Oryx & Crake

Oryx & Crake av Margaret Atwood

Skulle man beskriva den här boken lite snärtigt på baksidan av ett omslag så skulle den nog låta ganska platt och tråkig. Snowman försöker överleva ensam i spillrorna av apokalypsen. Hans vänner och sin största kärlek är sedan länge döda och han omringas nu av genmanipulerade bestar i en värld där själva solen är livsfarlig för honom. 

Ack så missvisande det hade varit att beskriva boken så. Den faktiska texten på baksidan av den utgåva jag läste är inte mycket bättre (dock mer spoiler-rik). Så vilken tur att jag hittade denna bok via en rekommendation och inte genom att läsa baksidan.

I det här inlägget tänkte jag ge mer specifika exempel ur boken i min diskussion. Detta är en bok som verkligen inte bör beskrivas ens i vaga ordalag med risk för att förstöra en del av magin.
Anledningen till det är att den inte riktigt följer en klassisk dramaturgisk kurva med uppbyggnad och klimax och dramatiska vändningar osv. Istället är den liksom en långsamt stigande kurva. Eller kanske snarare ett långsamt avtäckande av mer och mer detaljer i helheten. Som ett rum med massor av låsta dörrar som låses upp en efter en. Hm, inte jättebra metaforer kanske, aja. Den är i alla fall konstant spännande och intressant hela raka vägen igenom!
Så om du inte läst boken så kommer den korta recensionen här:
Ska du läsa denna bok om du gillar science fiction, dystopier och intressanta karaktärsporträtt? Svar ja.

Okej.


Jag läste Oryx & Crake fullkomligt ovetande. Jag hade som sagt inte ens läst baksidan när jag satte mig för att läsa första sidan i boken. Jag förstod ärligt talat inte ens bokens titel. Det tror jag bara var positivt.

I grunden är det en ganska typisk dystopi. En mörk framtid efter apokalypsen där en man försöker överleva bland ruinerna av den forna civilisationen.
Men det är egentligen inte världen som är det som är spännande i boken. Det är inte vad som hänt som är huvudfokus. Det är inte en massa sci-fi-snack och ingående beskrivningar av överlevnadsliv eller typ -jag vet inte- galna gäng likt Mad Max. Det är en otroligt karaktärsdriven bok.

Jag läser verkligen både bokens dåtid och nutid som dystopier på olika sätt. Snowmans dåtid. före katastrofen är även den ganska skrämmande från mitt eget perspektiv. Den är främmande och mörk men på ett slags avdramatiserat och dolt sätt. Världen beskrivs med en neutral röst från Jimmys perspektiv och för Jimmy är ju denna värld fullkomligt normal. Detta gör det liksom bara ännu värre på något sätt. Hela boken har ett slags obehag över sig. Ett mycket genomtänkt och medvetet obehag från författarens håll.

Jag tolkade först Pleeblands som en enda stor kåkstad av total misär och fattigdom. Det var liksom så det lät utifrån Jimmys/Snowmans perspektiv. Men sen, en bit in när Jimmy faktiskt besöker Pleeblands så får jag intrycket av att det mer är en aningen värre version av vår egen nutid. Kanske lite smutsigare, lite mer hårddragen, men ändå inte den extrema misär som jag först tänkt mig. Det är bara att för Jimmy och de som bor i de hårt övervakade samhällena så är kontrasten så stor att det framstår som så mycket värre.
Livet i de inhängnade samhällena är hyfsat satiriska i en ganska klassisk mening. Där styr storföretag med kitshigt klingande namn och hårdpolerat yttre, tveksam moral och läskiga genetiska experiment. Det är nästan lite cyberpunk över det. Fast utan all "smuts". Som om Atwood kluvit cyberpunk-världen i två och satt den ena delen innanför dessa murar och satt den andra delen i Pleeblands. I motsats till t ex Neuromancer som i arketypisk cyberpunk-anda smält samman allt i en framtidsvärld med teknologi, droger och neon.

Orsaken till att "dåtiden" i boken känns så mörk och obehaglig har många komponenter. De stora företagen som mer eller mindre verkar äga sin anställda och deras liv. De genetiska experimenten som företagen utför, som visserligen ibland låter hyfsat rimliga, men som ändå har en onaturlig känsla över sig. Allt är liksom möjligt, vilket ju låter bra, men möjligheterna styrs av iskalla kapitalistiska krafter som inte direkt är ute efter att förbättra människors liv (men i reklamen låter det förstås som att det precis är det dem gör).
En annan sak jag tycker bidrar är att Atwood hela tiden beskriver mat som imitationsprodukter. Det mesta verkar vara gjort av soja. Men det är som att alla dessa imitationsprodukter, framförallt de som man utifrån verklighetens perspektiv tycker verkar konstiga, skvallrar om att världen utanför dessa gated communities inte direkt är som den ska. Jag föreställer mig att Jorden är överbefolkad och skövlad. Kanske med enorma sojaplantage som ersatt djur och växtliv. Plus att vi ju vet att världen faktiskt har gått åt helvete så det bidrar till att även vardagen i dessa samhällen liksom pekar mot undergången. Visserligen har världen gått åt helvete genom ett virus och inte genom klimatförändringar och överexploatering. Men det är som att vi hade två val. Antingen en snabb, stor katastrof som viruset (krig, eller vad som helst), eller en långsam, utplånande effekt av klimatförändringar.

Sen kommer Jimmys beskrivningar av hans barndom på det. Hur han och Crake har tittat på helt groteska sidor på nätet så gott som hela sin uppväxt. Direktsända avrättningar, välproducerad barnporr, självmord, plus all annan porr av alla slag osv. Allt beskriver Jimmy helt neutralt och utan att moraliserar. Det var bara något de gjorde. Kanske finns där ett litet vemod och insikt om att det inte var det bästa de kunde gjort. Men inte alls på den nivå som vi läsare skulle tycka vore rimligt. "Barnporr?!" skriker förnuftet. Men Atwood låter läsaren själv döma eller inte döma. Att bara ta in och se det för vad det är.

Samtidigt känns det så trovärdigt. Gränser för vad som är okej kan förflyttas så långsamt att man inte märker av det. Och vips är man där och tycker barnporr kanske inte är världen bästa grej, men ändå så finns den där, tillgänglig dygnet runt till den som vill ha den. Plus allt det andra...

Det är just det att allt det här beskrivs med en axelryckning som gör det så obehagligt. Obehagligt på ett så himla intressant sätt. För det är inte det som är fokus i historien. Det bygger upp världen men boken handlar inte om hur Jimmys framtid förstörs av all sjuk media han konsumerade som tonåring, liksom. Det är bara en detalj. Okej, det vävs in djupare när vi får veta varifrån Oryx kommer, men ändå. Det är inte centralt i historien på ett väntat sätt.

Jag uppskattar verkligen att ingen moraliserar över något i boken. Läsaren skrivs inte på näsan och ingen karaktär verkar vara författarens egen uppenbara och förnuftiga röst som förklarar allt. Det är så himla uppfriskande. Atwood dumförklarar inte sina läsare.

Bokens kanske mest intressanta karaktär är Oryx. Tycker i alla fall jag. Oryx är så komplex och jag har svårt att få grepp om henne. Hon glider undan alla stereotyper och låter sig liksom inte definieras av andra, varken av karaktärer i boken eller av läsaren. Hon är också en karaktär som aldrig riktigt "avkodas", heller. Här finns massor av låsta dörrar som aldrig låses upp. Eller så är det kanske ett fall av att jag inte ser skogen för alla träd, ungefär. Jag får ibland känslan av att jag sitter och försöker se bortom Oryx ord. Se vad hon döljer bakom sina ord. Försöker läsa mellan raderna, luska och gissa. Samtidigt som jag undrar om inte Oryx säger precis som det är. Visar precis vem hon är för den som vill lyssna på det örat. Som att jag bara inte kan tänka mig att det skulle kunna vara så det ligger till. Att jag liksom vägrar ta henne på hennes ord för att det verkar så otänkbart. Hon visar ett annat perspektiv som jag liksom är otroligt kluven inför. Jag blir i det fallet som Jimmy själv. Jimmy verkar ha ungefär samma undran inför Oryx. Vem är hon egentligen? Hur är hon och varför?

Jag tänker på hennes liv före hon träffade Jimmy. Om hur hon sålts från sin hemby till någon slags barn-arbetar-maffia. Hur hon sedan glidigt vidare, utnyttjats sexuellt på alla möjliga sätt.
Men när Jimmy försöker få henne att känna ilska och hämndlystnad blir hon på sin höjd mest irriterad över att Jimmy ser på det på det sättet. Att han är så fokuserad på vad som varit. Hon ser liksom endast det goda i sin situation. Hon tycker att männen behandlat henne väl medan Jimmy ilsket vill få det till att de utnyttjat och förgripit sig på henne. Även om hon inte tycker att allt varit fantastiskt så är det fortfarande något som ägt rum för länge sen. Ett annat liv. Inte Oryx idag. Jimmy vill straffa de männen men Oryx tycker att Jimmy mest är löjlig och verkar verkligen inte förstå hans fixering på dessa händelser. Oryx har ett helt annat perspektiv på precis allt. Inte heller i slutet när hon verkar ha någon slags relation med Crake förstår vi på vilket sätt det artar sig. Vi vet heller inte hur hon egentligen känner för Jimmy. Är hon kär i honom? Utnyttjar hon honom? Eller vill hon egentligen vara med Jimmy istället för Crake? Troligen inte. Troligen varken eller, tänker jag. Troligen har hon en helt annan syn på saken. En egen syn. Hon lever på något sätt mer i nuet. Hon verkar liksom inte ha någon egen agenda.

Så borde hon inte vara arg, förtvivlad och uppriven över vad hon blivit utsatt för? Vi som läser tycker absolut det. Men jag slits hela tiden mellan Oryx livsglädje och Jimmys upprördhet. Jag undrar. Om Oryx blivit lika uppriven över sitt liv som Jimmy vill att hon ska vara, då hade hon troligen istället lidigt av svåra psykiska problem, varit kliniskt deprimerad och varit ett allmänt vrak. Så är inte Oryx sätt att se på saken bättre? Ska vi inte bara acceptera det hon utsatts för och släppa det?
När jag tänker på det så undrar jag om man här skulle kunna bli lite arg på Atwood? För hur troligt vore det att komma ur Oryx liv med psyket i behåll? Hur friskt är det att till och med försvara sina förövare? Oryx är förvisso en unik person på flera sätt. Så det är nog därför jag accepterar det.

Crake är också intressant men han är mer arketypisk på något sätt. Han är hyperintelligent och beräknande. Här finns säkert några diagnoser man kan kasta på honom, även om det inte direkt är något jag specifikt tänker på. Precis som de andra karaktärerna är han ändå mänsklig. Han och Jimmy har samma start i livet kan man säga. De båda har spelat samma spel ihop. Tittat på samma saker på nätet. Men någonstans där på mitten så tar de olika spår i livet utifrån sina egna speciella talanger. Crake har någon slags storslagen agenda och i slutändan får vi inte veta om han lyckades iscensätta den som han tänkt eller inte. Vad hände där i slutet egentligen och varför bad han Jimmy skjuta honom? Och varför skjöt Jimmy honom så lätt för den delen?

Jimmy själv representerar mer en Svensson. Han är medelmåttig och högst mänsklig. Jimmy är läsarens perspektiv, men det är ändå ett perspektiv som på ett sätt är längst ifrån händelsernas centrum.
Han ligger runt mycket, men lyckas aldrig riktigt hitta en fast partner och mer och mer känner han sig som sina partners andrahandsval. Någon att vänstra med men inget mer. Han går från att vara den som får brudarna och att vara väldigt nöjd med det till att istället känna sig isådosatt, tom och övergiven.
Det är som att Jimmy lever i utkanten av händelsernas centrum hela tiden. Jimmy är bara en liten del av dessa kvinnors liv (där maken och familjen hemma är huvuddelen) precis som Jimmy endast är en liten avsidesväg i bokens stora händelser som drivs av Crake och som vi läsare heller aldrig riktigt får någon inblick i. Även hans mamma verkar vara del av något större då hon mystiskt överger hemmet. Jimmy har ingen familj att sörja och inte direkt några vänner. På det sättet är han visserligen också förberedd på att klara sig själv efter den stora katastrofen.

Sen har vi förstås Crakers. De varelser som Crake skapat. Crakes idealmänniskor. Det är så mycket som Crake vill ta bort från människan för att göra henne bättre. Och allt låter så bra. Men i slutändan undrar jag liksom vad som finns kvar. Det är som att det enda som blir över är ett djur som alla andra. De verkar lyckligare och de lever mer i harmoni med sin omgivning. Men skulle jag vilja vara en Craker? Nja. Tror inte det faktiskt. De verkar ganska korkade och omedvetna. De verkar sakna drivkrafter.

Boken lämnar egentligen inga stora luckor efter sig men det finns en del olösta gåtor (är det inte samma sak... kanske). Som t ex varför Crake gjorde som han gjorde. Eller om det ens var han som låg bakom katastrofen, varesig den var avsiktlig eller inte. Vad var hans plan? Vilka är MaddAdam? Vad är Jimmys mammas perspektiv, som jag inte ens tagit upp? Och så förstås den lilla cliffhangern i slutet. Vad gör Jimmy med de andra människorna han hittat?
Men det är faktiskt saker jag bara kom på nu när jag tänker efter. Visst vore det spännande att veta mer, men på något sätt tycker jag inte att det är centralt för bokens handling. Det centrala är Jimmys resa och karaktärerna i hans liv. Han vet inte vad som hände med Crake och inte heller vi. Vi får ändå de flesta pusselbitar för att förstå hans slutgiltiga situation, vem Jimmy är och hur allt blev som det blev. Jimmys gåtor är våra gåtor och jag tycker så väldigt mycket mer om mysterier i böcker än exakt utstakade svar.
Men jag ska också säga att slutet, trots detta, ändå kändes ganska antiklimaktiskt för mig. Jag skulle spontant säga att det just beror på att boken varit så jämn hela vägen igenom. Slutet var inget stort klimax eller toppen av en uppåtgående kurva. På sin höjd var det liksom en liten knorr bara. Slutet var på ett sätt en besvikelse för mig, men samtidigt kan jag inte komma på något bättre sätt att avsluta det. Det mest spännande i boken var liksom redan avklarat.

Det finns två uppföljare till Oryx & Crake som jag inte läst. Jag har blivit avrådd från att läsa dessa av samma person som rekommenderade första boken till mig. Det är allt jag har att gå på. Jag vet inte vad uppföljarna utforskar för del av historien. Jag utgår ifrån att de kommer att berätta mer om MaddAddam, eftersom det är så trilogin heter. Får se om jag läser dem, men troligen inte.