Poseidon's wake

Poseidon's Wake av Alastair Reynolds

Tredje och sista boken i Poseidon's Children-serien.

Det tog som vanligt väldigt lång tid för mig att komma igenom dessa böcker. Jag kommer nog spoila rätt väsentliga saker i det här inlägget.

Precis som bok nummer två så tar denna vid i kronologisk ordning från förra boken. Vi har nu hoppat ytterligare ett par hundra år in i framtiden från föregående bok. Vi fortsätter följa ättlingarna till Eunice Akinya, den superframgångsrika rymdpionjären.
Nu har mänskligheten en fast koloni på planeten Crucible tack vare treenighetens uppoffring då de gick in i Watchkeepern i slutet av bok två. De gjorde någon slags deal med dem. Treenigheten, The Trinity, är det som Chiku Green, Tantorn Dakota och den konstruerade AI-kopian av Eunice började kallas sen de försvann med Watchkeepern.

I sista boken får vi veta mer om vad eller vilka dessa Watchkeepers är. Vi får också veta en gnutta mer om vilka M-builders var. M-builders är alltså de som byggde Mandala-formationerna på Crucible som ledde till att mänskligheten sökte sig dit till att börja med.

Den stora konflikten i slutet av boken, som definitivt är tänkt ska vara ett stort och dramatiskt klimax (eller åtminstone en stor puckel i den dramaturgiska kurvan) faller platt för mig. Dakota har tvingat till sig Kanus skepp och åker rätt mot Poseidon för att utforska dess mystiska formationer på ytan. Hon gör det tillsynes enbart i Watchkeepernas tjänst. De har manipulerat henne för att innanför planetens försvarsmekanismer och lära sig mer om planetens hemligheter. Eunice och resten av gänget gör allt för att stoppa dem. Både människoliv och Tantor-liv sätts på spel i deras diplomati och kamp. Men författaren förmedlar inte varför det vore så fruktansvärt hemskt att utforska planeten Poseidon. Det enda som uttrycks är ungefär "vi måste ta det lugnt och inte rusa in i något vi inte vet så mycket om". Okej? Konflikten är väldigt forcerad och konstlad. Det är som ett nödrim, en nödkonflikt som krävdes för att föra storyn framåt. Sen när det faktiskt också leder till att "det värsta" sker så är det som ingenting. En axelryckning. Inget hemskt hände. Karaktärerna verkar liksom inte reflektera så mycket över det heller. Det är som att "jaja, det gick åt helvete då." Fast det gör det inte. Åtminstone inte så som de förfarade från början. Det är mycket litet som kommer ur den konfliktlösningen överhuvudtaget.
Visst, de kommer ner till ytan på Poseidon och får se dessa stora hjul på nära håll. Men det i sig leder liksom ingen vart heller. Varken karaktärerna eller vi som läsare får veta särskilt mycket mer av det.

Sen har vi det här med "the Terror" också. Det beskrivs som en hemsk vetskap som planteras i deras hjärnor på ett fundamentalt plan. De får veta att allt är meningslöst. Universum är meningslöst och alla våra handlingar är meningslösa i slutändan eftersom Universum kommer att upphöra att existera vid en obestämd tidpunkt. Okej? Jag vet att många anser att våra handlingar i slutändan kommer att betyda något i långa loppet, men en stor del är ändå ganska övertygade om att det inte är så. Oavsett vilken sida man står på så är det ingen direkt ny idé. Varken litterärt eller vetenskapligt. Jag kan förstå om poängen är att de gick från att förstå detta intellektuellt till att inse det på ett djupare, mer känslomässigt plan. Jag antar att det skulle leda till en djupare skräck. Men i boken tycker jag det bara låter så himla platt och ointressant. Pseudointellektuellt för att vara riktigt hård.
I många av Alastairs andra böcker så är den stora vändningen, den stora avslöjandet något som faktiskt känns häftigt även för läsaren. Man förstår direkt, wow, vilken idé! Vilken grej! Jag kunde aldrig ha gissat detta! Men det här är på något sätt ett avslöjande och en insikt som drabbar karaktärerna, men som läsaren inte kan förstå eftersom vi ju inte genomgått "The Terror". Och det funkar bara inte. Det blir bara så banalt. Åh nej, våra liv är meningslösa... buhu, för det trodde vi ju inte redan innan...?

Som mycket science fiction (som jag läst i alla fall) så vill böckerna gärna ställa frågor kring identitet, kring mänsklighet, kring medvetandet etc. Den karaktär som framförallt ger upphov till dessa frågor är förstås Eunice. Hon dör, hon återuppstår som en konstruerad AI-kopia skapad av Sunday, hon växer i sin intelligens och får tillslut en ny mänsklig kropp av kött och blod. Är hon Eunice Akinya? Är hon människa? Är hon en maskin? Vad är hon? Vilka slags lagar ska hon ställas inför på Jorden? Har hon mänskliga rättigheter? Allt det ställer förstås samma fråga tillbaka till oss. Vad innebär det att vara människa? Vilka är vi? Vilken betydelse har minnen och tidigare erfarenheter för vilka vi är och tror oss vara osv osv.
Detta är alltid spännande frågeställningar att fundera kring, tycker jag. Det är en av de stora anledningarna till varför jag ens läser så mycket science fiction. Men i Poseidon's Children görs detta (som så mycket annat) så väldigt övertydigt och platt. Läsaren tillåts inte upptäcka dessa frågor på egen hand utan det är frågor som till och med tas upp i dialog i boken. Det görs också på ett ganska banalt sätt som verkligen tar mystiken ur frågorna på ett tråkigt sätt.
I en sådan diskussion när Eunice vara eller icke vara diskuteras säger en av karaktärerna "No. We don't speak of souls. Not now, not ever. Souls aren't real". Den repliken är bara så ... banal. Så endimensionell. Och visst, vi kan gå med på att själen inte existerar. Men även en skeptiker i en hårt vetenskapligt präglad framtidscivlisation behöver ett namn på vårt inre medvetande, och "själ" råkar vara ett gammalt, välanvänt uttryck för det. Det betyder inte att vi nödvändigtvis behöver tro på en odödlig, gudomlig själ som överlever kroppen. Jag kan också tycka att denna framtidscivilisation borde ha kommit längre i sin diskurs om själens vara eller icke vara att man inte behöver gå igenom ordväxlingen  "Det finns ingen själv!" (wow, so deep), "okej kalla det inte själ, kalla det mönster i hjärnan..." osv osv,  bla bla.
Min poäng är att dialogen är banal och innehållslös.

Vadd jag också saknar är intressanta karaktärerna. Jag tycker de flesta karaktärer liksom låter likadana. Det vore väl då Eunice som sticker ut ur mängden. Eunice är svårgreppbar på ett positivt sätt. Hon är driven, karismatisk, kalkylerande och rationell. Hon verkar förstå situationer på en annan nivå än alla andra. Hon är spännande! Men hon kan inte bära alla böcker. Sen finns absolut andra spännande, intressanta bifigurer som Arethusa. Eunice tidiga konkurrent som återfötts som någon slags enorm, kosmisk val.
Dialogen lider av samma problem som många av Alastairs böcker gör. Alla karaktärer är så himla rationella och förstående. Alla har sån himla respekt för varandra. Alla ska jämt uttrycka sin respekt och förståelse för den andres motstående åsikter. Lite "jag respekterar din åsikt, förstår din ståndpunkt men jag kan inte hålla med pga...". Alla ska jämt uttryckligen motivera sina handlingar. Allt ska uttryckas och inget får låtas vara underförstått eller öppet för tolkning av läsaren. Det är så himla tråkigt.
I synnerhet när man kommer direkt från boken Oryx & Crake som är en mästerlig karaktärsresa där i princip allt lämnas åt läsaren att fundera över.

Jag låter himla hård. Kanske för hård. Jag har ändå läst igenom tre, ganska rejäla böcker utan att tröttna. Det borde väl ändå säga något. När jag läser böckerna så de här partierna inte så överdrivet framträdande eller någon deal breaker. Det är inte som att jag slår igen boken för gott. Men det är ändå något som stör mig.
Det finns ändå spännande inslag spridda igenom alla tre böcker. Såklart. Det är intressant att följa samhället som Reynolds byggt upp och hur det fungerar och i sin tur fundera på hur väl han spekulerar om människors beteende i denna framtid.

Visst är det så att mycket science fiction har ett större fokus på övergripande story och perspektiv. Mer fokus på spännande, potentiella världar och teknologi mer än djupa karaktärsporträtt. Det är nog till och med det jag ofta uppskattat i många andra böcker. Dock känner jag oftare och oftare att det är tråkigt att det inte kan vara både lite oftare.