Nova Swing

Detta är uppföljaren till Light som jag prisat och lovordat i mer än ett inlägg här så jag hade vissa förväntningar på den. Dock är den mer en uppföljare på det sätt att den tillhör samma värld som Light, men utöver några enstaka termer, detaljer och referenser till tidigare karaktärer som inte har någon större inverkan på berättelsen är boken fullkomligt fristående. Light hoppade mellan nutid och framtid, denna berättelse äger enbart rum i framtiden och långt efter händelserna i boken Light.

Boken inleds med tre citat varav en jag omedelbart känner igen. Det är taget ur bröderna Strugatskys Roadside Picnic. "The further into the zone, the nearer to Heaven". Roadside Picnic är en favoritbok så det om något höjde mina förväntningar ytterligare. Det visar sig också tidigt att Nova Swing äger rum kring en liknande "zon", (Saudade Event Site) av oförklarliga händelser och upp-och-nedvända naturlagar precis som i Roadside Picnic. Vic Seratonin tjänar sitt uppehälle genom att arbeta som olaglig "reseledare" in i denna förbjudna och livsfarliga zon åt klumpiga och dumdristigt nyfikna "turister" som vill se zonen med egna ögon. Precis i stil med Roadside Picnics Stalker.

Vics "hembas", där han oftast spenderar sin tid och oftast också hittar sina kunder är i Liv Hulas bar Black Cat White Cat.
Där sitter även ofta Fat Antoyne, en smått tragisk person som bara önskar få passa in. Han har någon slags ensidig vänrelation till Vic som Vic är dålig på att besvara.

Eftersom det är förbjudet att vistas i zonen finns också en avdelning hos polisen som ägnar sig åt att bevaka zon-relaterade aktiviteter. Två som jobbar med Site Crime är Aschemann, en man som ser ut som den åldrade Albert Einstein och hans assistent. Aschemann upptäcker någon slags läcka från zonen i en annan bar precis i utkanten av zonen och han misstänker snabbt att det måste ha med Vic Seratonin att göra.

Berättelsen tar fart när Vic får en ny kund som är ovanligt ivrig på att besöka zonen och som ganska snart spårar ur.
Precis som i Light så känns alla karaktärer väldigt utvecklade och egna i Nova Swing. Och precis som i Light så har alla sin egen tragiska historia. Aschemann plågas av minnen av sin döda hustru, Emil Bonaventure, en av Vics vänner, är totalt förstörd av för många resor in i zonen och ligger sjuklig och psykiskt härjad i sin säng hemma hos sin dotter. Dottern i sig, som tvingas ta hand om sin far, sitter fast i nostalgin för sitt tidigare och yngre liv som underhållare och artist. Bartendern Liv Hula ser sitt liv stagnera och dö ut bakom bardisken i sin håla som endast har några enstaka, otacksamma gäster.
Vic Seratonin är den karaktär som vi får följa mest, men det kanske också är den minst utvecklade av dem alla.


Light var en bok jag läste först för många år sedan, långt innan jag satt mig in i science fiction-genrern och som jag vid det tillfället inte alls förstod. När jag sedan läste om den så var jag fullkomligt förälskad och jag räknar den som en av mina absoluta favoritböcker. På något sätt känns det som att jag är i samma läge med Nova Swing. Det finns många mysterier även i Nova Swing, men de känns inte alls lika intressanta som i Light av någon anledning. Kanske missar jag något som jag skulle se om jag läste om den om ett par månader eller ett par år. Ytterst få, om några svar ges i boken och The Saudade Event Site är lika gåtfull i början av boken som i slutet. Någonstans misstänker jag att ledtrådarna finns där och att om man bara ger det en tanke så skulle man koppla ihop vad som egentligen händer, men av någon anledning kommer det aldrig för mig. Precis som när jag läste Light för första gången.
Känslan av att jag missat något understryks av det faktum att Nova Swing både vunnit och nominerats i en rad olika litteraturpriser. T ex vann den Arthur C. Clarke-priset samt Philip K. Dick-priset år 2007.

Som helhet är science fiction-elementen mindre viktiga i denna bok. Det hade lika gärna kunnat vara fantasy eller någon bisarr variant av verkligheten. Science Fiction-elementen känns inte betydelsefulla för berättelsen helt enkelt. Berättelsen är istället ganska noir i sin stil med detektiven som undersöker mystiska händelser kring zonen och Vic som egentligen gjort mycket litet för att klassas som brottsling som ändå får all uppmärksamhet av polisen.

Den science fiction som ändå finns där framgår endast i vaga och outforskade ledtrådar om hur livet ter sig på en främmande planet med teknologi som möjliggör evigt liv och i princip vilket utseende du än önskar. Engångs-kroppar med enorma, erigerade könsorgan används tillfälligt av slagsmålskämpar som slåss i blodiga gladiatorspel, den populäraste kvinnokroppen kallas The Mona och en liten flicka kan lika gärna varit född för femtio år sedan och som man.


I slutändan blir jag tyvärr ganska uttråkad av Nova Swing. Kanske ger jag den en chans till i framtiden, men nu är jag mer ivrig på att börja läsa Alastair Reynolds Redemption Ark.

Denna bok blev jag tipsad om i slutet av Alastair Reynolds novellsamling Galactic North. Han prisade Bruce Sterling till skyarna och erkände att han lånat flitigt ifrån hans Shaper/Mechanist-värld. Jag var därför helt enkelt tvungen att läsa den. Schismatrix säger författaren själv i förordet ska utalas skiz-mat'-rix. Alltså med ett kort 'a' (alltså mattriks inte meitriks).

Schismatrix Plus är en samling av allt Sterling producerat om det universum som alltså kallas Shaper/Mechanist (därav "plus"). Den består av en roman samt fem korta noveller. Det är förstås science fiction det handlar om och boken äger rum ett par hundra år in i framtiden. Romanen Schismatrix publicerades första gången 1985 och samlingen som jag läst släpptes 1996. Något äldre än det jag brukar läsa.

Det är romanen som inleder boken. Den följer Abelard Lindsays liv. Lindsay är uppvuxen på en artificiell värld i omloppsbana kring månen som en så kallad Shaper. Shapers föds inte, de odlas och det är nästan en förolämpning att kalla någon född. Shapers skapas med genetiskt kroppsliga förbättringar samt en sorts hjärntvätt som ger Lindsay vissa förmågor att tolka och lättare manipulera människor omkring sig. Det ges inga fullständiga svar på hur, men han är en utmärkt lögnare och kan ofta läsa av vad andra människor känner och förutse deras tankemönster. På motsatta sida finns Mechanists som kanske hörs på namnet är en gruppering som istället manipulerar och förbättrar sina kroppar genom mekaniska medel så som implantat i hjärnan eller mekaniska kroppsdelar osv.
Det finns många världar likt Lindays runt om i solsystemet. Ytterst lite nämns i boken överhuvudtaget om planeten Jorden eller vad som hänt eller händer där. En sak är i alla fall säker, Jorden är ingen plats man längre bor och lever på och de flesta verkar hysa en viss avsky för den konstanta, kraftiga tyngdkraften som råder på en större planet. 

Det finns inte riktigt någon tydlig röd tråd igenom boken utan många konflikter avlöser varandra. Författaren själv nämner i förordet att hans verk är synnerligen fragmenterat. Det som dock alltid ligger där och som återkommer gång på gång är Lindays konflikt med sin tidigare vän och allierad; Philip Constantine. Boken inleds med att deras gemensamma kärleksintresse begår självmord för deras politiska uppror. I samband med det utlöses även ett mordförsök iscensatt av just Constantine på Linday. Men istället drabbar det Lindays farbror. Linday tvingas lämna sin värld för en annan och blir en så kallad sundog; en person i exil utan tydlig grupptillhörighet eller allians. Därefter följer vi Lindays liv när han, med sin Shaper-träning, manipulerar sig upp i den nya sociala hierarki han hamnat i.

Historien är alltså synnerligen rörig med en kolossal mängd termer och namn att hålla reda på och det är inte helt lätt. Det tog ett tag för mig att komma in i berättelsen och i världen som Sterling byggt upp. Shapers och Mechanist är som sagt inte de enda grupperingarna som slåss om makten i Schismatrix. Schismatrix i sig är helt enkelt namnet på vårt solsystem där berättelsen äger rum. Det blir heller inte lättare av att flera karaktärer byter namn igenom berättelsen då de antingen tvingas byta identitet för att undgå sitt förflutna alternativt väljer att byta identitet för att bygga en mer spännande personlighet. Lindays själv byter också namn flera gånger av liknande anledningar. Utöver Shapers och Mechanists finns ideologier och fraktioner som preservationister, post-humanister, wireheads och Superbrights. Inte nog med att mänskligheten förgrenar sig i alla möjliga riktningar, det finns också utomjordingar. Den första rasen mänskligheten stöter på kallas The Investors och är en ödleliknande ras med ekonomiska motiv (därav namnet). De tar stor plats i berättelsen men är långt ifrån avgörande. Schismatrix handlar inte om människor vs aliens.

De efterföljande novellerna följer bifigurer och händelser från romanen.

Swarm
Swarm handlar om en Shaper som reser till ett annat solsystem för att följa upp forskning av en annan, helt ensam person som lever på en asteroid tillsammans med The Swarm. En, vid det här laget, ganska uttjatad rymdvarelsetyp som består av en myr-liknande organism med hive-mind eller liknande. Den slutar ganska överraskande och intressant, kan jag åtminstone säga.

Spider Rose 
Spider Rose är en ensam frilansare/pirat. Hon möts av ett Inverstor-skepp och erbjuder dem en enormt värdefull och stor, sällsynt klump ädelsten hon hittat tidigare. The investors, giriga som de är, bara måste ha den till varje pris... Men ingenting de erbjuder lockar Spider Rose, men medan hon funderar på vad hon vill ha mot sitt byte så lämnar The Investors sitt husdjur i pant hos henne (och kanske blir hon så förälskad i den att hon vill behålla den i utbyte mot ädelstenen)...

Cicada Queen
Denna novell fördjupar sig i en händelse som bara nämns ytligt i bokens huvudroman. Den följer en ung kille i den kollapsande världen Czarina Kluster (C-K). I romanen får vi veta hur C-K bildas och blir till en spirande metropol. 

Sunken Gardens
Denna novell äger rum 200 år efter Cicada Queen och bygger vidare på händelserna som ägde rum där. Sunken Gardens är även kronologiskt sett den sista novellen då den äger rum flera hundra år efter romanen. Det blir svårt att säga något om handlingen i novellen utan att avslöja något från Cicada Queen eller romanen, men den följer en person från ytterligare en ny fraktion av mänsklighetens utvecklingar när denne deltar i ett slags storslaget gladiatorspel på Mars med en 8km bred krater som spelplan. Designade djur och organismer används som vapen i ett försök att med sitt eget ekosystem vinna över de andras ekosystem och därmed dominera kratern och i förlängningen vinna friheten från ett liv i exil på planetens yta.


Twenty Evocations
Twenty Evocations är någon slags roman i punkform. Det är både som ett utkast till en oskriven roman och ett experiment i kort, ihoptryckt prosa. Det är tjugo minikapitel på ett par rader och följer Nikolai Lengs liv från skapelse till död. Varje stycke är som en liten, liten kort inblick i en händelse i Lengs liv.


Ett stort tema som sträcker sig över hela boken, inklusive novellerna tycks vara förändring. I synnerhet mänsklighetens förändring och det är de långa tidsperspektiven som gör det möjligt att följa dessa förändringar. Förändringen diskuteras också flitigt av bokens karaktärer. Somliga välkomnar förändringen som en nödvändighet och en framgång för mänskligheten. Andra önskar helst att vi behåller vår ursprungliga mänsklighet. Vissa förändrar sig mer än andra. De förändringar och förbättringar som Shapers och Mechanist tillämpar är blygsamma i jämförelse med t ex de som låtit sig permanent integreras med avancerade rymddräkter och bytt ut sina naturliga organ mot direkta kopplingar till sensorer på dräktens yttre. Dessa "människor" trivs bäst i rymdens öppna vakum. Samtidigt som mänskligheten mer och mer dras åt olika och mer extrema håll så fördömmer de betydligt äldre rymdvarelserna vår utveckling som självdestruktiv. Även novellerna är starkt inriktade på förändring och inte bara mänskligheten utan även den enskilda människan. Det påminner mig om Ovids Metamorfoser där varje berättelse slutar med att en människa förändrats till något helt annat, så som ett träd eller ett djur. Inte helt olikt Schismatrix, i synnerhet i novellen Spider Rose..

Boken sträcker sig över flera sekel. Männskligheten har många olika metoder för att förlänga sina liv. Till en början mindre sofistikerade, där ålderstecken som åderbrock kan synas samtidigt som ungdomlig acne. Ibland är det lite svårt att hänga med i vad som händer då varje kapitel ibland hoppar fem, tio år framåt i tiden.

Så åter igen ger science fiction och Space Opera mig dessa underbara tankar och perspektiv av tid. En annan sak jag ofta börjar tänka på i och med dessa typer av berättelser är hur samhället skulle fungera om det blev verklighet att mänskligheten sprider ut sig på flera olika världar där det kan ta flera årtionden eller mer att resa i mellan. Vad skulle hända med den tekniska utvecklingen? Denna fråga är egentligen mer aktuell i Alastairs böcker då de flesta världarna i Schismatrix ändå håller sig inom vårt eget solsystem. I Alastairs böcker kan rymdskepp vandra omkring i rymden i flera hundra år utan teknologiska uppdateringar. Hur kan ett sådant rymdskepp konkurrera med hur långt teknologin hinner utvecklas på den tiden den färdas mellan planeter eller solsystem? Att resa mellan planeter måste bli som att resa i tiden om resan i sig tar så lång tid. Man lämnar en värld bakom sig med en kultur och en viss teknologisk förmåga men vad möter man vid nästa värld? Eller skulle samhällena spegla detta nya tidsperspektiv med långsammare förändringar? Når vi kanske en topp i hur långt vi kan utveckla vår tekniska och medicinska färdigheter? Kanske stannar vi självmant upp av lathet eller bekvämlighet eller för att vi helt enkelt är tvungna?

Det är just tankarna den väcker som gör boken intressant och det är nog oftast det jag är ute efter när jag väljer vad jag läser. Likt så mycket annan science fiction jag läst spekulerar den i hur mänskligheten kan se ut och utvecklas långt in i framtiden. Vad som kan hända om vi släpper våra inskränkta, konservativa värderingar om vad en människa är och bör vara och vad som är möjligt för oss med mer kunskap om oss själva och Universum. Betydligt mindre handlar det, för mig, om att identifiera sig med karaktärerna eller att känna sig tagen av deras öden. Det kan jag också göra på ett sätt (det kommer liksom med litteraturen rent generellt), i och med att jag föreställa smig att leva i en sådan värld, med sådana tidsperspektiv men det är inte just Lindays öde i sig jag gråter för, skrattar med, lider med, eller vad det nu kan vara.
Det finns förstås undantag så som boken Light av M John Harrison. Den har verkligen allt.

Det känns som en mer komplex värld som Sterling byggt upp i jämförelse med just Alastair som lånat mycket av Schismatrix. Inte nödvändigtvis en bättre eller mer intressant värld dock. Schismatrix känns mindre rotad i vetenskap och mer i fantasin, på gott och ont. Färre teknologier och händelser förklaras explicit i vetenskapliga termer, något som Alastair gärna gör och något som jag gillar. 


Vad jag däremot inte gillar så värst är rymdvarelserna som befolkar Sterlings Universum. The Investors känns kliché i sitt utseende och det mesta i deras språk och kroppsspråk har någon form av motsvarighet i mänskligt tal, vilket känns högst osannolikt hos en främmande, intelligent varelse från en annan planet.
Som påpekats av bättre bildade vetare så är det bara ungefär 1% skillnad mellan oss och chimpanserna och se vad den procenten gett oss. Den procenten gör det också omöjligt att hålla en konversation med en chimpans. Att en intelligent varelse från en annan planet skulle vara så pass lika oss att de skulle kunna kommunicera med (eller vara intresserade av det alls) känns extremt osannolikt. Dessutom är de mer eller mindre humanoida i sitt utseende. En mer intressant men betydligt mer sällan förekommande varelse i berättelsen är de så kallade gasbags som är i princip enorma, intelligenta påsar av gas.

Häromdagen såg jag lite youtube-klipp med Kevin Warwick som är professor i cybernik (cybernetics). Han talar för och experimenterar oerhört mycket med sådant som är vardag i dessa böcker. Det kan vara värt att kolla upp om man är intresserad av sådana ämnen.

Slutligen vill jag säga att Schismatrix Plus är en finurlig bok och det finns oerhört mycket att diskutera som jag inte tog med i detta inlägg men när allt kommer omkring så föredrar jag nog betydligt mer Alastair Reynolds.

Kraken

Kraken är det legendariska monstret från nordiska folksagor som ofta förknippas med en jättebläckfisk. Det är också precis den bild som Miéville använder sig av i boken. Närmare bestämt arten Architeuthis . Det är de jättebläckfiskar som aldrig setts eller fångats levande. Alfred Tennyson, en 1800-talspoet, citeras i bokens första sidor med hans verk The Kraken som omedelbart fick mig att tänka på H.P Lovecrafts Cthulhu om hur ett havsmonster ligger drömlöst sovandes på mytiska djup och väntar på rätt tillfälle att stiga upp till ytan. Inte svårt att tänka sig att Lovecraft låtit sig inspirerats av just den dikten. Nåja, detta är inte ett inlägg om Lovecraft.

Billy Harrow, huvudkaraktären, arbetar som konservator på Darwin Centre på British Museum i London och upptäcker en dag att museets största dragplåster, en jättebläckfisk konserverad i en enorm glasbehållare, är obegripligt försvunnen och till synes stulen på ett eller annat vis.
Billy, som först upptäckt försvinnandet, sveps iväg av Krakenisterna. En sekt som dyrkar Kraken som sin Gud. Den stulna bläckfisken är inte Kraken själv, men ses som kommen av Kraken. Billy får någon slags ställning som profet bland Krakenisterna då han lett arbetet med att konservera bläckfisken den först kom till museet och någon generell, mystisk koppling till den som han själv inte riktigt förstår. Han dras snart in i en sörja av andra sekter och magiska maffiabossar som alla försöker hitta vem som stulit bläckfisken och för att själva lägga beslag på den samtidigt som alla misstänker varandra. Någonstans vartefter så vävs det in ett domedagsscenarie i det hela också.

London är en stad som ofta dyker upp i liknande litteratur som en magisk och mytisk stad där saker och ting inte är vad de alltid ser ut att vara. Neil Gaiman gör det i bland annat Neverwhere. J.K Rowlings gör det förstås i Harry Potter-böckerna. Så även i Kraken. Det är mer än staden London i Kraken som påminner om Neil Gaimans böcker faktiskt. Karaktärerna Goss och Subby påminner starkt om Mr Vandemar och Mr Croup i boken Neverwhere. Åtminstone är det det första jag tänker på när de introduceras. Goss och Subby är alltså alltigenom onda, övernaturligt psykotiska och oerhört farliga på alla möjliga sätt. De är även lika Gaimans karaktärer i att de inte har någon egen agenda utan arbetar helst åt någon annan. Något som Miéville lyckas väldigt bra med är att skapa en fruktan för Goss och Subby. Deras framträdanden är förhållandevis få men snabbt riktigt skräckinjagande.

Hela bokens tema gud och sekter påminner också starkt om Neil Gaiman, vilket är bland Gaimans favoritteman. Det är gudar som uppkommit bland de som dyrkar något. Varelser som växt fram ur det mekaniska, ur staden självt, ur allt som är modernt. Även magin, karaktärerna och sättet som hela världen hänger ihop i Kraken påminner om Neil Gaimans böcker som t ex American Gods och Neverwhere. Miéville låter gudar, magiska djur, änglar (inte riktigt den Kristna-varianten) och extradimensionella väsen samsas i samma värld.

I Miévilles bok Perdido Street Station beskrivs en stad väldigt ofta som ett levande väsen. I den boken är det mest metaforiskt och speglas i hans ordval och liknelser. I Kraken är detta betydligt mer konkret. London beskrivs ofta som någon form av levande väsen. I en scen låter han en så kallad Londonmancer (som spår staden likt en handflata) skära upp ett sår i en av Londons gator. Därefter läser han framtiden ur de blodiga inälvor som (bokstavligen) väller fram innan de sakteligen smälter ut och åter stelar till död cement. Miévilles London har även ett slags immunförsvar, bokstavligt talat...

Jag har ibland svårt att förstå vad det är för känsla det är författaren är ute efter att skapa med boken. Den är å ena sidan ganska bisarr, surrealistisk och mörk historia med små korta inslag av äckelobehagligt våld. Å andra sidan innehåller den magiska djur (familiars) som strejkar (katter och hundar och alla möjliga djur patrullerar i cirklar på gatorna till vanligt folks stora förundran och förtjusning) för att de är trötta på sina slavliknande villkor. Det blir helt enkelt komiskt och nästan lite Harry Potterianskt, fast jag helst inte vill att det ska vara det. En av huvudpersonerna anlitar vid ett tillfälle en ekorre att spana åt honom. Det känns lite Harry Potter helt enkelt. Bara ett par sidor tidigare får man läsa om tomt stirrande skal till människor, nakna i koppel med rattar och knappar inkörda i bröstet talandes med någon annans knastrande radioröst. Som en mänsklig kommunikationsradio.
Men kanske är det just det som är tjusningen med Míevilles böcker. De är bisarra på alla möjliga sätt. Det oskuldsfulla, lite löjliga blandas med det råa, bisarra nästan äckliga. Inget blir ju så skrämmande som kontrasten mellan det oskyldiga blandas med det råa.

Boken är skriven med ett språk jag inte är helt van vid och det tog mig ett tag att hänga med i det. Míeville använder ofta, för mig ovanliga ord, avklippta meningar och utbrett talspråk. Ibland låter han meningar flyta fritt och osammanhängande som tankar. Det känns som att jag missar vissa detaljer ibland som annars skulle förhöja känslan. Detta är mycket olikt t ex Perdido Street Station som jag inte alls upplevde på det sättet.

Jag gillar boken, men jag älskar den inte. Den är upplagd lite som en detektivhistoria där huvudpersonerna letar ledtrådar och förhör misstänkta samtidigt som de själva jagas av halva Londons undre, magiska värld samt den occulta grenen av Londons polis. Det blir aldrig tråkigt, men det blir heller aldrig riktigt superengagerande heller. En mer konkret sak jag inte gillar är att han då och då använder sig av populärkulturella referenser. Sådant tycker jag genast ger boken ett bäst före-datum. Den funkar att läsa idag, för jag vet vad han pratar om. Men betyder det något om 10 år? Jag gillar böcker som alla fall har ambitionen att vara tidslösa.

Boken slutar förutsägbart oförutsägbart. Spänningen infinner sig aldrig riktigt i fullo och jag sörjer inte att det är över.

Galactic North

Nu råkar denna blog innehålla väldigt mycket böcker skrivna av Reynolds, men det kan inte hjälpas just nu.
Galactic North är Reynolds första, publicerade novellsamling. Den innehåller enbart noveller tillhörande Revelation Space-världen.
Kanske har jag blivit avtrubbad av Reynolds sätt att skriva och hans berättelser men jag blir inte alls lika exalterad av denna bok som av novellsamlingen Zima Blue (som liksom denna släpptes år 2006). Jag börjar också irritera mig ibland på hans karaktärer, vad han låter dem säga, vad han låter dem tänka. Boken Terminal World av Reynolds var nog allra värst i den bemärkelsen. I den tycks alla karaktärer vara så överhurtiga i sin "kom igen, det här klarar vi!"-attityd. Vid minsta konflikt, känns alla karaktärer hyperdiplomatiska och alltigenom rationella och eftertänksamma. De hatiska, fördömmande karaktärerna medger snabbt att de nog ändå tänkt fel och inser att "you're all right after all". Men detta inlägg handlar trots allt inte om Terminal World. I tidigare inlägg om Reynolds böcker har jag skrivit att Reynolds inte ger något gratis åt läsare. Jag vet inte riktigt om jag förstod själv vad jag menade med det, för det är snarare att han ibland är övertydlig. Inte så ofta med begrepp och termer han använder (det var kanske det jag syftade på), men med vad karaktärerna säger och vad som händer i handlingen. Ofta upprepar karaktärerna vad som hänt flera gånger. Eller, väldigt tydligt, i dialog binder ihop trådar som känns enbart i förmån för läsaren trots att läsaren ändå sedan länge förstått vad som försigår. I novellen Glacial (en klassisk detektivhistoria, i science fiction-format) blir det nästan komiskt/pinsamt hur huvudkaraktären återberättar skurkens motiv i slutet. So you got it all figured out, do you!? Samtidigt överraskar ändå Reynolds fortfarande med sina idéer och fantasi på det sätt som ifrågasätter det mänskliga, vardagliga perspektivet. Det som jag gillar så mycket. Glacial innehåller förövrigt just en sådan spännande sak. Just när jag trodde att han inte kunde överraska mig mer.

Är man inte alls insatt i Revelation Space-serien så blir nog denna samling antingen mer spännande eller kanske rent av mindre spännande. Jag som läst en del (men inte allt) i just den serien känner ofta igen mig. Jag känner igen platser och karaktärer som nämns. Jag vet vad en Hamadryad är för slags djur redan innan den beskrivits i novellen Grafenwalder's Beastiary. Det är en konsekvent värld han byggt upp och den blir mer och mer detaljerad ju mer man läser. Mer av mänsklighetens historia sedan vi lämnat Jorden avslöjas, om än endast mellan raderna. Men det gör det också mindre och mindre intressant. Det blir liksom mindre och mindre nytt att upptäcka. Mindre och mindre saker som känns mystiska och outforskade.

Galactic North är upplagd kronologiskt i Revelation Space-världen. Den börjar nästan i början av vår tids historia med The Great Wall of Mars som utspelar sig några hundra år fram i tiden från vår egen verklighet. En liten grupp Conjoiners har isolerats på Mars och hotas av ett krig de aldrig någonsin skulle komma levande ur. Diplomaten Clavain skickas in för att förhandla med deras ledare Sandra Voi. Den följs direkt upp av Glacial med samma karaktärer. I dessa och fler följande noveller får man veta mer om fraktionerna Demarchists och Conjoiners som i romanerna oftast bara nämns vid namn med mycket lite information, likt bortglömda reliker eller myter.
Detta låter mer spännande än det känns för mig personligen. Jag kanske helt enkelt tröttnat på Relvation Space. Zima Blue innehöll ingen novell som ägde rum i Revelation Space och den gillade jag betydligt mer. Även Terminal World (som jag inte skrivit om på bloggen än) var också oerhört intressant (förutom karaktärerna då, som sagt) och också den var en fristående roman. Kanske har Reynolds helt enkelt hållt på för länge med Revelation Space att det kännas lite mossigt.
Det är just de magiska avslöjandena och de spännande koncepten som ändå upprätthåller novellernas läsvärde. Reynolds fortsätter alltså att underhålla mig med koncept och idéer som fortfarande tycks mer eller mindre outforskade i media så som böcker, film och datorspel.

Näst sista novellen Nightingalegör mig dock riktigt engagerad och indragen i spänningen. Ett team av avskrivna specialister från ett nyligen utkämpat krig anlitas för att ta till fånga en krigsbrottsling ombord ett rymdskepp som alla i teamet trott varit sedan länge var förstört. Det är lite klassisk rymdskräck över stämningen och jag påminns om Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama. Åtminstone i själva utforskandet av ett övergivet rymdskepp.

Novellen som ger namn åt hela samlingen sträcker sig över flera tusen år. När jag börjar läsa denna så har jag nästan tröttnat och vill helst påbörja en annan bok. Så jag hastar igenom den utan att riktigt låta mig dras in ordentligt. Jag tappar fokus på detaljerna. Men det är just det att den sträcker sig över så lång tid som åter igen fascinerar mig. I en scen sitter de två protagonisterna vid ett bord mitt emot varandra på ett rymdskepp. Deras huvuden är fullpackade av nanomaskiner som reglerar deras övermänskliga, kroppsliga funktioner. De bestämmer sig för att de inte kan fatta ett beslut innan en längre tid har passerat så de låter maskinerna i sig stänga ner deras kroppar och stänga av all cellaktivitet så att de kan låta flera hundra år passera utan att deras kroppar känner av det. Så sitter de "sovandes" mitt emot varandra och när tiden är rätt väcks de åter till liv som om de bara nickat till några sekunder. Förlåt, men jag älskar sådant. Men utöver det så känns berättelsen lite fattig och onyanserad med sitt apokalyptiska tema.

Det är en godkänd samling noveller men den är nog inget jag kommer läsa om inom någon snar framtid.

Deathbird Stories

Ett kort inlägg om novellsamlingen av Harlan Ellison. Detta är den första och enda bok jag läst av författaren och jag vet ingenting om honom annat än att jag ibland sett hans namn på andra böckers omslag. Jag läste samlingen för ganska länge sedan nu och därför blir det bara en kort notis. Boken gjorde egentligen inget bestående intryck. Jag kände mig inte särskilt upprymd av att läsa den. Den gav mig personligen inte så mycket, trots att jag älskar temat gud och gudar och gudaväsen av diverse slag. Jag tänker att den, likt boken Light i tidigare inlägg, kan vara en bok för mig att läsa om och se om jag kanske får ut mer av den nu.

Deathbird Stories är en samling berättelser om olika typer av gudar. Från väldigt konkreta gudar med tydlig "funktion" som t ex smärtguden och maskinguden, till mer obskyra, svårgreppade gudar. Det är inte alltid någon gud framstår alls, annat än att någonting extraordinärt sker. Ibland följer berättelserna vanliga människor och ibland gudarna själva.

Här är ett utdrag ur novellen Ernest and the Machine God och det är nog också det utdraget som gjorde störst intryck.

No god is sane. How could it be? To be a Man is so much less taxing, and most men are mad. Consider the God. How much more deranged the Gods must be, merely to exist. There can be no doubt: consider the Universe and the patterns without reason upon which it is run. God is mad. The God of Music is mad. The timegod is punctual but he is mad. And the Machine God is mad. He has made the bomb and the pill and the missile and the acid and the electric chair and the laser and the embalming fluid and the thalidomide baby in his own image. For the lunatic the Gods are the best, the most highly treasured, the most zealously guarded. God is brutal, God is mad, God is vengeful. But all Gods revere innocence. The lamb, the child, the song. To steal these is to steal from the mad Gods...

Såhär kommenterade jag utdraget efter att jag nyligen läst boken.
Detta var egentligen första avsnittet i boken som gjorde hela boken värd att läsa. På något sätt vill jag fortsätta skriva vidare på hans stycke men allt finns redan där. Finns inget mer att tillägga. Det är som att författaren verkligen ville skriva det där och struntade i vilken novell han satte in det i för någonstans skulle det in. Detta råkar vara den fjärde sista novellen i boken men stycket hade lätt kunnat avsluta och sammanfatta hela boken.

Light

Light av M. John Harrison har jag läst en gång tidigare, omkring år 2007. Den gången var jag inte alls lika invigd i science fiction och jag var oerhört förvirrad raka vägen igenom denna bok. När sista sidan vänts var det som att jag aldrig hade läst boken överhuvudtaget. Den var bara så himla konstig och obegriplig.
Nu är jag mer van vid genren och, ja, konstigheter i allmänhet och plötsligt ser jag storheten med den!

Light följer flera huvudpersoner samtidigt och i huvudsak två olika tidslinjer. Den ena tar plats i vår nutid, år 2000. Den andra tidslinjen äger rum omkring år 2400. År 2000 lever forskaren massmördaren Michael Kearney och år 2400 följer vi Seria Mau Genlicher och parallellt med henne, Ed Chianese (ja, stavningen är korrekt).

Det är svårt att avgöra hur eller i vilken grad t ex Kearney är psykiskt störd eller om vad han upplever faktiskt är sant. Helt klart är han inte världens mest stabila, välanpassade och lyckliga individ. Han tycks aldrig riktigt se världen framför sina ögon utan alltid vara försjunken i sina egna tankar och sin egen skräck. Av den anledningen framstår han också som känslokall. Inte nödvändigtvis i hur han agerar utan bara av att han inte fullt ut lever i nuet. Hans trasiga ex-fru Anna försöker både hitta ett nytt liv och samtidigt klamra sig fast vid Kearney. Hon tigger ofta sex av honom och han ger henne orgasm efter orgasm utan att själv visa det minsta intresse. Anna är anorektisk och lider av extremt dåligt självförtroende och självbild. Vid ett läge finner Kearney henne på en hotellsäng gråtandes. Hon frågar om hon är för tjock ("I'm too fat, aren't I?") och efter en stunds tystnad säger Kearney med frånvarande röst "cheer up". Anna, i ett desperat försök att få Kearney att stanna hos sig, hävdar att han minsann behöver henne. Att hon är hans enda hopp och i det läget undrar jag själv, utifrån vad som hänt, hur det egentligen ligger till. Vem som egentligen behöver vem och vem som egentligen klamrar sig fast vid vem. Både Annas egna problem och Kearneys känslokyla bidrar till en väldigt obehaglig och surrealistisk atmosfär.

Kearney bär alltid med sig ett par tärningar med obegripliga symboler som han säger sig ha stulit från någon eller något han kallar "The Shrander". Tärningarna kastar han likt någon skulle lägga tarotkort, för att spå i framtiden och för att få vägledning. Ibland kastar han dem lugnt och sansat före ett tydligt val, ibland kastar han dem med skakande händer i frenetisk panik över känslan av att ständigt och obegripligt jagas av The Shrander. Han medger öppet att hans system för att tolka symbolerna är totalt godtyckligt. The Shrander är någon form av entitet man inte riktigt får något grepp om. Kearney försöker beskriva den för Anna en gång och säger att den ser ut som en hästskalle med köttflikar som hänger ned på sidorna. Men då Kearney möter den upplever han den oftast som en skugga i ögonvrån, ett mönster i vågsvallet på en strand eller monströst sittandes i taket på en tunnelbanestation.
Kearney arbetar på ett forskningsprojekt tillsammans med Brian Tate för att försöka utveckla kvantdatorn eller kvantteknik rent generellt. Det krävs kanske inte någon direkt kunskap i ämnet men man får nog mer ut av romanen om man är en gnutta insatt i vad t ex Heisenbergs osäkerhetsprincip innebär och andra partikelfysiska termer då sådant refereras till flitigt i boken och, skulle jag vilja påstå, ligger som grund och gemensamt tema över hela berättelsen.

Seria Mau lever i sitt rymdskepp år 2400. En gång i tiden lät hon sig smälta samman med ett så kallat K-ship i tidig ålder och det som finns kvar av hennes kropp ligger i en tank i skeppet. Hon flyger omkring som pirat och legosoldat samtidigt som hon jagas den organisation som satte henne i skeppet till att börja med.
Å ena sidan ser hon sig själv som långt överlägsen mänsklighet och den mänskliga kroppen som hon lämnat bakom sig å andra sidan önskar hon att hon kunde få tillbaka vad hon lämnat bakom sig. Hon drömmer ofta om sin barndom och ser både äcklat och med åtrå på människorna som inte tycks göra annat än att äta, skita och knulla. Just drömmar är något som också är ganska genomgående i hela romanen. Man får veta mycket om karaktärerna genom deras drömmar.

Ed Chianese lever större delen av sitt liv i en virituell värld. Han väcks ur sitt liv med Rita Robinson i ett 40-talets Amerika av två systrar som hävdar att han är skyldig dem pengar. Ed är en rastlös och smått förvirrad person som jag själv tycker är den minst intressanta av de tre huvudkaraktärerna.

Dessa olika tider, platser och personer hör förstås samman på ett eller annat vis. Det finns många ledtrådar igenom berättelserna. Somliga tydligare än andra. En av de mer grunda och enkla kopplingarna är t ex att år 2400 använder man sig av "Tate-Kearney transformation" när man reser i rymden med somliga rymdskepp. Men det beskrivs aldrig vad detta innebär. På en planet, i en sunkig utställning i anknytning till en cirkus visas "Tate and Kearney in front of monitor, 1999". Två katter, en svart och en vit, syns också till i flera olika sammanhang igenom hela berättelsen. Dessa kopplingar och andra får en väldigt spännande känsla av tidsförhållandet mellan år 2000 och 2400. Nutiden, i år 2000 känns både som antik, bortglömd historia och direkt närvarande på samma gång. Ett annat, smått relaterat grepp som används ibland igenom boken är upprepningar. Upprepningar av händelser och repliker i alla olika parallella berättelser. Det får en väldigt stor, känslomässig effekt, åtminstone på mig, när samma ord yttras av en karaktär år 2000 som av en år 2400. Det blir smått magiskt. Utan att ens minnas att det kom från denna bok så har jag länge burit med mig "Sparks. Sparks in everything". Det blir nästan poetiskt ibland.

Light är också en blandning av det kalla, omänskliga och det mest basalt, djuriskt mänskliga. Ogästvänliga, vidriga miljöer, händelseförlopp som beskrivs genom flera sidor men visar sig sedan räknas i nanosekunder, utdöda rymdvarelser, levande kod, matematik och klonade människor å ena sidan och sex, manisk onani och fåfänga i de mest bisarra situationer å den andra. Dessutom präglas boken av psykiskt instabila, trasiga och deprimerade karaktärer. Både huvudpersonerna och många av bifigurerna tycks lida av många inre demoner. Få karaktärer som presenteras för läsaren känns tomma och platta utan istället rikt detaljerade och utvecklade. Det finns inga ärkefigurer och ingen tydlig moral. Kanske med något undantag...

Jag har lite svårt att bestämma mig för om Light är hård, kall science fiction eller om det finns ett element av fantasy. Ibland tycks helt verklighetsfrånvända händelser äga rum, men samtidigt undrar jag om det bara är sättet det beskrivs på som gör det overkligt och osannolikt utifrån vad man normalt är van vid med fysikens lagar, eller om det helt enkelt är tänkt att vara ren flummig fantasy. Som att man som läsare helt enkelt inte får se hela bilden av vad som egentligen händer och därmed drar slutsatsen att det är overkligt. Ja, overkligt utifrån de givna reglerna i boken förstås. Overkligt på det sätt som magi är overkligt. Självklart påminns jag om Arthur C. Clarkes utsaga: "Tillräckligt avancerad teknik är oskiljbar från magi" och det tål också att tas med i beräkningen.

Det finns också en detalj jag inte är så förtjust i dock. En väldigt liten detalj. Ibland ska färger beskrivas i boken. Färger som ska vara så fantastiska att de inte riktigt går att beskriva. Men färger är inget annat än inprogrammerade och godtyckliga bilder i den mänskliga hjärnan. Annars är det bara olika våglängder av ljus. Att beskriva en färg som omöjlig eller på annat sätt obegriplig blir meningslöst. Människan kan se de färger vi ser och det vi inte ser... ja, det faller helt enkelt utanför vårt medvetande (så som infraröd, ultraviolett, radiovågor osv) och jag stör mig litegrann på det de tillfällen då det sker i boken.

Utöver det är det en oerhört givande roman. Ingenting ges gratis åt läsaren. Svaren finns ibland där i texten om man är uppmärksam, men ingenting målas upp stort och uppenbart. Det kräver mycket av läsaren och det kan nog vara den typen av bok man kan återkomma till och hitta detaljer och samband man missat tidigare. Dessutom känner man sig himla smart när man listar ut något utifrån ledtrådarna i texten!

Av en slump läste jag de sista sidorna, passande nog, till ljudet av Dopplereffekts album Linear Accelerator med låttilar som Graviton, Z-Boson och Higgs-mechanism.

Fantastiskt intressant, aldrig tråkig, aldrig förutsägbar, fascinerande kryptisk men fortfarande sammanhängande. Svaren finns där i texten, men det gäller att vara uppmärksam. Det kändes ofta som att jag missat något eller inte riktigt förstått allting. I slutet ges ändå svaren på de största frågorna, men långt ifrån alla detaljer i boken får någon explicit förklaring vad det är eller hur det egentligen hänger ihop. Och jag gillar sånt ändå. Det gäller att tänka själv.

Wise Man's Fear (och Name of the Wind)

Wise Man's Fear är uppföljaren till The Name of the Wind och är bok nummer två i vad som ska bli en trilogi. Nu är det kanske dumt att börja skriva om en bok mitt i serien, men jag ska inte avslöja något viktigt och vad som gäller för denna gäller i princip för första boken också. Det blir egentligen lite av ett inlägg om båda böckerna.

Först en del basfakta. Wikipedia kallar genrern för "heroic fantasy" och det låter som en ganska talande etikett som jag tycker passar bra. Det är alla fall helt renodlad fantasy utan några som helst omvägar. Det är väldigt länge sedan jag läste något sådant och jag brukar oftast föredra något i stil med "magisk realism" eller så kallad "low fantasy". Lite i stil med Narnia eller Tad Williams War of the Flowers eller Neil Gaiman's American Gods, där fantasy blandas in i vår egen verklighet.

Jag hade förväntat mig att denna bok skulle vara i ungefär samma storlek som den första. En någorlunda tjock bok men helt överkomlig. När jag fick Wise Man's Fear på posten var det nog nästan den största pocketbok jag någonsin sett. Jag kan knappt hålla den stadig i en hand. Den är enorm och strax under tusen sidor.
När jag började läsa denna bok så var det nog mer än ett år sedan jag läste första boken. Det är ett mindre problem men det kändes lite irriterande i början. Det ges inga direkta återblickar till förra boken vilket nog uppskattas av de som läser böckerna direkt i följd. Efter ett tag har jag dock vant mig och jag tar mitt minne av första boken för vad det är och blir tvungen att låta detaljerna vara. Jag kanske ska påpeka att jag fullkomligen älskade den första boken och det är en av mina absoluta favoriter, i synnerhet i fantasy-genrern.

Båda böckerna utgår ifrån samma grund. Huvudpersonen Kote berättar om sitt liv för sin lärjunge Bast samt en skribent som tecknar ned hans berättelse för eftervärlden. Kote heter egentligen Kvothe och Kote är endast en täckmantel som han använt för att kunna dra sig undan och starta ett stillsamt värdshus i en liten håla mitt i ingenstans. Han har alltså bestämt sig för att ge sin berättelse en gång för alla och reda ut alla legender, myter och lögner som uppstått kring hans liv. Det är berättelsen om Kvothe som tar allra störst plats och det är bara med små avbrott som vi får veta mer om vad som händer i värdshuset som är bokens "nutid" och karaktärerna som Kote berättar sin historia för. Denna berättelse är dock viktig i sig. Bast, Kotes unga hjälreda och lärjunge på värdshuset, beundrar Kote enormt och har länge vetat om vem han egentligen är eller en gång varit. Bast önskar inget hellre än att Kote släpper sitt dåsiga, händelselösa liv och minns vem han egentligen är.

Kvothe är en underbar karaktär att läsa om. Första boken börjar från början i Kvothes liv. Kvothe växer upp ensam efter att hans föräldrar mördats framför hans ögon i tidig ålder. Stora delar av första boken ägnas åt Kvothes ensama liv på Tarbeans gator som hemlös, fattig och hungrig. Till sin hjälp har han sin oerhörda kvickhet och sina utvecklade skådespelartalanger som han lärt sig under sin tidiga barndom som resande teatersällskap.
Kvothe tillhör folket Edema Ruh och det är svårt att inte dra slutsatsen att Rothfuss lånat mycket från fördomar om romer och hur de ofta har behandlats och fortsätter att bli behandlade idag. Edema Ruh är ett vandrande folk som sägs kunna alla berättelser som finns. De är ofta bra på att spela musik och teater men de ses också som tjuvaktiga, oärliga och allmänt smutsiga och oönskade i finare kretsar. Att man är Edema Ruh är något man inte helst berättar för vem som helst i rädsla för fördomar eller något ännu värre. Kvothe är dock stolt över sitt ursprung och försöker ofta att vända bilden människor har av Edema Ruh.

Kvothe är som sagt en underhållande karaktär. Men om man lugnar ner sig en aningen och granskar honom lite extra så känns Kvothe ganska endimensionell. Han gör liksom aldrig fel i läsarens ögon. Så även om han haffas av lag och rätt lite då och då för sina missdåd så är det nästan alltid genom att, så att säga, stjäla från de rika och ge till de fattiga. Han ger sig inte på någon som inte förtjänar det. Aldrig känner man sig som läsare att Kvothe är en särskilt mångfacetterad karaktär. Han gör liksom alltid rätt i någon mening, till och med när han gör något som är mindre rationellt och snuddar på moraliskt vidrigt. Den enda gången min bild av Kvothe förändras eller nyanseras en aningen är i slutet av den andra boken. Detta i samband med den flicka han förälskat sig i (utan sin egen vetskap) genom båda böckerna. När han är med henne så är han en annan person och det är inte förrän i slutet av Wise man's fear som jag får upp ögonen för detta. Det är också slutet av bok nummer två som Kvothe rent generellt börjar visa tecken på förändring (förutom en väldigt stor förändring någonstans i mitten av boken).

På ett sätt innehåller böckerna alla typiska ingredienser för en fantasy-berättelse. Det finns magi, det finns en sorts "ond" och förbjuden magi, det finns mystiska varelser, det finns nya språk, mytiska svärd och visa gubbar. Det blir däremot aldrig, aldrig tråkigt eller ointressant. Jag blir oerhört engagerad i berättelsen och den är väldigt detaljerad. Det finns mycket att sätta sig in i, mycket som ger världen liv.

En annan sak, utöver Edema Ruh, som också känns starkt inspirerat eller lånat från verkligheten är folkslaget Ademre som tycks vara en blandning av asiatiska tanketraditioner som Zen och Tao och de utövar Ketan som oundvikligen jämför sig med qigong. Rothfuss lånar också från antika Rom då Ademre anser att alla som inte tillhör deras folk är per definition barbarer. De är dessutom ytterst restriktiva med sina ord vilket knyter an med ett av bokens teman ord som mer än bara ord.

Magin i Kvothes värld är jag också väldigt förtjust i. Rothfuss ger läsaren en väldigt utarbetad och genomtänkt system för hur magin i denna värld fungerar. Det kallas inte riktigt magi heller. Som vi vet kan inte energi förintas utan endast omvandlas. Detta gäller även i böckerna. En typ av magi kallas "sympathy" (man utvecklar en sympati för materia) och när man lärt sig kontrollera sitt sinne på rätt sätt kan man ta energi från en plats och omvandla den eller förflytta den någon annanstans. T ex kan man dra värme ur sin egen kropp för att tända ett ljus. Det är väldigt fint beskrivet igenom böckerna hur allt detta fungerar (samt de andra magi-typerna). En av mina favoritavsnitt är i första boken när Kvothe får lära sig hur man ska dela upp sina tankar i flera delar och gömma saker från sig själv i sitt eget huvud osv. Allt för att lära sig hantera sitt Jag för att kunna manipulera de olika energiformerna i sin omgivning.
Den finaste magin kallas "naming" och likt mycket annan fantasy och även mycket av verklighetens tanketradition bygger det på att kunskapen om saker och tings "sanna" namn ger dig makt över det. Därav titeln på första boken The Name of the Wind.

Å andra sidan är berättelsen, likt Kvothe, också ganska enkel. Den är väldigt kronologisk utan några längre sidospår eller komplexa samband som förgrenas och knyts ihop. Inga större frågor som länge lämnas obesvarade. Man kanske helt enkelt inte ska läsa böckerna om man söker någon större intellektuell utmaning. Det är istället oerhört engagerande och uppslukande. Det går inte en ointressant sida. Vad gäller språket kan jag inte säga mycket varken för eller emot, men jag gillar sättet som Kvothe ofta beskriver sina känslor i rätt så fina metaforer.

En annan sak jag heller inte är så förtjust i är den övertrevliga, gulligullstämning som ibland kan infinna sig vid berättelsens pauser när vi får följa människorna i värdshuset. Som när Kote och Bast medvetet saboterar sitt eget staket för att en fattig snickare i byn ska få arbete och därmed lön. De vill nämligen bespara honom hans heder för, som de säger, desto fattigare man blir desto mindre vill man be om hjälp. Allt beskrivet med hurtiga blinkningar åt varandra hit och dit. Kote framstår överlag som en ärkeduktig och genomgående äckelhederlig karl. Detsamma gäller som sagt, fast på en mindre hurtig nivå, unga Kvothe som liksom alltid tycks göra rätt och trots hetsigt temprament och missdåd ändå är hederlig och god. Det kanske kommer en poäng med detta i tredje boken. Kanske förvrängs han på ett sätt som får allt i tidigare böcker att framstå som den oskyldiga, barnsliga ungdomen... Som sagt så kändes det lite som att en vändning i Kvothes liv var på väg att komma i slutet av Wise man's fear. Så det återstår att se.
En gnutta av de tendenserna syns visserligen också i Kvothe. Det är lite "don't make me angry, you wouldn't like me when I'm angry!" över det hela. För även om det sällan går vägen för Kvothe så tycks han ibland kännas lite övermäktig med sina övermänskliga mentala krafter, skådespelartalanger och kvicka tunga som tycks rädda honom i de flesta lägen. Samtidigt är det också lite det som är poängen med Kvothes berättelse. Nämligen att han haft en instinktiv känsla för hur han ska bygga upp en mytisk bild av sig själv genom väl valda ord trots att sanningen ofta inte varit lika glänsande.

Det finns som sagt mycket detaljer i böckerna och det vävs in i berättelsen på ett sinnerikt sätt som verkligen ger allting en djup trovärdighet. Kvothes bitterljuva relation till Denna, Ademernas gestikuleringsspråk som ersätter ansiktsuttryck, eller sättet överklassen vid ett visst hov kallar på varandra med ringar av järn, silver eller guld beroende på status i förhållande till den andra. Det är så mycket sådant som inte bara används som lull-lull utan vävs in och får betydande konsekvenser för berättelsen. Det finns också en mängd mytologi, sagor i sagan, sånger och dikter i böckerna. Bland dessa finns t ex den barnsligt överdådiga men omåttligt populära Taborlin the Great (som på många sätt speglar Kvothes egen historia).

I slutändan är det en enkel men oerhört underhållande och engagerande bokserie som, om inte utmanar intellektuellt, göder ens Fantasy-begär. Självklart avslutas Wise man's fear med ett oväntat avslöjande och irriterande cliffhanger. Väntan på sista boken kommer att bli olidlig.