Star Maker

Star Maker av Olaf Stapledon


Intro
Star Maker är en väldigt annorlunda bok. Den kom först ut 1937. Nu har jag inte läst precis all science fiction som skrivits, men jag tror inte det vore kontroversiellt att säga att Star Maker är före sin tid på många sätt.

Star Maker är inte en traditionell roman med karaktärer, dialog, kronologiska händelseförlopp och normal dramaturgisk kurva. Istället är det en slags krönika av Universum. Eller rättare sagt, Stapledons fiktiva Universum, som tar avstamp i vår verklighet. Det är inte en faktisk vetenskaplig skrift alltså, om det nu lät som det.

Synopsis
Bokens icke namngivna protagonist står på en kulle utanför sitt hem utanför London en kväll när han plötsligt lättar från marken och han lämnar Jorden nedanför sig. Han har blivit en kropplös entitet som reser i tid och rum genom Universum. Han reser bort från Jorden, bort från vårt solsystem, ut i det svarta. Hela boken är hans berättelse om den resa han tar och hur han växer och lär sig mer om kosmos och om alla andra världar och civilisationer däri. Han berättar också om en känsla av att det måste finnas en Star Maker som är roten till allt detta och hur han också tillslut söker efter denna Star Maker.

Annorlunda men seg
Star Maker är en otroligt annorlunda berättelse. Den följer inte direkt något traditionellt berättelseförlopp. Som sagt så är det mer en krönika än en dramaturgisk berättelse. Den är också otroligt seg och skriven med ett ganska högtravande språk. Inte dåligt på något sätt, bara lite omständigt. Jag tror jag läste boken om ca tvåhundrafemtio sidor på två, tre månader för den var bitvis så tråkig och jag bara orkade inte läsa mer än ett par ord här och där. Men tillslut tog jag mig i kragen och läste ett par timmar en dag för att komma igenom den.
Det som gör den så seg är att berättaren beskriver ingående hur olika civilisationer och utomjordigt liv ser ut och fungerar. Han beskriver deras kroppar, deras sociala strukturer, kultur och deras uppgång och ibland fall. Efter ett par av dessa beskrivningar  har man förstått poängen, nämligen att det finns en massa olika varelser där ute och de har, likt oss människor, sina egna problem. Men Stapledon fortsätter och fortsätter och fortsätter. Jag hade kunnat skära bort en tredjedel och inte saknat mycket. Antingen det, eller så hade man kunnat korta ner mycket av detta och läsaren hade ändå förstått poängen. Men det är väl också det, att genom att fortsätta att beskriva saker som för en läsare av fiktion känns trist, så ökar intrycket av autenticitet. För det här är ju inte fiktion (wink wink), det är ju ett ögonvittnesmål om universums utveckling, och då vill man ju få med så många detaljer man bara kan.

Före sin tid
Stapledons beskrivningar av kosmologiska fenomen är motsägelsefullt nog både vaga och precisa. Genom att undvika att beskriva teknologi ingående så blir hans bok så gott som tidlös. Han beskriver allt i vaga termer som "interstellar travel" och liknande. Det ord som låter mest daterat är "telepati". Mycket  kommunikation i detta Universum sker genom "telepati". Telepati kan översättas med valfri långdistanskommunikation, så som radiovågor eller kanske ljus. Annars går han aldrig in på djupet om hur alla makalösa teknologiska under går till. Det känns också naturligt eftersom han (framförallt senare i boken) beskriver hela världars uppgång och fall från avstånd. Under miljontals år formas otroligt massiva, högteknologiska civilisationer långt bortom mänskligt förstånd.

Samtidigt som han använder dessa vaga beskrivningar av fantastiska världar använder han sig också av vedertagna kosmologiska fakta för att beskriva vissa förlopp. Som att stjärnors ljus ändrar färg beroende på om man färdas snabbt mot dem eller ifrån dem eller som att Universum expanderar. Eller hur olika stark gravitation potentiellt skulle påverka liv på en planet. Han är ibland överraskande detaljerad i sådana beskrivningar och visar på en djupare faktakunskap som jag ibland saknar i modern science fiction.
Jag vet inte vad av vissa kosmologiska fakta som var allmänt kända för gemene man vid 1937, men jag kan inte tänka mig att det var mer än idag. Stapledon själv måste ha varit väldigt påläst om senaste rön, etc. Jag tänker t ex på Edwin Hubble som inte långt före Stapledons bok upptäckte att vår galax inte kan vara den enda galaxen i Universum som man tidigare trott utan också att galaxerna är på väg ifrån varandra i snabb takt (Hubbles lag). Båda dessa faktum använder Stapledon på flera sätt i boken. Jag menar, det är ju i framkanten av kosmologin vid den tidpunkten och här använder Stapledon redan sådan kunskap i sin science fiction. Hur många av allmänheten kände till sånt vid den tidpunkten? Hur många gör det ens idag?

Drake och Fermi
Jag kom också att tänka på Drakes ekvation när jag läste Star Maker. Det är ett försök att kvalificerat gissa sig till ett möjligt antal intelligenta civilisationer i galaxen. Men den ekvationen kom Drake med först på 60-talet.
Jag kommer också att tänka på Fermi-paradoxen som (efter lite wikipedia-koll) myntades på 50-talet. Enrico Fermi ställde frågan "var är alla utomjordingar"? om varför vi ännu inte fått kontakt med någon från en annan civilisation. Vi borde ju rimligtvis inte vara den mest avancerade civilisationen därute. Ett förslag till svar på den frågan är att intelligenta civilisationer kanske helt enkelt inte hinner komma så långt att de kan ta kontakt med andra innan de utplånar sig själva. Som att intelligent liv har inbygt i sig att utplåna sig själva vid en viss punkt i deras utveckling, nästan som en naturlag. Detta är tankar som är väldigt framträdande i Star Maker. Huvudpersonen i boken hoppar från värld till värld där inhemska krig och motsättningar antingen helt utplånar allt liv eller backar deras utveckling tillbaka till en mörk, ociviliserad stenålder. Ibland till och med så att "mänskligt intellekt" återgår till ett djuriskt stadie. Vissa klarar sig förbi denna fas dock och ytterligare andra studsar upp och ner mellan hög civilisation och djupt spirituellt mörker.
Det här är ett väldigt framträdande tema. När de väl kommit förbi denna fas så öppnar sig möjligheten för en galaktisk utopisk fas.

Fantasifulla varelser
Och även om genomgången av de olika livsformerna blir lite seg för en van läsare idag så är de fortfarande otroligt fantasifulla och vidsynta. Eller så underskattar jag folk på 30-talet. Visserligen verkar de flesta varelser och världar påfallande lika varandra i grund och botten och lika oss människor också. Där kan jag känna av en viss antropomorfism, men det är samtidigt lite det som verkar vara Stapledons poäng. Vi är inte unika. Vi bara följer samma mönster som allt liv i galaxen och i Universum.

Vidare beskriver Stapledon koncept som jag tror att jag först läste i t ex Alastair Reynolds böcker från 2000-talet. Som t ex livsformer i stil med gasmoln eller som medvetanden som uppstår genom många mindre livsformer likt en "hive-mind".

Slutord
En klassisk princip i kosmologin är att vår egen plats i Universum förminskats för varje upptäckt vi gjort. Först kom insikten att vi inte är i centrum av solsystemet för det är solen. Sedan kom insikten att vi inte är det enda solsystemet. Sedan upptäckte vi att vår galax inte är den enda (och vi befinner oss inte ens i centrum av vår egen galax) och nu för tiden är det många som på allvar funderar på om det också finns fler universa. Vi tycks inte vara unika eller i centrum av någonting alls. Det här är ett stort tema i Star Maker. Mänskligheten i sig har en väldigt perifer betydelse för handlingen dessutom. Mänskligheten faller snart bort och får ingen framträdande roll i den galaktiska utopin. Det är inte ens något som Stapledon gör en stor grej av. Vi blir bara en i mängden av andra världar som gått förlorade. Jag ska inte beskriva mer ingående än så, men det är ett av de teman jag tar från boken. Vi är en i mängden och vi är inte unika. På gott och ont.

Så även om jag hade svårt att ta mig igenom boken och ibland zonade ut bland Stapledons långa, svåra formuleringar och beskrivningar så är jag glad att jag gjorde det.