fredag 19 oktober 2018

The Fitz and the Fool


The Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb

Så tillslut upptäckte jag att alla tre böcker i den här serien var färdiga och släppta. Jag visste att den var påbörjad och fanns i butik men det var bara av en slump att jag upptäckte att sista boken publicerats. Så därmed tyckte jag det var dags att börja läsa!

I det här inlägget kommer jag spoila en del men i ganska vaga termer.

Den här trilogin utspelar sig i kronologisk ordning efter sista boken i förra serien, Fool's Fate. Fitz har tillslut fått möjligheten att slå sig till ro i Withywoods tillsammans med sin älskade barndomskärlek Molly. Fitz lever under det tagna namnet Tom Badgerlock eftersom FitzChivalry Farseer, den smutsiga oäktingen är död och begraven för resten av världen. Fitz och Molly börjar bli gamla. Men mer Molly än Fitz, eftersom Fitz är föryngrad av en tidigare Skill-healing. Han åldras inte som andra. Men trots sin ålder får Molly och Fitz ett till barn. Ett oväntat men efterlängtat barn. När Bee föds är hon ovanlig på flera sätt. För att snabbt sammanfatta så kidnappas Bee under brutala omständigheter.
Fitz måste ge sig iväg för att hämnas och återta sin dotter.

Fitz är på de flesta sätt sig lik. Hobb vet verkligen vem Fitz är och har inte tappat tråden.
En sak som jag faktiskt alltid störde mig lite på i de gamla böckerna var att Fitz ofta var ganska självömkande och martyriska. Han verkade alltid tro att precis allt hängde på honom även när det inte gjorde det och han tog alltid på sig skulden för precis allt. Även saker som både andra karaktärer och läsaren själv visste inte var hans fel, eller åtminstone var bortom hans kontroll. Han offrade sig överdrivet mycket för saker som inte var hans problem och var nästan olidligt...lidande? Det är till och med många karaktärer som säger åt honom att han är så och ber honom sluta. Det är samma sak i de nya böckerna. Fitz har en tendens att älta och älta. Han späker sig själv nåt enormt över hur dålig han upplever sig själv som far till Bee samtidigt som man själv som läsare tycker han verkar högst rimlig och mänsklig och att alla hans "misslyckanden" hade orsaker bortom hans kontroll. Kanske att det finns något undantag där hans självkritik är befogad, men ändå. Oavsett så är Fitz Fitz och han kan inte agera på något annat sätt. Böckerna handlar trots allt inte om en föredömlig far utan om en människa. Och Fitz slits mellan alla de roller och identiteter han tilldelats. Han vill så gärna vara en god far, men han dras in i sitt gamla liv som han trodde att han lämnat bakom sig.

Ett stort stort tema i alla böcker är förvandling. Förvandling och identiteter.
En stor del av mystiken med de gamla böckerna var The Fools identitet. Både vem han var och vad han var. En sak som går osagt långt in i böckerna är frågan om hens kön. Är The Fool en man eller en kvinna? Det var en fråga som, när den tillslut presenterades i sin fulla dager för läsaren vidgade mitt sinne när jag läste böckerna för första gången som tonåring. På den tiden blev jag så överraskad över att det ens var en fråga och att vi inte gavs något svar. Absolut ingenting i texten vägde över för ena eller andra sidan förutom att Fitz kände honom först som man. Det får konsekvenser för deras relation. Den ställs på sin spets i en kort, men intensiv och upprivande diskussion som jag minns det. Jag har inte läst de äldre böckerna på ett tag nu, så jag minns inte exakt. Min poäng är att det inte är en semantisk fråga utan den får faktiska effekter på handligen. Det är så bra gjort. Svaret är förstås att hen är både och. Ibland det ena ibland det andra. The Fool är alla sina identiteter. Ingen är mer äkta en någon annan.
Under sista bokens långa resa hoppar The Fool mellan identiteten Beloved/Fool och kvinnan Amber. Och karaktärerna i hans omgivning förundras över hans fullkomliga förvandling fram och tillbaka som ibland kan ske framför deras ögon utan att han ens byter kläder. De kan inte sätta fingret på hur han gör det. Det är ett sätt att hålla sig eller en subtil förändring av ansiktsuttryck, ett lite annorlunda sätt att tala. Det går så långt att Fitz tillslut uttalat ogillar Amber och inte vill berätta saker för henne trots att det egentligen är samma person som hans vän The Fool. Samma men ändå inte samma.

Fitz själv har som sagt länge levt under namnet Tom Badgerlock för att skydda sin verkliga identitet. Under sin uppväxt levde han i skuggan av hovet som spion och lönnmördare men samtidigt som kunglig oäkting med allt vad det innebar politiskt. Fitz har alltid reflekterat över de roller som givits honom och han har egentligen aldrig heller känt sig hemma i någon av dem. Inte förrän han tillslut sluppit sin roll som lönnmördare finner han att han saknar den lite. Men han är ändå osäker på vem han egentligen är, bortom allas förväntningar och krav.
Senare i sista boken avslöjas hans verkliga identitet som FitzChivalry Farseer och plötsligt är han en prins i rampljuset med krav och förväntningar på sociala koder och kläder som kommer med den titeln. Han måste åter igen spela ett spel för andras räkning. Åter igen tvingas han vara någon han själv inte känner sig vara. Ännu en identitet.

Bee föds som liten, liten flicka som ser ännu mindre ut än vad hon egentligen är. Hon har tidigt också flera identiteter. Hon framstår som ett oskydligt, ovetande barn. Till och med ett ganska efterblivet barn, trots att hon är djupt intelligent. Hon är också, av sin födsel, en Farseer-princessa och så är hon likt The Fool, en Vit Profet. Hon misstas av andra för att vara en pojke vilket hon också tvingas spela på. Sedan, efter hennes långa resa i tid och rum har hon förvandlats till en svårmodigt barn med tunga erfarenheter bakom sig. Hon tvingas ta hand om sig själv på ett sätt som inget barn ska behöva göra. Det förändrar henne på djupet.
Också likt The Fool så förvandlas hennes utseende bokstavligt talat på flera sätt. Både genom de fysiska ärr hon får, men också genom att hon "ömsar skinn" precis som alla Vita Profeter gör när de skapar förändring i världen.

Om jag fortsätter beta av karaktärer så finns t ex FitzVigilant som egentligen heter Lantern eller Lant. Även han måste visa upp en sida som FitzVigilant och en annan som Lant. Samma sak med Shun som maskerar sin egentliga identitet, Shine. Spark/Ash hoppar mellan att vara flicka och pojke. Osv osv med fler karaktärer som gör hopp mellan olika identiteter, mer eller mindre uppenbart.

Den nästan mest tydliga expemplet på förvandling och ideniteter i böckerna är de levande skeppen. Liveships. De skepp som egentligen är byggda av drak-kokonger och till en början inte ens känner till sin egen egentliga identitet. Tillslut förvandlas skeppen mycket riktigt till mäktiga drakar som lyfter ur vraken av de flytande skepp de en gång varit.

Det är som att varje karaktär i boken har flera namn och flera identiteter och att vissa även bokstavligen förvandlas från en identitet till en annan.

Jag undrar om det inte alls är en slump att Robin Hobb själv skriver under just namnet Robin Hobb istället för sitt riktiga namn, Margaret Astrid Lindholm. Jag undrar om just identiteter är något som fascinerar och intresserar henne eller om det bara är en slump att jag ser det mönstret i böckerna.

Till en början är jag mest överväldigad över att böckerna existerar överhuvudtaget och plöjer igenom dem. Men jag måste säga att det finns en del avsnitt som är lite sega att ta sig igenom. Framförallt i sista boken. Fitz är ute på en lång, lång resa och vi vet ungefär vad som kommer hända i slutet av den resan. Vi vet vart alla karaktärer är påväg och vi ser böckernas stora klimax långt där framför oss. Jag skulle inte säga att det är tråkigt och förutsägbart bara förutbesämt på något sätt.
Men samtidigt skulle inte resan heller kännas så tung och lång och svår om den beskrevs i kortare avsnitt. Sista boken är resan. Utan resan ingen bok.
Hur som helst, någostans i mitten av sista boken tar det fart ordentligt. Vissa kapitel är så intensiva att jag nästan snubblar över orden när jag läser och blir helt uppjagad av handlingen!

En kollega såg mig läsa böckerna i köket på jobbet en dag. Han berättade att han läst första Farseer-trilogin en gång men att han inte ville fortsätta läsa de andra böckerna för att han tyckte demvar så fyllda med misär och att han inte orkade med sånt. Det var inget jag hade tänkt på innan. Jag tror jag tyckte att de äldre böckerna hade en balans av motgångar och framgångar. Men visst, en del misär, helt klart. Kanske är det jag syftar på när jag säger att Fitz hela tiden ältar sina våndor.
Hur som helst, sen kunde jag inte sluta tänka på det i den sista boken. Det är verkligen misär hela vägen igenom. Hela vägen fram till så gott som sista sidan. Slutet kan verkligen inte beskrivas som lyckligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om slutet. Det är både bra och lite irriterande. Både frigörande och outhärligt sorgligt.

Själv uppskattar jag trots allt det svårmodiga i böckerna. Jag gillar att det äger rum i en fantasyvärld som känns så hårt grundad i en smutsig vardag. Hobb skriver om en värld som känns rå och trovärdig. Det är verkligen medeltida och jag gillar sånt.
Faktum är att det enda jag kunde göra när jag läst klart sista boken var att öppna första sidan i första boken av Farseer-trilogin och börja läsa om hur Fitz för första gången kom till Buckkeep castle.

söndag 18 februari 2018

This Census Taker



This Census Taker av China Miéville

Jag har läst ett par böcker av Miéville och ingen har varit den andra lik. Det som hans böcker har gemensamt är det lite (eller ibland mycket) surrealistiska, märkliga och mystiska. Så också i This Census Taker.

En pojke springer ner för den branta backe som leder från sitt hus till den lilla staden i dalen. I vild panik springer pojken med händerna utsträckta framför sig som om dem var täckta av blod. Pojken har sett sin pappa mörda pojkens mamma.

Pojken, nu vuxen man, skriver i sin Andra bok om sitt liv i huset på sluttningen med sin familj och hur han sen söker skydd i byn i dalen efter att ha bevittnat mordet på sin mamma.

This Census Taker är en mycket kort bok på lite drygt hundra sidor. När boken är så kort så blir det också svårt att beskriva allt för mycket utan att också avslöja för mycket.

Det är en bok med ganska lågmäld stämning. Jag tänker mig att hela världen i boken är som en sen höstdag när alla löv fallit och blivit bruna. Gräset är fortfarande grönt men hela världen känns brun och smutsig. Vinden blåser kallt och himlen är permanent genomgrå. Det är en fantasyvärld som Miéville beskriver men det är samtidigt en väldigt jordnära värld med människor som sliter för att bruka sin jord och om härjade gatubarn. Den lilla byn och huset på sluttningen är i sig en mycket liten värld (byn har inte ens en egen polisstyrka, utan en konstapel besöker byn med jämna mellanrum för att reda ut konflikter och annat), samtidigt antyds en större helhet utanför byn.

Boken är verkligen full av mysterier. Mycket beskrivs men förklaras inte. Jag har en mycket lös teori om vad som sker men jag är långt ifrån säker på att jag har "rätt". Och såklart den klassiska frågan; finns det ens ett uttänkt korrekt sätt att tolka historien? Det är förstås det som också är tjusningen med en sån här bok.

Miéville skulle säkert kunna skriva en hel bokserie i den här världen. Han har antytt en hel värld med bakgrundshistoria och kultur. En del av mig skulle vilja veta mer men jag tror inte det är det som Miéville har tänkt sig. Han är bara så bra på att bygga upp en trovärdig värld utan för mycket tråkig exposition. Jag är dock inte helt säker på om det är lagom mycket mystik i boken eller kanske lite för mycket. Jag måste jobba hårt för att försöka urskilja en mening och tolka vad som händer och även när jag läst sista sidan känns det bara som att jag förstått en liten procent av helheten. "Vem var det där? Vad hände där i mitten egentligen? Varför försvann den där karaktären? Vem är egentligen författaren?"  Kanske är det en bok som växer för varje gång man läser den eller kanske är den bara för flummig för mig helt enkelt. Eller... så överanalyserar jag. Oklart.

onsdag 10 januari 2018

Sleeping Giants & Waking Gods


Sleeping Giants & Waking Gods av Sylvain Neuvel

Detta ska bli en trilogi men sista boken har i skrivandes stund inte ännu släppts. Trilogin kallas The Themis Files.

I första boken upptäcks en enorm robot vars delar är utspridda och begravna runt om i världen. Det är en robot som tycks vara äldre än de flesta mänskliga civilisationer.
Ett team sätts ihop av en mystisk man som inte vill berätta vem han är men som verkar ha precis alla kontakter han behöver. Teamet ska reda ut varifrån roboten kommer, hur den fungerar och om den eventuellt går att sätta ihop och få att fungera. Vem är mannen och vad har han för agenda? Vad är det för robot och varifrån kommer den?

Boken är skriven som dokumenterade intervjuer, utdrag ur dagböcker och annan dokumentation så som nyhetsinslag på TV. Det finns alltså ingen berättarröst i någon traditionell mening. Det betyder inga miljöbeskrivningar eller karaktärsporträtt eller inre monolog osv. Om vi får några beskrivningar alls så är det för att någon av karaktärerna själva berättar något i sin dagbok eller i en intervju. Den som håller i de flesta intevjuer som för handlingen framåt är den mystiska samordnaren som verkar jobba för eller med den amerikanska regeringen på något sätt.

Jag vet inte om berättartekniken är unik kanske men jag har personligen inte läst någon bok som är skriven på det här sättet. Syftet, skulle jag tro, är att få händelseförloppet att låta mer äkta och mer dokumentärt. Mer äkta eftersom det inte finns någon allvetande, okänd berättarröst som vakar över allas känslotillstånd och inre tankar osv. Klart det finns andra sätt att undvika en sådan sorts berättarröst men det är såhär det är gjort i dessa böcker. Det enda jag kan tänka mig påminner om det  är Lovecrafts förtjusning i att låta berättelsen ske genom dagboksanteckningar som en annan karaktär hittar i början av berättelsen. Skillnaden här är att det inte finns någon sådan metakaraktär. Det är helt enkelt vi som upptäcker och läser "Themis Files" efter att händelseförloppet däri har ägt rum.

Det går fort att komma in i det och det är inget som egentligen stör mig. Men inte heller tycker jag det tillför så mycket. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det gör med min upplevelse av boken. Jag kan tänka mig att en konsekvens blir att karaktärerna känns mindre närvarande och mindre relaterbara eftersom vi bara ser deras handlingar och aldrig deras inre tankar och inte heller deras tonläge och humör. Eftersom så gott som all dialog är skriven exakt som den sägs så får läsaren själv gissa tonfall och humör. Det går oftast bra och att låta läsaren dra sina egna slutsatser är ju ofta (oftast?) bra. Men ibland blir jag osäker och ibland är det snarare tvärt om. Det blir för övertydligt. Det beror på att det här berättarknepet tvingar författaren att göra varje karaktär så övertydlig i sitt handlande så att vi som läsare ska förstå vad som händer i dessa avskalade dialoger och händelseförlopp. Det blir lite som teater tänker jag. Där skådespelarna måste klä sig i kraftigt smink och agera med stora gester så att hela publiken både ser och förstår vad som händer.

Vi får följa ett par olika karaktärer genom böckerna. Kara som är en hårdnackad karriärsmilitär. Rose, den ledande forskaren i teamet som utreder roboten och som också är den första att i sin barndom upptäcka en av robotens delar genom att ramla ner i ett hål där den ligger. Vi har Vincent som plockas in som språkexpert i projektet (jag misstänker starkt att detta är författarens alterego då Vincent är en Quebec-född språkvetare och Sylvain själv är från Quebec och driver en översättningsagentur) och genetikern Alyssa samt ett par till...
Ingen karaktär faller mig liksom i smaken, kan man säga. Alla känns för mycket som karikatyrer, för mycket som seriefigurer. De är för överspelade och saknar, för det mesta trovärdighet. Antagligen, som sagt, på grund av berättartekniken i sig.

Det här blir ett kort inlägg. Jag tycker böckerna är ganska menlösa och tråkiga. Det tog väldigt lång tid att ens få till det här inlägget för jag har verkligen inte mycket att säga om böckerna. Det känns som ett hopkok av väldigt vanliga science fiction-traditioner. Det är inte dåliga böcker egentligen och att sätta ihop vanliga science fiction-traditioner är inte nödvändigtvis dåligt heller men man måste i så fall komma med sin egen twist på det. Något som skakar om vad man tror man vet. Men i det här fallet känns allt bara så ... gjort. Böckerna har liksom varken en smart och trovärdig touch eller någon ny, spännande idé eller twist. Den har lite superhjälte-aura över sig men utan superhjältar. Den är skriven som en seriös dokumentär, men innehåller en serietidningssaga. Det dokumentära tricket tycker jag också känns lite fånigt i längden och ibland, i slutet av andra boken, får jag känslan av att författaren själv kämpar med att få ut sin story i det format han själv valt.
Det kommer ett avsnitt i slutet av den andra boken där jag tycker att det faktiskt tar fart och jag följer handlingen med spänning. Men sen tar det slut och jag rycker på axlarna. Jahapp. Jag är inte sådär jättepepp på sista boken heller. Oklart om jag kommer läsa den när den väl kommer ut. Nåja.

tisdag 10 oktober 2017

Poseidon's wake



Poseidon's Wake av Alastair Reynolds

Tredje och sista boken i Poseidon's Children-serien.

Det tog som vanligt väldigt lång tid för mig att komma igenom dessa böcker. Jag kommer nog spoila rätt väsentliga saker i det här inlägget.

Precis som bok nummer två så tar denna vid i kronologisk ordning från förra boken. Vi har nu hoppat ytterligare ett par hundra år in i framtiden från föregående bok. Vi fortsätter följa ättlingarna till Eunice Akinya, den superframgångsrika rymdpionjären.
Nu har mänskligheten en fast koloni på planeten Crucible tack vare treenighetens uppoffring då de gick in i Watchkeepern i slutet av bok två. De gjorde någon slags deal med dem. Treenigheten, The Trinity, är det som Chiku Green, Tantorn Dakota och den konstruerade AI-kopian av Eunice började kallas sen de försvann med Watchkeepern.

I sista boken får vi veta mer om vad eller vilka dessa Watchkeepers är. Vi får också veta en gnutta mer om vilka M-builders var. M-builders är alltså de som byggde Mandala-formationerna på Crucible som ledde till att mänskligheten sökte sig dit till att börja med.

Den stora konflikten i slutet av boken, som definitivt är tänkt ska vara ett stort och dramatiskt klimax (eller åtminstone en stor puckel i den dramaturgiska kurvan) faller platt för mig. Dakota har tvingat till sig Kanus skepp och åker rätt mot Poseidon för att utforska dess mystiska formationer på ytan. Hon gör det tillsynes enbart i Watchkeepernas tjänst. De har manipulerat henne för att innanför planetens försvarsmekanismer och lära sig mer om planetens hemligheter. Eunice och resten av gänget gör allt för att stoppa dem. Både människoliv och Tantor-liv sätts på spel i deras diplomati och kamp. Men författaren förmedlar inte varför det vore så fruktansvärt hemskt att utforska planeten Poseidon. Det enda som uttrycks är ungefär "vi måste ta det lugnt och inte rusa in i något vi inte vet så mycket om". Okej? Konflikten är väldigt forcerad och konstlad. Det är som ett nödrim, en nödkonflikt som krävdes för att föra storyn framåt. Sen när det faktiskt också leder till att "det värsta" sker så är det som ingenting. En axelryckning. Inget hemskt hände. Karaktärerna verkar liksom inte reflektera så mycket över det heller. Det är som att "jaja, det gick åt helvete då." Fast det gör det inte. Åtminstone inte så som de förfarade från början. Det är mycket litet som kommer ur den konfliktlösningen överhuvudtaget.
Visst, de kommer ner till ytan på Poseidon och får se dessa stora hjul på nära håll. Men det i sig leder liksom ingen vart heller. Varken karaktärerna eller vi som läsare får veta särskilt mycket mer av det.

Sen har vi det här med "the Terror" också. Det beskrivs som en hemsk vetskap som planteras i deras hjärnor på ett fundamentalt plan. De får veta att allt är meningslöst. Universum är meningslöst och alla våra handlingar är meningslösa i slutändan eftersom Universum kommer att upphöra att existera vid en obestämd tidpunkt. Okej? Jag vet att många anser att våra handlingar i slutändan kommer att betyda något i långa loppet, men en stor del är ändå ganska övertygade om att det inte är så. Oavsett vilken sida man står på så är det ingen direkt ny idé. Varken litterärt eller vetenskapligt. Jag kan förstå om poängen är att de gick från att förstå detta intellektuellt till att inse det på ett djupare, mer känslomässigt plan. Jag antar att det skulle leda till en djupare skräck. Men i boken tycker jag det bara låter så himla platt och ointressant. Pseudointellektuellt för att vara riktigt hård.
I många av Alastairs andra böcker så är den stora vändningen, den stora avslöjandet något som faktiskt känns häftigt även för läsaren. Man förstår direkt, wow, vilken idé! Vilken grej! Jag kunde aldrig ha gissat detta! Men det här är på något sätt ett avslöjande och en insikt som drabbar karaktärerna, men som läsaren inte kan förstå eftersom vi ju inte genomgått "The Terror". Och det funkar bara inte. Det blir bara så banalt. Åh nej, våra liv är meningslösa... buhu, för det trodde vi ju inte redan innan...?

Som mycket science fiction (som jag läst i alla fall) så vill böckerna gärna ställa frågor kring identitet, kring mänsklighet, kring medvetandet etc. Den karaktär som framförallt ger upphov till dessa frågor är förstås Eunice. Hon dör, hon återuppstår som en konstruerad AI-kopia skapad av Sunday, hon växer i sin intelligens och får tillslut en ny mänsklig kropp av kött och blod. Är hon Eunice Akinya? Är hon människa? Är hon en maskin? Vad är hon? Vilka slags lagar ska hon ställas inför på Jorden? Har hon mänskliga rättigheter? Allt det ställer förstås samma fråga tillbaka till oss. Vad innebär det att vara människa? Vilka är vi? Vilken betydelse har minnen och tidigare erfarenheter för vilka vi är och tror oss vara osv osv.
Detta är alltid spännande frågeställningar att fundera kring, tycker jag. Det är en av de stora anledningarna till varför jag ens läser så mycket science fiction. Men i Poseidon's Children görs detta (som så mycket annat) så väldigt övertydigt och platt. Läsaren tillåts inte upptäcka dessa frågor på egen hand utan det är frågor som till och med tas upp i dialog i boken. Det görs också på ett ganska banalt sätt som verkligen tar mystiken ur frågorna på ett tråkigt sätt.
I en sådan diskussion när Eunice vara eller icke vara diskuteras säger en av karaktärerna "No. We don't speak of souls. Not now, not ever. Souls aren't real". Den repliken är bara så ... banal. Så endimensionell. Och visst, vi kan gå med på att själen inte existerar. Men även en skeptiker i en hårt vetenskapligt präglad framtidscivlisation behöver ett namn på vårt inre medvetande, och "själ" råkar vara ett gammalt, välanvänt uttryck för det. Det betyder inte att vi nödvändigtvis behöver tro på en odödlig, gudomlig själ som överlever kroppen. Jag kan också tycka att denna framtidscivilisation borde ha kommit längre i sin diskurs om själens vara eller icke vara att man inte behöver gå igenom ordväxlingen  "Det finns ingen själv!" (wow, so deep), "okej kalla det inte själ, kalla det mönster i hjärnan..." osv osv,  bla bla.
Min poäng är att dialogen är banal och innehållslös.

Vadd jag också saknar är intressanta karaktärerna. Jag tycker de flesta karaktärer liksom låter likadana. Det vore väl då Eunice som sticker ut ur mängden. Eunice är svårgreppbar på ett positivt sätt. Hon är driven, karismatisk, kalkylerande och rationell. Hon verkar förstå situationer på en annan nivå än alla andra. Hon är spännande! Men hon kan inte bära alla böcker. Sen finns absolut andra spännande, intressanta bifigurer som Arethusa. Eunice tidiga konkurrent som återfötts som någon slags enorm, kosmisk val.
Dialogen lider av samma problem som många av Alastairs böcker gör. Alla karaktärer är så himla rationella och förstående. Alla har sån himla respekt för varandra. Alla ska jämt uttrycka sin respekt och förståelse för den andres motstående åsikter. Lite "jag respekterar din åsikt, förstår din ståndpunkt men jag kan inte hålla med pga...". Alla ska jämt uttryckligen motivera sina handlingar. Allt ska uttryckas och inget får låtas vara underförstått eller öppet för tolkning av läsaren. Det är så himla tråkigt.
I synnerhet när man kommer direkt från boken Oryx & Crake som är en mästerlig karaktärsresa där i princip allt lämnas åt läsaren att fundera över.

Jag låter himla hård. Kanske för hård. Jag har ändå läst igenom tre, ganska rejäla böcker utan att tröttna. Det borde väl ändå säga något. När jag läser böckerna så de här partierna inte så överdrivet framträdande eller någon deal breaker. Det är inte som att jag slår igen boken för gott. Men det är ändå något som stör mig.
Det finns ändå spännande inslag spridda igenom alla tre böcker. Såklart. Det är intressant att följa samhället som Reynolds byggt upp och hur det fungerar och i sin tur fundera på hur väl han spekulerar om människors beteende i denna framtid.
Visst är det så att mycket science fiction har ett större fokus på övergripande story och perspektiv. Mer fokus på spännande, potentiella världar och teknologi mer än djupa karaktärsporträtt. Det är nog till och med det jag ofta uppskattat i många andra böcker. Dock känner jag oftare och oftare att det är tråkigt att det inte kan vara både lite oftare.


söndag 16 juli 2017

Oryx & Crake


Oryx & Crake av Margaret Atwood

Skulle man beskriva den här boken lite snärtigt på baksidan av ett omslag så skulle den nog låta ganska platt och tråkig. Snowman försöker överleva ensam i spillrorna av apokalypsen. Hans vänner och sin största kärlek är sedan länge döda och han omringas nu av genmanipulerade bestar i en värld där själva solen är livsfarlig för honom. 

Ack så missvisande det hade varit att beskriva boken så. Den faktiska texten på baksidan av den utgåva jag läste är inte mycket bättre (dock mer spoiler-rik). Så vilken tur att jag hittade denna bok via en rekommendation och inte genom att läsa baksidan.

I det här inlägget tänkte jag ge mer specifika exempel ur boken i min diskussion. Detta är en bok som verkligen inte bör beskrivas ens i vaga ordalag med risk för att förstöra en del av magin.
Anledningen till det är att den inte riktigt följer en klassisk dramaturgisk kurva med uppbyggnad och klimax och dramatiska vändningar osv. Istället är den liksom en långsamt stigande kurva. Eller kanske snarare ett långsamt avtäckande av mer och mer detaljer i helheten. Som ett rum med massor av låsta dörrar som låses upp en efter en. Hm, inte jättebra metaforer kanske, aja. Den är i alla fall konstant spännande och intressant hela raka vägen igenom!
Så om du inte läst boken så kommer den korta recensionen här:
Ska du läsa denna bok om du gillar science fiction, dystopier och intressanta karaktärsporträtt? Svar ja.

Okej.


Jag läste Oryx & Crake fullkomligt ovetande. Jag hade som sagt inte ens läst baksidan när jag satte mig för att läsa första sidan i boken. Jag förstod ärligt talat inte ens bokens titel. Det tror jag bara var positivt.

I grunden är det en ganska typisk dystopi. En mörk framtid efter apokalypsen där en man försöker överleva bland ruinerna av den forna civilisationen.
Men det är egentligen inte världen som är det som är spännande i boken. Det är inte vad som hänt som är huvudfokus. Det är inte en massa sci-fi-snack och ingående beskrivningar av överlevnadsliv eller typ -jag vet inte- galna gäng likt Mad Max. Det är en otroligt karaktärsdriven bok.

Jag läser verkligen både bokens dåtid och nutid som dystopier på olika sätt. Snowmans dåtid. före katastrofen är även den ganska skrämmande från mitt eget perspektiv. Den är främmande och mörk men på ett slags avdramatiserat och dolt sätt. Världen beskrivs med en neutral röst från Jimmys perspektiv och för Jimmy är ju denna värld fullkomligt normal. Detta gör det liksom bara ännu värre på något sätt. Hela boken har ett slags obehag över sig. Ett mycket genomtänkt och medvetet obehag från författarens håll.

Jag tolkade först Pleeblands som en enda stor kåkstad av total misär och fattigdom. Det var liksom så det lät utifrån Jimmys/Snowmans perspektiv. Men sen, en bit in när Jimmy faktiskt besöker Pleeblands så får jag intrycket av att det mer är en aningen värre version av vår egen nutid. Kanske lite smutsigare, lite mer hårddragen, men ändå inte den extrema misär som jag först tänkt mig. Det är bara att för Jimmy och de som bor i de hårt övervakade samhällena så är kontrasten så stor att det framstår som så mycket värre.
Livet i de inhängnade samhällena är hyfsat satiriska i en ganska klassisk mening. Där styr storföretag med kitshigt klingande namn och hårdpolerat yttre, tveksam moral och läskiga genetiska experiment. Det är nästan lite cyberpunk över det. Fast utan all "smuts". Som om Atwood kluvit cyberpunk-världen i två och satt den ena delen innanför dessa murar och satt den andra delen i Pleeblands. I motsats till t ex Neuromancer som i arketypisk cyberpunk-anda smält samman allt i en framtidsvärld med teknologi, droger och neon.

Orsaken till att "dåtiden" i boken känns så mörk och obehaglig har många komponenter. De stora företagen som mer eller mindre verkar äga sin anställda och deras liv. De genetiska experimenten som företagen utför, som visserligen ibland låter hyfsat rimliga, men som ändå har en onaturlig känsla över sig. Allt är liksom möjligt, vilket ju låter bra, men möjligheterna styrs av iskalla kapitalistiska krafter som inte direkt är ute efter att förbättra människors liv (men i reklamen låter det förstås som att det precis är det dem gör).
En annan sak jag tycker bidrar är att Atwood hela tiden beskriver mat som imitationsprodukter. Det mesta verkar vara gjort av soja. Men det är som att alla dessa imitationsprodukter, framförallt de som man utifrån verklighetens perspektiv tycker verkar konstiga, skvallrar om att världen utanför dessa gated communities inte direkt är som den ska. Jag föreställer mig att Jorden är överbefolkad och skövlad. Kanske med enorma sojaplantage som ersatt djur och växtliv. Plus att vi ju vet att världen faktiskt har gått åt helvete så det bidrar till att även vardagen i dessa samhällen liksom pekar mot undergången. Visserligen har världen gått åt helvete genom ett virus och inte genom klimatförändringar och överexploatering. Men det är som att vi hade två val. Antingen en snabb, stor katastrof som viruset (krig, eller vad som helst), eller en långsam, utplånande effekt av klimatförändringar.

Sen kommer Jimmys beskrivningar av hans barndom på det. Hur han och Crake har tittat på helt groteska sidor på nätet så gott som hela sin uppväxt. Direktsända avrättningar, välproducerad barnporr, självmord, plus all annan porr av alla slag osv. Allt beskriver Jimmy helt neutralt och utan att moraliserar. Det var bara något de gjorde. Kanske finns där ett litet vemod och insikt om att det inte var det bästa de kunde gjort. Men inte alls på den nivå som vi läsare skulle tycka vore rimligt. "Barnporr?!" skriker förnuftet. Men Atwood låter läsaren själv döma eller inte döma. Att bara ta in och se det för vad det är.

Samtidigt känns det så trovärdigt. Gränser för vad som är okej kan förflyttas så långsamt att man inte märker av det. Och vips är man där och tycker barnporr kanske inte är världen bästa grej, men ändå så finns den där, tillgänglig dygnet runt till den som vill ha den. Plus allt det andra...

Det är just det att allt det här beskrivs med en axelryckning som gör det så obehagligt. Obehagligt på ett så himla intressant sätt. För det är inte det som är fokus i historien. Det bygger upp världen men boken handlar inte om hur Jimmys framtid förstörs av all sjuk media han konsumerade som tonåring, liksom. Det är bara en detalj. Okej, det vävs in djupare när vi får veta varifrån Oryx kommer, men ändå. Det är inte centralt i historien på ett väntat sätt.

Jag uppskattar verkligen att ingen moraliserar över något i boken. Läsaren skrivs inte på näsan och ingen karaktär verkar vara författarens egen uppenbara och förnuftiga röst som förklarar allt. Det är så himla uppfriskande. Atwood dumförklarar inte sina läsare.

Bokens kanske mest intressanta karaktär är Oryx. Tycker i alla fall jag. Oryx är så komplex och jag har svårt att få grepp om henne. Hon glider undan alla stereotyper och låter sig liksom inte definieras av andra, varken av karaktärer i boken eller av läsaren. Hon är också en karaktär som aldrig riktigt "avkodas", heller. Här finns massor av låsta dörrar som aldrig låses upp. Eller så är det kanske ett fall av att jag inte ser skogen för alla träd, ungefär. Jag får ibland känslan av att jag sitter och försöker se bortom Oryx ord. Se vad hon döljer bakom sina ord. Försöker läsa mellan raderna, luska och gissa. Samtidigt som jag undrar om inte Oryx säger precis som det är. Visar precis vem hon är för den som vill lyssna på det örat. Som att jag bara inte kan tänka mig att det skulle kunna vara det ligger till. Att jag liksom vägrar ta henne på hennes ord för att det verkar så otänkbart. Hon visar ett annat perspektiv som jag liksom är otroligt kluven inför. Jag blir i det fallet som Jimmy själv. Jimmy verkar ha ungefär samma undran inför Oryx. Vem är hon egentligen? Hur är hon och varför?

Jag tänker på hennes liv före hon träffade Jimmy. Om hur hon sålts från sin hemby till någon slags barn-arbetar-maffia. Hur hon sedan glidigt vidare, utnyttjats sexuellt på alla möjliga sätt.
Men när Jimmy försöker få henne att känna ilska och hämndlystnad blir hon på sin höjd mest irriterad över att Jimmy ser på det på det sättet. Att han är så fokuserad på vad som varit. Hon ser liksom endast det goda i sin situation. Hon tycker att männen behandlat henne väl medan Jimmy ilsket vill få det till att de utnyttjat och förgripit sig på henne. Även om hon inte tycker att allt varit fantastiskt så är det fortfarande något som ägt rum för länge sen. Ett annat liv. Inte Oryx idag. Jimmy vill straffa de männen men Oryx tycker att Jimmy mest är löjlig och verkar verkligen inte förstå hans fixering på dessa händelser. Oryx har ett helt annat perspektiv på precis allt. Inte heller i slutet när hon verkar ha någon slags relation med Crake förstår vi på vilket sätt det artar sig. Vi vet heller inte hur hon egentligen känner för Jimmy. Är hon kär i honom? Utnyttjar hon honom? Eller vill hon egentligen vara med Jimmy istället för Crake? Troligen inte. Troligen varken eller, tänker jag. Troligen har hon en helt annan syn på saken. En egen syn. Hon lever på något sätt mer i nuet. Hon verkar liksom inte ha någon egen agenda.

Så borde hon inte vara arg, förtvivlad och uppriven över vad hon blivit utsatt för? Vi som läser tycker absolut det. Men jag slits hela tiden mellan Oryx livsglädje och Jimmys upprördhet. Jag undrar. Om Oryx blivit lika uppriven över sitt liv som Jimmy vill att hon ska vara, då hade hon troligen istället lidigt av svåra psykiska problem, varit kliniskt deprimerad och varit ett allmänt vrak. Så är inte Oryx sätt att se på saken bättre? Ska vi inte bara acceptera det hon utsatts för och släppa det?
När jag tänker på det så undrar jag om man här skulle kunna bli lite arg på Atwood? För hur troligt vore det att komma ur Oryx liv med psyket i behåll? Hur friskt är det att till och med försvara sina förövare? Oryx är förvisso en unik person på flera sätt. Så det är nog därför jag accepterar det.

Crake är också intressant men han är mer arketypisk på något sätt. Han är hyperintelligent och beräknande. Här finns säkert några diagnoser man kan kasta på honom, även om det inte direkt är något jag specifikt tänker på. Precis som de andra karaktärerna är han ändå mänsklig. Han och Jimmy har samma start i livet kan man säga. De båda har spelat samma spel ihop. Tittat på samma saker på nätet. Men någonstans där på mitten så tar de olika spår i livet utifrån sina egna speciella talanger. Crake har någon slags storslagen agenda och i slutändan får vi inte veta om han lyckades iscensätta den som han tänkt eller inte. Vad hände där i slutet egentligen och varför bad han Jimmy skjuta honom? Och varför skjöt Jimmy honom så lätt för den delen?

Jimmy själv representerar mer en Svensson. Han är medelmåttig och högst mänsklig. Jimmy är läsarens perspektiv, men det är ändå ett perspektiv som på ett sätt är längst ifrån händelsernas centrum.
Han ligger runt mycket, men lyckas aldrig riktigt hitta en fast partner och mer och mer känner han sig som sina partners andrahandsval. Någon att vänstra med men inget mer. Han går från att vara den som får brudarna och att vara väldigt nöjd med det till att istället känna sig isådosatt, tom och övergiven.
Det är som att Jimmy lever i utkanten av händelsernas centrum hela tiden. Jimmy är bara en liten del av dessa kvinnors liv (där maken och familjen hemma är huvuddelen) precis som Jimmy endast är en liten avsidesväg i bokens stora händelser som drivs av Crake och som vi läsare heller aldrig riktigt får någon inblick i. Även hans mamma verkar vara del av något större då hon mystiskt överger hemmet. Jimmy har ingen familj att sörja och inte direkt några vänner. På det sättet är han visserligen också förberedd på att klara sig själv efter den stora katastrofen.

Sen har vi förstås Crakers. De varelser som Crake skapat. Crakes idealmänniskor. Det är så mycket som Crake vill ta bort från människan för att göra henne bättre. Och allt låter så bra. Men i slutändan undrar jag liksom vad som finns kvar. Det är som att det enda som blir över är ett djur som alla andra. De verkar lyckligare och de lever mer i harmoni med sin omgivning. Men skulle jag vilja vara en Craker? Nja. Tror inte det faktiskt. De verkar ganska korkade och omedvetna. De verkar sakna drivkrafter.

Boken lämnar egentligen inga stora luckor efter sig men det finns en del olösta gåtor (är det inte samma sak... kanske). Som t ex varför Crake gjorde som han gjorde. Eller om det ens var han som låg bakom katastrofen, varesig den var avsiktlig eller inte. Vad var hans plan? Vilka är MaddAdam? Vad är Jimmys mammas perspektiv, som jag inte ens tagit upp? Och så förstås den lilla cliffhangern i slutet. Vad gör Jimmy med de andra människorna han hittat?
Men det är faktiskt saker jag bara kom på nu när jag tänker efter. Visst vore det spännande att veta mer, men på något sätt tycker jag inte att det är centralt för bokens handling. Det centrala är Jimmys resa och karaktärerna i hans liv. Han vet inte vad som hände med Crake och inte heller vi. Vi får ändå de flesta pusselbitar för att förstå hans slutgiltiga situation, vem Jimmy är och hur allt blev som det blev. Jimmys gåtor är våra gåtor och jag tycker så väldigt mycket mer om mysterier i böcker än exakt utstakade svar.
Men jag ska också säga att slutet, trots detta, ändå kändes ganska antiklimaktiskt för mig. Jag skulle spontant säga att det just beror på att boken varit så jämn hela vägen igenom. Slutet var inget stort klimax eller toppen av en uppåtgående kurva. På sin höjd var det liksom en liten knorr bara. Slutet var på ett sätt en besvikelse för mig, men samtidigt kan jag inte komma på något bättre sätt att avsluta det. Det mest spännande i boken var liksom redan avklarat.

Det finns två uppföljare till Oryx & Crake som jag inte läst. Jag har blivit avrådd från att läsa dessa av samma person som rekommenderade första boken till mig. Det är allt jag har att gå på. Jag vet inte vad uppföljarna utforskar för del av historien. Jag utgår ifrån att de kommer att berätta mer om MaddAddam, eftersom det är så trilogin heter. Får se om jag läser dem, men troligen inte.


tisdag 20 juni 2017

Norse Mythology


Norse Mythology av Neil Gaiman

Titeln på boken är väldigt rak och tydlig. Nordisk mytologi är precis vad det är. Till skillnad från de flesta av Gaimans böcker så försöker han denna gång inte omvandla, förändra, förvränga eller utöka en redan tidigare existerande berättelse vilket jag annars förknippar med honom.
Istället beskriver Gaiman i sitt förord att hans ambition är att återberätta de historier vi har, så korrekt som möjligt och så intressant som möjligt. Självklart färgar författaren alltid sina texter med lite av sig själv, men det är ju varken oväntat eller märkligt!
Ärligt talat visste jag väldigt lite om nordisk mytologi före jag läste denna bok. Jag kunde kanske de flesta namnen på gudarna och kanske någon enstaka, halvt ihågkommen berättelse. Men inte som jag kan t ex romersk/grekisk mytologi.
Vad som faktiskt förvånade mig var att så lite av de nordiska mytologiska berättelserna finns nedskrivna och att mycket av det vi har bevarat idag kommer från kristna källor. Att det är kristna som tecknat ned sagorna tycker jag ibland också blir ganska tydligt i Gaimans rendering. Det dyker ibland upp ganska uppenbart kristna motiv.
Men Norse Mythology är inte en fackbok om nordisk historia eller arkeologi, så själva historien bakom vilka berättelser vi har och vilka vi saknar beskrivs mycket kort och är inte bokens fokus.
Så efter den korta introduktionen så ger Gaiman oss en liten vem-är-vem i nordisk mytologi med korta beskrivningar av varje gud och karaktär vi kommer möta. Därefter kommer berättelserna i en slags kronologisk ordning där vi börjar med världens skapelse, vidare till hur gudarna kom till makten och hur de fick sina magiska artefakter till hur världen en gång kommer att ta slut i Ragnarök.

Då jag nog inte egentligen läst någon annans återberättelse av dessa sagor så har jag ju ingenting att jämföra med, men jag tycker att Gaiman lyckas bra i sin version. Jag kan definitivt se Gaimans egna små utsmyckningar av dialogen men det är ändå väldigt lågmält och i liten skala. Det är i alla fall inte något som stör eller tar en ur upplevelsen.
Berättelserna i sig är ungefär lika märkliga som mytologiska berättelser brukar vara. Lika ologiska, motsägelsefulla och totalt omöjliga. Men det är ju också det som är kul för det mesta!

Känslan jag får av berättelserna är att världen som de äger rum i är väldigt liten. Det är få gudar som beskrivs och få människor och karaktärer som tar plats. Det är ju svårt att jämföra mytologiska världar utifrån så inkompletta källor (och kanske inkomplett kunskap från min sida förstås). Kanske kommer denna känsla helt enkelt av att så mycket saknas, som inte längre finns återberättat i källor. När jag tänker mig t ex Olympen så ser jag liksom stora palats i marmor och guld eller kanske stora troner bland molnen eller nåt. När jag läser Norse Mythology ser jag liksom framför mig Valhalla som ett helt vanligt långhus från Vikingatiden i ett kargt, svenskt landskap, ungefär. Liksom inget egentligen speciellt, bara att det råkar vara där Oden hänger. En plats som alla andra, bara en aning mer magisk och gudalik.

Jag tror dock definitivt att den bilden präglas enormt av åratal av film och datorspel som skildrat just grekisk mytologi och andra världar medan väldigt lite gjorts på just nordisk mytologi. Jag har så få förutfattade meningar, så att säga.
Men jag gillar ändå den bild jag får av Gaimans bok. Den känns på något sätt mer verklig. Som att den ligger närmre den bild som människorna som levde då faktiskt hade av sina gudar.

Det som dock känns konstigt är att boken är på engelska. Jag läser ju det mesta på engelska men eftersom namnen är nordiska försöker jag hela tiden att omvandla de engelska omskrivningarna till de lite mer nordiskt klingande namnen (även om man nog inte kan kalla dem för "svenska" heller). Så Odin blir Oden och Ragnarok blir Ragnarök och Utgardaloki fick jag slå upp och på svenska blir det det lite mer förståliga Utgårdaloke (Loke från Utgårda... suddenly it all makes sense!). Men det är ingen stor grej så, bara något jag tänkte på.

Till sist så ser jag faktiskt Norse Mythology lite som allmänbildning för mig personligen. Jag tycker det känns bra att jag åtminstone har någon slags aning om de nordiska myterna.
Förutom det är det definitivt en trevlig bok. Väldigt oansenlig på något sätt. Typ "här är lite berättelser från nordisk mytologi", inte mer eller mindre. Jag gillar't.

söndag 30 april 2017

On the steel breeze


On the Steel Breeze av Alastair Reynolds

Bok nummer två i en serie på tre om en värld ett par hundra år in i framtiden. Bok nummer ett är Blue remembered Earth som jag skrev om för ett par inlägg sedan.

On the steel breeze följer i direkt kronologisk ordning från första boken men hoppar två hundra år framåt i tiden. Mänskligheten har skickat iväg enorma "rymdskepp" till planeten Crucible som har den mystiska Mandala-formationerna som troligen är skapad av någon annan intelligent varelse.
Skeppen, Holoships (hollow ships), är gjorda av urgröpa asteroider som man "inrett" för att människor ska kunna leva i dem. Flera miljoner kolonister bor på dessa skepp.

Precis som i första boken följer vi familjen Akinya. Den släkt som fick sitt rykte av Eunice Akinya som tycks utöva sitt inflytande långt efter sin död.
I On the Steel Breeze följer vi Chiku Akinya. Dotter till Sunday och Jitendra från första boken. I bokens första sidor får vi veta att Chiku inte är en person utan tre. Hon har låtit sig splittras i tre där ingen av personerna är mer "äkta" än någon annan. De delar alla samma minnen och deras kroppar är alla återskapade (klonade) från grunden, så originalkroppen finns inte längre kvar. De kallar sig Chiku Yellow, Chiku Red och Chiku Green. Dessa tre drar lott om deras framtida öde. En av dem ska resa ut i rymden på jakt efter Eunice Akinyas skepp Winterqueen i hopp om att förstå vad som hände med henne. En annan ska följa med på en av dessa Holoships för att kolonisera Crucible, och den tredje ska stanna kvar på Jorden och i princip leva så oäventyrligt som möjligt. Hon ska hålla sig i säkerhet, helt enkelt, så att om de andra dör så finns hon ändå kvar som en slags backup.
Dessa tre delas inte bara sitt förflutna, utan deras plan är att integrera sina minnen med varandra med jämna mellanrum. Så alla Chikus skickar sina minnen och upplevelser till varandra genom rymden så
att de allihopa känner att de äger en del i allas liv.
Det låter mer förvirrande än det är i boken. Man har inga problem att hålla reda på vem som är vem.
Genom boken hoppar vi mellan dessa personer. Ibland följer vi en Chiku under en längre period och då blir liksom hennes värld "den man bryr sig om". Sen hoppar vi igen och då blir de andra versionerna mindre viktiga. Men alla Chiku-versioner kallar sig själva bara för Chiku och inte Red och Green osv.

Berättelsen tar far när Chiku Yellow som bor hemma i  Lisabon på Jorden "hemsöks" av ett spöke av sin syster Chiku Green som befinner sig på ett av Holoshipsen. För att få reda på vad "spöket" vill, tvingas hon ta hjälp av sjöfolket, som är genetiskt modifierade människor som bor i samhällen på havets botten.

Enligt författarens egen utsaga är hela trilogin ett försök att beskriva en mer teknologipositiv framtid. Jag tycket det är lite tvetydigt. Det är inte alls helhjärtat positivt med framtidens teknologi i denna värld. Precis som i första boken så lever större delen av solsystemets befolkning med ett system som kallas The Mechanism. Det är som en allsmäktig polis som ser till att ingen skadar någon annan, att inga brott begås och också att ingen skadar sig oavsiktligt. Om man mot förmodan skadar sig så skickas automatiskt ut utryckningsfordon för att se till att du kommer i säkerhet omedelbart. Hela världen är också fullproppad med microskopiska kameror i varenda vrå. Kameror som genomsyrar alla ytor och ser precis allt. Det finns inget  obevakat privatliv i denna framtid. Men det finns heller inga brott, och de flesta är så gott som odödliga. Å ena sidan är det en otroligt trygg värld men å andra sidan är den förstås också väldigt ofri på många sätt.
I första boken försöker t ex Geoffrey slå sin kusin på käften för en ovanligt vidrig kommentar om den nyligen avlidna Memphis, men innan hans slag ens hinner halvvägs mot kusinens haka så har The Mech avbrutit hans slag genom det implantat som alla har i sin hjärna från en viss ålder.
I bok nummer två finns också ett nytt hot. En AI som infiltrerat mekanismen och genom den kan kontrollera saker som man absolut inte vill att en okontrollerad AI ska ha kontroll över.
Så på många sätt tycker jag att man kan säga att boken på klassiskt sci fi-manér gör teknologin till boven. Men visst, det är inte helt svart-vitt. Många andra saker är möjligt och fantastiska pga den teknologi som finns. En Chiku gör också sitt allra bästa för att människan ska samexisterera med AI:n.

On the Steel Breeze gör det som jag tycker så mycket om med science fiction. Den visar ett utzoomat perspektiv på världen och den får mig att fundera på frågor om identitet och tid och sådant.
Jag tror att just denna bok och föregångaren (och om serien fortsätter på samma sätt så antar jag också att det är detsamma i sista boken) tillsammans bidrar ännu mer till den känslan. Eftersom böckerna hoppar så långt i tid (och rum) så får läsaren verkligen den där övergripande vyn. Så i bok nummer två får vi se resultatet av det som sattes i rullning i bok nummer ett och vad det får för konsekvenser. Det är spännande. En annan bok som gjorde detta (det är förstås inget unikt grepp, men ändå) är Accelerando av Charles Stross där man ibland hoppade åratal mellan varje kapitel.

Det tog mig otroligt lång tid att läsa den här boken. Den är relativt lång, men det är mest för att jag är så seg på att läsa. Men en dag missade jag min hållplats för att jag var så inne i boken, om det säger något. Jag skrev om första boken att den var otroligt långsam. Väldigt långsamt tempo. Det tycker jag inte är ett problem i denna bok. Den håller ett mycket jämnare och högre tempo. Den är mer konsekvent intressant från början till slut.
Å ena sidan ser jag fram emot sista boken men å andra sidan bävar jag lite inför det, eftersom det är ett så himla stort åtagande att läsa dessa böcker. Men vid det här laget så måste jag nog ändå läsa den!