This Census Taker

This Census Taker av China Miéville

Jag har läst ett par böcker av Miéville och ingen har varit den andra lik. Det som hans böcker har gemensamt är det lite (eller ibland mycket) surrealistiska, märkliga och mystiska. Så också i This Census Taker.

En pojke springer ner för den branta backe som leder från sitt hus till den lilla staden i dalen. I vild panik springer pojken med händerna utsträckta framför sig som om dem var täckta av blod. Pojken har sett sin pappa mörda pojkens mamma.

Pojken, nu vuxen man, skriver i sin Andra bok om sitt liv i huset på sluttningen med sin familj och hur han sen söker skydd i byn i dalen efter att ha bevittnat mordet på sin mamma.

This Census Taker är en mycket kort bok på lite drygt hundra sidor. När boken är så kort så blir det också svårt att beskriva allt för mycket utan att också avslöja för mycket.

Det är en bok med ganska lågmäld stämning. Jag tänker mig att hela världen i boken är som en sen höstdag när alla löv fallit och blivit bruna. Gräset är fortfarande grönt men hela världen känns brun och smutsig. Vinden blåser kallt och himlen är permanent genomgrå. Det är en fantasyvärld som Miéville beskriver men det är samtidigt en väldigt jordnära värld med människor som sliter för att bruka sin jord och om härjade gatubarn. Den lilla byn och huset på sluttningen är i sig en mycket liten värld (byn har inte ens en egen polisstyrka, utan en konstapel besöker byn med jämna mellanrum för att reda ut konflikter och annat), samtidigt antyds en större helhet utanför byn.

Boken är verkligen full av mysterier. Mycket beskrivs men förklaras inte. Jag har en mycket lös teori om vad som sker men jag är långt ifrån säker på att jag har "rätt". Och såklart den klassiska frågan; finns det ens ett uttänkt korrekt sätt att tolka historien? Det är förstås det som också är tjusningen med en sån här bok.

Miéville skulle säkert kunna skriva en hel bokserie i den här världen. Han har antytt en hel värld med bakgrundshistoria och kultur. En del av mig skulle vilja veta mer men jag tror inte det är det som Miéville har tänkt sig. Han är bara så bra på att bygga upp en trovärdig värld utan för mycket tråkig exposition. Jag är dock inte helt säker på om det är lagom mycket mystik i boken eller kanske lite för mycket. Jag måste jobba hårt för att försöka urskilja en mening och tolka vad som händer och även när jag läst sista sidan känns det bara som att jag förstått en liten procent av helheten. "Vem var det där? Vad hände där i mitten egentligen? Varför försvann den där karaktären? Vem är egentligen författaren?"  Kanske är det en bok som växer för varje gång man läser den eller kanske är den bara för flummig för mig helt enkelt. Eller... så överanalyserar jag. Oklart.

The Last Days of New Paris

The Last Days of New Paris av China Miéville

Miéville har på något sätt en väldigt tydlig stil i sina böcker. Jag har visserligen bara läst två tidigare böcker av honom men denna följer verkligen det mönstret. Han tycks gilla det surrealistiska och bisarra. I The Last Days kanske ännu mer bokstavligt än tidigare då boken använder just konstarten surrealism som bas för världen han byggt upp. Eller är det ens Miévilles egen värld? Read on to find out!

Året är 1950 och moståndssoldaten Thibaut försöker överleva i ett inhängnat Paris kontrollerat av nazisterna. Mitt bland motståndsrörelsen och nazisterna vandrar både manifs och demoner från helvetet omkring. Manif är förkortning för manifestation. Det är bokstavligen surrealistiska konstverk som väckts till liv och vandrar omkring på Paris gator. Orsaken bakom detta är en "S-Blast" som skett någon gång tidigt i nazisternas ockupation.

Till en början tänker jag att Miéville måste sitta på mycket kunskaper om surrealismen för att skriva en sådan här bok. En mängd franska surrealister nämns vid namn och jag har ingen som helst aning om vilka det är eller deras konstnärliga meriter. Verkliga personer figurerar också i berättelsen (får jag reda på långt senare) men det är personer jag aldrig hört talas om. Jag tänker att här måste det finnas massor av smarta referenser och subtila idéer som flyger mig över huvudet.

Men så verkar inte vara fallet. För efter att berättelsen tagit slut så skriver Miéville i ett efterord hur det kom sig att han skrev denna bok. Också det en ganska bisarr historia. Hela berättelsen ska han ha fått berättad för sig av en äldre, mystisk man under många febrigt intensiva timmar på ett hotellrum i London. Jag utgår ifrån att det i sig är en sann historia, men jag undrar ju...
Miéville har själv fått göra efterforskningar i denna värld och flera av de konstverk som figurerar i boken berättar han att han inte själv helt lyckats utröna källan till.

Så utifrån bakgrunden till berättelsen, hur kan jag då fundera kring den som ett traditionellt fiktivt verk? Miéville vet inte själv om mannens historia var sann. Eller rättare sagt, om mannen själv ansåg att den var sann. Var det kanske en psykotisk drömupplevelse han återgav? Om det var det, visste mannen själv om att det var så, eller var det som att han återgav en LSD-tripp? Eller var det bara just en fiktiv historia som han ville skriva själv men inte kunde av någon anledning?

På ytan attraherar boken mig. Bisarra varelser som vandrar omkring i en annars historisk, realistisk miljö och tid. Det är ju som gjort för mig. Men jag sugs aldrig in. Karaktärerna känns inte intressanta och inte heller berättelsen. Stundvis känns New Paris väldigt främmande och skrämmande med dessa bisarra inslag. Och det är ju precis vad jag vill känna. Många av "monstren" är inte ens hotfulla utan bara existerar på något sätt. Vilket är kusligt i sig. Ibland får jag intrycket av att de är som hologram. Men, som det visar sig ett par gånger, de går att döda och vissa har till och med ett innanmäte. Det finns särskilt två avsnitt jag tycker är härligt kusliga. En i mitten och en precis i slutet. Det finns en viss mystik i boken som jag gillar, men eftersom själva grundläggande berättelsen liksom aldrig fångar mig så blir det mest en transportsträcka och boken kommer ingen vart.

Kanske är det just att boken liksom blev berättad för Miéville nästan som om det vore en dröm som gör att den inte riktigt känns så intressant? Drömmar tenderar ju att vara väldigt spännande när man upplever dem. Men när man ska återberätta drömmen för någon annan så låter det bara osammanhängande och ointressanta. Kanske skulle Miéville dessutom ha börjat boken med att berätta ursprunget till den istället för att placera det i slutet. Det hade kanske fått läsaren att se boken i ett annat ljus och kunna uppskatta den för vad den är på ett bättre sätt. Vad vet jag.

Så det är väl just det. Jag gillar temat, jag gillar idén, men jag önskar att Miéville själv hade kommit på idén och skrivit boken helt utifrån sin egen fantasi. Man får ta den lite för vad den är helt enkelt. Åtminstone verkar det vara lite av Miévilles egen inställning.

Amatka

Amatka av Karin Tidbeck

Svensk science fiction i en ganska klassisk diktatorisk framtidsdystopi. 
Fast science fiction är det nog inte egentligen om man vill hårddra det. Det är mer åt fantasy eller kanske till och med lite weird fiction över det hela, om man vill klyva hårstrån.
 
Amatka är en stad dit Brilars Vanja Essre Två (eller bara Vanja till vardags) reser från sin hemstad Essre på uppdrag av sin arbetsgivare för att kartlägga invånarnas hygienvanor och tillgängliga hygienprodukter för att avgöra om det eventuellt finns möjlighet att lansera nya produkter där.

Världen i Amatka (där Essre är en liknande koloni) är en kommunistisk, planekonomisk dystopi. Det är kallt, kargt och spartanskt. Det är brist på det mesta och maten verkar till största del gjord på svamp i olika former som odlas i stora, mörka grottor. Barn ska inte ty sig till sina föräldrar utan fostras in i kollektivet i stora barnhus. Några enstaka privata företag tillåts (men inga pengar) och det är alltså ett sådant som skickat iväg Vanja på uppdrag. I övrigt verkar allting bestämmas av det som människor kallar "styrelsen". Det är förbjudet att säga emot styrelsen eller prata negativt om dess beslut. Det tycks också vara förbjudet att ägna allt för mycket tankar och energi åt att minnas olyckor eller de döda eller andra olägenheter. Man ska snabbt gå vidare och vara glad för det man har.

I början är det verkligen grått och tråkigt till och med i berättelsen. Det är ingen berättelse som kastar in läsaren i omedelbar spänning. Det finns små mysterier där från första början, men det är ingenting som ägnas någon tid alls, så allt man hinner tänka är "hmm, vad är det där om?". Halvvägs in i boken börjar jag däremot känna ett riktigt intresse för handlingen och min uppmärksamhet riktas mot något väldigt specifikt som jag vill veta mer om.
Det byggs långsamt upp ett intresse för världen och vad det egentligen är som händer och har hänt. Vi får inte veta var i världen vi är och datum och dagar har fått nya namn. Veckan har fortfarande sju dagar, men dagarna heter nu förstdag, andag, tredag osv.

Det är en ganska enkel bok samtidigt ganska diskret i någon mening. Kanske lyfter jag inte så mycket på ögonbrynen i början därför att författaren inte sätter upp stora pekpinnar som pekar vart jag ska titta.
Sådant gillar jag, det har jag sagt många gånger i den här bloggen.
Stämningen blir långsamt mer och mer obehaglig desto mer som avslöjas och desto närmre avslutet vi kommer. Tillslut har man några svar men den största frågan är öppen för tolkning.

Jag har sett det skrivet att Amatka handlar om ordets makt. Bokstavligen. Inte min analys, så smart är jag inte. Men ja, kanske. Kanske kan man i så fall se Amatka som en bok i samma tradition som George Orwells 1984. 1984 handlar också i stora drag om språket och vad det gör med människors sätt att tänka. I det totalitära övervakningssamhället i 1984 är vissa begrepp förbjudna att ens tänkas (thought crime) och man har byggt ett helt nytt språk för att kontrollera människors tankar genom just språket. Vissa tankar går inte längre att tänkas eftersom begreppen inte längre finns i vokabuläret. I Amatka görs det mer konkret, kanske man kan säga...
 
Grunden som en diktatorisk mardröm är som sagt lånad av många föregångare (och av verkligheten såklart) men bokens stora "grej" (för att vara väldigt vag) känns ändå fräsch och intressant. 
Men trots intresset blir jag aldrig sådär oerhört emotionellt engagerad. Jag känner inte jättemycket för Vanja eller någon annan karaktär. Det blir dock ganska spännande i slutet och ganska obehagligt på ett bra sätt.

H.P. Lovecraft

Howard Philips Lovecraft (1890-1937)

Första gången jag läste Lovecraft så blev det bara någon enstaka novell. Jag gillade hans idéer och men tyckte rent ut sagt att han var en dålig författare. Hans språk var överdrivet konstlat och det var som att han skrev mig på näsan "nu minsann är det läskigt! Eller hur, eller hur?!". Långt senare återupptäckte jag honom i och med en podcast vid namn HPpodcraft - www.hppodcraft.com (alla tidiga avsnitt om Lovecraft är gratis). Det är en väldigt trevlig podcast med de två amerikanerna Chad Fifer och Chris Lackey som läser alla Lovecrafts kända verk i den ordning de skrevs och diskuterar sedan vad de läst med varandra. I podcasten får man även veta mer om Lovecrafts liv och historia och hur det relaterade till hans författarskap. Med mer kunskap om Lovecrafts liv och historia och också om hur hans verk influerat senare författare så har jag fått en större uppskattning för Lovecraft och ser kanske också ett aningen större djup än tidigare.

Med det sagt är hans berättelser ändå ganska homogena. De är nästan uteslutande skrivna i jag-form och väldigt ofta tar det formen av ett brev som lämnas för eftervärlden eller som en berättelse om något som redan skett.
Lovecrafts monster/gud Cthulhu har kanske de flesta hört talas om vid det här laget. Men det är inte skräcken för ett vidunderligt monster som ligger till grund för Lovecrafts verk.
Lovecraft kallar själv sin genre för "cosmic horror". Lovecraft vill skapa en kuslig känsla av djupt obehag genom att göra människan liten och obetydlig utifrån ett kosmiskt perspektiv.
Detta sker ofta genom att karaktärer i Lovecrafts berättelser får en skymt av verklighets "sanna natur" och då antingen blir galen eller tar sitt eget liv eftersom sanningen är för outhärdlig att leva med.

Det finns andra varelser som dyker upp betydligt oftare i Lovecrafts berättelser och som jag personligen tycker är mycket mer spännande. Varelser som är mycket mer "okännbara" än Cthulhu som faktiskt är ovanligt detaljerat beskriven för att vara ett Lovecraft-monster.
Med det är inte sagt att Lovecraft inte också har gott om just mer traditionella monster.

Men det är de stora, ofattbara monstren som är som mest intressanta. De varelser som lever bortom tid och rum och som lever i andra dimensioner. Det är med sådana varelser som Lovecraft vill förmedla människans obetydlighet. Vi är som myror som dessa varelser råkar trampa på då och då när de kommer i kontakt med oss. De är inte ute efter att utplåna oss eller Jorden. De skiter i oss. De kanske inte ens uppfattar att vi är här. I andra berättelser är vi bara ett ändamål för att uppnå ett annat mål.

Att Lovecraft rent allmänt gör sina rymdvarelser extremt olika människor både i utseende och funktion är också väldigt intressant. Väldigt ofta när rymdvarelser ska avbildas i fiktion så görs de oftast (historiskt sett) humanoida. Två (eller fler) armar, ett par ben, ett huvud, två ögon eller någon variant på detta med fler av det ena eller det andra etc. Men skulle liv uppstå bortom Jorden på en annan planet eller utifrån helt andra förutsättningar så vore det extremt osannolikt att de skulle utvecklas till att ens påminna det minsta lilla om människor. Ta bara liv på Jorden. En handful har mänsklig karaktär (apor osv). Allt annat liv har ju helt främmande utseenden, och det är ändå på samma planet som oss. Att Lovecraft kunde tänka bortom denna antropomorfiska tendens hedrar honom tycker jag.

Lovecraft var väldigt intresserad av astronomi (han ägde t ex ett eget portabelt teleskop) och forskning inom fysik och kosmologi. Det var under Lovecrafts tid som Einstein publicerade sin relativitetsteori och det är ingen tvekan om att Lovecraft var intresserad av dessa ämnen. Han använder sig ofta av vetenskap som inspiration och just vetenskapsmannen är en av Lovecrafts arketyper. En vetenskapsman som är bunden till rationalitet och sunt förnuft. En människa som vill förstå och förklara allt den ser. Den sortens karaktär som inte tenderar att se spöken överallt utan bevis.

Det Lovecraft producerade håller ganska ojämn kvalitet överlag. Det finns allt mellan naivt och oerhört banalt till riktigt spännande och bra. Hans språk är som sagt väldigt märkligt. Ibland är det medvetet märkligt. Han använder ofta, redan på 20-talet, uråldriga uttryck eller sina egna stavningar av ord. Han stavar t ex ofta "fantasy" som "phantasy". Och även om han vill låta mycket vara osagt och hålla sina monster i det dolda för att låta läsarens fantasi göra jobbet så kan han i andra fall måla med tjocka narrativa pilar: se här, precis det här händer om du missade det så skriver jag det igen ännu tydligare en gång till!

Lovecraft var också en väldigt uppenbar rasist. Och han var tämligen fördomsfull mot alla som inte levde västerländskt och "civiliserat". Om det inte var så att detta syns så otroligt tydligt i många av hans berättelser hade jag inte ens tagit upp det eftersom det kanske var mindre ovanligt att människor hyste fördomar mot andra kulturer än sin egen på den tiden. Men Lovecraft låter detta ta absurd plats i vissa av sina berättelser.
Det är inte sällan som "dåliga" människor beskrivs utifrån deras härkomst och deras ondhet och oduglighet kopplas väldigt ofta direkt till deras härkomst. Kvinnor är också tämligen sällsynta i Lovecrafts berättelser. Men när det kommer till kvinnor så är det bara just det att de lyser med sin fråvaro.

Man måste helt enkelt koppla ur den kritikern och ta det för vad det är om man överhuvudtaget ska kunna läsa hans noveller. Ibland kan det vara på gränsen till skrattretande hur han formulerar sig och lite av det knyter också an till att han kanske inte var en författare av nobel-klass. Det finns helt klart en del han skulle ha kunnat utesluta helt eller skriva om i mer generella formuleringar. Ibland kommer rasismen verkligen oinbjuden som ett extra tillägg som absolut inte tillför någonting alls till historien. Det är som att han bara slänger in det på sidan om. Mycket märkligt.
Han var trots allt barn av sin tid, så lite vill jag ändå förlåta honom för det. Som allra oftast är hans rasism mer komisk än hatisk

Man får som sagt ta det för vad det är och uppskatta hans spännande och intressanta idéer. Jag är ingen läsare av skräck eller liknande i övrigt så jag kan inte avgöra hur han står sig i jämförelse med vad som finns idag. Men som sagt, det finns ändå något där som lockar, trots alla brister.
Jag har länge varit väldigt förtjust i just perspektiv som belyser mänskligheten långt utanför sig själv. Det som är frikopplat våra extremt begränsade sinnen och förstånd där finns Lovecraft som utnyttjar just detta. Det finns definitivt något skrämmande och lockande i att upptäcka att man inte ser verkligheten som den är. För det gör vi inte. På riktigt. Våra sinnen uppfattar en extremt begränsad del av det som faktiskt finns runt omkring oss. Och vår hjärna är ingen objektiv tolkare av den data som vi faktiskt tar in.

I podcasten HPpodcraft finns en del noveller inlästa (gratis) av väldigt duktiga röstskådisar och det gör väldigt mycket för berättelserna. En bra inläsning, lite musik och enkla ljudeffekter på det gör det mycket intressantare. Kanske gör sig faktiskt novellerna som bäst i det formatet. Jag själv har lättare att förbise de bökiga orden och det lite skräpiga språket. Det blir lättare att ignorera skavankerna när man får det uppläst för sig.

Det finns mycket mer att säga om Lovecraft. Bevisligen av HPpodcraft.com. Jag har inte ens tagit upp hälften av det som diskuteras i podcasten. Jag har till exempel inte ens nämt den berömda Necronomicon. Jag kan också påpeka att jag inte ännu läst allt han skrivit även om jag alltså lyssnat igenom alla avsnitt i podcasten och därmed fått en överblick över alla noveller.

Utöver de noveller jag beskrivit ovan kan jag även rekommendera The Haunter of the Dark, Pickman's Model och The Outsider.

Jag kan också kort beskriva tre av hans bättre noveller.

At the mountains of Madness
En av hans längre och mer kända. En geolog kommer hem från en omskakande expedition på Antarktis och författar ett brev som vädjar till mänskligheten att låta det området vara för all framtid. Hans brev där han berättar om vad som hänt och vad de fann på sin expedition är berättelsen. De har funnit oerhört välbevarade lämningar från en okänd civilisation av intelligenta men helt omänskliga varelser.

Call of Cthulhu 
Förstås den kändaste miniromanen där Cthulhu figurerar som mest. Berättelsen börjar med att ett manuskript hittas som beskriver Francis Wayland Thurston nystande i sin farfars brors (tror jag den svenska översättningen blir) liv och död (lite förvirrande, jag vet). I de mystiska texterna får läsaren följa Francis detektivarbete som leder honom in i en värld han helst hade velat slippa känna till...

Det finns ett väldigt fint citat här som jag tror har sitt ursprung i Call of Cthulhu men jag vet att det också dyker upp i en annan novell.

That is not dead which can eternal lie
And with strange aeons even death may die

Jag gillar det! Jag gillar det mycket. Lovecraft har en del sådana rader här och var i olika noveller som verkligen bygger en stämning av obehaglig mystik. 

The Dreams in the Witch house
Detta är en av de få noveller jag läste första gången jag upptäckte Lovecraft och det var en novell jag faktiskt gillade redan då. Den lånar en del av kvantmekaniken och idén om flera dimensioner. Vid en kort wikipedia-koll läser jag att Lovecraft ska ha besökt en föreläsning om just sådana ämnen med William De Sitter (känd fysiker och matematiker troligen mest känd för sin De Sitter-space) några månader före novellen skrevs och att det direkt skulle inspirerat honom. Det förvånar mig inte. Novellen handlar om Gilman som bosätter sig i ett rum som sägs vara hemsökt av den gamla häxan Keziah Mason.
Snart börjar Gilman drömma väldigt obehagliga drömmar som mer och mer kommer att påverka även hans vakna tid.



H.P Lovecrafts samlade verk finns gratis och lagligt att hämta på nätet och den bästa källan är: http://www.hplovecraft.com/writings/fiction/

Kraken

Kraken är det legendariska monstret från nordiska folksagor som ofta förknippas med en jättebläckfisk. Det är också precis den bild som Miéville använder sig av i boken. Närmare bestämt arten Architeuthis . Det är de jättebläckfiskar som aldrig setts eller fångats levande. Alfred Tennyson, en 1800-talspoet, citeras i bokens första sidor med hans verk The Kraken som omedelbart fick mig att tänka på H.P Lovecrafts Cthulhu om hur ett havsmonster ligger drömlöst sovandes på mytiska djup och väntar på rätt tillfälle att stiga upp till ytan. Inte svårt att tänka sig att Lovecraft låtit sig inspirerats av just den dikten. Nåja, detta är inte ett inlägg om Lovecraft.

Billy Harrow, huvudkaraktären, arbetar som konservator på Darwin Centre på British Museum i London och upptäcker en dag att museets största dragplåster, en jättebläckfisk konserverad i en enorm glasbehållare, är obegripligt försvunnen och till synes stulen på ett eller annat vis.
Billy, som först upptäckt försvinnandet, sveps iväg av Krakenisterna. En sekt som dyrkar Kraken som sin Gud. Den stulna bläckfisken är inte Kraken själv, men ses som kommen av Kraken. Billy får någon slags ställning som profet bland Krakenisterna då han lett arbetet med att konservera bläckfisken den först kom till museet och någon generell, mystisk koppling till den som han själv inte riktigt förstår. Han dras snart in i en sörja av andra sekter och magiska maffiabossar som alla försöker hitta vem som stulit bläckfisken och för att själva lägga beslag på den samtidigt som alla misstänker varandra. Någonstans vartefter så vävs det in ett domedagsscenarie i det hela också.

London är en stad som ofta dyker upp i liknande litteratur som en magisk och mytisk stad där saker och ting inte är vad de alltid ser ut att vara. Neil Gaiman gör det i bland annat Neverwhere. J.K Rowlings gör det förstås i Harry Potter-böckerna. Så även i Kraken. Det är mer än staden London i Kraken som påminner om Neil Gaimans böcker faktiskt. Karaktärerna Goss och Subby påminner starkt om Mr Vandemar och Mr Croup i boken Neverwhere. Åtminstone är det det första jag tänker på när de introduceras. Goss och Subby är alltså alltigenom onda, övernaturligt psykotiska och oerhört farliga på alla möjliga sätt. De är även lika Gaimans karaktärer i att de inte har någon egen agenda utan arbetar helst åt någon annan. Något som Miéville lyckas väldigt bra med är att skapa en fruktan för Goss och Subby. Deras framträdanden är förhållandevis få men snabbt riktigt skräckinjagande.

Hela bokens tema gud och sekter påminner också starkt om Neil Gaiman, vilket är bland Gaimans favoritteman. Det är gudar som uppkommit bland de som dyrkar något. Varelser som växt fram ur det mekaniska, ur staden självt, ur allt som är modernt. Även magin, karaktärerna och sättet som hela världen hänger ihop i Kraken påminner om Neil Gaimans böcker som t ex American Gods och Neverwhere. Miéville låter gudar, magiska djur, änglar (inte riktigt den Kristna-varianten) och extradimensionella väsen samsas i samma värld.

I Miévilles bok Perdido Street Station beskrivs en stad väldigt ofta som ett levande väsen. I den boken är det mest metaforiskt och speglas i hans ordval och liknelser. I Kraken är detta betydligt mer konkret. London beskrivs ofta som någon form av levande väsen. I en scen låter han en så kallad Londonmancer (som spår staden likt en handflata) skära upp ett sår i en av Londons gator. Därefter läser han framtiden ur de blodiga inälvor som (bokstavligen) väller fram innan de sakteligen smälter ut och åter stelar till död cement. Miévilles London har även ett slags immunförsvar, bokstavligt talat...

Jag har ibland svårt att förstå vad det är för känsla det är författaren är ute efter att skapa med boken. Den är å ena sidan ganska bisarr, surrealistisk och mörk historia med små korta inslag av äckelobehagligt våld. Å andra sidan innehåller den magiska djur (familiars) som strejkar (katter och hundar och alla möjliga djur patrullerar i cirklar på gatorna till vanligt folks stora förundran och förtjusning) för att de är trötta på sina slavliknande villkor. Det blir helt enkelt komiskt och nästan lite Harry Potterianskt, fast jag helst inte vill att det ska vara det. En av huvudpersonerna anlitar vid ett tillfälle en ekorre att spana åt honom. Det känns lite Harry Potter helt enkelt. Bara ett par sidor tidigare får man läsa om tomt stirrande skal till människor, nakna i koppel med rattar och knappar inkörda i bröstet talandes med någon annans knastrande radioröst. Som en mänsklig kommunikationsradio.
Men kanske är det just det som är tjusningen med Míevilles böcker. De är bisarra på alla möjliga sätt. Det oskuldsfulla, lite löjliga blandas med det råa, bisarra nästan äckliga. Inget blir ju så skrämmande som kontrasten mellan det oskyldiga blandas med det råa.

Boken är skriven med ett språk jag inte är helt van vid och det tog mig ett tag att hänga med i det. Míeville använder ofta, för mig ovanliga ord, avklippta meningar och utbrett talspråk. Ibland låter han meningar flyta fritt och osammanhängande som tankar. Det känns som att jag missar vissa detaljer ibland som annars skulle förhöja känslan. Detta är mycket olikt t ex Perdido Street Station som jag inte alls upplevde på det sättet.

Jag gillar boken, men jag älskar den inte. Den är upplagd lite som en detektivhistoria där huvudpersonerna letar ledtrådar och förhör misstänkta samtidigt som de själva jagas av halva Londons undre, magiska värld samt den occulta grenen av Londons polis. Det blir aldrig tråkigt, men det blir heller aldrig riktigt superengagerande heller. En mer konkret sak jag inte gillar är att han då och då använder sig av populärkulturella referenser. Sådant tycker jag genast ger boken ett bäst före-datum. Den funkar att läsa idag, för jag vet vad han pratar om. Men betyder det något om 10 år? Jag gillar böcker som alla fall har ambitionen att vara tidslösa.

Boken slutar förutsägbart oförutsägbart. Spänningen infinner sig aldrig riktigt i fullo och jag sörjer inte att det är över.