Oryx & Crake

Oryx & Crake av Margaret Atwood

Skulle man beskriva den här boken lite snärtigt på baksidan av ett omslag så skulle den nog låta ganska platt och tråkig. Snowman försöker överleva ensam i spillrorna av apokalypsen. Hans vänner och sin största kärlek är sedan länge döda och han omringas nu av genmanipulerade bestar i en värld där själva solen är livsfarlig för honom. 

Ack så missvisande det hade varit att beskriva boken så. Den faktiska texten på baksidan av den utgåva jag läste är inte mycket bättre (dock mer spoiler-rik). Så vilken tur att jag hittade denna bok via en rekommendation och inte genom att läsa baksidan.

I det här inlägget tänkte jag ge mer specifika exempel ur boken i min diskussion. Detta är en bok som verkligen inte bör beskrivas ens i vaga ordalag med risk för att förstöra en del av magin.
Anledningen till det är att den inte riktigt följer en klassisk dramaturgisk kurva med uppbyggnad och klimax och dramatiska vändningar osv. Istället är den liksom en långsamt stigande kurva. Eller kanske snarare ett långsamt avtäckande av mer och mer detaljer i helheten. Som ett rum med massor av låsta dörrar som låses upp en efter en. Hm, inte jättebra metaforer kanske, aja. Den är i alla fall konstant spännande och intressant hela raka vägen igenom!
Så om du inte läst boken så kommer den korta recensionen här:
Ska du läsa denna bok om du gillar science fiction, dystopier och intressanta karaktärsporträtt? Svar ja.

Okej.


Jag läste Oryx & Crake fullkomligt ovetande. Jag hade som sagt inte ens läst baksidan när jag satte mig för att läsa första sidan i boken. Jag förstod ärligt talat inte ens bokens titel. Det tror jag bara var positivt.

I grunden är det en ganska typisk dystopi. En mörk framtid efter apokalypsen där en man försöker överleva bland ruinerna av den forna civilisationen.
Men det är egentligen inte världen som är det som är spännande i boken. Det är inte vad som hänt som är huvudfokus. Det är inte en massa sci-fi-snack och ingående beskrivningar av överlevnadsliv eller typ -jag vet inte- galna gäng likt Mad Max. Det är en otroligt karaktärsdriven bok.

Jag läser verkligen både bokens dåtid och nutid som dystopier på olika sätt. Snowmans dåtid. före katastrofen är även den ganska skrämmande från mitt eget perspektiv. Den är främmande och mörk men på ett slags avdramatiserat och dolt sätt. Världen beskrivs med en neutral röst från Jimmys perspektiv och för Jimmy är ju denna värld fullkomligt normal. Detta gör det liksom bara ännu värre på något sätt. Hela boken har ett slags obehag över sig. Ett mycket genomtänkt och medvetet obehag från författarens håll.

Jag tolkade först Pleeblands som en enda stor kåkstad av total misär och fattigdom. Det var liksom så det lät utifrån Jimmys/Snowmans perspektiv. Men sen, en bit in när Jimmy faktiskt besöker Pleeblands så får jag intrycket av att det mer är en aningen värre version av vår egen nutid. Kanske lite smutsigare, lite mer hårddragen, men ändå inte den extrema misär som jag först tänkt mig. Det är bara att för Jimmy och de som bor i de hårt övervakade samhällena så är kontrasten så stor att det framstår som så mycket värre.
Livet i de inhängnade samhällena är hyfsat satiriska i en ganska klassisk mening. Där styr storföretag med kitshigt klingande namn och hårdpolerat yttre, tveksam moral och läskiga genetiska experiment. Det är nästan lite cyberpunk över det. Fast utan all "smuts". Som om Atwood kluvit cyberpunk-världen i två och satt den ena delen innanför dessa murar och satt den andra delen i Pleeblands. I motsats till t ex Neuromancer som i arketypisk cyberpunk-anda smält samman allt i en framtidsvärld med teknologi, droger och neon.

Orsaken till att "dåtiden" i boken känns så mörk och obehaglig har många komponenter. De stora företagen som mer eller mindre verkar äga sin anställda och deras liv. De genetiska experimenten som företagen utför, som visserligen ibland låter hyfsat rimliga, men som ändå har en onaturlig känsla över sig. Allt är liksom möjligt, vilket ju låter bra, men möjligheterna styrs av iskalla kapitalistiska krafter som inte direkt är ute efter att förbättra människors liv (men i reklamen låter det förstås som att det precis är det dem gör).
En annan sak jag tycker bidrar är att Atwood hela tiden beskriver mat som imitationsprodukter. Det mesta verkar vara gjort av soja. Men det är som att alla dessa imitationsprodukter, framförallt de som man utifrån verklighetens perspektiv tycker verkar konstiga, skvallrar om att världen utanför dessa gated communities inte direkt är som den ska. Jag föreställer mig att Jorden är överbefolkad och skövlad. Kanske med enorma sojaplantage som ersatt djur och växtliv. Plus att vi ju vet att världen faktiskt har gått åt helvete så det bidrar till att även vardagen i dessa samhällen liksom pekar mot undergången. Visserligen har världen gått åt helvete genom ett virus och inte genom klimatförändringar och överexploatering. Men det är som att vi hade två val. Antingen en snabb, stor katastrof som viruset (krig, eller vad som helst), eller en långsam, utplånande effekt av klimatförändringar.

Sen kommer Jimmys beskrivningar av hans barndom på det. Hur han och Crake har tittat på helt groteska sidor på nätet så gott som hela sin uppväxt. Direktsända avrättningar, välproducerad barnporr, självmord, plus all annan porr av alla slag osv. Allt beskriver Jimmy helt neutralt och utan att moraliserar. Det var bara något de gjorde. Kanske finns där ett litet vemod och insikt om att det inte var det bästa de kunde gjort. Men inte alls på den nivå som vi läsare skulle tycka vore rimligt. "Barnporr?!" skriker förnuftet. Men Atwood låter läsaren själv döma eller inte döma. Att bara ta in och se det för vad det är.

Samtidigt känns det så trovärdigt. Gränser för vad som är okej kan förflyttas så långsamt att man inte märker av det. Och vips är man där och tycker barnporr kanske inte är världen bästa grej, men ändå så finns den där, tillgänglig dygnet runt till den som vill ha den. Plus allt det andra...

Det är just det att allt det här beskrivs med en axelryckning som gör det så obehagligt. Obehagligt på ett så himla intressant sätt. För det är inte det som är fokus i historien. Det bygger upp världen men boken handlar inte om hur Jimmys framtid förstörs av all sjuk media han konsumerade som tonåring, liksom. Det är bara en detalj. Okej, det vävs in djupare när vi får veta varifrån Oryx kommer, men ändå. Det är inte centralt i historien på ett väntat sätt.

Jag uppskattar verkligen att ingen moraliserar över något i boken. Läsaren skrivs inte på näsan och ingen karaktär verkar vara författarens egen uppenbara och förnuftiga röst som förklarar allt. Det är så himla uppfriskande. Atwood dumförklarar inte sina läsare.

Bokens kanske mest intressanta karaktär är Oryx. Tycker i alla fall jag. Oryx är så komplex och jag har svårt att få grepp om henne. Hon glider undan alla stereotyper och låter sig liksom inte definieras av andra, varken av karaktärer i boken eller av läsaren. Hon är också en karaktär som aldrig riktigt "avkodas", heller. Här finns massor av låsta dörrar som aldrig låses upp. Eller så är det kanske ett fall av att jag inte ser skogen för alla träd, ungefär. Jag får ibland känslan av att jag sitter och försöker se bortom Oryx ord. Se vad hon döljer bakom sina ord. Försöker läsa mellan raderna, luska och gissa. Samtidigt som jag undrar om inte Oryx säger precis som det är. Visar precis vem hon är för den som vill lyssna på det örat. Som att jag bara inte kan tänka mig att det skulle kunna vara så det ligger till. Att jag liksom vägrar ta henne på hennes ord för att det verkar så otänkbart. Hon visar ett annat perspektiv som jag liksom är otroligt kluven inför. Jag blir i det fallet som Jimmy själv. Jimmy verkar ha ungefär samma undran inför Oryx. Vem är hon egentligen? Hur är hon och varför?

Jag tänker på hennes liv före hon träffade Jimmy. Om hur hon sålts från sin hemby till någon slags barn-arbetar-maffia. Hur hon sedan glidigt vidare, utnyttjats sexuellt på alla möjliga sätt.
Men när Jimmy försöker få henne att känna ilska och hämndlystnad blir hon på sin höjd mest irriterad över att Jimmy ser på det på det sättet. Att han är så fokuserad på vad som varit. Hon ser liksom endast det goda i sin situation. Hon tycker att männen behandlat henne väl medan Jimmy ilsket vill få det till att de utnyttjat och förgripit sig på henne. Även om hon inte tycker att allt varit fantastiskt så är det fortfarande något som ägt rum för länge sen. Ett annat liv. Inte Oryx idag. Jimmy vill straffa de männen men Oryx tycker att Jimmy mest är löjlig och verkar verkligen inte förstå hans fixering på dessa händelser. Oryx har ett helt annat perspektiv på precis allt. Inte heller i slutet när hon verkar ha någon slags relation med Crake förstår vi på vilket sätt det artar sig. Vi vet heller inte hur hon egentligen känner för Jimmy. Är hon kär i honom? Utnyttjar hon honom? Eller vill hon egentligen vara med Jimmy istället för Crake? Troligen inte. Troligen varken eller, tänker jag. Troligen har hon en helt annan syn på saken. En egen syn. Hon lever på något sätt mer i nuet. Hon verkar liksom inte ha någon egen agenda.

Så borde hon inte vara arg, förtvivlad och uppriven över vad hon blivit utsatt för? Vi som läser tycker absolut det. Men jag slits hela tiden mellan Oryx livsglädje och Jimmys upprördhet. Jag undrar. Om Oryx blivit lika uppriven över sitt liv som Jimmy vill att hon ska vara, då hade hon troligen istället lidigt av svåra psykiska problem, varit kliniskt deprimerad och varit ett allmänt vrak. Så är inte Oryx sätt att se på saken bättre? Ska vi inte bara acceptera det hon utsatts för och släppa det?
När jag tänker på det så undrar jag om man här skulle kunna bli lite arg på Atwood? För hur troligt vore det att komma ur Oryx liv med psyket i behåll? Hur friskt är det att till och med försvara sina förövare? Oryx är förvisso en unik person på flera sätt. Så det är nog därför jag accepterar det.

Crake är också intressant men han är mer arketypisk på något sätt. Han är hyperintelligent och beräknande. Här finns säkert några diagnoser man kan kasta på honom, även om det inte direkt är något jag specifikt tänker på. Precis som de andra karaktärerna är han ändå mänsklig. Han och Jimmy har samma start i livet kan man säga. De båda har spelat samma spel ihop. Tittat på samma saker på nätet. Men någonstans där på mitten så tar de olika spår i livet utifrån sina egna speciella talanger. Crake har någon slags storslagen agenda och i slutändan får vi inte veta om han lyckades iscensätta den som han tänkt eller inte. Vad hände där i slutet egentligen och varför bad han Jimmy skjuta honom? Och varför skjöt Jimmy honom så lätt för den delen?

Jimmy själv representerar mer en Svensson. Han är medelmåttig och högst mänsklig. Jimmy är läsarens perspektiv, men det är ändå ett perspektiv som på ett sätt är längst ifrån händelsernas centrum.
Han ligger runt mycket, men lyckas aldrig riktigt hitta en fast partner och mer och mer känner han sig som sina partners andrahandsval. Någon att vänstra med men inget mer. Han går från att vara den som får brudarna och att vara väldigt nöjd med det till att istället känna sig isådosatt, tom och övergiven.
Det är som att Jimmy lever i utkanten av händelsernas centrum hela tiden. Jimmy är bara en liten del av dessa kvinnors liv (där maken och familjen hemma är huvuddelen) precis som Jimmy endast är en liten avsidesväg i bokens stora händelser som drivs av Crake och som vi läsare heller aldrig riktigt får någon inblick i. Även hans mamma verkar vara del av något större då hon mystiskt överger hemmet. Jimmy har ingen familj att sörja och inte direkt några vänner. På det sättet är han visserligen också förberedd på att klara sig själv efter den stora katastrofen.

Sen har vi förstås Crakers. De varelser som Crake skapat. Crakes idealmänniskor. Det är så mycket som Crake vill ta bort från människan för att göra henne bättre. Och allt låter så bra. Men i slutändan undrar jag liksom vad som finns kvar. Det är som att det enda som blir över är ett djur som alla andra. De verkar lyckligare och de lever mer i harmoni med sin omgivning. Men skulle jag vilja vara en Craker? Nja. Tror inte det faktiskt. De verkar ganska korkade och omedvetna. De verkar sakna drivkrafter.

Boken lämnar egentligen inga stora luckor efter sig men det finns en del olösta gåtor (är det inte samma sak... kanske). Som t ex varför Crake gjorde som han gjorde. Eller om det ens var han som låg bakom katastrofen, varesig den var avsiktlig eller inte. Vad var hans plan? Vilka är MaddAdam? Vad är Jimmys mammas perspektiv, som jag inte ens tagit upp? Och så förstås den lilla cliffhangern i slutet. Vad gör Jimmy med de andra människorna han hittat?
Men det är faktiskt saker jag bara kom på nu när jag tänker efter. Visst vore det spännande att veta mer, men på något sätt tycker jag inte att det är centralt för bokens handling. Det centrala är Jimmys resa och karaktärerna i hans liv. Han vet inte vad som hände med Crake och inte heller vi. Vi får ändå de flesta pusselbitar för att förstå hans slutgiltiga situation, vem Jimmy är och hur allt blev som det blev. Jimmys gåtor är våra gåtor och jag tycker så väldigt mycket mer om mysterier i böcker än exakt utstakade svar.
Men jag ska också säga att slutet, trots detta, ändå kändes ganska antiklimaktiskt för mig. Jag skulle spontant säga att det just beror på att boken varit så jämn hela vägen igenom. Slutet var inget stort klimax eller toppen av en uppåtgående kurva. På sin höjd var det liksom en liten knorr bara. Slutet var på ett sätt en besvikelse för mig, men samtidigt kan jag inte komma på något bättre sätt att avsluta det. Det mest spännande i boken var liksom redan avklarat.

Det finns två uppföljare till Oryx & Crake som jag inte läst. Jag har blivit avrådd från att läsa dessa av samma person som rekommenderade första boken till mig. Det är allt jag har att gå på. Jag vet inte vad uppföljarna utforskar för del av historien. Jag utgår ifrån att de kommer att berätta mer om MaddAddam, eftersom det är så trilogin heter. Får se om jag läser dem, men troligen inte.

Ready Player One

Ready Player One av Ernest Cline


I en snar och dystopisk framtid har vårt samhälle mer eller mindre förfallit. Jordens resurser är slut och miljöförstöring och klimatförändringar har nått oåterkalleliga nivåer. Wade Watts är en föräldralös tonåring som bor med sin moster i ett slumoråde med höghus av staplade husvagnar. Wade, som de allra flesta, lever större delen av sitt liv i den virituella världen OASIS med hjälp av sofistikerad VR-teknologi. OASIS är som ett superavancerat MMO och det började också som ett avancerat spel men har sedan dess växt och blivit i princip synonymt med Internet.
När skaparen bakom OASIS, Halliday, dör, lämnar han efter sig ett testamente där han utlyser en tävling för att hitta en värdig arvtagare till sin enorma förmögenhet och alla rättigheter till OASIS-världen. Det är en skattjakt på ett easter egg som Halliday gömt någonstans i OASIS.

Wade Watts är en av många så kallade gunters (egg hunter) som vigt sitt liv åt att hitta detta easter egg och vinna tävlingen och priset. Det gör han genom att studera alla ledtrådar Halliday lämnat efter sig. Det mesta handlar om 80-talets popkultur som Halliday var besatt av. Så Wade och alla andra gunters gör allt för att gräva ner sig i allt som Halliday någonsin sett, lyssnat på och spelat. De lär sig allt om hans liv, kan citera gamla b-filmer utantill och kan obskyra referenser till ännu mer obskyra gamla tv-spel. Allt i hopp om att hitta lösningen på gåtan bakom Hallidays easter egg.

Huvudpersonerna i boken är alla klassiska nördar i någon bemärkelse. De lever ut alternativa liv som sina alteregon i den virituella världen där de kan vara precis vem de vill och se ut hur de vill. De saknar ofta vänner i verkligheten men är istället intimt nära vän med andra i OASIS-världen. De är vänner med andra spelare som de varken vet hur de egentligen ser ut eller ens vad de egentligen heter. Det för tankarna egentligen mer till Internets första chatrum, innan det fanns bandbredd till att ladda upp högupplösta bilder på en själv och innan alla sprang runt med kameror i fickan än till framtiden.
På det sättet är det som att författaren struntat i att väva in Facebook eller instagram-världen på något sätt. Jag undrar om det var ett aktivt val eller om det bara blev så. Ready Player One innehåller också det klassiska mötet mellan två personer som träffats på nätet men aldrig i verkligheten, när identiteter avslöjas och slöjor avtäcks. Också det något jag verkligen förknippar med Internets barndom snarare än idag när vi lägger upp hundratals bilder på våra liv på nätet och precis alla vet vem alla är.

Det ligger något väldigt sorgligt över boken. Det är ju trots allt en dystopi i ordets rätta bemärkelse så det kanske inte är så konstigt. Världen är skit och så gott som alla lever hellre i en drömvärld och blundar för alla problem än något annat. Det påminner om filmen Matrix där scenerna som äger rum i Matrix är monokroma och dystra medan det som äger rum i den "verkliga" världen är mycket färgstarkare och känns mer "äkta" genom sitt bildspråk. På liknande sätt känns det i Ready Player One, fast omvänt. De få och korta passager som äger rum i den verkliga världen är gråa och mörka. I korta glimtar får vi veta hur illa det egentligen är. Det är en värld man vill vända ryggen så fort det bara går. Men när Wade befinner sig i OASIS är han sig själv. Hänger med sina kompisar, går i skolan och lever ett liv som om allt det andra inte existerade.
Det mörka och sorgliga kommer förstås av att just alla blundar för den verkliga världen. Den värld som vi ändå i någon mening försöker påminna oss om (även i verkligheten menar jag) faktiskt är den värld som är viktig och betyder något. Inte heller blir ju världen bättre om vi aldrig möter den och försöker förbättra den.
Halliday i sig är också en oerhört tragisk figur. Det är nästan han vi får lära känna som mest genom alla Wades studier av hans liv. Vi får se bilder ur hans barndom, hans ungdoms kärlek och problem. Vi får lära känna hans sociala svårigheter och instängda liv med datorspel och rollspel. En klassisk nörd som ändå samtidigt varit briljant och skapat OASIS med allt vad det inneburit för mänskligheten.

80-talet är superinne just nu. Det kanske inte är så konstigt. De som växte upp på 80-talet är nu i rätt ålder för att börja vilja se tillbaka med nostalgiglasögonen. Sen finns det förstås massvis av mycket yngre människor som också vurmar för 80-talet av någon anledning. Ready Player One känns i alla fall helt rätt i tiden på det sättet. Men den känns också skriven för en väldigt specifik publik. En publik som antagligen vuxit upp med precis samma populärkultur som karaktären Halliday. Antagligen är den tilltänkta publiken ocks av den lite nördigare sorten. Referenserna haglar till filmer, spel och musik när Wade och hans kompisar och rivaler diskuterar Hallidays mystiska ledtrådar. Många referenser känner jag till, andra är bara namn för mig. Men hela upplägget med en virituell värld och hur den fungerar är för mig som spelar mycket spel, väldigt bekant. Jag är definitivt del av den tilltänkta publiken. Det går också att googla upp bilder på precis allt som nämns i boken, vilket är lite kul om man t ex vill veta precis hur framsidan till något obskyrt Atari-spel ser ut.

Ready Player one skulle nog egentligen skulle fungera bättre som film tänkte jag flera gånger när jag läste. Det är nämligen ofta som författaren beskriver exakt vilket sorts ljud som hörs (och varifrån det ljudet är taget) eller någon musik eller något annat visuellt element. Det vore så mycket enklare och effektivare att visa sådant i film än att omständigt beskriva bilder och ljud.
Typ "och när det här hände så spelades den här ljudeffekten som Wade var säker på kom från den där gamla tv-spelet". Det hade varit så mycket smidigare och snyggare om den ljudeffekten istället bara spelats upp i en film och låta den som förstår förstå. Men vilken mardröm att försöka få rättigheterna till att spela alla dessa ljudeffekter och visa alla dessa karaktärer, verk och referenser som de är och i en kontext som annars inte var tänkt.
Men! Ready Player One ska faktiskt bli film och är under inspelning när jag skriver detta inlägg upptäckte jag! Så det ska bli kul att se om det blir något av det.

Är man inte road av den sortens nördkultur som verkligen genomsyrar hela denna bok så vet jag inte riktigt vad man skulle få ut av den, faktiskt. Det är inte det att man nödvändigtvis måste förstå allt men samtidigt, om man inte har någon inblick i "nördkultur" så vet jag inte riktigt heller vad man skulle få ut av boken. Kanske som en liten glimt in i en annan värld då.
För mig är det i alla fall något lite pinsamt kul att läsa om en kultur och en värld som jag själv känner till ganska väl. Inte specifikt 80-talet kanske, men datorspel och virituella världar i allmänhet. Om jag skulle bry mig om att kalla något guilty pleasure så skulle jag kunna lägga denna bok i ett sådant fack.

Kallocain

Kallocain av Karin Boye
Detta inlägg innehåller en del spoilers.

Kallocain är en framtidsdystopi där Staten är allt och människan endast är en liten cell av det stora kollektivet.
Vad jag inte visste tidigare är att Kallocain kom 1940, hela nio år före George Orwells 1984. Och de är i grund och botten väldigt lika berättelser. Åtminstone temamässigt. Dock har jag också lärt mig att boken We (engelska titeln) av ryska Yevgeny Zamyatin, också med liknande tema, kom före Kallocain. Så Kallocain är inte först, men definitivt en av de första. Inte för att det nu är så himla viktigt, men det är kul att se att en så tidig bok känns så modern i denna genre trots sin ålder och att den definitivt glöms bort bakom Orwells 1984.

Leo Kall lever med sin fru Linda Kemistad nr.4. Där arbetar han som kemist och utvecklar sin egen uppfinning som han hoppas ska gagna Staten. Det är ett sanningsserum som ska få vem som helst att avslöja sina inre tankar och -hoppas Leo- eventuella brott. Leo är verkligen en mönstermedborgare, eller medsoldat som invånarna kallas.
I Staten är medsoldatens eget liv oviktigt. Det enda som är viktigt är att medsoldaten gör sitt för att bidra till kollektivet. Invånarna liknas vid celler i samhällskroppen. Individen är oviktig, kollektivet är allt.

Linda får vi till en början enbart lära känna genom Leos förvrängda bild av henne. De verkar ha ett ytterst märkligt förhållande, även för att vara i Leos värld. De båda verkar närmast vara rädda för varandra. Leo ser Linda som kall och hård och dömande. Han är mer rädd för att hon ska förakta honom om han råkar visa någon slags svaghet än för att hon ska anmäla honom för något brott. Och Staten förväntar sig att om någon gör sig skyldig till statsfientliga aktiviteter eller åsikter så är det allas skyldighet att anmäla den, även de allra närmsta.

Leo Kall är som sagt en mycket sträng anhängare av Statens ideologi. Han verkligen tror att Staten är ofelbar och sväljer all propaganda. Han hyllar fanatism och fördömer -ja så gott som allt annat. Ofta tycker han att sina medsoldater är allt för slöa och slappa och inte har "rätt" tankar eller tillräckligt blind tro på Staten. Det är som att han analyserar varenda konversation han har efter statsfientliga åsikter som han kan anmäla. Samtidigt är han själv extremt rädd för att själv göra fel, säga fel, tänka fel. Vid minsta tanke som inte följer Statens ideal fördömer han sig själv i sin inre monolog. Han slits hela tiden mellan sin mänskliga natur och den maskin som Staten vill att han ska vara.

Tidigt i boken får Leo tillstånd att börja utföra experiment på människor med sin nya uppfinning, kallocainet. Han får hjälp av Frivilliga Offertjänsten. När försökspersonerna injiceras faller snabbt fasaden av brinnande fanatism för Staten och därunder syns mänskligheten. Inre tankar av osäkerheter, vardagsångest och rädslor kommer fram i experimenten. Det är den mänsklighet som Leo Kall föraktar som mest. Han ser alla försökspersoner som patetiska dårar. Har han bara fått bottenskrapet undrar han? Varför har han fått så usla exemplar att experimentera med?!
Leos chef som överser experimenten, Rissen, tar det dock med betydligt större lugn och försäkrar varje försöksperson att ingenting ska anmälas och ingenting lämnar rummet. De är ju trots allt frivilliga offer och inte misstänkta brottslingar (dessutom hur ska de få folk att anmäla sig frivilligt om de blir utsatta för anmälan bara genom att utföra sin plikt). Leo börjar misstro även Rissen för hans (i Leos mening) vacklande karaktär men under ytan gör både försökspersonerna och Rissen intryck på Leo. Intryck som han själv också avskyr och förbannar.

En fråga jag alltid ställer mig i sådana här sammanhang både i verkligheten och i fiktion är om de mest fanatiska faktiskt tror på det de själva säger. Hur mycket är det en nödvändig fasad för att överleva och inte bli anmäld själv? Människor har ju verkligen tvingats leva under liknande omständigheter där minsta felsteg riskerats att anmälas till polisen. Boyes svar på den frågan är tvetydig. Leo verkar verkligen tro på det han säger, även om han successivt blir mer och mer osäker på sig själv och vad han tror. Varje andetag är som en kamp i hans inre där hans uppfostran och indoktrinering går emot vad vi nog skulle kalla sunt förnuft och ren mänsklighet. Även de tankar som för oss låter naturliga vill han fördriva ur sin kropp och sinne. Han verkligen räds och äcklas av tankar och viljor som går emot vad som förväntas av honom. Men långsamt successivt förändras han. Ord som en av hans försökspersoner sagt i Kallocain-ruset har etsat sig fast. En röst, ett tonfall, en idé. Men trots att en osäkerhet gror i honom så fortsätter han att ivra för sin uppfinning och för att få till en ny lag. Han går liksom på autopilot. Leo vill få till en lag som förbjuder felaktiga tankar. Tankar som man ju nu kan avslöja med hjälp av Kallocainet. In i det sista kämpar han mekaniskt på för att få igenom denna lag och bevisa sin uppfinnings funktion för högt uppsatta polischefer och myndighetspersoner samtidigt som hans inre mer och mer ser hur fel allting är.

Och Leos chef, Rissen? Han verkar mycket mer cynisk och ibland nästan ironisk över hela situationen och världen. Ingen över fyrti år har ett riktigt gott samvete säger han. Det verkar ofta som att han säger en sak men tänker en annan. Sen förstås de högsta cheferna som styr Staten. Är de troende på sin sak in på djupet eller är de cyniska makthavare som manipulerar medborgarna att göra vad de vill? Där ges mycket färre ledtrådar i boken, men vi kan ana att det inte heller där är allt helt självklart. En maskin som satts i rullning går lätt av sig själv, där det är svårt att bryta sig loss eller ifrågasätta ens för högt uppsatta.

Länge tänkte jag att detta skulle sluta med att Leo själv får en spruta Kallocain och då kommer vi som läsare och till och med Leo själv få veta sina egna, tankar och känslor. Jag tänkte att kanske kommer det bli ett avslöjande för Leo själv. Det är så lätt att inte känna sig själv, att tro en sak utan att ens själv veta om det är vad en själv egentligen, innerst inne, tror och vill och är. Åtminstone för mig. Jag tänkte att det skulle bli bokens stora vändpunkt. Istället blir den stora vändpunkten när Leo i vild paranoia injicerar Linda mot hennes vilja. Det känns som ett fruktansvärt övergrepp. Det absolut mest förbjudna. En våldtäkt.
Linda avslöjar sin egen inre osäkerhet och sina egna känslor, framför allt kring deras gemensamma barn. Hon har känslor för sina barn som man inte ska ha i den stora Staten. Barn ska avlas till medsoldater, inte till älskade familjemedlemmar. Hennes hårda yttre skal har visat sig enbart vara därför att hon egentligen är rädd. Rädd för Leo. Livrädd att han ska förakta henne, ange henne, hata henne. Hon har till och med funderat på att döda Leo.
Hennes inre speglar Leos. De tänker ungefär samma sak och verkar ha insett samma sak om sin plats i Staten och att de inte hör hemma där. I Lindas fall har den insikten kommit genom sina känslor för barnen medan Leos insikter har kommit genom att höra sina medmänniskors innersta tankar och känslor. Tankar som speglat Leos egna, undertryckta känslor. Senare avslöjar Linda ännu mer för Leo. Hon talar fritt utan Kallocainet. Men hon är inte arg på Leo för vad han gjort mot henne. Hon säger "du har brutit upp mig som en konservburk", men trots det så har han tvingat henne att säga allt det hon känt och undertryckt. På så sätt har han gjort henne fri, fått henne att släppa på trycket.
Det kan verkligen vara skönt att få säga allt det där man tänkt så länge.

Leo verkar inse sitt övergrepp men Linda verkar ta det med ro och de verkar hitta varandra på nytt. Det är inte svallande känslor och kärleksförklaringar, mer ett klamrande efter minsta lilla fasta punkt i deras respektive nya insikter. En bundsförvant att se sig själv i.

Först reagerar jag på sättet som Leo använder Kallocainet. Han tvingar människor att avslöja sitt inre för honom. Något som är fullkomligt moraliskt vidrigt. Men medan han först ser det som för statens bästa så byts sedan hans perspektiv och det är som att han gör det för sitt eget bästa. Han gör det för att nå hemligheter inom sig själv. Han hungrar efter att hans försökspersoner ska avslöja sanningar. Sanningar om honom själv. Detta gäller även med Linda, och i slutet när han tvingas injiceras Rissen. Först våndas han över att han försatt Rissen i den sitsen (han har anmält honom men ångrat sig) men sen blir Rissen som en säck fylld av visdom som Kallocainet kan dra ut, enbart för Leos vinning (och Statens granskning samtidigt). Han verkar strunta i Rissens öde eller att han, likt Linda, bryts upp som en konserv, mot sin vilja.
Men jag tror att det Linda kände var att hon befriades och att Leo kände detsamma. Det är en befrielse att få säga sanningen när den tryckts ner som förträngda minnen. Och i och med att alla dessa personer sagt sanningen så har Leo insett att de flesta tänker likadant som han själv. Att han inte är ensam och den tanken tror jag är det som befriar både Linda och Leo.

Kallocain är verkligen tidlös science fiction. Tidlös på det sätt att den låter väldigt mycket vara osagt och obeskrivet.
Boye ger oss små detaljer om vad som hänt och vad som händer bortom Statens beskyddande murar. Hon ger oss bara alldeles tillräckligt för att vi ska kunna spinna vidare på det i fantasin. Här känns verkligen som att Boye är före sin tid. Med bara några ord har Boye berättat att världen har genomgått ett eller flera krig och att världen utanför Statens murar ligger i ruiner. Ruiner som i Leos värld endast är mytiska sagor. Statsfientliga sagor som inte bör återberättas.
Dessa detaljer ger små glimtar av att världen inte riktigt ser ut som den bild vi får genom Leo. Är Staten i krig? Varför? Mot vem? Hur stor är egentligen Staten? Finns det en omvärld som försöker störta den eller är omvärldens nationer (om de finns) lika illa som Staten? Vilken tid är det? Är det vår värld eller en annan... osv.

Kanske är det inte konstigt att dessa typer av böcker kom runt denna tid. Boken kom i början av Andra Världskriget och Boye hade innan dess följt händelserna i Första Världskriget. Ett krig som verkligen utan mycket fantasi ger apokalyptiska tankar där en medborgare endast är just medsoldat som ska offras för staten. Detta blandat med de totalitära politiska system som var på uppgång under denna tid med både Nazism och kommunistiska Sovjet.
Utgåvan jag läste hade en liten biografi av Boye och lite bakgrund till boken. Där berättar Barbro Gustafsson Rosenqvist att Karin Boye besökt Sovjet men snabbt blivit desillusionerad av dess stränga censur och stängda samhälle. Så garanterat har det bidragit till idéer till boken.

Sammanfattat en mycket läsvärd bok. Då just dessa idéer och teman använts så många gånger om sen Kallocain så är de ju kanske inte lika fräscha och fascinerande för dagens läsare som de kanske en gång var, men det är ändå spännande att se varifrån det kom.

Seveneves

Seveneves av Neal Stephenson

Sevenevens tar sin början i vår nutid. Stephenson daterar världen och boken i sig genom att använda de autentiska namnen på diverse kända och populära Internetsidor så som Youtube, Twitter, Facebook och Reddit.
I bokens första sidor får vi veta att Månen exploderar av en okänd anledning. Snart kommer forskare runt om i världen fram till att detta fenomen tillslut kommer att resultera i ett meteroitregn som kommer vara så intensivt och pågå så länge att allt liv på Jordens yta kommer att utplånas. Regnet kallar de the Hard Rain och det kommer pågå i flera tusen år. Själva regnet beräknas inledas inom två år från det att Månen splittrats.
Mänskligheten har alltså två år på sig att komma på ett sätt att bevara sin art för framtiden. Således börjar världens länder hjälpas åt att bygga om den internationella rymdstationen ISS till en ark i ett försök att rädda en liten, utvald del av mänskligheten.

En klassisk undergångshistoria alltså. Dock måste jag säga att jag nog inte läst någon annan bok med så tydligt undergångstema tidigare. En "vi-kommer-alla-dö-inom-en-förutsägbar-framtid-vad göra-bok".
Men så börjar det alltså. Vi får följa flera karaktärer i denna, näraframtidsvärld och många, många fler karaktärer genom bokens alla tidsepoker.
En av huvudkaraktärerna i bokens inledning är Doc Dubois som i boken är en känd vetenskapsman och "vetenskapsförmedlare". Han som karaktär är uppenbart inspirerad av personer som Carl Sagan, Neil Degrasse Tyson, Bill Nye osv. Hans person, hans budskap och ordval är så väldigt lika just dessa nämnda personer. Det är genom hans pedagogiska och karismatiska lugn som världen får lära sig mer om sitt kommande öde. Men han är inte bokens huvudkaraktär, jag tyckte bara att det var kul att han så tydligt varit inspirerad av verkliga personer, om än kanske lite distraherande också.
Att berätta mer om bokens verkliga huvudkaraktärer vore att avslöja en stor del av bokens grundidé dock.

Seveneves får jag nog ändå kalla hård science fiction. Kanske den mest renodlat hårda science fiction-bok jag någonsin läst. På gott och ont. Den innehåller många, långa stycken som ägnas åt att förklara hur saker och ting fungerar rent tekniskt. Som exempel denna ark som ska byggas. En Cloud Ark som den tillslut kallas. Denna rymdstation ges sida upp och sida ner av utförliga beskrivningar av hur den designas, sätts ihop och med vilka metoder. Inklusive en specialdesignad rymddräkt/rymdkapsel som används av en särskild grupp arbetare i ett särskilt skede av arbetet med stationen. Denna enskilda rymddräkt beskrivs detaljerat hur den fungerar för att kort därefter aldrig nämnas igen i resten av boken.
Jag har tidigare kommenterat William Gibsons sätt att aldrig ge läsaren en förklaring till alla de tekniska termer och förkortningar som flyger omkring i texten. Stephenson är raka motsatsen. Allting förklaras. Antingen via en karaktär som Dubois i dialog eller bara via en berättarröst.
Jag skulle inte säga att det riktigt är att dumförklara läsaren i detta fall, eftersom jag inte har koll på de flesta av dessa termer (de som faktiskt har sin grund i verkligheten) men det känns ibland som en lärobok mer än skönlitteratur. Det är som att Stephenson säger "Okej, snart ska jag beskriva handlingen, men först en grundkurs i omploppsbanor".

Vad som däremot kanske inte ges så mycket förklaring är hur världens länder så snabbt sluter upp kring forskarnas besked och hur snabbt de allihop enas om att bygga ut ISS till en ark för mänsklighetens överlevnad. Detta är förstås föremål för diskussion om man så vill. Hur sannolikt är det att världen enas så snabbt och så enhälligt? Några små protesterande grupperingar beskrivs, men på det stora hela är alla överens. Jag hade lika lätt accepterat att boken enbart beskrivit hur alla länder föröskte enas om något men misslyckades och sen gick Jorden under, The End.
Hur många år har det inte tagit för forskare att övertyga politiker om att det sker en livsfarlig global uppvärmning idag som jämförelse? Och även när hela forskareliten är överens, hur pass överens är de politiska ledarna idag om att vi måste göra något åt det? Hur överens och redo att agera är alla vi andra?
Att månen exploderar är mer uppenbart och omedelbart dramatiskt visserligen men just det omedelbara enandet känns snudd på osannolik. Den värderingen är upp till var och en såklart. Jag accepterar det lätt förvisso och det är ingen stor grej som förstör min upplevelse. Men ville ändå påpeka det.

I början tyckte jag att de tekniska beskrivningarna låg lite i vägen för själva handlingen. Jag vände sida efter sida och undrade när tusan vi skulle komma någon vart i handligen. Jag var också rädd att dessa beskrivningar skulle dränka det som ändå är det intressanta i en sådan här berättelse. Det vill säga hur människan reagerar. Men tillslut så förstod jag syftet med allt detta. Det bidrar till en känsla av oerhörd realism och skörhet. Det är här de tekniska beskrivningarna i Seveneves fyller sin funktion. Stephenson gör mycket mycket klart att rymden är en farlig plats för människan. Rymdstationen är en trång och mycket oskyddad plåtburk som hotas av kosmisk strålning, brist på mat, vatten, syre och mikrometeoriter som kan slita sönder hela bygget på ett ögonblick. Plus alla andra småproblem som hotar människans hälsa i tyngdlöshet så som benskörhet, psykisk hälsa osv. Sen har vi förstås hela problemet med hur man skapar ett självförsörjande ekosystem på rymdstationen där människor kan leva och fortplanta sig.
Nu är jag inte så påläst att jag kan hårdgranska varje påstående som Stephenson gör, men jag får intrycket av att han gjort ganska genuin efterforskning i alla dessa ämnen. Allt från hur många individer som krävs för att ge tillräcklig genetisk mångfald för att undvika inavel till ingående fakta kring omloppsbanor och hur mycket bränsle som krävs för att göra exakt beskrivna kursändringar.
Utöver just känslan av att allting är så ömtåligt så tror jag att just det faktum att Stephenson försätter allt detta till vår egen tid bidrar till att det känns så extra närvarande. Det går självklart ihop med realismen i hans beskrivningar av den teknologi som används. Det är ju nämligen dagens teknologi. Han kan inte bara säga att någon gång för länge sedan uppfann någon ett sätt att skydda sig mot alla problem i rymden med någon magisk teknologi. Han måste hitta på hur det går till utifrån dagens förutsättningar.
I många andra böcker befinner vi oss djupt, djupt in i framtiden eller i mer fantasifulla världar där mycket mer är tekniskt möjligt. Ta t ex den stora cylindriska världen i filmen Elysium (den idén finns i många andra berättelser också). En konstruerad atmosfär med natur, hus och gravitation, alla de bekvämligheter vi har på Jorden. I en sådan berättelse och miljö blir rymden mycket mer abstrakt och inte alls hotande.
Men. Vid punkten då jag inser att Stephenson ändå lyckats få mig att känna klaustrofobi inför rymdstationen så känner jag att det räcker. Jag behöver inte fler tekniska detaljer nu. Nu kan vi gå på ren story. Men det går ju förstås inte och tillslut tröttnar jag på att läsa om omloppsbanor och avfyrandet av raketer i X-antal minuter till Y-hastighet osv. Så även om alla dessa detaljer bygger upp trovärdigheten så blir det lite väl mycket för min smak tillslut. Har en känsla av att det är ett fall av för mycket research som Stephenson känner sig nödgad att använda sig av.
Så först tycker jag det är för mycket, sen förstår jag poängen och sen tröttnar jag tillslut igen på det.

Så där kommer de sitta de stackars människorna i rymdstationen och se Jorden utplånas och ingenstans finns att fly. Det finns ingenstans att dra sig undan, att pusta ut. Jag tänker att det måste vara som att vara under vatten utan att få komma upp och andas och känna luften ta slut men ändå fortsätta leva så konstant. Det är nog denna känsla som får mig att fortsätta läsa för att se vad som händer sen. Det är en ganska oförutsägbar historia ändå. Kommer mänskligheten överleva? Vad kommer hända efter Jordens undergång? Hur kommer karaktärerna reagera på detta? Vilka kommer överleva? Vad händer sedan? Hur långt in i framtiden kommer boken följa? Kommer Stephenson hoppa flera hundra år, eller kommer han låta våra karaktärer leva och dö och sen är det slut? Kommer mänskligheten någonsin komma tillbaka till Jorden? Eller har kanske alla forskare räknat fel och inget kommer gå så illa trots allt?

Seveneves är en bok som för mig "overstays its welcome". Den har mycket som talar för sig och som talar till mig, men det blir för långdraget. Även bortsett från den djupa tekniska detaljrikedomen så är handlingen inte särskilt intensiv heller. Inte ens vid avsnitt som verkligen borde vara intensiva (och det är långt mellan dessa avsnitt). Flera gånger önskade jag att boken bara kunde ta slut någon gång. Inte ett bra betyg kan man tycka. Jag är dock lite ambivalent. Jag vill inte säga att Seveneves är dålig eller ointressant, för det är den inte. Det är som sagt en väldigt trovärdig och extremt gedigen bok på många sätt och jag beundrar verkligen Stephensons noggrannhet men för min del hade boken gärna kunnat vara ungefär hälften så lång. För det är en lång bok uppdelad i flera delar. När sista sidan vänds pustar jag ut som om jag genomlidigt en pärs, verkligen. Och det är ju synd att känna så. Det är också varför detta inlägg kommer ca fyra månader efter mitt förra inlägg. Det har varit så oerhört tungt att ta sig igenom denna bok och jag har läst två andra böcker under tiden jag läste denna.

Neuromancer

Neuromancer av William Gibson


The sky above the port was the color of television tuned to a dead channel.

Så lyder Neuromancers första mening. Magiskt.

Ah Neuromancer. Klassikern! Boken som kanske mest satte genren cyberpunk på kartan. Termen cyberspace populariserades också till stor del tack vare boken. Det var kanske inte Gibson som myntade begreppet cyberspace men det var nog tack vare Neuromancer som det spreds. Cyberpunk som genre är kanske inte lika stort idag dock.
Neuromancer har vunnit de stora science-fiction-priserna Nebula, Philip K. Dick award och Hugo award.

Case är eller var en framgångsrik hackare i cyberspace, men när han gör det mest korkade och förbjudna; stjäl från sin arbetsgivare så straffas han genom att hans centrala nervsystem skadas så att han inte längre kan nå cyberspace med sin dator.
Cyberspace, The Matrix, var hans liv och levebröd. Case var en av dem som föraktade allt som förknippades med verkligheten. Sedan han portats från cyberspace lever Case som smågangster på gatan för att överleva och precis när han i jakt på pengar som knarklangare gjort sig skyldig fel personer alldeles för mycket pengar stöter han på livvakten/gatusamurajen/legoknekten Molly. Molly jobbar åt ex-militären Armitage och Armitage har ett botemedel som kan rädda Case från sin cyber-exil. Men som betalning för boten måste han ställa upp på ett väldigt specifikt hackerjobb. För att garantera att Case hedrar sin del av avtalet låter Armitage inplantera samma gift som slog ut Case till att börja med i hans blodomlopp i små kapslar som långsamt löses upp och frigör giftet om det inte tas bort i tid.
Case rycks med i en dunkel, komplicerad intrig mot sin vilja.
  
Boken kom -84 och på ett sätt är det en framtidsvärld i 80-talsanda som beskrivs i Neuromancer. Det vill säga den mörka teknologidränkta dystopin. Samtidigt är Neuromancer ganska tidlös. Teknologin som beskrivs är till stora delar obeskriven annat än dess effekt. Men ibland dyker det upp ord som kassett och det finns fortfarande fasta telefoner i världen i Neuromancer. Dessutom verkar det inte finnas någonting som motsvarar t ex en mobil och mycket annat. Så på så sätt känns världen som en blandning mellan 80-tal och en ouppnåligt avlägsen framtid. Men det är definitivt en värld som fortfarande håller ihop. Ingenting sticker egentligen ut som omedebart fel eller föråldrat. För trots begrepp som kassett så beskrivs aldrig kassetten mer än som ett medie för data, precis som en CD eller ett USB-minne eller vad som helst.
En annan bidragande orsak till varför Neuromancer åldrats med värdighet är att den inte innehåller några referenser till "den gamla världen". Det finns inga referenser till 80-tals-kändisar, filmer eller liknande. Mycket science fiction tycker jag ofta gör just det som ett sätt att datera vår egen värld och få den framtidsvärld i boken att kännas mer avlägsen. En karaktär kanske försöker förklara en händelse i bokens värld genom att dra paralleller till en händelse som faktiskt skett i verkligheten. Det är som för att öka känslan av realism genom att koppla in vår värld med bokens. Men ofta tycker jag effekten blir den motsatta. Varför skulle en människa flera hundra (ibland tusen) år in i framtiden referera till Elvis eller någon enskild terroristhandling på 2000-talet? Okej, det är sant, vi refererar idag ibland till Aristoteles, Shakespeare osv. Men det hänger på hur man gör det också. Neuromancer håller sig i alla fall borta från allt sådant och det gör bara gott för historien. Neuromancer ger verkligen ytterst få, om någon ledtråd till hur långt in i framtiden vi befinner oss. Vad Gibson däremot använder relativt flitigt är namn på kända företag som uppenbarligen överlevt in i den här världen men utökat sitt register av produkter och samhällsfunktioner.

Det mesta i Neuromancer får man försöka förstå utifrån sitt sammanhang. Väldigt lite av de prylar och teknologi som introduceras ges någon explicit förklaring. Och sammanhanget man väntar på kan ibland komma en bit efter att en ny pryl introducerats. I en del annan sci fi jag läst kan man ibland få en kort genomgång vad en pryl är och hur den fungerar. Även helt påhittad sådan alltså. Ibland gillar jag sånt, men det tar en ju ofta ut ur berättelsen för ett ögonblick. Neuromancer kliver aldrig ut ur berättelsen.

Neuromancer har en väldigt rik värld. Det är verkligen tjockt med detaljer och världen känns levande och sammanhängande.
Blade Runner kom ut strax före Neuromancer, och Gibson var rädd att läsaren skulle anta att han snott atmosfären och bildspråket från Blade Runner. Men det är kanske en sådan sak som låg i luften vid den tiden när fler personer kommer på samma sak samtidigt. Hur som helst så står Neuromancer alldeles utmärkt på egna ben. Och gillar man den ena så gillar man troligen den andra. Neuromancer är en väldigt jordnära, rå och smutsig värld.

Mycket fiktion har senare inspirerats av Neuromancer. Det är mycket som Gibson var först med, eller åtminstone bland de första. Det får mig att undra över hur det faktiskt var att läsa boken på 80-talet innan man hade upplevt och satt sig in i liknande världar i andra böcker, spel, och filmer. Innan Internet och mobiltelefoner och sådant var vardag. Jag undrar om det var ännu svårare att sätta sig in i, eller om det lät ungefär rimligt ändå.

Och appropå framtidsteknologi. Neuromancer är definitivt science fiction, men samtidigt känns det inte som att fokus har legat på det för Gibson. Det är som att den är skriven för den visuella effekten, mer än för smarta innovationer. Även om smarta innovationer har blivit lite av bokens signum, som t ex att förutse Internet innan det var stort. Vad jag försöker säga är att det är som att den är skriven mer för "konsten" än för smart tekno-nörderi med syfte att trycka in så många coola uppfinningar och idéer i berättelsen som möjligt. Neuromancer innehåller dock ingenting uppenbart "fel" eller "orealistiskt". Det finns ingen "sci-fi-magi", så att säga.

Det är en fantastiskt intressant och spännande berättelse. Det är en sån där bok man måste läsa om man är intresserad av science fiction, cyberpunk och den sorterns världar. Om så bara för att känna till grunden till så mycket som kommit efter. Lite som att läsa Tolkien om man gillar fantasy

Amatka

Amatka av Karin Tidbeck

Svensk science fiction i en ganska klassisk diktatorisk framtidsdystopi. 
Fast science fiction är det nog inte egentligen om man vill hårddra det. Det är mer åt fantasy eller kanske till och med lite weird fiction över det hela, om man vill klyva hårstrån.
 
Amatka är en stad dit Brilars Vanja Essre Två (eller bara Vanja till vardags) reser från sin hemstad Essre på uppdrag av sin arbetsgivare för att kartlägga invånarnas hygienvanor och tillgängliga hygienprodukter för att avgöra om det eventuellt finns möjlighet att lansera nya produkter där.

Världen i Amatka (där Essre är en liknande koloni) är en kommunistisk, planekonomisk dystopi. Det är kallt, kargt och spartanskt. Det är brist på det mesta och maten verkar till största del gjord på svamp i olika former som odlas i stora, mörka grottor. Barn ska inte ty sig till sina föräldrar utan fostras in i kollektivet i stora barnhus. Några enstaka privata företag tillåts (men inga pengar) och det är alltså ett sådant som skickat iväg Vanja på uppdrag. I övrigt verkar allting bestämmas av det som människor kallar "styrelsen". Det är förbjudet att säga emot styrelsen eller prata negativt om dess beslut. Det tycks också vara förbjudet att ägna allt för mycket tankar och energi åt att minnas olyckor eller de döda eller andra olägenheter. Man ska snabbt gå vidare och vara glad för det man har.

I början är det verkligen grått och tråkigt till och med i berättelsen. Det är ingen berättelse som kastar in läsaren i omedelbar spänning. Det finns små mysterier där från första början, men det är ingenting som ägnas någon tid alls, så allt man hinner tänka är "hmm, vad är det där om?". Halvvägs in i boken börjar jag däremot känna ett riktigt intresse för handlingen och min uppmärksamhet riktas mot något väldigt specifikt som jag vill veta mer om.
Det byggs långsamt upp ett intresse för världen och vad det egentligen är som händer och har hänt. Vi får inte veta var i världen vi är och datum och dagar har fått nya namn. Veckan har fortfarande sju dagar, men dagarna heter nu förstdag, andag, tredag osv.

Det är en ganska enkel bok samtidigt ganska diskret i någon mening. Kanske lyfter jag inte så mycket på ögonbrynen i början därför att författaren inte sätter upp stora pekpinnar som pekar vart jag ska titta.
Sådant gillar jag, det har jag sagt många gånger i den här bloggen.
Stämningen blir långsamt mer och mer obehaglig desto mer som avslöjas och desto närmre avslutet vi kommer. Tillslut har man några svar men den största frågan är öppen för tolkning.

Jag har sett det skrivet att Amatka handlar om ordets makt. Bokstavligen. Inte min analys, så smart är jag inte. Men ja, kanske. Kanske kan man i så fall se Amatka som en bok i samma tradition som George Orwells 1984. 1984 handlar också i stora drag om språket och vad det gör med människors sätt att tänka. I det totalitära övervakningssamhället i 1984 är vissa begrepp förbjudna att ens tänkas (thought crime) och man har byggt ett helt nytt språk för att kontrollera människors tankar genom just språket. Vissa tankar går inte längre att tänkas eftersom begreppen inte längre finns i vokabuläret. I Amatka görs det mer konkret, kanske man kan säga...
 
Grunden som en diktatorisk mardröm är som sagt lånad av många föregångare (och av verkligheten såklart) men bokens stora "grej" (för att vara väldigt vag) känns ändå fräsch och intressant. 
Men trots intresset blir jag aldrig sådär oerhört emotionellt engagerad. Jag känner inte jättemycket för Vanja eller någon annan karaktär. Det blir dock ganska spännande i slutet och ganska obehagligt på ett bra sätt.