Star Maker

Star Maker av Olaf Stapledon


Intro
Star Maker är en väldigt annorlunda bok. Den kom först ut 1937. Nu har jag inte läst precis all science fiction som skrivits, men jag tror inte det vore kontroversiellt att säga att Star Maker är före sin tid på många sätt.

Star Maker är inte en traditionell roman med karaktärer, dialog, kronologiska händelseförlopp och normal dramaturgisk kurva. Istället är det en slags krönika av Universum. Eller rättare sagt, Stapledons fiktiva Universum, som tar avstamp i vår verklighet. Det är inte en faktisk vetenskaplig skrift alltså, om det nu lät som det.

Synopsis
Bokens icke namngivna protagonist står på en kulle utanför sitt hem utanför London en kväll när han plötsligt lättar från marken och han lämnar Jorden nedanför sig. Han har blivit en kropplös entitet som reser i tid och rum genom Universum. Han reser bort från Jorden, bort från vårt solsystem, ut i det svarta. Hela boken är hans berättelse om den resa han tar och hur han växer och lär sig mer om kosmos och om alla andra världar och civilisationer däri. Han berättar också om en känsla av att det måste finnas en Star Maker som är roten till allt detta och hur han också tillslut söker efter denna Star Maker.

Annorlunda men seg
Star Maker är en otroligt annorlunda berättelse. Den följer inte direkt något traditionellt berättelseförlopp. Som sagt så är det mer en krönika än en dramaturgisk berättelse. Den är också otroligt seg och skriven med ett ganska högtravande språk. Inte dåligt på något sätt, bara lite omständigt. Jag tror jag läste boken om ca tvåhundrafemtio sidor på två, tre månader för den var bitvis så tråkig och jag bara orkade inte läsa mer än ett par ord här och där. Men tillslut tog jag mig i kragen och läste ett par timmar en dag för att komma igenom den.
Det som gör den så seg är att berättaren beskriver ingående hur olika civilisationer och utomjordigt liv ser ut och fungerar. Han beskriver deras kroppar, deras sociala strukturer, kultur och deras uppgång och ibland fall. Efter ett par av dessa beskrivningar  har man förstått poängen, nämligen att det finns en massa olika varelser där ute och de har, likt oss människor, sina egna problem. Men Stapledon fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag hade kunnat skära bort en tredjedel och inte saknat mycket. Antingen det, eller så hade man kunnat korta ner mycket av detta och läsaren hade ändå förstått poängen. Men det är väl också det, att genom att fortsätta att beskriva saker som för en läsare av fiktion känns trist, så ökar intrycket av autenticitet. För det här är ju inte fiktion (wink wink), det är ju ett ögonvittnesmål om universums utveckling, och då vill man ju få med så många detaljer man bara kan.

Före sin tid
Stapledons beskrivningar av kosmologiska fenomen är motsägelsefullt nog både vaga och precisa. Genom att undvika att beskriva teknologi ingående så blir hans bok så gott som tidlös. Han beskriver allt i vaga termer som "interstellar travel" och liknande. Det ord som låter mest daterat är "telepati". Mycket  kommunikation i detta Universum sker genom "telepati". Telepati kan översättas med valfri långdistanskommunikation, så som radiovågor eller kanske ljus. Annars går han aldrig in på djupet om hur alla makalösa teknologiska under går till. Det känns också naturligt eftersom han (framförallt senare i boken) beskriver hela världars uppgång och fall från avstånd. Under miljontals år formas otroligt massiva, högteknologiska civilisationer långt bortom mänskligt förstånd.

Samtidigt som han använder dessa vaga beskrivningar av fantastiska världar använder han sig också av vedertagna kosmologiska fakta för att beskriva vissa förlopp. Som att stjärnors ljus ändrar färg beroende på om man färdas snabbt mot dem eller ifrån dem eller som att Universum expanderar. Eller hur olika stark gravitation potentiellt skulle påverka liv på en planet. Han är ibland överraskande detaljerad i sådana beskrivningar och visar på en djupare faktakunskap som jag ibland saknar i modern science fiction.
Jag vet inte vad av vissa kosmologiska fakta som var allmänt kända för gemene man vid 1937, men jag kan inte tänka mig att det var mer än idag. Stapledon själv måste ha varit väldigt påläst om senaste rön, etc. Jag tänker t ex på Edwin Hubble som inte långt före Stapledons bok upptäckte att vår galax inte kan vara den enda galaxen i Universum som man tidigare trott utan också att galaxerna är på väg ifrån varandra i snabb takt (Hubbles lag). Båda dessa faktum använder Stapledon på flera sätt i boken. Jag menar, det är ju i framkanten av kosmologin vid den tidpunkten och här använder Stapledon redan sådan kunskap i sin science fiction. Hur många av allmänheten kände till sånt vid den tidpunkten? Hur många gör det ens idag?

Drake och Fermi
Jag kom också att tänka på Drakes ekvation när jag läste Star Maker. Det är ett försök att kvalificerat gissa sig till ett möjligt antal intelligenta civilisationer i galaxen. Men den ekvationen kom Drake med först på 60-talet.
Jag kommer också att tänka på Fermi-paradoxen som (efter lite wikipedia-koll) myntades på 50-talet. Enrico Fermi ställde frågan "var är alla utomjordingar"? om varför vi ännu inte fått kontakt med någon från en annan civilisation. Vi borde ju rimligtvis inte vara den mest avancerade civilisationen därute. Ett förslag till svar på den frågan är att intelligenta civilisationer kanske helt enkelt inte hinner komma så långt att de kan ta kontakt med andra innan de utplånar sig själva. Som att intelligent liv har inbygt i sig att utplåna sig själva vid en viss punkt i deras utveckling, nästan som en naturlag. Detta är tankar som är väldigt framträdande i Star Maker. Huvudpersonen i boken hoppar från värld till värld där inhemska krig och motsättningar antingen helt utplånar allt liv eller backar deras utveckling tillbaka till en mörk, ociviliserad stenålder. Ibland till och med så att "mänskligt intellekt" återgår till ett djuriskt stadie. Vissa klarar sig förbi denna fas dock och ytterligare andra studsar upp och ner mellan hög civilisation och djupt spirituellt mörker.
Det här är ett väldigt framträdande tema. När de väl kommit förbi denna fas så öppnar sig möjligheten för en galaktisk utopisk fas.

Fantasifulla varelser
Och även om genomgången av de olika livsformerna blir lite seg för en van läsare idag så är de fortfarande otroligt fantasifulla och vidsynta. Eller så underskattar jag folk på 30-talet. Visserligen verkar de flesta varelser och världar påfallande lika varandra i grund och botten och lika oss människor också. Där kan jag känna av en viss antropomorfism, men det är samtidigt lite det som verkar vara Stapledons poäng. Vi är inte unika. Vi bara följer samma mönster som allt liv i galaxen och i Universum.

Vidare beskriver Stapledon koncept som jag tror att jag först läste i t ex Alastair Reynolds böcker från 2000-talet. Som t ex livsformer i stil med gasmoln eller som medvetanden som uppstår genom många mindre livsformer likt en "hive-mind".

Slutord
En klassisk princip i kosmologin är att vår egen plats i Universum förminskats för varje upptäckt vi gjort. Först kom insikten att vi inte är i centrum av solsystemet för det är solen. Sedan kom insikten att vi inte är det enda solsystemet. Sedan upptäckte vi att vår galax inte är den enda (och vi befinner oss inte ens i centrum av vår egen galax) och nu för tiden är det många som på allvar funderar på om det också finns fler universa. Vi tycks inte vara unika eller i centrum av någonting alls. Det här är ett stort tema i Star Maker. Mänskligheten i sig har en väldigt perifer betydelse för handlingen dessutom. Mänskligheten faller snart bort och får ingen framträdande roll i den galaktiska utopin. Det är inte ens något som Stapledon gör en stor grej av. Vi blir bara en i mängden av andra världar som gått förlorade. Jag ska inte beskriva mer ingående än så, men det är ett av de teman jag tar från boken. Vi är en i mängden och vi är inte unika. På gott och ont.

Så även om jag hade svårt att ta mig igenom boken och ibland zonade ut bland Stapledons långa, svåra formuleringar och beskrivningar så är jag glad att jag gjorde det.

Sleeping Giants & Waking Gods

Sleeping Giants & Waking Gods av Sylvain Neuvel

Detta ska bli en trilogi men sista boken har i skrivandes stund inte ännu släppts. Trilogin kallas The Themis Files.

I första boken upptäcks en enorm robot vars delar är utspridda och begravna runt om i världen. Det är en robot som tycks vara äldre än de flesta mänskliga civilisationer.
Ett team sätts ihop av en mystisk man som inte vill berätta vem han är men som verkar ha precis alla kontakter han behöver. Teamet ska reda ut varifrån roboten kommer, hur den fungerar och om den eventuellt går att sätta ihop och få att fungera. Vem är mannen och vad har han för agenda? Vad är det för robot och varifrån kommer den?

Boken är skriven som dokumenterade intervjuer, utdrag ur dagböcker och annan dokumentation så som nyhetsinslag på TV. Det finns alltså ingen berättarröst i någon traditionell mening. Det betyder inga miljöbeskrivningar eller karaktärsporträtt eller inre monolog osv. Om vi får några beskrivningar alls så är det för att någon av karaktärerna själva berättar något i sin dagbok eller i en intervju. Den som håller i de flesta intevjuer som för handlingen framåt är den mystiska samordnaren som verkar jobba för eller med den amerikanska regeringen på något sätt.

Jag vet inte om berättartekniken är unik kanske men jag har personligen inte läst någon bok som är skriven på det här sättet. Syftet, skulle jag tro, är att få händelseförloppet att låta mer äkta och mer dokumentärt. Mer äkta eftersom det inte finns någon allvetande, okänd berättarröst som vakar över allas känslotillstånd och inre tankar osv. Klart det finns andra sätt att undvika en sådan sorts berättarröst men det är såhär det är gjort i dessa böcker. Det enda jag kan tänka mig påminner om det  är Lovecrafts förtjusning i att låta berättelsen ske genom dagboksanteckningar som en annan karaktär hittar i början av berättelsen. Skillnaden här är att det inte finns någon sådan metakaraktär. Det är helt enkelt vi som upptäcker och läser "Themis Files" efter att händelseförloppet däri har ägt rum.

Det går fort att komma in i det och det är inget som egentligen stör mig. Men inte heller tycker jag det tillför så mycket. Jag kan inte helt sätta fingret på vad det gör med min upplevelse av boken. Jag kan tänka mig att en konsekvens blir att karaktärerna känns mindre närvarande och mindre relaterbara eftersom vi bara ser deras handlingar och aldrig deras inre tankar och inte heller deras tonläge och humör. Eftersom så gott som all dialog är skriven exakt som den sägs så får läsaren själv gissa tonfall och humör. Det går oftast bra och att låta läsaren dra sina egna slutsatser är ju ofta (oftast?) bra. Men ibland blir jag osäker och ibland är det snarare tvärt om. Det blir för övertydligt. Det beror på att det här berättarknepet tvingar författaren att göra varje karaktär så övertydlig i sitt handlande så att vi som läsare ska förstå vad som händer i dessa avskalade dialoger och händelseförlopp. Det blir lite som teater tänker jag. Där skådespelarna måste klä sig i kraftigt smink och agera med stora gester så att hela publiken både ser och förstår vad som händer.

Vi får följa ett par olika karaktärer genom böckerna. Kara som är en hårdnackad karriärsmilitär. Rose, den ledande forskaren i teamet som utreder roboten och som också är den första att i sin barndom upptäcka en av robotens delar genom att ramla ner i ett hål där den ligger. Vi har Vincent som plockas in som språkexpert i projektet (jag misstänker starkt att detta är författarens alterego då Vincent är en Quebec-född språkvetare och Sylvain själv är från Quebec och driver en översättningsagentur) och genetikern Alyssa samt ett par till...
Ingen karaktär faller mig liksom i smaken, kan man säga. Alla känns för mycket som karikatyrer, för mycket som seriefigurer. De är för överspelade och saknar, för det mesta trovärdighet. Antagligen, som sagt, på grund av berättartekniken i sig.

Det här blir ett kort inlägg. Jag tycker böckerna är ganska menlösa och tråkiga. Det tog väldigt lång tid att ens få till det här inlägget för jag har verkligen inte mycket att säga om böckerna. Det känns som ett hopkok av väldigt vanliga science fiction-traditioner. Det är inte dåliga böcker egentligen och att sätta ihop vanliga science fiction-traditioner är inte nödvändigtvis dåligt heller men man måste i så fall komma med sin egen twist på det. Något som skakar om vad man tror man vet. Men i det här fallet känns allt bara så ... gjort. Böckerna har liksom varken en smart och trovärdig touch eller någon ny, spännande idé eller twist. Den har lite superhjälte-aura över sig men utan superhjältar. Den är skriven som en seriös dokumentär, men innehåller en serietidningssaga. Det dokumentära tricket tycker jag också känns lite fånigt i längden och ibland, i slutet av andra boken, får jag känslan av att författaren själv kämpar med att få ut sin story i det format han själv valt.
Det kommer ett avsnitt i slutet av den andra boken där jag tycker att det faktiskt tar fart och jag följer handlingen med spänning. Men sen tar det slut och jag rycker på axlarna. Jahapp. Jag är inte sådär jättepepp på sista boken heller. Oklart om jag kommer läsa den när den väl kommer ut. Nåja.

Poseidon's wake

Poseidon's Wake av Alastair Reynolds

Tredje och sista boken i Poseidon's Children-serien.

Det tog som vanligt väldigt lång tid för mig att komma igenom dessa böcker. Jag kommer nog spoila rätt väsentliga saker i det här inlägget.

Precis som bok nummer två så tar denna vid i kronologisk ordning från förra boken. Vi har nu hoppat ytterligare ett par hundra år in i framtiden från föregående bok. Vi fortsätter följa ättlingarna till Eunice Akinya, den superframgångsrika rymdpionjären.
Nu har mänskligheten en fast koloni på planeten Crucible tack vare treenighetens uppoffring då de gick in i Watchkeepern i slutet av bok två. De gjorde någon slags deal med dem. Treenigheten, The Trinity, är det som Chiku Green, Tantorn Dakota och den konstruerade AI-kopian av Eunice började kallas sen de försvann med Watchkeepern.

I sista boken får vi veta mer om vad eller vilka dessa Watchkeepers är. Vi får också veta en gnutta mer om vilka M-builders var. M-builders är alltså de som byggde Mandala-formationerna på Crucible som ledde till att mänskligheten sökte sig dit till att börja med.

Den stora konflikten i slutet av boken, som definitivt är tänkt ska vara ett stort och dramatiskt klimax (eller åtminstone en stor puckel i den dramaturgiska kurvan) faller platt för mig. Dakota har tvingat till sig Kanus skepp och åker rätt mot Poseidon för att utforska dess mystiska formationer på ytan. Hon gör det tillsynes enbart i Watchkeepernas tjänst. De har manipulerat henne för att innanför planetens försvarsmekanismer och lära sig mer om planetens hemligheter. Eunice och resten av gänget gör allt för att stoppa dem. Både människoliv och Tantor-liv sätts på spel i deras diplomati och kamp. Men författaren förmedlar inte varför det vore så fruktansvärt hemskt att utforska planeten Poseidon. Det enda som uttrycks är ungefär "vi måste ta det lugnt och inte rusa in i något vi inte vet så mycket om". Okej? Konflikten är väldigt forcerad och konstlad. Det är som ett nödrim, en nödkonflikt som krävdes för att föra storyn framåt. Sen när det faktiskt också leder till att "det värsta" sker så är det som ingenting. En axelryckning. Inget hemskt hände. Karaktärerna verkar liksom inte reflektera så mycket över det heller. Det är som att "jaja, det gick åt helvete då." Fast det gör det inte. Åtminstone inte så som de förfarade från början. Det är mycket litet som kommer ur den konfliktlösningen överhuvudtaget.
Visst, de kommer ner till ytan på Poseidon och får se dessa stora hjul på nära håll. Men det i sig leder liksom ingen vart heller. Varken karaktärerna eller vi som läsare får veta särskilt mycket mer av det.

Sen har vi det här med "the Terror" också. Det beskrivs som en hemsk vetskap som planteras i deras hjärnor på ett fundamentalt plan. De får veta att allt är meningslöst. Universum är meningslöst och alla våra handlingar är meningslösa i slutändan eftersom Universum kommer att upphöra att existera vid en obestämd tidpunkt. Okej? Jag vet att många anser att våra handlingar i slutändan kommer att betyda något i långa loppet, men en stor del är ändå ganska övertygade om att det inte är så. Oavsett vilken sida man står på så är det ingen direkt ny idé. Varken litterärt eller vetenskapligt. Jag kan förstå om poängen är att de gick från att förstå detta intellektuellt till att inse det på ett djupare, mer känslomässigt plan. Jag antar att det skulle leda till en djupare skräck. Men i boken tycker jag det bara låter så himla platt och ointressant. Pseudointellektuellt för att vara riktigt hård.
I många av Alastairs andra böcker så är den stora vändningen, den stora avslöjandet något som faktiskt känns häftigt även för läsaren. Man förstår direkt, wow, vilken idé! Vilken grej! Jag kunde aldrig ha gissat detta! Men det här är på något sätt ett avslöjande och en insikt som drabbar karaktärerna, men som läsaren inte kan förstå eftersom vi ju inte genomgått "The Terror". Och det funkar bara inte. Det blir bara så banalt. Åh nej, våra liv är meningslösa... buhu, för det trodde vi ju inte redan innan...?

Som mycket science fiction (som jag läst i alla fall) så vill böckerna gärna ställa frågor kring identitet, kring mänsklighet, kring medvetandet etc. Den karaktär som framförallt ger upphov till dessa frågor är förstås Eunice. Hon dör, hon återuppstår som en konstruerad AI-kopia skapad av Sunday, hon växer i sin intelligens och får tillslut en ny mänsklig kropp av kött och blod. Är hon Eunice Akinya? Är hon människa? Är hon en maskin? Vad är hon? Vilka slags lagar ska hon ställas inför på Jorden? Har hon mänskliga rättigheter? Allt det ställer förstås samma fråga tillbaka till oss. Vad innebär det att vara människa? Vilka är vi? Vilken betydelse har minnen och tidigare erfarenheter för vilka vi är och tror oss vara osv osv.
Detta är alltid spännande frågeställningar att fundera kring, tycker jag. Det är en av de stora anledningarna till varför jag ens läser så mycket science fiction. Men i Poseidon's Children görs detta (som så mycket annat) så väldigt övertydigt och platt. Läsaren tillåts inte upptäcka dessa frågor på egen hand utan det är frågor som till och med tas upp i dialog i boken. Det görs också på ett ganska banalt sätt som verkligen tar mystiken ur frågorna på ett tråkigt sätt.
I en sådan diskussion när Eunice vara eller icke vara diskuteras säger en av karaktärerna "No. We don't speak of souls. Not now, not ever. Souls aren't real". Den repliken är bara så ... banal. Så endimensionell. Och visst, vi kan gå med på att själen inte existerar. Men även en skeptiker i en hårt vetenskapligt präglad framtidscivlisation behöver ett namn på vårt inre medvetande, och "själ" råkar vara ett gammalt, välanvänt uttryck för det. Det betyder inte att vi nödvändigtvis behöver tro på en odödlig, gudomlig själ som överlever kroppen. Jag kan också tycka att denna framtidscivilisation borde ha kommit längre i sin diskurs om själens vara eller icke vara att man inte behöver gå igenom ordväxlingen  "Det finns ingen själv!" (wow, so deep), "okej kalla det inte själ, kalla det mönster i hjärnan..." osv osv,  bla bla.
Min poäng är att dialogen är banal och innehållslös.

Vadd jag också saknar är intressanta karaktärerna. Jag tycker de flesta karaktärer liksom låter likadana. Det vore väl då Eunice som sticker ut ur mängden. Eunice är svårgreppbar på ett positivt sätt. Hon är driven, karismatisk, kalkylerande och rationell. Hon verkar förstå situationer på en annan nivå än alla andra. Hon är spännande! Men hon kan inte bära alla böcker. Sen finns absolut andra spännande, intressanta bifigurer som Arethusa. Eunice tidiga konkurrent som återfötts som någon slags enorm, kosmisk val.
Dialogen lider av samma problem som många av Alastairs böcker gör. Alla karaktärer är så himla rationella och förstående. Alla har sån himla respekt för varandra. Alla ska jämt uttrycka sin respekt och förståelse för den andres motstående åsikter. Lite "jag respekterar din åsikt, förstår din ståndpunkt men jag kan inte hålla med pga...". Alla ska jämt uttryckligen motivera sina handlingar. Allt ska uttryckas och inget får låtas vara underförstått eller öppet för tolkning av läsaren. Det är så himla tråkigt.
I synnerhet när man kommer direkt från boken Oryx & Crake som är en mästerlig karaktärsresa där i princip allt lämnas åt läsaren att fundera över.

Jag låter himla hård. Kanske för hård. Jag har ändå läst igenom tre, ganska rejäla böcker utan att tröttna. Det borde väl ändå säga något. När jag läser böckerna så de här partierna inte så överdrivet framträdande eller någon deal breaker. Det är inte som att jag slår igen boken för gott. Men det är ändå något som stör mig.
Det finns ändå spännande inslag spridda igenom alla tre böcker. Såklart. Det är intressant att följa samhället som Reynolds byggt upp och hur det fungerar och i sin tur fundera på hur väl han spekulerar om människors beteende i denna framtid.

Visst är det så att mycket science fiction har ett större fokus på övergripande story och perspektiv. Mer fokus på spännande, potentiella världar och teknologi mer än djupa karaktärsporträtt. Det är nog till och med det jag ofta uppskattat i många andra böcker. Dock känner jag oftare och oftare att det är tråkigt att det inte kan vara både lite oftare.

Oryx & Crake

Oryx & Crake av Margaret Atwood

Skulle man beskriva den här boken lite snärtigt på baksidan av ett omslag så skulle den nog låta ganska platt och tråkig. Snowman försöker överleva ensam i spillrorna av apokalypsen. Hans vänner och sin största kärlek är sedan länge döda och han omringas nu av genmanipulerade bestar i en värld där själva solen är livsfarlig för honom. 

Ack så missvisande det hade varit att beskriva boken så. Den faktiska texten på baksidan av den utgåva jag läste är inte mycket bättre (dock mer spoiler-rik). Så vilken tur att jag hittade denna bok via en rekommendation och inte genom att läsa baksidan.

I det här inlägget tänkte jag ge mer specifika exempel ur boken i min diskussion. Detta är en bok som verkligen inte bör beskrivas ens i vaga ordalag med risk för att förstöra en del av magin.
Anledningen till det är att den inte riktigt följer en klassisk dramaturgisk kurva med uppbyggnad och klimax och dramatiska vändningar osv. Istället är den liksom en långsamt stigande kurva. Eller kanske snarare ett långsamt avtäckande av mer och mer detaljer i helheten. Som ett rum med massor av låsta dörrar som låses upp en efter en. Hm, inte jättebra metaforer kanske, aja. Den är i alla fall konstant spännande och intressant hela raka vägen igenom!
Så om du inte läst boken så kommer den korta recensionen här:
Ska du läsa denna bok om du gillar science fiction, dystopier och intressanta karaktärsporträtt? Svar ja.

Okej.


Jag läste Oryx & Crake fullkomligt ovetande. Jag hade som sagt inte ens läst baksidan när jag satte mig för att läsa första sidan i boken. Jag förstod ärligt talat inte ens bokens titel. Det tror jag bara var positivt.

I grunden är det en ganska typisk dystopi. En mörk framtid efter apokalypsen där en man försöker överleva bland ruinerna av den forna civilisationen.
Men det är egentligen inte världen som är det som är spännande i boken. Det är inte vad som hänt som är huvudfokus. Det är inte en massa sci-fi-snack och ingående beskrivningar av överlevnadsliv eller typ -jag vet inte- galna gäng likt Mad Max. Det är en otroligt karaktärsdriven bok.

Jag läser verkligen både bokens dåtid och nutid som dystopier på olika sätt. Snowmans dåtid. före katastrofen är även den ganska skrämmande från mitt eget perspektiv. Den är främmande och mörk men på ett slags avdramatiserat och dolt sätt. Världen beskrivs med en neutral röst från Jimmys perspektiv och för Jimmy är ju denna värld fullkomligt normal. Detta gör det liksom bara ännu värre på något sätt. Hela boken har ett slags obehag över sig. Ett mycket genomtänkt och medvetet obehag från författarens håll.

Jag tolkade först Pleeblands som en enda stor kåkstad av total misär och fattigdom. Det var liksom så det lät utifrån Jimmys/Snowmans perspektiv. Men sen, en bit in när Jimmy faktiskt besöker Pleeblands så får jag intrycket av att det mer är en aningen värre version av vår egen nutid. Kanske lite smutsigare, lite mer hårddragen, men ändå inte den extrema misär som jag först tänkt mig. Det är bara att för Jimmy och de som bor i de hårt övervakade samhällena så är kontrasten så stor att det framstår som så mycket värre.
Livet i de inhängnade samhällena är hyfsat satiriska i en ganska klassisk mening. Där styr storföretag med kitshigt klingande namn och hårdpolerat yttre, tveksam moral och läskiga genetiska experiment. Det är nästan lite cyberpunk över det. Fast utan all "smuts". Som om Atwood kluvit cyberpunk-världen i två och satt den ena delen innanför dessa murar och satt den andra delen i Pleeblands. I motsats till t ex Neuromancer som i arketypisk cyberpunk-anda smält samman allt i en framtidsvärld med teknologi, droger och neon.

Orsaken till att "dåtiden" i boken känns så mörk och obehaglig har många komponenter. De stora företagen som mer eller mindre verkar äga sin anställda och deras liv. De genetiska experimenten som företagen utför, som visserligen ibland låter hyfsat rimliga, men som ändå har en onaturlig känsla över sig. Allt är liksom möjligt, vilket ju låter bra, men möjligheterna styrs av iskalla kapitalistiska krafter som inte direkt är ute efter att förbättra människors liv (men i reklamen låter det förstås som att det precis är det dem gör).
En annan sak jag tycker bidrar är att Atwood hela tiden beskriver mat som imitationsprodukter. Det mesta verkar vara gjort av soja. Men det är som att alla dessa imitationsprodukter, framförallt de som man utifrån verklighetens perspektiv tycker verkar konstiga, skvallrar om att världen utanför dessa gated communities inte direkt är som den ska. Jag föreställer mig att Jorden är överbefolkad och skövlad. Kanske med enorma sojaplantage som ersatt djur och växtliv. Plus att vi ju vet att världen faktiskt har gått åt helvete så det bidrar till att även vardagen i dessa samhällen liksom pekar mot undergången. Visserligen har världen gått åt helvete genom ett virus och inte genom klimatförändringar och överexploatering. Men det är som att vi hade två val. Antingen en snabb, stor katastrof som viruset (krig, eller vad som helst), eller en långsam, utplånande effekt av klimatförändringar.

Sen kommer Jimmys beskrivningar av hans barndom på det. Hur han och Crake har tittat på helt groteska sidor på nätet så gott som hela sin uppväxt. Direktsända avrättningar, välproducerad barnporr, självmord, plus all annan porr av alla slag osv. Allt beskriver Jimmy helt neutralt och utan att moraliserar. Det var bara något de gjorde. Kanske finns där ett litet vemod och insikt om att det inte var det bästa de kunde gjort. Men inte alls på den nivå som vi läsare skulle tycka vore rimligt. "Barnporr?!" skriker förnuftet. Men Atwood låter läsaren själv döma eller inte döma. Att bara ta in och se det för vad det är.

Samtidigt känns det så trovärdigt. Gränser för vad som är okej kan förflyttas så långsamt att man inte märker av det. Och vips är man där och tycker barnporr kanske inte är världen bästa grej, men ändå så finns den där, tillgänglig dygnet runt till den som vill ha den. Plus allt det andra...

Det är just det att allt det här beskrivs med en axelryckning som gör det så obehagligt. Obehagligt på ett så himla intressant sätt. För det är inte det som är fokus i historien. Det bygger upp världen men boken handlar inte om hur Jimmys framtid förstörs av all sjuk media han konsumerade som tonåring, liksom. Det är bara en detalj. Okej, det vävs in djupare när vi får veta varifrån Oryx kommer, men ändå. Det är inte centralt i historien på ett väntat sätt.

Jag uppskattar verkligen att ingen moraliserar över något i boken. Läsaren skrivs inte på näsan och ingen karaktär verkar vara författarens egen uppenbara och förnuftiga röst som förklarar allt. Det är så himla uppfriskande. Atwood dumförklarar inte sina läsare.

Bokens kanske mest intressanta karaktär är Oryx. Tycker i alla fall jag. Oryx är så komplex och jag har svårt att få grepp om henne. Hon glider undan alla stereotyper och låter sig liksom inte definieras av andra, varken av karaktärer i boken eller av läsaren. Hon är också en karaktär som aldrig riktigt "avkodas", heller. Här finns massor av låsta dörrar som aldrig låses upp. Eller så är det kanske ett fall av att jag inte ser skogen för alla träd, ungefär. Jag får ibland känslan av att jag sitter och försöker se bortom Oryx ord. Se vad hon döljer bakom sina ord. Försöker läsa mellan raderna, luska och gissa. Samtidigt som jag undrar om inte Oryx säger precis som det är. Visar precis vem hon är för den som vill lyssna på det örat. Som att jag bara inte kan tänka mig att det skulle kunna vara så det ligger till. Att jag liksom vägrar ta henne på hennes ord för att det verkar så otänkbart. Hon visar ett annat perspektiv som jag liksom är otroligt kluven inför. Jag blir i det fallet som Jimmy själv. Jimmy verkar ha ungefär samma undran inför Oryx. Vem är hon egentligen? Hur är hon och varför?

Jag tänker på hennes liv före hon träffade Jimmy. Om hur hon sålts från sin hemby till någon slags barn-arbetar-maffia. Hur hon sedan glidigt vidare, utnyttjats sexuellt på alla möjliga sätt.
Men när Jimmy försöker få henne att känna ilska och hämndlystnad blir hon på sin höjd mest irriterad över att Jimmy ser på det på det sättet. Att han är så fokuserad på vad som varit. Hon ser liksom endast det goda i sin situation. Hon tycker att männen behandlat henne väl medan Jimmy ilsket vill få det till att de utnyttjat och förgripit sig på henne. Även om hon inte tycker att allt varit fantastiskt så är det fortfarande något som ägt rum för länge sen. Ett annat liv. Inte Oryx idag. Jimmy vill straffa de männen men Oryx tycker att Jimmy mest är löjlig och verkar verkligen inte förstå hans fixering på dessa händelser. Oryx har ett helt annat perspektiv på precis allt. Inte heller i slutet när hon verkar ha någon slags relation med Crake förstår vi på vilket sätt det artar sig. Vi vet heller inte hur hon egentligen känner för Jimmy. Är hon kär i honom? Utnyttjar hon honom? Eller vill hon egentligen vara med Jimmy istället för Crake? Troligen inte. Troligen varken eller, tänker jag. Troligen har hon en helt annan syn på saken. En egen syn. Hon lever på något sätt mer i nuet. Hon verkar liksom inte ha någon egen agenda.

Så borde hon inte vara arg, förtvivlad och uppriven över vad hon blivit utsatt för? Vi som läser tycker absolut det. Men jag slits hela tiden mellan Oryx livsglädje och Jimmys upprördhet. Jag undrar. Om Oryx blivit lika uppriven över sitt liv som Jimmy vill att hon ska vara, då hade hon troligen istället lidigt av svåra psykiska problem, varit kliniskt deprimerad och varit ett allmänt vrak. Så är inte Oryx sätt att se på saken bättre? Ska vi inte bara acceptera det hon utsatts för och släppa det?
När jag tänker på det så undrar jag om man här skulle kunna bli lite arg på Atwood? För hur troligt vore det att komma ur Oryx liv med psyket i behåll? Hur friskt är det att till och med försvara sina förövare? Oryx är förvisso en unik person på flera sätt. Så det är nog därför jag accepterar det.

Crake är också intressant men han är mer arketypisk på något sätt. Han är hyperintelligent och beräknande. Här finns säkert några diagnoser man kan kasta på honom, även om det inte direkt är något jag specifikt tänker på. Precis som de andra karaktärerna är han ändå mänsklig. Han och Jimmy har samma start i livet kan man säga. De båda har spelat samma spel ihop. Tittat på samma saker på nätet. Men någonstans där på mitten så tar de olika spår i livet utifrån sina egna speciella talanger. Crake har någon slags storslagen agenda och i slutändan får vi inte veta om han lyckades iscensätta den som han tänkt eller inte. Vad hände där i slutet egentligen och varför bad han Jimmy skjuta honom? Och varför skjöt Jimmy honom så lätt för den delen?

Jimmy själv representerar mer en Svensson. Han är medelmåttig och högst mänsklig. Jimmy är läsarens perspektiv, men det är ändå ett perspektiv som på ett sätt är längst ifrån händelsernas centrum.
Han ligger runt mycket, men lyckas aldrig riktigt hitta en fast partner och mer och mer känner han sig som sina partners andrahandsval. Någon att vänstra med men inget mer. Han går från att vara den som får brudarna och att vara väldigt nöjd med det till att istället känna sig isådosatt, tom och övergiven.
Det är som att Jimmy lever i utkanten av händelsernas centrum hela tiden. Jimmy är bara en liten del av dessa kvinnors liv (där maken och familjen hemma är huvuddelen) precis som Jimmy endast är en liten avsidesväg i bokens stora händelser som drivs av Crake och som vi läsare heller aldrig riktigt får någon inblick i. Även hans mamma verkar vara del av något större då hon mystiskt överger hemmet. Jimmy har ingen familj att sörja och inte direkt några vänner. På det sättet är han visserligen också förberedd på att klara sig själv efter den stora katastrofen.

Sen har vi förstås Crakers. De varelser som Crake skapat. Crakes idealmänniskor. Det är så mycket som Crake vill ta bort från människan för att göra henne bättre. Och allt låter så bra. Men i slutändan undrar jag liksom vad som finns kvar. Det är som att det enda som blir över är ett djur som alla andra. De verkar lyckligare och de lever mer i harmoni med sin omgivning. Men skulle jag vilja vara en Craker? Nja. Tror inte det faktiskt. De verkar ganska korkade och omedvetna. De verkar sakna drivkrafter.

Boken lämnar egentligen inga stora luckor efter sig men det finns en del olösta gåtor (är det inte samma sak... kanske). Som t ex varför Crake gjorde som han gjorde. Eller om det ens var han som låg bakom katastrofen, varesig den var avsiktlig eller inte. Vad var hans plan? Vilka är MaddAdam? Vad är Jimmys mammas perspektiv, som jag inte ens tagit upp? Och så förstås den lilla cliffhangern i slutet. Vad gör Jimmy med de andra människorna han hittat?
Men det är faktiskt saker jag bara kom på nu när jag tänker efter. Visst vore det spännande att veta mer, men på något sätt tycker jag inte att det är centralt för bokens handling. Det centrala är Jimmys resa och karaktärerna i hans liv. Han vet inte vad som hände med Crake och inte heller vi. Vi får ändå de flesta pusselbitar för att förstå hans slutgiltiga situation, vem Jimmy är och hur allt blev som det blev. Jimmys gåtor är våra gåtor och jag tycker så väldigt mycket mer om mysterier i böcker än exakt utstakade svar.
Men jag ska också säga att slutet, trots detta, ändå kändes ganska antiklimaktiskt för mig. Jag skulle spontant säga att det just beror på att boken varit så jämn hela vägen igenom. Slutet var inget stort klimax eller toppen av en uppåtgående kurva. På sin höjd var det liksom en liten knorr bara. Slutet var på ett sätt en besvikelse för mig, men samtidigt kan jag inte komma på något bättre sätt att avsluta det. Det mest spännande i boken var liksom redan avklarat.

Det finns två uppföljare till Oryx & Crake som jag inte läst. Jag har blivit avrådd från att läsa dessa av samma person som rekommenderade första boken till mig. Det är allt jag har att gå på. Jag vet inte vad uppföljarna utforskar för del av historien. Jag utgår ifrån att de kommer att berätta mer om MaddAddam, eftersom det är så trilogin heter. Får se om jag läser dem, men troligen inte.

On the steel breeze

On the Steel Breeze av Alastair Reynolds

Bok nummer två i en serie på tre om en värld ett par hundra år in i framtiden. Bok nummer ett är Blue remembered Earth som jag skrev om för ett par inlägg sedan.

On the steel breeze följer i direkt kronologisk ordning från första boken men hoppar två hundra år framåt i tiden. Mänskligheten har skickat iväg enorma "rymdskepp" till planeten Crucible som har den mystiska Mandala-formationerna som troligen är skapad av någon annan intelligent varelse.
Skeppen, Holoships (hollow ships), är gjorda av urgröpa asteroider som man "inrett" för att människor ska kunna leva i dem. Flera miljoner kolonister bor på dessa skepp.

Precis som i första boken följer vi familjen Akinya. Den släkt som fick sitt rykte av Eunice Akinya som tycks utöva sitt inflytande långt efter sin död.
I On the Steel Breeze följer vi Chiku Akinya. Dotter till Sunday och Jitendra från första boken. I bokens första sidor får vi veta att Chiku inte är en person utan tre. Hon har låtit sig splittras i tre där ingen av personerna är mer "äkta" än någon annan. De delar alla samma minnen och deras kroppar är alla återskapade (klonade) från grunden, så originalkroppen finns inte längre kvar. De kallar sig Chiku Yellow, Chiku Red och Chiku Green. Dessa tre drar lott om deras framtida öde. En av dem ska resa ut i rymden på jakt efter Eunice Akinyas skepp Winterqueen i hopp om att förstå vad som hände med henne. En annan ska följa med på en av dessa Holoships för att kolonisera Crucible, och den tredje ska stanna kvar på Jorden och i princip leva så oäventyrligt som möjligt. Hon ska hålla sig i säkerhet, helt enkelt, så att om de andra dör så finns hon ändå kvar som en slags backup.
Dessa tre delas inte bara sitt förflutna, utan deras plan är att integrera sina minnen med varandra med jämna mellanrum. Så alla Chikus skickar sina minnen och upplevelser till varandra genom rymden så
att de allihopa känner att de äger en del i allas liv.
Det låter mer förvirrande än det är i boken. Man har inga problem att hålla reda på vem som är vem.
Genom boken hoppar vi mellan dessa personer. Ibland följer vi en Chiku under en längre period och då blir liksom hennes värld "den man bryr sig om". Sen hoppar vi igen och då blir de andra versionerna mindre viktiga. Men alla Chiku-versioner kallar sig själva bara för Chiku och inte Red och Green osv.

Berättelsen tar far när Chiku Yellow som bor hemma i  Lisabon på Jorden "hemsöks" av ett spöke av sin syster Chiku Green som befinner sig på ett av Holoshipsen. För att få reda på vad "spöket" vill, tvingas hon ta hjälp av sjöfolket, som är genetiskt modifierade människor som bor i samhällen på havets botten.

Enligt författarens egen utsaga är hela trilogin ett försök att beskriva en mer teknologipositiv framtid. Jag tycket det är lite tvetydigt. Det är inte alls helhjärtat positivt med framtidens teknologi i denna värld. Precis som i första boken så lever större delen av solsystemets befolkning med ett system som kallas The Mechanism. Det är som en allsmäktig polis som ser till att ingen skadar någon annan, att inga brott begås och också att ingen skadar sig oavsiktligt. Om man mot förmodan skadar sig så skickas automatiskt ut utryckningsfordon för att se till att du kommer i säkerhet omedelbart. Hela världen är också fullproppad med microskopiska kameror i varenda vrå. Kameror som genomsyrar alla ytor och ser precis allt. Det finns inget  obevakat privatliv i denna framtid. Men det finns heller inga brott, och de flesta är så gott som odödliga. Å ena sidan är det en otroligt trygg värld men å andra sidan är den förstås också väldigt ofri på många sätt.
I första boken försöker t ex Geoffrey slå sin kusin på käften för en ovanligt vidrig kommentar om den nyligen avlidna Memphis, men innan hans slag ens hinner halvvägs mot kusinens haka så har The Mech avbrutit hans slag genom det implantat som alla har i sin hjärna från en viss ålder.
I bok nummer två finns också ett nytt hot. En AI som infiltrerat mekanismen och genom den kan kontrollera saker som man absolut inte vill att en okontrollerad AI ska ha kontroll över.
Så på många sätt tycker jag att man kan säga att boken på klassiskt sci fi-manér gör teknologin till boven. Men visst, det är inte helt svart-vitt. Många andra saker är möjligt och fantastiska pga den teknologi som finns. En Chiku gör också sitt allra bästa för att människan ska samexisterera med AI:n.

On the Steel Breeze gör det som jag tycker så mycket om med science fiction. Den visar ett utzoomat perspektiv på världen och den får mig att fundera på frågor om identitet och tid och sådant.
Jag tror att just denna bok och föregångaren (och om serien fortsätter på samma sätt så antar jag också att det är detsamma i sista boken) tillsammans bidrar ännu mer till den känslan. Eftersom böckerna hoppar så långt i tid (och rum) så får läsaren verkligen den där övergripande vyn. Så i bok nummer två får vi se resultatet av det som sattes i rullning i bok nummer ett och vad det får för konsekvenser. Det är spännande. En annan bok som gjorde detta (det är förstås inget unikt grepp, men ändå) är Accelerando av Charles Stross där man ibland hoppade åratal mellan varje kapitel.

Det tog mig otroligt lång tid att läsa den här boken. Den är relativt lång, men det är mest för att jag är så seg på att läsa. Men en dag missade jag min hållplats för att jag var så inne i boken, om det säger något. Jag skrev om första boken att den var otroligt långsam. Väldigt långsamt tempo. Det tycker jag inte är ett problem i denna bok. Den håller ett mycket jämnare och högre tempo. Den är mer konsekvent intressant från början till slut.
Å ena sidan ser jag fram emot sista boken men å andra sidan bävar jag lite inför det, eftersom det är ett så himla stort åtagande att läsa dessa böcker. Men vid det här laget så måste jag nog ändå läsa den!

Ready Player One

Ready Player One av Ernest Cline


I en snar och dystopisk framtid har vårt samhälle mer eller mindre förfallit. Jordens resurser är slut och miljöförstöring och klimatförändringar har nått oåterkalleliga nivåer. Wade Watts är en föräldralös tonåring som bor med sin moster i ett slumoråde med höghus av staplade husvagnar. Wade, som de allra flesta, lever större delen av sitt liv i den virituella världen OASIS med hjälp av sofistikerad VR-teknologi. OASIS är som ett superavancerat MMO och det började också som ett avancerat spel men har sedan dess växt och blivit i princip synonymt med Internet.
När skaparen bakom OASIS, Halliday, dör, lämnar han efter sig ett testamente där han utlyser en tävling för att hitta en värdig arvtagare till sin enorma förmögenhet och alla rättigheter till OASIS-världen. Det är en skattjakt på ett easter egg som Halliday gömt någonstans i OASIS.

Wade Watts är en av många så kallade gunters (egg hunter) som vigt sitt liv åt att hitta detta easter egg och vinna tävlingen och priset. Det gör han genom att studera alla ledtrådar Halliday lämnat efter sig. Det mesta handlar om 80-talets popkultur som Halliday var besatt av. Så Wade och alla andra gunters gör allt för att gräva ner sig i allt som Halliday någonsin sett, lyssnat på och spelat. De lär sig allt om hans liv, kan citera gamla b-filmer utantill och kan obskyra referenser till ännu mer obskyra gamla tv-spel. Allt i hopp om att hitta lösningen på gåtan bakom Hallidays easter egg.

Huvudpersonerna i boken är alla klassiska nördar i någon bemärkelse. De lever ut alternativa liv som sina alteregon i den virituella världen där de kan vara precis vem de vill och se ut hur de vill. De saknar ofta vänner i verkligheten men är istället intimt nära vän med andra i OASIS-världen. De är vänner med andra spelare som de varken vet hur de egentligen ser ut eller ens vad de egentligen heter. Det för tankarna egentligen mer till Internets första chatrum, innan det fanns bandbredd till att ladda upp högupplösta bilder på en själv och innan alla sprang runt med kameror i fickan än till framtiden.
På det sättet är det som att författaren struntat i att väva in Facebook eller instagram-världen på något sätt. Jag undrar om det var ett aktivt val eller om det bara blev så. Ready Player One innehåller också det klassiska mötet mellan två personer som träffats på nätet men aldrig i verkligheten, när identiteter avslöjas och slöjor avtäcks. Också det något jag verkligen förknippar med Internets barndom snarare än idag när vi lägger upp hundratals bilder på våra liv på nätet och precis alla vet vem alla är.

Det ligger något väldigt sorgligt över boken. Det är ju trots allt en dystopi i ordets rätta bemärkelse så det kanske inte är så konstigt. Världen är skit och så gott som alla lever hellre i en drömvärld och blundar för alla problem än något annat. Det påminner om filmen Matrix där scenerna som äger rum i Matrix är monokroma och dystra medan det som äger rum i den "verkliga" världen är mycket färgstarkare och känns mer "äkta" genom sitt bildspråk. På liknande sätt känns det i Ready Player One, fast omvänt. De få och korta passager som äger rum i den verkliga världen är gråa och mörka. I korta glimtar får vi veta hur illa det egentligen är. Det är en värld man vill vända ryggen så fort det bara går. Men när Wade befinner sig i OASIS är han sig själv. Hänger med sina kompisar, går i skolan och lever ett liv som om allt det andra inte existerade.
Det mörka och sorgliga kommer förstås av att just alla blundar för den verkliga världen. Den värld som vi ändå i någon mening försöker påminna oss om (även i verkligheten menar jag) faktiskt är den värld som är viktig och betyder något. Inte heller blir ju världen bättre om vi aldrig möter den och försöker förbättra den.
Halliday i sig är också en oerhört tragisk figur. Det är nästan han vi får lära känna som mest genom alla Wades studier av hans liv. Vi får se bilder ur hans barndom, hans ungdoms kärlek och problem. Vi får lära känna hans sociala svårigheter och instängda liv med datorspel och rollspel. En klassisk nörd som ändå samtidigt varit briljant och skapat OASIS med allt vad det inneburit för mänskligheten.

80-talet är superinne just nu. Det kanske inte är så konstigt. De som växte upp på 80-talet är nu i rätt ålder för att börja vilja se tillbaka med nostalgiglasögonen. Sen finns det förstås massvis av mycket yngre människor som också vurmar för 80-talet av någon anledning. Ready Player One känns i alla fall helt rätt i tiden på det sättet. Men den känns också skriven för en väldigt specifik publik. En publik som antagligen vuxit upp med precis samma populärkultur som karaktären Halliday. Antagligen är den tilltänkta publiken ocks av den lite nördigare sorten. Referenserna haglar till filmer, spel och musik när Wade och hans kompisar och rivaler diskuterar Hallidays mystiska ledtrådar. Många referenser känner jag till, andra är bara namn för mig. Men hela upplägget med en virituell värld och hur den fungerar är för mig som spelar mycket spel, väldigt bekant. Jag är definitivt del av den tilltänkta publiken. Det går också att googla upp bilder på precis allt som nämns i boken, vilket är lite kul om man t ex vill veta precis hur framsidan till något obskyrt Atari-spel ser ut.

Ready Player one skulle nog egentligen skulle fungera bättre som film tänkte jag flera gånger när jag läste. Det är nämligen ofta som författaren beskriver exakt vilket sorts ljud som hörs (och varifrån det ljudet är taget) eller någon musik eller något annat visuellt element. Det vore så mycket enklare och effektivare att visa sådant i film än att omständigt beskriva bilder och ljud.
Typ "och när det här hände så spelades den här ljudeffekten som Wade var säker på kom från den där gamla tv-spelet". Det hade varit så mycket smidigare och snyggare om den ljudeffekten istället bara spelats upp i en film och låta den som förstår förstå. Men vilken mardröm att försöka få rättigheterna till att spela alla dessa ljudeffekter och visa alla dessa karaktärer, verk och referenser som de är och i en kontext som annars inte var tänkt.
Men! Ready Player One ska faktiskt bli film och är under inspelning när jag skriver detta inlägg upptäckte jag! Så det ska bli kul att se om det blir något av det.

Är man inte road av den sortens nördkultur som verkligen genomsyrar hela denna bok så vet jag inte riktigt vad man skulle få ut av den, faktiskt. Det är inte det att man nödvändigtvis måste förstå allt men samtidigt, om man inte har någon inblick i "nördkultur" så vet jag inte riktigt heller vad man skulle få ut av boken. Kanske som en liten glimt in i en annan värld då.
För mig är det i alla fall något lite pinsamt kul att läsa om en kultur och en värld som jag själv känner till ganska väl. Inte specifikt 80-talet kanske, men datorspel och virituella världar i allmänhet. Om jag skulle bry mig om att kalla något guilty pleasure så skulle jag kunna lägga denna bok i ett sådant fack.

Blue Remembered Earth

Blue Remembered Earth av Alastair Reynolds

Tillbaka till Reynolds efter en ganska lång paus! Det var ett tag där det kändes som att jag inte läste annat än hans böcker.

Blue Remembered Earth är första boken i en trilogi och den äger rum ca hundrafemtio år in i framtiden, inom hyfsat rimliga teknologiska gränser. Så inga ultraposthumanistiska varelser på kilometerlånga rymdskepp långt ut i Universum likt hans Revelation Space-serie (som jag för övrigt älskar).

Geoffrey Akinya är etolog och forskar på elefanters beteende i sitt hemland Kenya i Afrika medan hans syster Sunday försöker slå sig fram som konstnär i en subkultur uppe bland människans kolonier på Månen. Släkten Akinya är synonymt med ett enormt företagsimperium som deras mormor Eunice har grundat. Men de båda syskonen försöker klara sig på egen hand utan Akinya-släktens stora förmögenheter. Ingen av de två syskonen vill spela det kapitalistiska spelet som skulle krävas för att få tillgång till de resurserna och framför allt vill de inte vara tvungna att sammarbeta med deras kusiner Lucas och Hector som är företagets huvudförvaltare. Men trots det dras de av slump och av nyfikenhet in i en kryptisk skattjakt strax efter att Eunice dör. Innan sin död verkar Eunice ha lämnat ett spår av ledtrådar i solsystemet och varken Geoffrey eller Sunday har någon aning om vart det kommer leda.

Boken börjar väldigt långsamt. Alldeles för långsamt skulle nog många säga. Jag vet inte riktigt hur jag ens orkade fortsätta läsa överhuvudtaget men på något sätt är det ändå inte helt tråkigt, bara just långsamt. Vi får i huvudsak följa Geoffreys vardagsliv med sina elefanter, i utkanten av ett hårt reglerat men också oändligt tryggt samhälle. Det blir mycket bakgrundshistoria om karaktärer och om samhället som de lever i.
Det är en värld som känns trovärdig och äkta, vilket jag uppskattar. I världen Reynolds beskriver har mänskligheten tagit sig förbi det värsta av klimathotet och lagat det som tidigare generationer ställt till med. Mänskligheten har gått igenom många år av krig och lidande men har tillslut kommit ut på andra sidan och återhämtat sig. Krigen är dock ändå ganska färska i det mänskliga, kollektiva minnet, så det är ingen utopisk, perfekt värld som Geoffrey lever i. Större delen av den stadsbebyggda världen kontrolleras av The Mechanism som med implantat och ett enormt nätverk av bevakningsteknologi ser till så att ingen skadar någon annan eller begår brott. Afrika är också den teknologiskt ledande världsdelen. Dock definieras det inte särskilt detaljerat eller hur det kom sig att världen ser ut som den gör. Det är inte fokus i boken, utan mest bakgrundshistoria.

Reynolds upptrappning av historien sker verkligen otroligt långsamt. Det känns ändå som att jag ser pusselbitarna långsamt puttas in mot mitten och bli tydligare men att det tar en himla lång tid innan Reynolds börjar sätta ihop pusslet. Hade jag fått välja hade jag nog skurit bort rätt mycket och komprimerat resten. Inte förrän strax efter halva boken tar det fart ordentligt då en rejäl vändning sker. Men okej, vi får ju lång tid på oss att lära känna karaktärerna och världen i alla fall.

Detta lite sömniga intro känns inte helt lik Reynolds heller. Jag förknippar honom annars med dramatiska avslöjanden som gjort mig (i alla fall tidigare, som novis sci-fi-läsare) ganska "mind blown". Blue Remembered Earth är inte helt fri från de stora, överväldigande perspektiven som jag så gillar dock.
En annan sak jag noterar är att hans dialog är en aning bättre än den brukar vara, faktiskt. Jag vet att jag klagade rätt mycket på det i inlägget om Terminal World. Det finns fortfarande delar av dialogen som känns lite onaturlig. Men det är bättre tycker jag allt.

Då detta är första boken i en serie skulle man eventuellt kunna ursäkta den långsama takten. Kanske ska boken ses som ett intro till själva serien; mycket worldbuilding helt enkelt. Inte för att jag tycker att det måste vara så att första boken i en serie är en långsam introduktion, men vill man vara generös så skulle man kunna se det så. Jag har dock i denna stund inte läst de andra böckerna i serien så jag kan inte tala för hur resten av serien är. Mycket worldbuilding är det hur som helst.

Så kommer jag fortsätta att läsa nästa bok i serien? Kanske. Men jag kommer nog vilja läsa något annat i mellan först.

Kallocain

Kallocain av Karin Boye
Detta inlägg innehåller en del spoilers.

Kallocain är en framtidsdystopi där Staten är allt och människan endast är en liten cell av det stora kollektivet.
Vad jag inte visste tidigare är att Kallocain kom 1940, hela nio år före George Orwells 1984. Och de är i grund och botten väldigt lika berättelser. Åtminstone temamässigt. Dock har jag också lärt mig att boken We (engelska titeln) av ryska Yevgeny Zamyatin, också med liknande tema, kom före Kallocain. Så Kallocain är inte först, men definitivt en av de första. Inte för att det nu är så himla viktigt, men det är kul att se att en så tidig bok känns så modern i denna genre trots sin ålder och att den definitivt glöms bort bakom Orwells 1984.

Leo Kall lever med sin fru Linda Kemistad nr.4. Där arbetar han som kemist och utvecklar sin egen uppfinning som han hoppas ska gagna Staten. Det är ett sanningsserum som ska få vem som helst att avslöja sina inre tankar och -hoppas Leo- eventuella brott. Leo är verkligen en mönstermedborgare, eller medsoldat som invånarna kallas.
I Staten är medsoldatens eget liv oviktigt. Det enda som är viktigt är att medsoldaten gör sitt för att bidra till kollektivet. Invånarna liknas vid celler i samhällskroppen. Individen är oviktig, kollektivet är allt.

Linda får vi till en början enbart lära känna genom Leos förvrängda bild av henne. De verkar ha ett ytterst märkligt förhållande, även för att vara i Leos värld. De båda verkar närmast vara rädda för varandra. Leo ser Linda som kall och hård och dömande. Han är mer rädd för att hon ska förakta honom om han råkar visa någon slags svaghet än för att hon ska anmäla honom för något brott. Och Staten förväntar sig att om någon gör sig skyldig till statsfientliga aktiviteter eller åsikter så är det allas skyldighet att anmäla den, även de allra närmsta.

Leo Kall är som sagt en mycket sträng anhängare av Statens ideologi. Han verkligen tror att Staten är ofelbar och sväljer all propaganda. Han hyllar fanatism och fördömer -ja så gott som allt annat. Ofta tycker han att sina medsoldater är allt för slöa och slappa och inte har "rätt" tankar eller tillräckligt blind tro på Staten. Det är som att han analyserar varenda konversation han har efter statsfientliga åsikter som han kan anmäla. Samtidigt är han själv extremt rädd för att själv göra fel, säga fel, tänka fel. Vid minsta tanke som inte följer Statens ideal fördömer han sig själv i sin inre monolog. Han slits hela tiden mellan sin mänskliga natur och den maskin som Staten vill att han ska vara.

Tidigt i boken får Leo tillstånd att börja utföra experiment på människor med sin nya uppfinning, kallocainet. Han får hjälp av Frivilliga Offertjänsten. När försökspersonerna injiceras faller snabbt fasaden av brinnande fanatism för Staten och därunder syns mänskligheten. Inre tankar av osäkerheter, vardagsångest och rädslor kommer fram i experimenten. Det är den mänsklighet som Leo Kall föraktar som mest. Han ser alla försökspersoner som patetiska dårar. Har han bara fått bottenskrapet undrar han? Varför har han fått så usla exemplar att experimentera med?!
Leos chef som överser experimenten, Rissen, tar det dock med betydligt större lugn och försäkrar varje försöksperson att ingenting ska anmälas och ingenting lämnar rummet. De är ju trots allt frivilliga offer och inte misstänkta brottslingar (dessutom hur ska de få folk att anmäla sig frivilligt om de blir utsatta för anmälan bara genom att utföra sin plikt). Leo börjar misstro även Rissen för hans (i Leos mening) vacklande karaktär men under ytan gör både försökspersonerna och Rissen intryck på Leo. Intryck som han själv också avskyr och förbannar.

En fråga jag alltid ställer mig i sådana här sammanhang både i verkligheten och i fiktion är om de mest fanatiska faktiskt tror på det de själva säger. Hur mycket är det en nödvändig fasad för att överleva och inte bli anmäld själv? Människor har ju verkligen tvingats leva under liknande omständigheter där minsta felsteg riskerats att anmälas till polisen. Boyes svar på den frågan är tvetydig. Leo verkar verkligen tro på det han säger, även om han successivt blir mer och mer osäker på sig själv och vad han tror. Varje andetag är som en kamp i hans inre där hans uppfostran och indoktrinering går emot vad vi nog skulle kalla sunt förnuft och ren mänsklighet. Även de tankar som för oss låter naturliga vill han fördriva ur sin kropp och sinne. Han verkligen räds och äcklas av tankar och viljor som går emot vad som förväntas av honom. Men långsamt successivt förändras han. Ord som en av hans försökspersoner sagt i Kallocain-ruset har etsat sig fast. En röst, ett tonfall, en idé. Men trots att en osäkerhet gror i honom så fortsätter han att ivra för sin uppfinning och för att få till en ny lag. Han går liksom på autopilot. Leo vill få till en lag som förbjuder felaktiga tankar. Tankar som man ju nu kan avslöja med hjälp av Kallocainet. In i det sista kämpar han mekaniskt på för att få igenom denna lag och bevisa sin uppfinnings funktion för högt uppsatta polischefer och myndighetspersoner samtidigt som hans inre mer och mer ser hur fel allting är.

Och Leos chef, Rissen? Han verkar mycket mer cynisk och ibland nästan ironisk över hela situationen och världen. Ingen över fyrti år har ett riktigt gott samvete säger han. Det verkar ofta som att han säger en sak men tänker en annan. Sen förstås de högsta cheferna som styr Staten. Är de troende på sin sak in på djupet eller är de cyniska makthavare som manipulerar medborgarna att göra vad de vill? Där ges mycket färre ledtrådar i boken, men vi kan ana att det inte heller där är allt helt självklart. En maskin som satts i rullning går lätt av sig själv, där det är svårt att bryta sig loss eller ifrågasätta ens för högt uppsatta.

Länge tänkte jag att detta skulle sluta med att Leo själv får en spruta Kallocain och då kommer vi som läsare och till och med Leo själv få veta sina egna, tankar och känslor. Jag tänkte att kanske kommer det bli ett avslöjande för Leo själv. Det är så lätt att inte känna sig själv, att tro en sak utan att ens själv veta om det är vad en själv egentligen, innerst inne, tror och vill och är. Åtminstone för mig. Jag tänkte att det skulle bli bokens stora vändpunkt. Istället blir den stora vändpunkten när Leo i vild paranoia injicerar Linda mot hennes vilja. Det känns som ett fruktansvärt övergrepp. Det absolut mest förbjudna. En våldtäkt.
Linda avslöjar sin egen inre osäkerhet och sina egna känslor, framför allt kring deras gemensamma barn. Hon har känslor för sina barn som man inte ska ha i den stora Staten. Barn ska avlas till medsoldater, inte till älskade familjemedlemmar. Hennes hårda yttre skal har visat sig enbart vara därför att hon egentligen är rädd. Rädd för Leo. Livrädd att han ska förakta henne, ange henne, hata henne. Hon har till och med funderat på att döda Leo.
Hennes inre speglar Leos. De tänker ungefär samma sak och verkar ha insett samma sak om sin plats i Staten och att de inte hör hemma där. I Lindas fall har den insikten kommit genom sina känslor för barnen medan Leos insikter har kommit genom att höra sina medmänniskors innersta tankar och känslor. Tankar som speglat Leos egna, undertryckta känslor. Senare avslöjar Linda ännu mer för Leo. Hon talar fritt utan Kallocainet. Men hon är inte arg på Leo för vad han gjort mot henne. Hon säger "du har brutit upp mig som en konservburk", men trots det så har han tvingat henne att säga allt det hon känt och undertryckt. På så sätt har han gjort henne fri, fått henne att släppa på trycket.
Det kan verkligen vara skönt att få säga allt det där man tänkt så länge.

Leo verkar inse sitt övergrepp men Linda verkar ta det med ro och de verkar hitta varandra på nytt. Det är inte svallande känslor och kärleksförklaringar, mer ett klamrande efter minsta lilla fasta punkt i deras respektive nya insikter. En bundsförvant att se sig själv i.

Först reagerar jag på sättet som Leo använder Kallocainet. Han tvingar människor att avslöja sitt inre för honom. Något som är fullkomligt moraliskt vidrigt. Men medan han först ser det som för statens bästa så byts sedan hans perspektiv och det är som att han gör det för sitt eget bästa. Han gör det för att nå hemligheter inom sig själv. Han hungrar efter att hans försökspersoner ska avslöja sanningar. Sanningar om honom själv. Detta gäller även med Linda, och i slutet när han tvingas injiceras Rissen. Först våndas han över att han försatt Rissen i den sitsen (han har anmält honom men ångrat sig) men sen blir Rissen som en säck fylld av visdom som Kallocainet kan dra ut, enbart för Leos vinning (och Statens granskning samtidigt). Han verkar strunta i Rissens öde eller att han, likt Linda, bryts upp som en konserv, mot sin vilja.
Men jag tror att det Linda kände var att hon befriades och att Leo kände detsamma. Det är en befrielse att få säga sanningen när den tryckts ner som förträngda minnen. Och i och med att alla dessa personer sagt sanningen så har Leo insett att de flesta tänker likadant som han själv. Att han inte är ensam och den tanken tror jag är det som befriar både Linda och Leo.

Kallocain är verkligen tidlös science fiction. Tidlös på det sätt att den låter väldigt mycket vara osagt och obeskrivet.
Boye ger oss små detaljer om vad som hänt och vad som händer bortom Statens beskyddande murar. Hon ger oss bara alldeles tillräckligt för att vi ska kunna spinna vidare på det i fantasin. Här känns verkligen som att Boye är före sin tid. Med bara några ord har Boye berättat att världen har genomgått ett eller flera krig och att världen utanför Statens murar ligger i ruiner. Ruiner som i Leos värld endast är mytiska sagor. Statsfientliga sagor som inte bör återberättas.
Dessa detaljer ger små glimtar av att världen inte riktigt ser ut som den bild vi får genom Leo. Är Staten i krig? Varför? Mot vem? Hur stor är egentligen Staten? Finns det en omvärld som försöker störta den eller är omvärldens nationer (om de finns) lika illa som Staten? Vilken tid är det? Är det vår värld eller en annan... osv.

Kanske är det inte konstigt att dessa typer av böcker kom runt denna tid. Boken kom i början av Andra Världskriget och Boye hade innan dess följt händelserna i Första Världskriget. Ett krig som verkligen utan mycket fantasi ger apokalyptiska tankar där en medborgare endast är just medsoldat som ska offras för staten. Detta blandat med de totalitära politiska system som var på uppgång under denna tid med både Nazism och kommunistiska Sovjet.
Utgåvan jag läste hade en liten biografi av Boye och lite bakgrund till boken. Där berättar Barbro Gustafsson Rosenqvist att Karin Boye besökt Sovjet men snabbt blivit desillusionerad av dess stränga censur och stängda samhälle. Så garanterat har det bidragit till idéer till boken.

Sammanfattat en mycket läsvärd bok. Då just dessa idéer och teman använts så många gånger om sen Kallocain så är de ju kanske inte lika fräscha och fascinerande för dagens läsare som de kanske en gång var, men det är ändå spännande att se varifrån det kom.

Seveneves

Seveneves av Neal Stephenson

Sevenevens tar sin början i vår nutid. Stephenson daterar världen och boken i sig genom att använda de autentiska namnen på diverse kända och populära Internetsidor så som Youtube, Twitter, Facebook och Reddit.
I bokens första sidor får vi veta att Månen exploderar av en okänd anledning. Snart kommer forskare runt om i världen fram till att detta fenomen tillslut kommer att resultera i ett meteroitregn som kommer vara så intensivt och pågå så länge att allt liv på Jordens yta kommer att utplånas. Regnet kallar de the Hard Rain och det kommer pågå i flera tusen år. Själva regnet beräknas inledas inom två år från det att Månen splittrats.
Mänskligheten har alltså två år på sig att komma på ett sätt att bevara sin art för framtiden. Således börjar världens länder hjälpas åt att bygga om den internationella rymdstationen ISS till en ark i ett försök att rädda en liten, utvald del av mänskligheten.

En klassisk undergångshistoria alltså. Dock måste jag säga att jag nog inte läst någon annan bok med så tydligt undergångstema tidigare. En "vi-kommer-alla-dö-inom-en-förutsägbar-framtid-vad göra-bok".
Men så börjar det alltså. Vi får följa flera karaktärer i denna, näraframtidsvärld och många, många fler karaktärer genom bokens alla tidsepoker.
En av huvudkaraktärerna i bokens inledning är Doc Dubois som i boken är en känd vetenskapsman och "vetenskapsförmedlare". Han som karaktär är uppenbart inspirerad av personer som Carl Sagan, Neil Degrasse Tyson, Bill Nye osv. Hans person, hans budskap och ordval är så väldigt lika just dessa nämnda personer. Det är genom hans pedagogiska och karismatiska lugn som världen får lära sig mer om sitt kommande öde. Men han är inte bokens huvudkaraktär, jag tyckte bara att det var kul att han så tydligt varit inspirerad av verkliga personer, om än kanske lite distraherande också.
Att berätta mer om bokens verkliga huvudkaraktärer vore att avslöja en stor del av bokens grundidé dock.

Seveneves får jag nog ändå kalla hård science fiction. Kanske den mest renodlat hårda science fiction-bok jag någonsin läst. På gott och ont. Den innehåller många, långa stycken som ägnas åt att förklara hur saker och ting fungerar rent tekniskt. Som exempel denna ark som ska byggas. En Cloud Ark som den tillslut kallas. Denna rymdstation ges sida upp och sida ner av utförliga beskrivningar av hur den designas, sätts ihop och med vilka metoder. Inklusive en specialdesignad rymddräkt/rymdkapsel som används av en särskild grupp arbetare i ett särskilt skede av arbetet med stationen. Denna enskilda rymddräkt beskrivs detaljerat hur den fungerar för att kort därefter aldrig nämnas igen i resten av boken.
Jag har tidigare kommenterat William Gibsons sätt att aldrig ge läsaren en förklaring till alla de tekniska termer och förkortningar som flyger omkring i texten. Stephenson är raka motsatsen. Allting förklaras. Antingen via en karaktär som Dubois i dialog eller bara via en berättarröst.
Jag skulle inte säga att det riktigt är att dumförklara läsaren i detta fall, eftersom jag inte har koll på de flesta av dessa termer (de som faktiskt har sin grund i verkligheten) men det känns ibland som en lärobok mer än skönlitteratur. Det är som att Stephenson säger "Okej, snart ska jag beskriva handlingen, men först en grundkurs i omploppsbanor".

Vad som däremot kanske inte ges så mycket förklaring är hur världens länder så snabbt sluter upp kring forskarnas besked och hur snabbt de allihop enas om att bygga ut ISS till en ark för mänsklighetens överlevnad. Detta är förstås föremål för diskussion om man så vill. Hur sannolikt är det att världen enas så snabbt och så enhälligt? Några små protesterande grupperingar beskrivs, men på det stora hela är alla överens. Jag hade lika lätt accepterat att boken enbart beskrivit hur alla länder föröskte enas om något men misslyckades och sen gick Jorden under, The End.
Hur många år har det inte tagit för forskare att övertyga politiker om att det sker en livsfarlig global uppvärmning idag som jämförelse? Och även när hela forskareliten är överens, hur pass överens är de politiska ledarna idag om att vi måste göra något åt det? Hur överens och redo att agera är alla vi andra?
Att månen exploderar är mer uppenbart och omedelbart dramatiskt visserligen men just det omedelbara enandet känns snudd på osannolik. Den värderingen är upp till var och en såklart. Jag accepterar det lätt förvisso och det är ingen stor grej som förstör min upplevelse. Men ville ändå påpeka det.

I början tyckte jag att de tekniska beskrivningarna låg lite i vägen för själva handlingen. Jag vände sida efter sida och undrade när tusan vi skulle komma någon vart i handligen. Jag var också rädd att dessa beskrivningar skulle dränka det som ändå är det intressanta i en sådan här berättelse. Det vill säga hur människan reagerar. Men tillslut så förstod jag syftet med allt detta. Det bidrar till en känsla av oerhörd realism och skörhet. Det är här de tekniska beskrivningarna i Seveneves fyller sin funktion. Stephenson gör mycket mycket klart att rymden är en farlig plats för människan. Rymdstationen är en trång och mycket oskyddad plåtburk som hotas av kosmisk strålning, brist på mat, vatten, syre och mikrometeoriter som kan slita sönder hela bygget på ett ögonblick. Plus alla andra småproblem som hotar människans hälsa i tyngdlöshet så som benskörhet, psykisk hälsa osv. Sen har vi förstås hela problemet med hur man skapar ett självförsörjande ekosystem på rymdstationen där människor kan leva och fortplanta sig.
Nu är jag inte så påläst att jag kan hårdgranska varje påstående som Stephenson gör, men jag får intrycket av att han gjort ganska genuin efterforskning i alla dessa ämnen. Allt från hur många individer som krävs för att ge tillräcklig genetisk mångfald för att undvika inavel till ingående fakta kring omloppsbanor och hur mycket bränsle som krävs för att göra exakt beskrivna kursändringar.
Utöver just känslan av att allting är så ömtåligt så tror jag att just det faktum att Stephenson försätter allt detta till vår egen tid bidrar till att det känns så extra närvarande. Det går självklart ihop med realismen i hans beskrivningar av den teknologi som används. Det är ju nämligen dagens teknologi. Han kan inte bara säga att någon gång för länge sedan uppfann någon ett sätt att skydda sig mot alla problem i rymden med någon magisk teknologi. Han måste hitta på hur det går till utifrån dagens förutsättningar.
I många andra böcker befinner vi oss djupt, djupt in i framtiden eller i mer fantasifulla världar där mycket mer är tekniskt möjligt. Ta t ex den stora cylindriska världen i filmen Elysium (den idén finns i många andra berättelser också). En konstruerad atmosfär med natur, hus och gravitation, alla de bekvämligheter vi har på Jorden. I en sådan berättelse och miljö blir rymden mycket mer abstrakt och inte alls hotande.
Men. Vid punkten då jag inser att Stephenson ändå lyckats få mig att känna klaustrofobi inför rymdstationen så känner jag att det räcker. Jag behöver inte fler tekniska detaljer nu. Nu kan vi gå på ren story. Men det går ju förstås inte och tillslut tröttnar jag på att läsa om omloppsbanor och avfyrandet av raketer i X-antal minuter till Y-hastighet osv. Så även om alla dessa detaljer bygger upp trovärdigheten så blir det lite väl mycket för min smak tillslut. Har en känsla av att det är ett fall av för mycket research som Stephenson känner sig nödgad att använda sig av.
Så först tycker jag det är för mycket, sen förstår jag poängen och sen tröttnar jag tillslut igen på det.

Så där kommer de sitta de stackars människorna i rymdstationen och se Jorden utplånas och ingenstans finns att fly. Det finns ingenstans att dra sig undan, att pusta ut. Jag tänker att det måste vara som att vara under vatten utan att få komma upp och andas och känna luften ta slut men ändå fortsätta leva så konstant. Det är nog denna känsla som får mig att fortsätta läsa för att se vad som händer sen. Det är en ganska oförutsägbar historia ändå. Kommer mänskligheten överleva? Vad kommer hända efter Jordens undergång? Hur kommer karaktärerna reagera på detta? Vilka kommer överleva? Vad händer sedan? Hur långt in i framtiden kommer boken följa? Kommer Stephenson hoppa flera hundra år, eller kommer han låta våra karaktärer leva och dö och sen är det slut? Kommer mänskligheten någonsin komma tillbaka till Jorden? Eller har kanske alla forskare räknat fel och inget kommer gå så illa trots allt?

Seveneves är en bok som för mig "overstays its welcome". Den har mycket som talar för sig och som talar till mig, men det blir för långdraget. Även bortsett från den djupa tekniska detaljrikedomen så är handlingen inte särskilt intensiv heller. Inte ens vid avsnitt som verkligen borde vara intensiva (och det är långt mellan dessa avsnitt). Flera gånger önskade jag att boken bara kunde ta slut någon gång. Inte ett bra betyg kan man tycka. Jag är dock lite ambivalent. Jag vill inte säga att Seveneves är dålig eller ointressant, för det är den inte. Det är som sagt en väldigt trovärdig och extremt gedigen bok på många sätt och jag beundrar verkligen Stephensons noggrannhet men för min del hade boken gärna kunnat vara ungefär hälften så lång. För det är en lång bok uppdelad i flera delar. När sista sidan vänds pustar jag ut som om jag genomlidigt en pärs, verkligen. Och det är ju synd att känna så. Det är också varför detta inlägg kommer ca fyra månader efter mitt förra inlägg. Det har varit så oerhört tungt att ta sig igenom denna bok och jag har läst två andra böcker under tiden jag läste denna.

The Peripheral

The Peripheral av William Gibson

Gibson debuterade med Neuromancer som på det stora hela (är det väl rimligt att påstå) populariserade genren cyberpunk. Gibson har varit aktiv så gott som hela vägen från Neuromancer -84 till idag och The Peripheral är hans, i skrivande stund, senaste bok och kom 2014.

The Peripheral äger rum i två olika tidsrymder vars karaktärer kan kommunicera med varandra men utan att vara direkt länkade till varandra rent kronologiskt. Det är två parallella världar helt enkelt. När "framtiden" öppnar en länk till "dåtiden" så bryter "dåtiden" av och bildar en egen parallell gren i universum. På så sätt så kan man undvika de klassiska tidsparadoxerna.
Vi får inga exakta datum men det som i boken är dåtid är framtiden jämfört med idag. Så det är i princip framtid och ännu djupare framtid det handlar om. Men det är fortfarande ganska trovärdiga världar som behåller mycket av vår verklighet. Den djupaste framtiden handlar alltså inte om post-humanism på främmande planeter, utan någon slags lowlife-hightech-värld efter en miljökollaps och dåtiden utspelar sig före denna miljökollaps.

I framtiden följer vi Wilf Netherton, en publicist åt den legendariska konstnären Daedra.
I dåtiden lever Flynne, hennes bror Burton och deras kompisar. Flynne erbjuder sig att vikariera för Burton som betatestare för vad de båda tror är ett nytt spel. En kväll när Flynne spelar bevittnar hon ett brutalt mord i spelet. Inget konstigt i spelvärlden tänker hon först, det är ofta vad spelen går ut på, men mordet var ovanligt märkligt och obehagligt.
Strax efter detta tar en märklig person kontakt med Flynne för att varna henne för att någon nu är ute efter hennes liv just för att hon bevittnat det obehagliga mordet i spelet. Så vad var det hon såg egentligen?

Vad som är märkligt och tråkigt är att hela tidsreseaspekten inte utforskas eller förklaras överhuvudtaget. Det sägs några vaga ord där någonstans i början som jag inte ens minns vid det här laget. Hade velat se varför och hur detta ens är möjligt när det nu är en så viktig del av historien. Det är inte mycket av teknologin som förklaras alls i boken visserligen och gott så. Desto mindre man förklarar desto mer lämnas åt fantasin. Men just tidsresor är ett så otroligt vanligt inslag i sådana här berättelser att jag verkligen hade velat se ett mer konkret försök att grunda det i verkligheten.
Någonstans där i bakgrunden tycks det också finnas en grund till en osannolik men eventuellt intressant kärlekshistoria mellan två personer i de två tidsvärldarna men det blir aldrig något av den, vilket är synd.

Språket känns verkligen igen från Neuromancer från -84. Dialogen är korthuggen och ganska talspråkig med massor av slang och förkortningar för termer som i sin tur tillhör den fiktiva världen. Det är alltså förkortningar på termer som läsaren inte är bekant med redan från början och det tar tid att lista ut vad begreppen egentligen betyder. Gibson kräver ganska mycket av läsaren på det sättet.

Det är lite roligt att se hur science fiction skriven idag verkligen blir barn av sin tid när den använder sig av sådant som är nytt och spännande i vår egen verklighet idag. I The Peripheral är det framförallt 3D-skrivare och drones. I bokens dåtid kallas en skrivare en "Fab" (fabricator) och i bokens framtid, då tekniken utvecklats ytterligare (detta beskrivs väldigt lite), så är det någon form av nanorobot som kallas assemblers. Assemblers verkar kunna bygga och förstöra så gott som vad som helst.
Drones finns också i alla möjliga storlekar (ner till en myggas storlek) och används för allt möjligt. Det känns oftast trovärdigt, absolut, men jag tänker att boken kommer kännas gammal om några år när det visar sig att något vi inte kunnat föreställa oss istället tagit över alla dessa funktioner. Som i science fiction skriven innan mobiler och Internet då folk sprang till en telefonkiosk även i den hypotetiska framtiden. Men det är kanske alltid så med science fiction. Det är på ett sätt en färskvara. Den kommer alltid vara barn av sin tid i någon mening.
Appropå det, en annan bok som också verkligen gjort mycket av 3D-printern redan -95 var The Diamond Age av Neal Stephenson.

The Peripheral tar aldrig riktigt fart i min mening. Det finns en intressant premiss där i bakgrunden med tidsresan och allt det där. Men det är som att jag aldrig får den där spektakulära payoffen som jag förväntar mig. Jag verkligen älskar tidsperspektiv som förskjuts och hoppar omkring i kaleidoskop av mindfuck, men något sådant tema finns inte riktigt i The Peripheral. Det blir heller aldrig riktigt spännande. Det är en väldigt jämn bok. Jämngrå. Det kommer ett klimax i slutet, men utan någon märkbar uppladdning. Det finns ju där såklart, men det är som att sättet det är skrivet på gör det helt utan effekt som om någon återberättat en häftig berättelse men med platt, monoton röst. Jag blir aldrig medryckt. Helt ärligt funderade jag på att lägga ner boken helt.
Så så var det med det.

Reaching for Infinity

Reaching for Infinity novellsamling redigerad av Jonathan Strahan

Detta är en novellsamling med ett ganska specifikt tema. Ambitionen enligt Strahan var att samla berättelser ur en relativt nära framtid om händelser när mänskligheten står och väger på gränsen till "oändligheten" inom de närmsta hundra åren ungefär. Ännu mer specifikt; om de människor som är med och påverkar övergången från "den gamla" världen och den nya. Strahan har tidigare samlat berättelser utifrån liknande kriterier: Engineering Infinity och Edge of Infinity.

Reaching for Infinity har författare som min gamla favorit Alastair Reynolds och Greg Egan som skrev Permutation City som jag skrivit om i bloggen tidigare. De övriga författarna är för mig okända sen tidigare. 

Så de flesta berättelser är alltså relativt jordnära.
Novellen Kheldyu äger t ex rum på Jorden och cirkulerar kring en enorm anläggning som ska suga upp koldioxid ur atmosfären. Men anläggningen är avstängd på grund av olönsamhet och andra omständigheter. Men den stenrika företagsägaren bakom projektet vill sätta igång anläggningen igen av dunkla anledningar.
Det är en av de minst extravaganta berättelserna men är en av de mest spännande att läsa. 

En annan berättelse. Trademark  Bugs: A legal history, är skriven som en återberättelse av en lång rättsprocess. Först tyckte jag det var lite töntigt skrivet och torr, fackengelska är tråkig att läsa även när det handlar om fiktion tänkte jag. Men sen började jag förstå vad det handlade om och vad "rättsfallet" handlade om. Den är skriven som en objektiv redogörelse för rättsprocessen och när jag kom in i det började de rättsliga argumenten kännas kusligt verklighetstrogna. Det är klassisk hårklyveri och logiska megakurvor när man försöker få rätt i sak men slänger moral och mänskligt värde åt fanders.
Kort handlar det om att de stora läkemedelsföretagen börjar tillverka sina egna bakterier och virus som de sedan smittar befolkningen med för att därefter sälja medicin och botemedel mot. Det känns inte helt osannolikt att det skulle kunna hända i verkligheten. Jag vet inte mycket om biologi, men det låter inte alls som att det skulle vara omöjligt att åstadkomma själva sjukdomarna redan idag, om man skulle vilja. Jag vet att man t ex kartlagt vissa virus fullkomliga arvsmassa idag.
Det läskiga är också att jag förstår läkemedelsföretagens argumentation och jag kan definitivt förstå att de argumenten faktiskt skulle tas på allvar i en rättsprocess. Så även om ens moraliska kompass spontant skulle göra enorma utslag så känns inte saken helt solklar vilket är riktigt läskigt!

De två sista berättelserna har på sina egna sätt fri vilja som sin stora fråga. Inlägget före detta i bloggen var Free Will av Sam Harris, så man kan säga att jag har haft sådant i tankarna på sistone.
Alastair Reynolds novell In Babelsberg (som för övrigt kanske är den mest högflygande orealistiska novellen bland de övriga mer jordnära novellerna) berättar en levande robot om sitt kändisskap som utforskare av solsystemets yttersta kanter. Människor älskar honom och fascineras av honom. Men trots det är han bara ett instrument med programmerade instinkter och drivkrafter. Han är ingen annan än den han måste vara. Vem är han och kan han stå till svars för sina handlingar? Har han fri vilja?
Svaret tycks vara nej och i förlängningen frågar vi oss förstås samma fråga om oss själva. Har vi fri vilja? Kan vi stå till svars för våra handlingar? Vem eller vad är vår skapare?

I sista novellen Hotshots är fri vilja ett mycket mer uttalat och fokuserat tema. Huvudpersonen Sunday är uppvuxen, uppfostrad och utbildad till att utföra uppgifter långt ut i yttre rymden. Långt bort och isolerad från andra människor utan möjlighet att återvända. 
Sunday förstår att hon inte har fri vilja. Hon är konstruerad och indoktrinerad till att älska denna uppgift och längta efter den. De få anhöriga hon har är del av samma program och kommer följa med ut i rymden på liknande uppdrag. Men trots det vill hon göra uppror mot sin "arbetsgivare". Hon vill inte vara hjärntvättad, hon vill göra sina egna val. Samtidigt kan hon inte bryta sig fri från indoktrineringen. Hon vill resa ut i rymden men hon är kluven inför det faktum att hon inte valt den vägen själv. Egentligen verkar hon inte själv veta vad hon vill. Vill hon vilja utföra sin uppgift eller vill hon inte vilja utföra den? Önskar hon att hon var född som någon annan eller trivs hon med sin uppgift trots att hon inte valt den själv? 
Att jag säger att fri vilja är ett tydligare och mer uttalat tema än den förra är för att karaktärerna diskuterar fri vilja. Man är ganska överens om att ingen längre tror på det. Skillnaden är att Sunday vet vem som styrt och bestämt hennes vilja. Hennes liv är givet mening och mål från födseln, vare sig hon vill eller inte. Hennes liv är inte lämnat åt slumpen.

Jag tycker inte att någon av novellerna riktigt lyfter. Kanske med Trademark Bugs som undantag. Denna samling hade ju ett väldigt specifikt tema och tanken var ju förstås att låta samtidens främsta science fiction-författare bidra. Harlan Ellisons novellsamling Dangerous Visions, som ville samla den tidens främsta science fiction-författare (60-talet) tycker jag var betydligt mer spännande. Kanske var de novellerna visserligen också mer utsvävande och "overkliga". Reaching for Infinity är ju också uttalat mer jordnära med åtminstone viss ambition till att förankra berättelsen i realism och trovärdighet (som sagt känns dock flera av de ganska flummiga i vissa detaljer). Jag föredrar nog de berättelser som kanske har en trovärdig grund men som svävar iväg mycket längre fram i tiden och tillåter sig mer extrema extrapoleringar. Så med det sagt, måste jag säga att de andra samlingarna Engineering Infinity och Edge of Infinity låter mer intressanta.

Neuromancer

Neuromancer av William Gibson


The sky above the port was the color of television tuned to a dead channel.

Så lyder Neuromancers första mening. Magiskt.

Ah Neuromancer. Klassikern! Boken som kanske mest satte genren cyberpunk på kartan. Termen cyberspace populariserades också till stor del tack vare boken. Det var kanske inte Gibson som myntade begreppet cyberspace men det var nog tack vare Neuromancer som det spreds. Cyberpunk som genre är kanske inte lika stort idag dock.
Neuromancer har vunnit de stora science-fiction-priserna Nebula, Philip K. Dick award och Hugo award.

Case är eller var en framgångsrik hackare i cyberspace, men när han gör det mest korkade och förbjudna; stjäl från sin arbetsgivare så straffas han genom att hans centrala nervsystem skadas så att han inte längre kan nå cyberspace med sin dator.
Cyberspace, The Matrix, var hans liv och levebröd. Case var en av dem som föraktade allt som förknippades med verkligheten. Sedan han portats från cyberspace lever Case som smågangster på gatan för att överleva och precis när han i jakt på pengar som knarklangare gjort sig skyldig fel personer alldeles för mycket pengar stöter han på livvakten/gatusamurajen/legoknekten Molly. Molly jobbar åt ex-militären Armitage och Armitage har ett botemedel som kan rädda Case från sin cyber-exil. Men som betalning för boten måste han ställa upp på ett väldigt specifikt hackerjobb. För att garantera att Case hedrar sin del av avtalet låter Armitage inplantera samma gift som slog ut Case till att börja med i hans blodomlopp i små kapslar som långsamt löses upp och frigör giftet om det inte tas bort i tid.
Case rycks med i en dunkel, komplicerad intrig mot sin vilja.
  
Boken kom -84 och på ett sätt är det en framtidsvärld i 80-talsanda som beskrivs i Neuromancer. Det vill säga den mörka teknologidränkta dystopin. Samtidigt är Neuromancer ganska tidlös. Teknologin som beskrivs är till stora delar obeskriven annat än dess effekt. Men ibland dyker det upp ord som kassett och det finns fortfarande fasta telefoner i världen i Neuromancer. Dessutom verkar det inte finnas någonting som motsvarar t ex en mobil och mycket annat. Så på så sätt känns världen som en blandning mellan 80-tal och en ouppnåligt avlägsen framtid. Men det är definitivt en värld som fortfarande håller ihop. Ingenting sticker egentligen ut som omedebart fel eller föråldrat. För trots begrepp som kassett så beskrivs aldrig kassetten mer än som ett medie för data, precis som en CD eller ett USB-minne eller vad som helst.
En annan bidragande orsak till varför Neuromancer åldrats med värdighet är att den inte innehåller några referenser till "den gamla världen". Det finns inga referenser till 80-tals-kändisar, filmer eller liknande. Mycket science fiction tycker jag ofta gör just det som ett sätt att datera vår egen värld och få den framtidsvärld i boken att kännas mer avlägsen. En karaktär kanske försöker förklara en händelse i bokens värld genom att dra paralleller till en händelse som faktiskt skett i verkligheten. Det är som för att öka känslan av realism genom att koppla in vår värld med bokens. Men ofta tycker jag effekten blir den motsatta. Varför skulle en människa flera hundra (ibland tusen) år in i framtiden referera till Elvis eller någon enskild terroristhandling på 2000-talet? Okej, det är sant, vi refererar idag ibland till Aristoteles, Shakespeare osv. Men det hänger på hur man gör det också. Neuromancer håller sig i alla fall borta från allt sådant och det gör bara gott för historien. Neuromancer ger verkligen ytterst få, om någon ledtråd till hur långt in i framtiden vi befinner oss. Vad Gibson däremot använder relativt flitigt är namn på kända företag som uppenbarligen överlevt in i den här världen men utökat sitt register av produkter och samhällsfunktioner.

Det mesta i Neuromancer får man försöka förstå utifrån sitt sammanhang. Väldigt lite av de prylar och teknologi som introduceras ges någon explicit förklaring. Och sammanhanget man väntar på kan ibland komma en bit efter att en ny pryl introducerats. I en del annan sci fi jag läst kan man ibland få en kort genomgång vad en pryl är och hur den fungerar. Även helt påhittad sådan alltså. Ibland gillar jag sånt, men det tar en ju ofta ut ur berättelsen för ett ögonblick. Neuromancer kliver aldrig ut ur berättelsen.

Neuromancer har en väldigt rik värld. Det är verkligen tjockt med detaljer och världen känns levande och sammanhängande.
Blade Runner kom ut strax före Neuromancer, och Gibson var rädd att läsaren skulle anta att han snott atmosfären och bildspråket från Blade Runner. Men det är kanske en sådan sak som låg i luften vid den tiden när fler personer kommer på samma sak samtidigt. Hur som helst så står Neuromancer alldeles utmärkt på egna ben. Och gillar man den ena så gillar man troligen den andra. Neuromancer är en väldigt jordnära, rå och smutsig värld.

Mycket fiktion har senare inspirerats av Neuromancer. Det är mycket som Gibson var först med, eller åtminstone bland de första. Det får mig att undra över hur det faktiskt var att läsa boken på 80-talet innan man hade upplevt och satt sig in i liknande världar i andra böcker, spel, och filmer. Innan Internet och mobiltelefoner och sådant var vardag. Jag undrar om det var ännu svårare att sätta sig in i, eller om det lät ungefär rimligt ändå.

Och appropå framtidsteknologi. Neuromancer är definitivt science fiction, men samtidigt känns det inte som att fokus har legat på det för Gibson. Det är som att den är skriven för den visuella effekten, mer än för smarta innovationer. Även om smarta innovationer har blivit lite av bokens signum, som t ex att förutse Internet innan det var stort. Vad jag försöker säga är att det är som att den är skriven mer för "konsten" än för smart tekno-nörderi med syfte att trycka in så många coola uppfinningar och idéer i berättelsen som möjligt. Neuromancer innehåller dock ingenting uppenbart "fel" eller "orealistiskt". Det finns ingen "sci-fi-magi", så att säga.

Det är en fantastiskt intressant och spännande berättelse. Det är en sån där bok man måste läsa om man är intresserad av science fiction, cyberpunk och den sorterns världar. Om så bara för att känna till grunden till så mycket som kommit efter. Lite som att läsa Tolkien om man gillar fantasy