyrer. Rita Skeeter, Umbridge och Gilderoy Lockhart t ex. De är verkligen uppskruvade till 140%. Inte ens superonda Voldemort är så onyanserad.

Huvudpersonerna är trots allt betydligt mer mångfacetterade och mänskliga, dock. Och det är ju tur!

Hermione är ofta den som står för det sunda förnuftet. När spådamen Trelawney förutspår något allmängiltigt och vagt som lite halvt verkar stämma säger Hermione förnuftigt "coincidence". Ron och Harry låter sig kanske inte heller luras i slutändan men deras tvivel är betydligt mindre genomtänkt och logisk än Hermiones.
Hermione är också definitivt mognast av de tre vännerna vilket visar sig väldigt tydligt i The Order of the Phoenix där hon förklarar Chos lite "märkliga"beteende glasklart för den ovetande Harry. För att inte tala om hennes planering och förberedelser inför jakten på Horcruxes i sista boken. Av de tre vännerna tycker jag bäst om Hermione. Hon är defintivt någon jag skulle vilja ha som vän.

Harry själv har det ofta väldigt svårt och hans liv är ganska tragiskt. Han tampas med mycket ångest, ondska och motgångar. Motgångar man väldigt ofta anser att han inte förtjänar. Han hyllas för saker han själv inte anser sig ha åstadkommit och han anklagas för saker han absolut inte gjort. Ett bestående minne från alla böcker är att han väldigt ofta just anklagas för något som han inte gjort eller som grundar sig i ett missförstånd vilket får stora delar av skolan eller hans vänner att bara vända honom ryggen.
När Harry är ensam och inte ens har Ron och Hermione att stötta sig emot, när det inte är de tre mot världen, det är då det känns som tyngst.
När Harry går in i tonåren på allvar i The Order of the Phoenix tappar han stundvis min sympati helt, dock. Han behandlar sina vänner illa, han behandlar Cho Chang illa och han tappar ibland fattningen och låter arrogant och självgod. Jag undrar hur mycket det har att göra med min egen ålder idag. Jag minns inte hur jag reagerade på Harrys beteende första gången jag läste böckerna och kanske var jag precis lika odräglig och hade precis samma inställning som Harry. Kanske är det också ett tecken på Rowlings förmåga att successivt och trovärdigt lyckas få Harry att faktiskt gå från att vara ett barn till att bli och bete sig som en förvirrad tonåring med orimlig krav och förväntningar på sig. Hans beteende gör honom definitivt mer mänsklig i alla fall. Han är inte den felfria, präktiga hjälten alla gånger.

Ron vet jag inte om jag ens gillar så mycket faktiskt. Han är ibland småsint och svartsjuk. Rowling förklarar hans svartsjuka i the Goblet of Fire som att han alltid måste mäta sig med sina bröder. Han måste leva med känslan av att allting redan är gjort av någon före honom. Om han inte lever upp till det eller uträttar något ännu bättre så känner han sig genast misslyckad. Sen när han blir Harrys vän hamnar han liksom åter igen i skuggan av någon annan som framstår som så otroligt mycket mer spännande i andras ögon.
Men Ron är ofta väldigt grabbig och faller snabbt för grupptryck. Det är nog det som jag har mest problem med. Harry står ofta tvekande inför många svåra beslut. Han vet inte alltid vad som är rätt och fel och det är heller inte alltid lätt att veta. Harry går dock oftast sin egen väg och fattar sina egna beslut medan Ron liksom aldrig kan nyansera ett problem. Medan Harry alltid försöker hålla sig till sanningen så gott han kan så brer Ron gärna på för att få sig en gnutta beröm och belöning.

Dumbledore. Den urtypiska visa gubben. Han tycks veta allt och kunna lösa alla problem. Han verkar alltid också veta mer än han avslöjar. Dumbledore visar nya sidor desto längre fram i böckerna man kommer och jag älskar det. Han är så mystisk och mytisk att varenda gnutta information som vi får om honom suger vi i oss omedelbart som vore det en smaskig skandal om någon helyllekändis.
Jag gillar verkligen känslan av att nästan varje bok avslutas med att läsaren och Harry får komma Dumbledore lite närmare. Under skolåret är han ofta nästan osynlig. Ibland är han bortrest på okända uppdrag eller så arbetar han instängd på sitt kontor. Men sen i slutet så är det som bokens stora belöning att man får veta lite mer om hur allting egentligen ligger till genom ett öppenhjärtlig samtal med Dumbledore. Han är någon man kan anförtro sig till. Han dömmer ingen och förstår omedelbart vad vi försöker säga när vi själva inte kanske vet exakt hur vi ska formulera oss. Det är svårt att inte gilla Dumbledore.
I sista och näst sista boken fördjupas vår bild av Dumbledore ytterligare. Kanske är han mänsklig trots allt och kanske är han inte det allvetande helgon vi trott. Kanske har han inte ens alltid haft Harrys bästa i åtanke. Dumbledore är som en förälder som man tror är just perfekt och allvetande när man är barn. Men desto äldre man blir desto mer inser man att ens föräldrar bara är människor med sina egna fel och brister, trots allt. Det är snyggt gjort av Rowling att successivt bygga upp den här bilden av Dumbledore.

Sen har vi ju Snape. Snape verkar vara urtypen för en ond, orättvis, sliskig jävel. En Voldemort light. Det är han också tillsynes hela vägen fram till sista boken. Jag skulle vilja säga att Snape är en av böckernas mest intressanta karaktärer. Men det är inte förrän i The Order of the Phoenix som han börjar framträda som en mer komplex karaktär i och med att vi får se delar av hans uppväxt där vi också får se en lite mindre smickrande sida av Harrys föräldrar. Dock tycker jag man hålls väldigt ovetande om Snapes egentliga roll i historien alldeles för länge. Läsaren har verkligen ingen som helst anledning att tvivla på Harrys tolkning av Snape som ond. Det hade varit intressant om Snape tillåtits vara mer tvetydig genom hela serien. Som att låta hans handlingar vara antingen mer dolda eller mindre uppenbara så att det fanns en öppning för fler tolkningar. Okej, det finns några enstaka tillfällen där man inte riktigt kan förstå varför han handlar som han gör, där hans motiv är mindre uppenbara och då han går emot den bild av honom som genomond. Ett exempel är i en av de tidiga böckerna när Snape hjälper Harry att hålla sig kvar på den förhäxade kvasten (men Hermione och Ron tror att han är den som förhäxar den) och i Order of the Phoenix där Snape blandar den hjälpande brygden åt Lupin för hans varulvssymptom. I de tillfällena tänker jag dock att det finns andra bakomliggande anledningar till handlandet. Om Snape t ex inte kunde hjälpa Lupin med den dryck han behövde vad för slags inkompetent potions master skulle han inte då framstå som? Varesig han inte kunde brygga drycken rätt eller om han vägrade brygga den hade han verkat väldigt misstänksamt. Så jag som läsare tänker att han endast gör det han måste göra för att inte avslöja sig som Voldemorts spion.

I övrigt gillar jag verkligen att flera karaktärer introduceras tidigt och får utvecklas genom böckerna. Neville t ex verkar i början vara stereotypiskt töntig och klumpig. Någon man antingen kan skratta åt eller känna ett visst medlidande med men han ges mer plats längre fram i berättelsen och får sin egen stund i rampljuset. Han växer in i en egen hjälteroll.


Tema

Ett genomgående tema i Harry Potter är definitivt kampen mot fördomar och främlingsfientlighet.
Voldemort och hans anhängare visar öppet hat mot "halvblodsmagiker" och mugglare. De ser dem som lägre stående varelser som kan behandlas hur som helst, alternativt utplånas helt. Rowling har till och med uppfunnit skällsord för trollkarlar med hälften mugglar-gener; mudblood. 
Bland de starkaste motståndarna mot sådant beteende är förstås Dumbledore. Han håller ofta tal om alla människors lika värde. Han säger t ex: "it matters not what someone is born, but what they grow to be!" i The Goblet of Fire. Han är känd för att ge alla en andra chans till och med dem som tjänat Voldemort.

Till det kommer även Hermiones kamp för lika villkor för husalverna. Husalvernas levnadsförhållande är slavlikt och Hermiones engagemang för deras frigörelse påminner om antirasismrörelsen.
Vad det gäller husalverna låter Rowling även goda trollkarlar tala för den icke ont avsiktliga åsikten att husalverna helt enkelt trivs som slavar ("de säger ju det själva!") som att de inte verkar 1kunna tänka längre än näsan räcker som attt fundera på att husalverna helt enkelt inte har något att jämföra med och att deras oändliga slaveri gjort dem blinda och självföraktande. Hjärntvättning är svår att slå sig fri från, i synnerhet när hela världen fortsätter säga att man är en slav som inte är vatten värd.
På så sätt väver Rowling in en parallell till vardagsrasism vad gäller husalverna.

När Voldemort håller på att ta över makten över hela den magiska världen är det svårt att inte läsa inskränkandet av halvblodsmagikernas rättigheter som en direkt referens till nazisternas metoder mot judar i början av Andra Världskriget. Först börjar det med små lagar om vad de får och inte får göra och sedan urartar det i rent folkmord. I Harry Potter börjar det t ex med skenrättegångar där man ställer "misstänkta" halvblodsmagiker mot väggen och tvingar de försöka bevisa att deras blod är rent trollskarlsblod eller att de inte stulit sin trollstav från en "riktig" trollkarl eller häxa.

I grund och botten är detta förstås kampen mellan gott och ont och det är just väldigt polariserat. Men det hela kommer i skruden av främlingsfientlighet och fördomar mot acceptans, tolerans och jämlikhet. Eller så är det bara jag som tolkar det så eftersom mycket av Sveriges politiska klimat kretsar kring sådana frågor just nu. Barn av min tid osv.

Sen är det lite "coming of age" över det hela också förstås. Harrys problem (förutom Voldemort och allt det där) går steglöst ifrån att vara pinsam och dålig i skolan till sina första kärleksproblem till inre ångest till tankar om vad som ska hända med hans liv efter skolan.
Harrys mognad speglas på fler sätt. T ex nyanseras de flesta karaktärer i takt med att Harry blir äldre. Både Sirius och Harrys föräldrar visar sig inte ha varit helt genomgoda under sina skolår och till och med Dumbledore börjar framstå som mänsklig i slutändan. Också det stora avslöjandet av Snape som oerhört modig och nobel (om än fortfarande arrogant och ganska obehaglig på andra sätt) nyanserar bilden av de personer Harry trodde sig ha en klar uppfattning om. Harry tvingas helt enkelt se världen mer och mer i dess faktiska gråskalor istället för svart och vitt i takt med att han växer upp.


Allmänt

Desto längre in i serien jag kommer desto bättre tycker jag den är. Inte konstigt det kanske. Berättelsen blir mörkare och mörkare och det appellerar ju kanske mer till mitt vuxna jag. Dessutom blir ju Harry äldre och äldre och hans inre tankeliv och problem kommer närmare mina egna, eftersom han närmar sig vuxen ålder.
Det är en grej jag uppskattar med serien. Jag kan med enkelhet föreställa mig Harry Potter som en bokserie där Harry alltid är elva år. Sju böcker om den elvaåriga trollkarlen Harry och hans äventyr. Men istället valde Rowling att låta Harry åldras i varje bok.

Det sker verkligen en oerhört tydlig, gradvis förändring genom böckerna från lättsam, tokig barnsaga om en pojke som blev trollkarl till ganska mörk och lite otäck fantasy.
Sista boken är nästan genomgående ångestfylld. Det känns som att världen håller på att rasa samman och älskade karaktärer dör på löpande band vilket Harry själv känner djup skuld över. Harry, Ron och Hermione bråkar stora delar av boken samtidigt som de i princip ensamma är tyngda med uppgiften att försöka rädda världen. Det är verkligen misär. Jag applåderar Rowling för att hon vågade låta det gå så långt. I sista boken är karikatyrerna och den stojjiga lättsamheten bara små strösselkorn istället för totalt genomsyrande som det varit i de flesta av de tidigare böckerna i serien.

Slutet i sig måste förstås också nämnas, när alla pusselbitar ges och alla knutar knyts ihop (Rowling låter verkligen inga ändar vara oknutna). Jag hade glömt hur intrikat allting faktiskt var. Hur allting hängde ihop. Jag vet inte om Rowling planerade allting från första början men det känns verkligen så. Om inte, så har hon på fri hand lyckats väva en mycket spännande berättelse med de detaljer hon lagt ut i tidigare böcker. Detaljer ur tidigare böcker vävs in och ges ny mening utifrån de nya avslöjade perspektiven och hela Harrys öde ges nytt ljus. Det är hjärtskärande när Harry och läsaren själv förstår att Harry är ett Horcrux. Att han själv alltid varit ämnad att dö för att rädda världen. For the greater good.

Okej, en liten del av mig tycker att det nästan, nästan kommer farligt nära att vara krystat. När trollstavar byter ägare i komplicerade samband hit och dit som ingen vetat eller förstått förrän Harry själv avslöjar den biten i sista mötet med Voldemort är det på snudd på osannolikt till och med inom Rowlings egna värld. Som att Rowling gjort allt för att komma på ett sätt för Harry att trots allt överleva det där sista mötet med Voldemort. Det mötet som Harry själv antar kommer ta hans liv.
Rowling hade definitivt kunnat låta boken sluta där med att både Harry och Voldemort dör.
Det hade varit sorgligt och orättvist och mörkt. Det hade definitivt varit ett värdigt slut. Vi hade kunnat gråta i takt med resten av vännerna i boken när vi begravt Harry som ofrivilligt offer och hjälte. Men det hade inte varit i närheten av lika tillfredsställande som när Harry överlever och tillslut får sin överväldigande revansch inför hela skolan!
Det finns en Jesus-metafor där någonstans också... Harry offrar sig själv för de andras skull men återuppstår strax efter... Harry får ju definitivt agera frälsare.. Hmm.

Jag måste också bara nämna slutet av den absolut sista boken. Den lilla epilogen. Jag kan inte låta bli att känna att det är ett solklart fall av att ej-veta-när-man-ska-sluta. Rowling kanske kände sig tvungen att skriva ett sådant slut av påtryckningar från fans. Fan service, som det ju kallas. Jag kan leva med epilogen men tänker ändå att boken hade klarat sig utmärkt utan den.

Jag har så svårt att sätta fingret på vad det är som gör att jag även andra gången, många år efter första gången plöjer Harry Potter-böckerna som inget annat. Böckerna The Magicians kommer faktiskt nära, men inte hela vägen fram till samma oerhörda uppslukning. Patrick Rothfuss Kingkiller-böcker är också där någonstans på listan.
Är det kanske just det enkla onda mot goda-temat som gör det? Att det är lätt att välja sida? Böckerna kräver inte jättemycket tankekraft för att hänga med i och läsaren serveras med en väldigt älskvärd huvudkaraktär att känna medlidande med. Sedan är det förstås lockande med idén att få upptäcka att man är trollkarl och att allt det man trodde var på låtsas faktiskt är på riktigt. Det är säkert allt detta och en del andra småfaktorer.
Det är hur som helst inte något jag ens skäms för. Jag kan bli lite irriterad på mig själv för att jag blir påverkad av "enkla tricks" i någon smörig Hollywood-romcom, men inte blir jag irriterad på mitt engagemang i Harry Potter som nog, i grund och botten, klassas som ganska enkel och lättsmält litteratur, utan vidare akademiskt värde, så att säga.


Slut

Ett relativt svamligt inlägg om en serie på sju böcker. Som med alla bra bokserier känns det tomt och ensamt när sista boken är läst. Å ena sidan vill jag genast upptäcka en ny serie, alternativt läsa om en gammal så att jag vet att det finns mycket att hämta en lång tid framöver. Å andra sidan känner jag mig som en bränd älskare som inte vill känna samma tomhet igen när även nästa bokserie tar slut.

Trigger Warning

Trigger Warning av Neil Gaiman

Neil Gaiman skriver ganska varierade saker och är otroligt produktiv. Han har gett ut både ganska mörk fantasy med tunga teman som droger och döden som i Sandman och lättsam barn-fantasy i stil med The Graveyard Book till renodlade småbarnsböcker som Chu's first day at school. Han har också skrivit manus och arbetat tillsammans med filmskapare och även skrivit manus till ett datorspel. Gaiman har definitivt många sidor och bara för att du gillar en av hans böcker betyder det inte att du omedelbart kommer att gilla alla de andra. Åtminstone är det så för mig.

Trigger Warning släpptes i slutet av 2014 och är en novellsamling.
Jag har läst ganska mycket av Gaiman men tyckte inte alls om hans senaste Ocean at the end of the lane som jag också skrivit om i bloggen tidigare. Trigger Warning ligger i det lite mer vuxna - och bitvis kanske också lite av det mörkare facket av Gaimans skriverier skulle jag säga.
I inledningen skriver Gaiman själv att Trigger Warning är en samling berättelser med masker som tema. Masker som vi bär och ibland gömmer oss bakom. Alla bär mask och det är det som gör oss intressanta, skriver Gaiman. Ibland är mask-temat väldigt tydligt i berättelserna och ibland mer diskret och symboliskt. Ibland handlar det t ex om någon som framstår som en sak men är egentligen något annat och ibland är det helt enkelt någon som bokstavligen bär en mask för att dölja sitt egentliga jag. Döm inte boken utifrån sitt omslag är själva temat, så att säga. Det är en bra utgångspunkt, det får jag säga.

Berättelserna är väldigt Gaimanska. På gott och ont. Jag tycker att han ofta har en tendens att låta vad som helst hända. Ungefär "whoaaa, se vad crazy och tokigt det blev!" Jag måste säga att jag inte är så förtjust i det egentligen. Jag har läst tillräckligt mycket av Gaiman för att veta var hans "tokigheter" brukar ta vägen så det blir liksom ändå ganska förutsägbart. Det kan vara en pryl som kanske är en helt normal köksapparat men egentligen är det en magisk, kunglig artefakt från ett hemligt fantasyrike där en ond trollkarl härskar! Och vi tråkiga, normala människor vet inget om hur den prylen egentligen ska hanteras osv osv. Det exemplet är helt taget ur luften, men ungefär så. Grejen med det, i synnerhet i en novell, är att jag alltid vet att ingenting som är "crazy" egentligen är genomtänkt och kommer få en spännande upplösning i slutändan. Utan det är bara crazy för sakens skull; för att vara fantasifull. Det funkar inte på mig. Jag älskar mystiska saker i blandat med vardag men då vill jag åtminstone få en aning om att det finns ett djupare mysterium att lösa och som kanske avslöjas i slutet av boken. Annars blir det liksom bara "jaha oj så tokigt då...".

En annan sak som också är ganska förutsägbar, i åtminstone Trigger Warning, är att ibland låter Gaiman en sak vara osagd vilket jag absolut brukar uppskatta. Jag uppskattar när det osagda är ett gäckande mysterium där kanske flera möjliga svar dyker upp i huvudet. Man får fantisera. Men i Trigger Warning lämnar Gaiman liksom ett elefantformat hål i berättelsen och alla vet att en elefant skulle passa i hålet. Det blir liksom inte så spännande eller intressant. Jag hoppas den metaforen låter vettig...

Men även om jag överlag är ganska underväldigad av Trigger Warning så finns det några noveller som ändå ökar mitt engagemang för en liten stund.
En novell t ex, Nothing O'Clock vilket är en Doctor Who-berättelse. Jag har aldrig sett Doctor Who men jag känner förstås till serien, om inte så detaljerat. Till min stora förvåning tyckte jag mycket om Doctor Who-novellen utan att egentligen veta ett dugg om bakgrunden till serien. I den, i motsats till vad jag skrev här ovan, så känns det som att det faktiskt finns en djupare bakgrund bakom de mysterier och tokigheter som dyker upp. Det känns som att det finns ett svar, även om jag som läsare kanske inte ens får det svaret just nu, i just den här berättelsen. Jag blev dessutom mer intresserad av Doctor Who. 

Ett annat undantag är Click-Clack the Tattlebag som faktiskt slutade relativt oväntat och dessutom oväntat läskigt.

The Thing About Cassandra är lite finurlig och intressant om identitet och verkligheten men man ser slutet och "twisten" på milslångt avstånd.

Sista novellen är en liten utökning Gaimans bok American Gods med karaktären Shadow. Det är nog också den enda novell som känns som en traditionell berättelse med dialog, miljöbeskrivningar och kronologisk historia.

Det finns också en verkligen typisk Gaimansk berättelse. Nämligen en där Gaiman tar en klassisk saga, i det här fallet Snövit, och skriver om den eller skriver en egen version av den. Ofta med en annan twist eller annan mörkare ton. I Trigger Warning heter den The Sleeper and the Spindle.

Det finns två, tre andra noveller utöver dessa som jag också fick ut någonting av men andra var bara så tråkiga att jag antingen glömde vad de handlade om halvvägs igenom eller som jag skippade helt för att jag tröttnade.
Men kanske är det så som med ett musikalbum. Kanske är det bara en eller två låtar som egentligen är bra och allt det andra bara skippar man. Kanske är det helt okej att gilla en eller två noveller för att det ska kännas värt att ha skaffat och läst hela samlingen.

Jag vill verkligen tycka om noveller. Och ibland gör jag det också. Men jag har ofta en tendens att bara snabbt vilja plöja igenom en novell för att snabbt gå vidare till nästa, osv. Det blir inte samma engagemang som en hel roman. Det är en dum tendens, men så blir det för mig ibland.

Det känns som att jag skrivit det här förut, men i slutändan vet jag bättre böcker av Gaiman som gjort betydligt större intryck på mig än Trigger Warning. T ex Neverwhere och American Gods för att nämna två.

Reaching for Infinity

Reaching for Infinity novellsamling redigerad av Jonathan Strahan

Detta är en novellsamling med ett ganska specifikt tema. Ambitionen enligt Strahan var att samla berättelser ur en relativt nära framtid om händelser när mänskligheten står och väger på gränsen till "oändligheten" inom de närmsta hundra åren ungefär. Ännu mer specifikt; om de människor som är med och påverkar övergången från "den gamla" världen och den nya. Strahan har tidigare samlat berättelser utifrån liknande kriterier: Engineering Infinity och Edge of Infinity.

Reaching for Infinity har författare som min gamla favorit Alastair Reynolds och Greg Egan som skrev Permutation City som jag skrivit om i bloggen tidigare. De övriga författarna är för mig okända sen tidigare. 

Så de flesta berättelser är alltså relativt jordnära.
Novellen Kheldyu äger t ex rum på Jorden och cirkulerar kring en enorm anläggning som ska suga upp koldioxid ur atmosfären. Men anläggningen är avstängd på grund av olönsamhet och andra omständigheter. Men den stenrika företagsägaren bakom projektet vill sätta igång anläggningen igen av dunkla anledningar.
Det är en av de minst extravaganta berättelserna men är en av de mest spännande att läsa. 

En annan berättelse. Trademark  Bugs: A legal history, är skriven som en återberättelse av en lång rättsprocess. Först tyckte jag det var lite töntigt skrivet och torr, fackengelska är tråkig att läsa även när det handlar om fiktion tänkte jag. Men sen började jag förstå vad det handlade om och vad "rättsfallet" handlade om. Den är skriven som en objektiv redogörelse för rättsprocessen och när jag kom in i det började de rättsliga argumenten kännas kusligt verklighetstrogna. Det är klassisk hårklyveri och logiska megakurvor när man försöker få rätt i sak men slänger moral och mänskligt värde åt fanders.
Kort handlar det om att de stora läkemedelsföretagen börjar tillverka sina egna bakterier och virus som de sedan smittar befolkningen med för att därefter sälja medicin och botemedel mot. Det känns inte helt osannolikt att det skulle kunna hända i verkligheten. Jag vet inte mycket om biologi, men det låter inte alls som att det skulle vara omöjligt att åstadkomma själva sjukdomarna redan idag, om man skulle vilja. Jag vet att man t ex kartlagt vissa virus fullkomliga arvsmassa idag.
Det läskiga är också att jag förstår läkemedelsföretagens argumentation och jag kan definitivt förstå att de argumenten faktiskt skulle tas på allvar i en rättsprocess. Så även om ens moraliska kompass spontant skulle göra enorma utslag så känns inte saken helt solklar vilket är riktigt läskigt!

De två sista berättelserna har på sina egna sätt fri vilja som sin stora fråga. Inlägget före detta i bloggen var Free Will av Sam Harris, så man kan säga att jag har haft sådant i tankarna på sistone.
Alastair Reynolds novell In Babelsberg (som för övrigt kanske är den mest högflygande orealistiska novellen bland de övriga mer jordnära novellerna) berättar en levande robot om sitt kändisskap som utforskare av solsystemets yttersta kanter. Människor älskar honom och fascineras av honom. Men trots det är han bara ett instrument med programmerade instinkter och drivkrafter. Han är ingen annan än den han måste vara. Vem är han och kan han stå till svars för sina handlingar? Har han fri vilja?
Svaret tycks vara nej och i förlängningen frågar vi oss förstås samma fråga om oss själva. Har vi fri vilja? Kan vi stå till svars för våra handlingar? Vem eller vad är vår skapare?

I sista novellen Hotshots är fri vilja ett mycket mer uttalat och fokuserat tema. Huvudpersonen Sunday är uppvuxen, uppfostrad och utbildad till att utföra uppgifter långt ut i yttre rymden. Långt bort och isolerad från andra människor utan möjlighet att återvända. 
Sunday förstår att hon inte har fri vilja. Hon är konstruerad och indoktrinerad till att älska denna uppgift och längta efter den. De få anhöriga hon har är del av samma program och kommer följa med ut i rymden på liknande uppdrag. Men trots det vill hon göra uppror mot sin "arbetsgivare". Hon vill inte vara hjärntvättad, hon vill göra sina egna val. Samtidigt kan hon inte bryta sig fri från indoktrineringen. Hon vill resa ut i rymden men hon är kluven inför det faktum att hon inte valt den vägen själv. Egentligen verkar hon inte själv veta vad hon vill. Vill hon vilja utföra sin uppgift eller vill hon inte vilja utföra den? Önskar hon att hon var född som någon annan eller trivs hon med sin uppgift trots att hon inte valt den själv? 
Att jag säger att fri vilja är ett tydligare och mer uttalat tema än den förra är för att karaktärerna diskuterar fri vilja. Man är ganska överens om att ingen längre tror på det. Skillnaden är att Sunday vet vem som styrt och bestämt hennes vilja. Hennes liv är givet mening och mål från födseln, vare sig hon vill eller inte. Hennes liv är inte lämnat åt slumpen.

Jag tycker inte att någon av novellerna riktigt lyfter. Kanske med Trademark Bugs som undantag. Denna samling hade ju ett väldigt specifikt tema och tanken var ju förstås att låta samtidens främsta science fiction-författare bidra. Harlan Ellisons novellsamling Dangerous Visions, som ville samla den tidens främsta science fiction-författare (60-talet) tycker jag var betydligt mer spännande. Kanske var de novellerna visserligen också mer utsvävande och "overkliga". Reaching for Infinity är ju också uttalat mer jordnära med åtminstone viss ambition till att förankra berättelsen i realism och trovärdighet (som sagt känns dock flera av de ganska flummiga i vissa detaljer). Jag föredrar nog de berättelser som kanske har en trovärdig grund men som svävar iväg mycket längre fram i tiden och tillåter sig mer extrema extrapoleringar. Så med det sagt, måste jag säga att de andra samlingarna Engineering Infinity och Edge of Infinity låter mer intressanta.

Free Will

Free Will av Sam Harris

Sam Harris är filosof och har en PhD i neurovetenskap vid UCLA. Han är också grundare tillsammans med sin fru till stiftelsen Project Reason som arbetar för att främja vetenskap och sekulära värden i samhället och världen.
Harris har också gjort sig ganska känd som en av de väldigt frispråkliga ateisterna i samma liga som Richard Dawkins och Christopher Hitchens (som dog 2011).

Free Will är en kort bok på ca 70 sidor som argumentarer emot föreställningen om att människan har en fri vilja.

Jag har under en lång tid ställt mig till skaran som anser att vi omöjligen kan ha fri vilja. Jag vet inte varifrån jag fick den idén, om den var min egen från början (vilket i sig blir ett meningslöst begrepp om man tänker på det som sägs i boken) eller om jag fick det direkt ur en bok. Ett kort kapitel om fri vilja finns t ex i Douglas Hofstadters bok I am a strange loop som jag läst för ett par år sedan. Hofstadter är av samma åsikt som Harris; fri vilja är en illusion.
Dock är slutsatsen inte särskilt långsökt eller osannolik att dra på egen hand tycker jag. Vetenskapen har sedan länge pekat åt en riktning som talar emot fri vilja då allting i vår värld är en kedja av orsak och verkan. Universum har sedan länge förståtts som deterministisk och så vitt vetenskapen vet och känner världen så är människan en del av Universum och inget magiskt väsen som står utanför eller över Universums lagar. Undantaget till den perfekta determinismen har på "senare" tid varit kvantmekanik, men vi kommer till det.
Människan är en del av denna kedja av orsak och verkan och alltså är allt vi gör ett resultat av vad som hänt tidigare. Alltså har vi ingen fri vilja. Jag ska dock inte dra hela Harris argument för det blir för långt. Men i grund och botten är det det som det handlar om. Våra val och handlingar är ett resultat av våra gener, våra tidigare erfarenheter och utomstående faktorer som är bortom vår kontroll. Inte ens om vi väljer kaffe eller te på morgonen är tal om fri vilja.

Det mesta i Harris argument är ren filosofi och resonemang men han tar också upp de berömda experimenten som visat att våra beslut syns i hjärnan flera sekunder före vårt medvetande tror att den gjort beslutet. I ett sånt experiment skulle alltså en person kunna förutse varenda val du gör före du gör valet.
Sådana här experiment tycker jag understryker idén om vårt medvetande som en biprodukt av vår komplexa hjärna.

Egentligen är alltså denna bok en aning borstlösad på en som redan är frälst. Dock är det alltid bra att uppdatera sina argument eller för att bara bli påmind om att verkligheten inte alltid är som man tror till vardags. Men vad jag kanske egentligen var ute efter när jag valde att läsa denna bok (förutom underhållningen i sig) var i hopp om att få en aning om hur jag som människa ska förhålla mig till vetskapen att min vilja inte är fri. För det tror nog de allra flesta till vardags att man har.
Bland det bästa jag vet är att få mina föreställningar och min världsbild omkullkastad av nya vetenskapliga rön. Det brukar resultera i perspektiv som förskjuts fram och tillbaka. Ofta från ett vardagligt, subjektivt perspektiv till ett mer objektivt, vetenskapligt perspektiv. T ex föreställningen om mig själv som unik, tänkande, kännande individ i huvudrollen i mitt eget liv å ena sidan och en överlevnadsmaskin åt mina gener å andra sidan. Eller att vårt öga som ett perfekt skapat organ som kan se alla möjliga färger, i motsats det faktum att vi endast ser en otroligt begränsad del av det spektrum som faktiskt existerar omkring oss hela tiden. Jag menar, det är sant att vi i det stora hela är så gott som blinda, men det är också sant, tycker jag, att våra ögon är fantastiska och helt "magiskt" konstruerade av evolutionen.

Boken gav mig nog egentligen inga nya insikter om hur jag ska ommöblera min världsbild rent filosofiskt, men för att ta ett exmpel på vad jag ens menar. Tänk tiden innan man visste att Jorden roterade kring solen. Om du ena dagen tror att Solen roterar krings Jorden och nästa dag vet att det är tvärt om så är det egentligen ingenting som förändrar ditt vardagliga liv. Solen kommer fortfarande gå upp och ner på samma sätt som den alltid gjort. Men det får dig att omstrukturera hur du ser på verkligheten. Hur det ligger till. På samma sätt tänker jag att det borde vara med djupare insikt i vilka vi är som människor. Vissa insikter kan ju naturligtvis påverka mer konkret än andra.


Harris tar upp hur han anser att insikten om människans brist på fri vilja kan förbättra samhället om den stora massan verkligen tog till sig det.
Harris menar att om vi tar till oss den här vetskapen så borde det också leda till bland annat mindre hat i världen. Mindre hat därför att om vi förstår att den som gjort oss ont inte gör det av någon slags ond, fritt vald avsikt så försvinner anledningen till vårt hat. Hur kan vi hata någon som inte är ond avsiktligen? Och om vi som individer inte riktigt kan skaka av oss hat och hämdbegär, för att vi helt enkelt är underkastade sådana mekanismer i hjärnan (jag tror inte det är någon som hävdar det rent vetenskapligt, men OM) så kan åtminstone samhället se till att våra lagar och våra straff är utformade efter vetskapen att vi alla är ett resultat av goda eller onda förutsättningar och inte intentioner. USAs lagstiftning kanske i större grad än den svenska (spekulerar vilt) faktiskt bygger på att offer ska få hämd och upprättelse i motsats till att faktiskt skydda samhället och andra människor från samma brott. Ta som exempel Annika Östberg som satt fänglsad i USA. Hennes upprepade ansökningar om nåd stoppades av annhöriga till brottens offer pga av ren och skär hämdbegär. Hon hade inte fått vad hon förtjänat än, menade de anhöriga. Förståeligt å ena sidan. Rent personligt förstår jag deras hat. Men å andra sidan fyller det någon rimlig funktion för samhället om vi vet vad vi vet om hur vi fungerar som människor.

Desto mer vi lär oss om hur vi fungerar som levande varelser desto bättre kan vi anpassa våra liv och vårt samhället för att vi ska må så bra som möjligt. Det är precis samma poäng som görs i Neurorevolutionen av Lone Frank som finns här på bloggen också. Vissa nya insikter kanske känns obehagliga och skrämmande. Som att se att vi inte är i full kontroll över våra egna liv på det sätt vi normalt tror. Eller att vi i högsta grad är vår hjärna och att man kan manipulera den med mycket enkla medel och därmed förvränga vem du tror att du är.
Men med alla dessa kunskaper kan vi också hjälpa oss själva att må bättre. Som att bygga bättre samhällen anpassade efter vilka vi är och inte efter någon kulturellt inbillad version av vem vi tror vi är.

Neuromancer

Neuromancer av William Gibson


The sky above the port was the color of television tuned to a dead channel.

Så lyder Neuromancers första mening. Magiskt.

Ah Neuromancer. Klassikern! Boken som kanske mest satte genren cyberpunk på kartan. Termen cyberspace populariserades också till stor del tack vare boken. Det var kanske inte Gibson som myntade begreppet cyberspace men det var nog tack vare Neuromancer som det spreds. Cyberpunk som genre är kanske inte lika stort idag dock.
Neuromancer har vunnit de stora science-fiction-priserna Nebula, Philip K. Dick award och Hugo award.

Case är eller var en framgångsrik hackare i cyberspace, men när han gör det mest korkade och förbjudna; stjäl från sin arbetsgivare så straffas han genom att hans centrala nervsystem skadas så att han inte längre kan nå cyberspace med sin dator.
Cyberspace, The Matrix, var hans liv och levebröd. Case var en av dem som föraktade allt som förknippades med verkligheten. Sedan han portats från cyberspace lever Case som smågangster på gatan för att överleva och precis när han i jakt på pengar som knarklangare gjort sig skyldig fel personer alldeles för mycket pengar stöter han på livvakten/gatusamurajen/legoknekten Molly. Molly jobbar åt ex-militären Armitage och Armitage har ett botemedel som kan rädda Case från sin cyber-exil. Men som betalning för boten måste han ställa upp på ett väldigt specifikt hackerjobb. För att garantera att Case hedrar sin del av avtalet låter Armitage inplantera samma gift som slog ut Case till att börja med i hans blodomlopp i små kapslar som långsamt löses upp och frigör giftet om det inte tas bort i tid.
Case rycks med i en dunkel, komplicerad intrig mot sin vilja.
  
Boken kom -84 och på ett sätt är det en framtidsvärld i 80-talsanda som beskrivs i Neuromancer. Det vill säga den mörka teknologidränkta dystopin. Samtidigt är Neuromancer ganska tidlös. Teknologin som beskrivs är till stora delar obeskriven annat än dess effekt. Men ibland dyker det upp ord som kassett och det finns fortfarande fasta telefoner i världen i Neuromancer. Dessutom verkar det inte finnas någonting som motsvarar t ex en mobil och mycket annat. Så på så sätt känns världen som en blandning mellan 80-tal och en ouppnåligt avlägsen framtid. Men det är definitivt en värld som fortfarande håller ihop. Ingenting sticker egentligen ut som omedebart fel eller föråldrat. För trots begrepp som kassett så beskrivs aldrig kassetten mer än som ett medie för data, precis som en CD eller ett USB-minne eller vad som helst.
En annan bidragande orsak till varför Neuromancer åldrats med värdighet är att den inte innehåller några referenser till "den gamla världen". Det finns inga referenser till 80-tals-kändisar, filmer eller liknande. Mycket science fiction tycker jag ofta gör just det som ett sätt att datera vår egen värld och få den framtidsvärld i boken att kännas mer avlägsen. En karaktär kanske försöker förklara en händelse i bokens värld genom att dra paralleller till en händelse som faktiskt skett i verkligheten. Det är som för att öka känslan av realism genom att koppla in vår värld med bokens. Men ofta tycker jag effekten blir den motsatta. Varför skulle en människa flera hundra (ibland tusen) år in i framtiden referera till Elvis eller någon enskild terroristhandling på 2000-talet? Okej, det är sant, vi refererar idag ibland till Aristoteles, Shakespeare osv. Men det hänger på hur man gör det också. Neuromancer håller sig i alla fall borta från allt sådant och det gör bara gott för historien. Neuromancer ger verkligen ytterst få, om någon ledtråd till hur långt in i framtiden vi befinner oss. Vad Gibson däremot använder relativt flitigt är namn på kända företag som uppenbarligen överlevt in i den här världen men utökat sitt register av produkter och samhällsfunktioner.

Det mesta i Neuromancer får man försöka förstå utifrån sitt sammanhang. Väldigt lite av de prylar och teknologi som introduceras ges någon explicit förklaring. Och sammanhanget man väntar på kan ibland komma en bit efter att en ny pryl introducerats. I en del annan sci fi jag läst kan man ibland få en kort genomgång vad en pryl är och hur den fungerar. Även helt påhittad sådan alltså. Ibland gillar jag sånt, men det tar en ju ofta ut ur berättelsen för ett ögonblick. Neuromancer kliver aldrig ut ur berättelsen.

Neuromancer har en väldigt rik värld. Det är verkligen tjockt med detaljer och världen känns levande och sammanhängande.
Blade Runner kom ut strax före Neuromancer, och Gibson var rädd att läsaren skulle anta att han snott atmosfären och bildspråket från Blade Runner. Men det är kanske en sådan sak som låg i luften vid den tiden när fler personer kommer på samma sak samtidigt. Hur som helst så står Neuromancer alldeles utmärkt på egna ben. Och gillar man den ena så gillar man troligen den andra. Neuromancer är en väldigt jordnära, rå och smutsig värld.

Mycket fiktion har senare inspirerats av Neuromancer. Det är mycket som Gibson var först med, eller åtminstone bland de första. Det får mig att undra över hur det faktiskt var att läsa boken på 80-talet innan man hade upplevt och satt sig in i liknande världar i andra böcker, spel, och filmer. Innan Internet och mobiltelefoner och sådant var vardag. Jag undrar om det var ännu svårare att sätta sig in i, eller om det lät ungefär rimligt ändå.

Och appropå framtidsteknologi. Neuromancer är definitivt science fiction, men samtidigt känns det inte som att fokus har legat på det för Gibson. Det är som att den är skriven för den visuella effekten, mer än för smarta innovationer. Även om smarta innovationer har blivit lite av bokens signum, som t ex att förutse Internet innan det var stort. Vad jag försöker säga är att det är som att den är skriven mer för "konsten" än för smart tekno-nörderi med syfte att trycka in så många coola uppfinningar och idéer i berättelsen som möjligt. Neuromancer innehåller dock ingenting uppenbart "fel" eller "orealistiskt". Det finns ingen "sci-fi-magi", så att säga.

Det är en fantastiskt intressant och spännande berättelse. Det är en sån där bok man måste läsa om man är intresserad av science fiction, cyberpunk och den sorterns världar. Om så bara för att känna till grunden till så mycket som kommit efter. Lite som att läsa Tolkien om man gillar fantasy

Amatka

Amatka av Karin Tidbeck

Svensk science fiction i en ganska klassisk diktatorisk framtidsdystopi. 
Fast science fiction är det nog inte egentligen om man vill hårddra det. Det är mer åt fantasy eller kanske till och med lite weird fiction över det hela, om man vill klyva hårstrån.
 
Amatka är en stad dit Brilars Vanja Essre Två (eller bara Vanja till vardags) reser från sin hemstad Essre på uppdrag av sin arbetsgivare för att kartlägga invånarnas hygienvanor och tillgängliga hygienprodukter för att avgöra om det eventuellt finns möjlighet att lansera nya produkter där.

Världen i Amatka (där Essre är en liknande koloni) är en kommunistisk, planekonomisk dystopi. Det är kallt, kargt och spartanskt. Det är brist på det mesta och maten verkar till största del gjord på svamp i olika former som odlas i stora, mörka grottor. Barn ska inte ty sig till sina föräldrar utan fostras in i kollektivet i stora barnhus. Några enstaka privata företag tillåts (men inga pengar) och det är alltså ett sådant som skickat iväg Vanja på uppdrag. I övrigt verkar allting bestämmas av det som människor kallar "styrelsen". Det är förbjudet att säga emot styrelsen eller prata negativt om dess beslut. Det tycks också vara förbjudet att ägna allt för mycket tankar och energi åt att minnas olyckor eller de döda eller andra olägenheter. Man ska snabbt gå vidare och vara glad för det man har.

I början är det verkligen grått och tråkigt till och med i berättelsen. Det är ingen berättelse som kastar in läsaren i omedelbar spänning. Det finns små mysterier där från första början, men det är ingenting som ägnas någon tid alls, så allt man hinner tänka är "hmm, vad är det där om?". Halvvägs in i boken börjar jag däremot känna ett riktigt intresse för handlingen och min uppmärksamhet riktas mot något väldigt specifikt som jag vill veta mer om.
Det byggs långsamt upp ett intresse för världen och vad det egentligen är som händer och har hänt. Vi får inte veta var i världen vi är och datum och dagar har fått nya namn. Veckan har fortfarande sju dagar, men dagarna heter nu förstdag, andag, tredag osv.

Det är en ganska enkel bok samtidigt ganska diskret i någon mening. Kanske lyfter jag inte så mycket på ögonbrynen i början därför att författaren inte sätter upp stora pekpinnar som pekar vart jag ska titta.
Sådant gillar jag, det har jag sagt många gånger i den här bloggen.
Stämningen blir långsamt mer och mer obehaglig desto mer som avslöjas och desto närmre avslutet vi kommer. Tillslut har man några svar men den största frågan är öppen för tolkning.

Jag har sett det skrivet att Amatka handlar om ordets makt. Bokstavligen. Inte min analys, så smart är jag inte. Men ja, kanske. Kanske kan man i så fall se Amatka som en bok i samma tradition som George Orwells 1984. 1984 handlar också i stora drag om språket och vad det gör med människors sätt att tänka. I det totalitära övervakningssamhället i 1984 är vissa begrepp förbjudna att ens tänkas (thought crime) och man har byggt ett helt nytt språk för att kontrollera människors tankar genom just språket. Vissa tankar går inte längre att tänkas eftersom begreppen inte längre finns i vokabuläret. I Amatka görs det mer konkret, kanske man kan säga...
 
Grunden som en diktatorisk mardröm är som sagt lånad av många föregångare (och av verkligheten såklart) men bokens stora "grej" (för att vara väldigt vag) känns ändå fräsch och intressant. 
Men trots intresset blir jag aldrig sådär oerhört emotionellt engagerad. Jag känner inte jättemycket för Vanja eller någon annan karaktär. Det blir dock ganska spännande i slutet och ganska obehagligt på ett bra sätt.

Songs of Distant Earth

The Songs of Distant Earth av Arthur C Clarke

Arthur C Clarke, den gamle sci-fi-giganten. Känd för att ha föreslagit en geostationär kommunikationssatelliten före den blev vardag, skrivit boken som filmen 2001 baserades på och upphovsman till Clarkes tre lagar:

1. When a distinguished but elderly scientist states that something is impossible, he is very probably wrong.
2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Songs of a Distant Earth är inget jag tidigare hört talas om (är inte särskilt insatt i Clarke till att börja  med), men jag kände för att läsa honom, så jag tog något halvt på måfå.

I förordet till boken skriver Clarke att han visserligen uppskattar filmens science fiction-giganter som Star Wars och Star Trek men att dessa världar i grund och botten är fantasy ( hear hear! ), så därför vill han härmed skriva en bok mer grundad i verkligheten och med riktig vetenskap som grund. Han går till och med så långt som att säga att det är ett försök till ett realistisk bidrag till det "interstellära temat". Han påpekar att allt i boken är vetenskap eller trovärdiga extrapoleringar med endast en vild och storslagen idé (hans "quantum drive") som även den inte är omöjlig vill han påstå. Även om den visar sig vara omöjlig så finns det andra alternativ till liknande framdrivning, hävdar han.
Clarke känns lite väl högtravande här och på gränsen till självgod. Men men. Nåja. Okej då. I sak håller jag ju med honom och det är ju "realistisk" sci-fi och inte fantasy i rymden som jag oftast söker mig till och vill läsa, så det är väl bra att han har exakt den ambitionen!

Berättelsen äger rum på planeten Thalassa som är mestadels vatten och några få, små öar där människorna lever. Den ursprungliga Jorden i vårt solsystem är död och utplånad. Solen svällde upp tidigare än man trott och slukade så gott som hela solsystemet. Detta upptäckte mänskligheten flera hundra år före det skedde. Så mänskligheten hade tid på sig att fly Jorden. De människor som kommit till Thalassa är en av de kolonier som man skickade iväg från Jorden under dess sista år. Vad som hände de andra skeppen känner man inte till på Thalassa.
Men en dag landar ett rymdskepp på Thalassa. Det är ett annant koloniskepp som reste iväg mycket senare. Deras slutgiltiga mål är inte Thalassa men de behöver göra ett snabbstopp på vägen. Ungefär där tar berättelsen vid.

Mycket av bokens tidiga kapitel är redovisningar av ganska vedertagna vetenskapliga teorier (boken kom 1986 och så vitt jag vet gäller de teorier som beskrivs fortfarande idag) och hur de teorierna knyter an till berättelsen i boken. Mycket av dessa förklaringar är liksom enbart för att läsaren ska förstå. Det är alltså beskrivningar invävda i berättelsen i form av ganska styltiga dialoger i stil med "alla vet ju det här, men ...bla bla". Jag stör mig ganska mycket på sådana saker. Det är som när varenda Hollywood-sci-fi-action ska använda sig av EMP och alltid, alltid, alltid säger en karaktär "EMP, what's that?" så att alla i salongen får en förklaring på vad EMP står för och vad det innebär (för miljonte gången i filmhistorien...) istället för att låta tittaren/läsaren upptäcka det genom historiens gång. Suck och snark.

I övrigt är boken väldigt lättläst också, "trots" ambition om stark vetenskaplig grund. Det är egentligen bara i början som Clarke river av ett par vetenskapliga principer som inte är särskilt svåra att följa då Clarke beskriver de väldigt tydligt. Boken har också mycket korta kapitel, som i alla fall jag brukar tycka underlättar.

Språket i övrigt är ganska naivt överlag. Jag har kanske inte vokabuläret för att beskriva på vilket sätt, men det är just mycket som jag skrev tidigare. Alltså att det mesta förklaras pedagogiskt för läsaren och karaktärer som tänker ofta högt.

Boken har också en del påklistrad sentimentalitet som känns framtvingad och inte så väl uppbygd. En annan sak är att religionskritiken är väldigt uppenbar. Samma sak där, det skrivs läsaren på näsan på ett naivt sätt: "som vi alla vet, så finns ju inte Gud! Det där hemska tankeviruset från förr, ho ho ho!" och även om jag inte har så mycket till övers för religion så blir det så himla framkrystat i en bok som detta. Om alla är överens om att Gud inte existerar och att mänskligheten på något sätt kommit över det för flera hundra år sedan, varför kommer det ens på tal längre? Varför måste det berättas på detta sätt? Okej, Clarke ger faktiskt en anledning till varför det kommer på tals. Människorna på Thalassa har ingen gud och känner inte till den bibliska guden från Jorden. Men det nya rymdskeppet bär med sig ett arkiv av mänsklig konst, litteratur och kunskap och i och med det uppstår frågor. Men det blir verkligen sådär övertydligt vad Clarke själv står i frågan och det finns ingen karaktär som får yttra motsatsen. Det finns t ex ingen djupt religiös karaktär. Åter igen, det är i linje med mina egna värderingar, men jag ogillar ändå när det skrivs mig på näsan på detta sätt oavsett åsikt.

Det är också något naivt över hur karaktärerna interagerar med varandra. De från skeppet och de på planeten. Om man är mänsklighetens enda hopp om vidare överlevnad tycker jag att det borde ligga ett tyngre ansvar och en kyligare och mer påträngande stämning över alla inblandade än vad som syns i boken. Det är svårt att föreställa sig hur människor skulle förhålla sig till en sådan verklighet såklart, men i det avseendet känns boken inte så "realistisk".

Det enda som egentligen intresserar mig i boken är Jordens öde och hur dessa sista resenärer fått se Jordens förintelse i backspegeln när de flugit iväg i sitt skepp. Tanken att ha minnen från en planet som inte längre existerar är spännande och skrämmande. Det är inte bara tiden som förhindrar dig att resa till ett minne. Det är inte bara att nya hus byggts eller att parken du lekte i nu är en shoppinggalleria. Planeten existerar inte. Och man kan undra vad det skulle göra med en människas psyke. Också hur det skulle påverka de människor som blev kvar på Jorden. Det är ju en klassiker kanske. Vad skulle du göra om du hade 1 år/månad/dag kvar att leva?
Mänskligheten på Jorden hade alltså flera hundra år på sig att förbereda sig på slutet. Där ges några enstaka detaljer om hur det gick till och det är det som är mest spännande att läsa om.
Likaså är det spännande att fundera på hur människor som vet var de kommer ifrån men som lärt sig leva på en främmande planet skulle känna och hur de skulle relatera till sitt förflutna. Men det mesta av det ligger hos dig som läsare att fundera över. Det ges ganska ynkliga reflektioner över de frågorna som mest känns... töntiga i brist på bättre uttryck.

Så, nej. Songs of Distant Earth är ingen favorit. Jag har bara tidigare läst Rendezvous with Rama av Clarke och den är fantastisk på alla möjliga sätt. Detta är som skrivet av en helt annan författare och då är ändå Songs skriven -86 och Rama -72. Så läs hellre Rendezvous with Rama.