Kraken är det legendariska monstret från nordiska folksagor som ofta förknippas med en jättebläckfisk. Det är också precis den bild som Miéville använder sig av i boken. Närmare bestämt arten Architeuthis . Det är de jättebläckfiskar som aldrig setts eller fångats levande. Alfred Tennyson, en 1800-talspoet, citeras i bokens första sidor med hans verk The Kraken som omedelbart fick mig att tänka på H.P Lovecrafts Cthulhu om hur ett havsmonster ligger drömlöst sovandes på mytiska djup och väntar på rätt tillfälle att stiga upp till ytan. Inte svårt att tänka sig att Lovecraft låtit sig inspirerats av just den dikten. Nåja, detta är inte ett inlägg om Lovecraft.
Billy Harrow, huvudkaraktären, arbetar som konservator på Darwin Centre på British Museum i London och upptäcker en dag att museets största dragplåster, en jättebläckfisk konserverad i en enorm glasbehållare, är obegripligt försvunnen och till synes stulen på ett eller annat vis.
Billy, som först upptäckt försvinnandet, sveps iväg av Krakenisterna. En sekt som dyrkar Kraken som sin Gud. Den stulna bläckfisken är inte Kraken själv, men ses som kommen av Kraken. Billy får någon slags ställning som profet bland Krakenisterna då han lett arbetet med att konservera bläckfisken den först kom till museet och någon generell, mystisk koppling till den som han själv inte riktigt förstår. Han dras snart in i en sörja av andra sekter och magiska maffiabossar som alla försöker hitta vem som stulit bläckfisken och för att själva lägga beslag på den samtidigt som alla misstänker varandra. Någonstans vartefter så vävs det in ett domedagsscenarie i det hela också.
London är en stad som ofta dyker upp i liknande litteratur som en magisk och mytisk stad där saker och ting inte är vad de alltid ser ut att vara. Neil Gaiman gör det i bland annat Neverwhere. J.K Rowlings gör det förstås i Harry Potter-böckerna. Så även i Kraken. Det är mer än staden London i Kraken som påminner om Neil Gaimans böcker faktiskt. Karaktärerna Goss och Subby påminner starkt om Mr Vandemar och Mr Croup i boken Neverwhere. Åtminstone är det det första jag tänker på när de introduceras. Goss och Subby är alltså alltigenom onda, övernaturligt psykotiska och oerhört farliga på alla möjliga sätt. De är även lika Gaimans karaktärer i att de inte har någon egen agenda utan arbetar helst åt någon annan. Något som Miéville lyckas väldigt bra med är att skapa en fruktan för Goss och Subby. Deras framträdanden är förhållandevis få men snabbt riktigt skräckinjagande.
Hela bokens tema gud och sekter påminner också starkt om Neil Gaiman, vilket är bland Gaimans favoritteman. Det är gudar som uppkommit bland de som dyrkar något. Varelser som växt fram ur det mekaniska, ur staden självt, ur allt som är modernt. Även magin, karaktärerna och sättet som hela världen hänger ihop i Kraken påminner om Neil Gaimans böcker som t ex American Gods och Neverwhere. Miéville låter gudar, magiska djur, änglar (inte riktigt den Kristna-varianten) och extradimensionella väsen samsas i samma värld.
I Miévilles bok Perdido Street Station beskrivs en stad väldigt ofta som ett levande väsen. I den boken är det mest metaforiskt och speglas i hans ordval och liknelser. I Kraken är detta betydligt mer konkret. London beskrivs ofta som någon form av levande väsen. I en scen låter han en så kallad Londonmancer (som spår staden likt en handflata) skära upp ett sår i en av Londons gator. Därefter läser han framtiden ur de blodiga inälvor som (bokstavligen) väller fram innan de sakteligen smälter ut och åter stelar till död cement. Miévilles London har även ett slags immunförsvar, bokstavligt talat...
Jag har ibland svårt att förstå vad det är för känsla det är författaren är ute efter att skapa med boken. Den är å ena sidan ganska bisarr, surrealistisk och mörk historia med små korta inslag av äckelobehagligt våld. Å andra sidan innehåller den magiska djur (familiars) som strejkar (katter och hundar och alla möjliga djur patrullerar i cirklar på gatorna till vanligt folks stora förundran och förtjusning) för att de är trötta på sina slavliknande villkor. Det blir helt enkelt komiskt och nästan lite Harry Potterianskt, fast jag helst inte vill att det ska vara det. En av huvudpersonerna anlitar vid ett tillfälle en ekorre att spana åt honom. Det känns lite Harry Potter helt enkelt. Bara ett par sidor tidigare får man läsa om tomt stirrande skal till människor, nakna i koppel med rattar och knappar inkörda i bröstet talandes med någon annans knastrande radioröst. Som en mänsklig kommunikationsradio.
Men kanske är det just det som är tjusningen med Míevilles böcker. De är bisarra på alla möjliga sätt. Det oskuldsfulla, lite löjliga blandas med det råa, bisarra nästan äckliga. Inget blir ju så skrämmande som kontrasten mellan det oskyldiga blandas med det råa.
Boken är skriven med ett språk jag inte är helt van vid och det tog mig ett tag att hänga med i det. Míeville använder ofta, för mig ovanliga ord, avklippta meningar och utbrett talspråk. Ibland låter han meningar flyta fritt och osammanhängande som tankar. Det känns som att jag missar vissa detaljer ibland som annars skulle förhöja känslan. Detta är mycket olikt t ex Perdido Street Station som jag inte alls upplevde på det sättet.
Jag gillar boken, men jag älskar den inte. Den är upplagd lite som en detektivhistoria där huvudpersonerna letar ledtrådar och förhör misstänkta samtidigt som de själva jagas av halva Londons undre, magiska värld samt den occulta grenen av Londons polis. Det blir aldrig tråkigt, men det blir heller aldrig riktigt superengagerande heller. En mer konkret sak jag inte gillar är att han då och då använder sig av populärkulturella referenser. Sådant tycker jag genast ger boken ett bäst före-datum. Den funkar att läsa idag, för jag vet vad han pratar om. Men betyder det något om 10 år? Jag gillar böcker som alla fall har ambitionen att vara tidslösa.
Boken slutar förutsägbart oförutsägbart. Spänningen infinner sig aldrig riktigt i fullo och jag sörjer inte att det är över.
