The Fitz and the Fool

The Fitz and the Fool-trilogin av Robin Hobb

Så tillslut upptäckte jag att alla tre böcker i den här serien var färdiga och släppta. Jag visste att den var påbörjad och fanns i butik men det var bara av en slump att jag upptäckte att sista boken publicerats. Så därmed tyckte jag det var dags att börja läsa!

I det här inlägget kommer jag spoila en del men i ganska vaga termer.

Den här trilogin utspelar sig i kronologisk ordning efter sista boken i förra serien, Fool's Fate. Fitz har tillslut fått möjligheten att slå sig till ro i Withywoods tillsammans med sin älskade barndomskärlek Molly. Fitz lever under det tagna namnet Tom Badgerlock eftersom FitzChivalry Farseer, den smutsiga oäktingen är död och begraven för resten av världen. Fitz och Molly börjar bli gamla. Men mer Molly än Fitz, eftersom Fitz är föryngrad av en tidigare Skill-healing. Han åldras inte som andra. Men trots sin ålder får Molly och Fitz ett till barn. Ett oväntat men efterlängtat barn. När Bee föds är hon ovanlig på flera sätt. För att snabbt sammanfatta så kidnappas Bee under brutala omständigheter.
Fitz måste ge sig iväg för att hämnas och återta sin dotter.

Fitz är på de flesta sätt sig lik. Hobb vet verkligen vem Fitz är och har inte tappat tråden.
En sak som jag faktiskt alltid störde mig lite på i de gamla böckerna var att Fitz ofta var ganska självömkande och martyriska. Han verkade alltid tro att precis allt hängde på honom även när det inte gjorde det och han tog alltid på sig skulden för precis allt. Även saker som både andra karaktärer och läsaren själv visste inte var hans fel, eller åtminstone var bortom hans kontroll. Han offrade sig överdrivet mycket för saker som inte var hans problem och var nästan olidligt...lidande? Det är till och med många karaktärer som säger åt honom att han är så och ber honom sluta. Det är samma sak i de nya böckerna. Fitz har en tendens att älta och älta. Han späker sig själv nåt enormt över hur dålig han upplever sig själv som far till Bee samtidigt som man själv som läsare tycker han verkar högst rimlig och mänsklig och att alla hans "misslyckanden" hade orsaker bortom hans kontroll. Kanske att det finns något undantag där hans självkritik är befogad, men ändå. Oavsett så är Fitz Fitz och han kan inte agera på något annat sätt. Böckerna handlar trots allt inte om en föredömlig far utan om en människa. Och Fitz slits mellan alla de roller och identiteter han tilldelats. Han vill så gärna vara en god far, men han dras in i sitt gamla liv som han trodde att han lämnat bakom sig.

Ett stort stort tema i alla böcker är förvandling. Förvandling och identiteter.
En stor del av mystiken med de gamla böckerna var The Fools identitet. Både vem han var och vad han var. En sak som går osagt långt in i böckerna är frågan om hens kön. Är The Fool en man eller en kvinna? Det var en fråga som, när den tillslut presenterades i sin fulla dager för läsaren vidgade mitt sinne när jag läste böckerna för första gången som tonåring. På den tiden blev jag så överraskad över att det ens var en fråga och att vi inte gavs något svar. Absolut ingenting i texten vägde över för ena eller andra sidan förutom att Fitz kände honom först som man. Det får konsekvenser för deras relation. Den ställs på sin spets i en kort, men intensiv och upprivande diskussion som jag minns det. Jag har inte läst de äldre böckerna på ett tag nu, så jag minns inte exakt. Min poäng är att det inte är en semantisk fråga utan den får faktiska effekter på handligen. Det är så bra gjort. Svaret är förstås att hen är både och. Ibland det ena ibland det andra. The Fool är alla sina identiteter. Ingen är mer äkta en någon annan.
Under sista bokens långa resa hoppar The Fool mellan identiteten Beloved/Fool och kvinnan Amber. Och karaktärerna i hans omgivning förundras över hans fullkomliga förvandling fram och tillbaka som ibland kan ske framför deras ögon utan att han ens byter kläder. De kan inte sätta fingret på hur han gör det. Det är ett sätt att hålla sig eller en subtil förändring av ansiktsuttryck, ett lite annorlunda sätt att tala. Det går så långt att Fitz tillslut uttalat ogillar Amber och inte vill berätta saker för henne trots att det egentligen är samma person som hans vän The Fool. Samma men ändå inte samma.

Fitz själv har som sagt länge levt under namnet Tom Badgerlock för att skydda sin verkliga identitet. Under sin uppväxt levde han i skuggan av hovet som spion och lönnmördare men samtidigt som kunglig oäkting med allt vad det innebar politiskt. Fitz har alltid reflekterat över de roller som givits honom och han har egentligen aldrig heller känt sig hemma i någon av dem. Inte förrän han tillslut sluppit sin roll som lönnmördare finner han att han saknar den lite. Men han är ändå osäker på vem han egentligen är, bortom allas förväntningar och krav.
Senare i sista boken avslöjas hans verkliga identitet som FitzChivalry Farseer och plötsligt är han en prins i rampljuset med krav och förväntningar på sociala koder och kläder som kommer med den titeln. Han måste åter igen spela ett spel för andras räkning. Åter igen tvingas han vara någon han själv inte känner sig vara. Ännu en identitet.

Bee föds som liten, liten flicka som ser ännu mindre ut än vad hon egentligen är. Hon har tidigt också flera identiteter. Hon framstår som ett oskydligt, ovetande barn. Till och med ett ganska efterblivet barn, trots att hon är djupt intelligent. Hon är också, av sin födsel, en Farseer-princessa och så är hon likt The Fool, en Vit Profet. Hon misstas av andra för att vara en pojke vilket hon också tvingas spela på. Sedan, efter hennes långa resa i tid och rum har hon förvandlats till en svårmodigt barn med tunga erfarenheter bakom sig. Hon tvingas ta hand om sig själv på ett sätt som inget barn ska behöva göra. Det förändrar henne på djupet.
Också likt The Fool så förvandlas hennes utseende bokstavligt talat på flera sätt. Både genom de fysiska ärr hon får, men också genom att hon "ömsar skinn" precis som alla Vita Profeter gör när de skapar förändring i världen.

Om jag fortsätter beta av karaktärer så finns t ex FitzVigilant som egentligen heter Lantern eller Lant. Även han måste visa upp en sida som FitzVigilant och en annan som Lant. Samma sak med Shun som maskerar sin egentliga identitet, Shine. Spark/Ash hoppar mellan att vara flicka och pojke. Osv osv med fler karaktärer som gör hopp mellan olika identiteter, mer eller mindre uppenbart.

Den nästan mest tydliga expemplet på förvandling och ideniteter i böckerna är de levande skeppen. Liveships. De skepp som egentligen är byggda av drak-kokonger och till en början inte ens känner till sin egen egentliga identitet. Tillslut förvandlas skeppen mycket riktigt till mäktiga drakar som lyfter ur vraken av de flytande skepp de en gång varit.

Det är som att varje karaktär i boken har flera namn och flera identiteter och att vissa även bokstavligen förvandlas från en identitet till en annan.

Jag undrar om det inte alls är en slump att Robin Hobb själv skriver under just namnet Robin Hobb istället för sitt riktiga namn, Margaret Astrid Lindholm. Jag undrar om just identiteter är något som fascinerar och intresserar henne eller om det bara är en slump att jag ser det mönstret i böckerna.

Till en början är jag mest överväldigad över att böckerna existerar överhuvudtaget och plöjer igenom dem. Men jag måste säga att det finns en del avsnitt som är lite sega att ta sig igenom. Framförallt i sista boken. Fitz är ute på en lång, lång resa och vi vet ungefär vad som kommer hända i slutet av den resan. Vi vet vart alla karaktärer är påväg och vi ser böckernas stora klimax långt där framför oss. Jag skulle inte säga att det är tråkigt och förutsägbart bara förutbesämt på något sätt.
Men samtidigt skulle inte resan heller kännas så tung och lång och svår om den beskrevs i kortare avsnitt. Sista boken är resan. Utan resan ingen bok.
Hur som helst, någostans i mitten av sista boken tar det fart ordentligt. Vissa kapitel är så intensiva att jag nästan snubblar över orden när jag läser och blir helt uppjagad av handlingen!

En kollega såg mig läsa böckerna i köket på jobbet en dag. Han berättade att han läst första Farseer-trilogin en gång men att han inte ville fortsätta läsa de andra böckerna för att han tyckte demvar så fyllda med misär och att han inte orkade med sånt. Det var inget jag hade tänkt på innan. Jag tror jag tyckte att de äldre böckerna hade en balans av motgångar och framgångar. Men visst, en del misär, helt klart. Kanske är det jag syftar på när jag säger att Fitz hela tiden ältar sina våndor.
Hur som helst, sen kunde jag inte sluta tänka på det i den sista boken. Det är verkligen misär hela vägen igenom. Hela vägen fram till så gott som sista sidan. Slutet kan verkligen inte beskrivas som lyckligt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om slutet. Det är både bra och lite irriterande. Både frigörande och outhärligt sorgligt.

Själv uppskattar jag trots allt det svårmodiga i böckerna. Jag gillar att det äger rum i en fantasyvärld som känns så hårt grundad i en smutsig vardag. Hobb skriver om en värld som känns rå och trovärdig. Det är verkligen medeltida och jag gillar sånt.
Faktum är att det enda jag kunde göra när jag läst klart sista boken var att öppna första sidan i första boken av Farseer-trilogin och börja läsa om hur Fitz för första gången kom till Buckkeep castle.