Amatka

Amatka av Karin Tidbeck

Svensk science fiction i en ganska klassisk diktatorisk framtidsdystopi. 
Fast science fiction är det nog inte egentligen om man vill hårddra det. Det är mer åt fantasy eller kanske till och med lite weird fiction över det hela, om man vill klyva hårstrån.
 
Amatka är en stad dit Brilars Vanja Essre Två (eller bara Vanja till vardags) reser från sin hemstad Essre på uppdrag av sin arbetsgivare för att kartlägga invånarnas hygienvanor och tillgängliga hygienprodukter för att avgöra om det eventuellt finns möjlighet att lansera nya produkter där.

Världen i Amatka (där Essre är en liknande koloni) är en kommunistisk, planekonomisk dystopi. Det är kallt, kargt och spartanskt. Det är brist på det mesta och maten verkar till största del gjord på svamp i olika former som odlas i stora, mörka grottor. Barn ska inte ty sig till sina föräldrar utan fostras in i kollektivet i stora barnhus. Några enstaka privata företag tillåts (men inga pengar) och det är alltså ett sådant som skickat iväg Vanja på uppdrag. I övrigt verkar allting bestämmas av det som människor kallar "styrelsen". Det är förbjudet att säga emot styrelsen eller prata negativt om dess beslut. Det tycks också vara förbjudet att ägna allt för mycket tankar och energi åt att minnas olyckor eller de döda eller andra olägenheter. Man ska snabbt gå vidare och vara glad för det man har.

I början är det verkligen grått och tråkigt till och med i berättelsen. Det är ingen berättelse som kastar in läsaren i omedelbar spänning. Det finns små mysterier där från första början, men det är ingenting som ägnas någon tid alls, så allt man hinner tänka är "hmm, vad är det där om?". Halvvägs in i boken börjar jag däremot känna ett riktigt intresse för handlingen och min uppmärksamhet riktas mot något väldigt specifikt som jag vill veta mer om.
Det byggs långsamt upp ett intresse för världen och vad det egentligen är som händer och har hänt. Vi får inte veta var i världen vi är och datum och dagar har fått nya namn. Veckan har fortfarande sju dagar, men dagarna heter nu förstdag, andag, tredag osv.

Det är en ganska enkel bok samtidigt ganska diskret i någon mening. Kanske lyfter jag inte så mycket på ögonbrynen i början därför att författaren inte sätter upp stora pekpinnar som pekar vart jag ska titta.
Sådant gillar jag, det har jag sagt många gånger i den här bloggen.
Stämningen blir långsamt mer och mer obehaglig desto mer som avslöjas och desto närmre avslutet vi kommer. Tillslut har man några svar men den största frågan är öppen för tolkning.

Jag har sett det skrivet att Amatka handlar om ordets makt. Bokstavligen. Inte min analys, så smart är jag inte. Men ja, kanske. Kanske kan man i så fall se Amatka som en bok i samma tradition som George Orwells 1984. 1984 handlar också i stora drag om språket och vad det gör med människors sätt att tänka. I det totalitära övervakningssamhället i 1984 är vissa begrepp förbjudna att ens tänkas (thought crime) och man har byggt ett helt nytt språk för att kontrollera människors tankar genom just språket. Vissa tankar går inte längre att tänkas eftersom begreppen inte längre finns i vokabuläret. I Amatka görs det mer konkret, kanske man kan säga...
 
Grunden som en diktatorisk mardröm är som sagt lånad av många föregångare (och av verkligheten såklart) men bokens stora "grej" (för att vara väldigt vag) känns ändå fräsch och intressant. 
Men trots intresset blir jag aldrig sådär oerhört emotionellt engagerad. Jag känner inte jättemycket för Vanja eller någon annan karaktär. Det blir dock ganska spännande i slutet och ganska obehagligt på ett bra sätt.