On the steel breeze

On the Steel Breeze av Alastair Reynolds

Bok nummer två i en serie på tre om en värld ett par hundra år in i framtiden. Bok nummer ett är Blue remembered Earth som jag skrev om för ett par inlägg sedan.

On the steel breeze följer i direkt kronologisk ordning från första boken men hoppar två hundra år framåt i tiden. Mänskligheten har skickat iväg enorma "rymdskepp" till planeten Crucible som har den mystiska Mandala-formationerna som troligen är skapad av någon annan intelligent varelse.
Skeppen, Holoships (hollow ships), är gjorda av urgröpa asteroider som man "inrett" för att människor ska kunna leva i dem. Flera miljoner kolonister bor på dessa skepp.

Precis som i första boken följer vi familjen Akinya. Den släkt som fick sitt rykte av Eunice Akinya som tycks utöva sitt inflytande långt efter sin död.
I On the Steel Breeze följer vi Chiku Akinya. Dotter till Sunday och Jitendra från första boken. I bokens första sidor får vi veta att Chiku inte är en person utan tre. Hon har låtit sig splittras i tre där ingen av personerna är mer "äkta" än någon annan. De delar alla samma minnen och deras kroppar är alla återskapade (klonade) från grunden, så originalkroppen finns inte längre kvar. De kallar sig Chiku Yellow, Chiku Red och Chiku Green. Dessa tre drar lott om deras framtida öde. En av dem ska resa ut i rymden på jakt efter Eunice Akinyas skepp Winterqueen i hopp om att förstå vad som hände med henne. En annan ska följa med på en av dessa Holoships för att kolonisera Crucible, och den tredje ska stanna kvar på Jorden och i princip leva så oäventyrligt som möjligt. Hon ska hålla sig i säkerhet, helt enkelt, så att om de andra dör så finns hon ändå kvar som en slags backup.
Dessa tre delas inte bara sitt förflutna, utan deras plan är att integrera sina minnen med varandra med jämna mellanrum. Så alla Chikus skickar sina minnen och upplevelser till varandra genom rymden så
att de allihopa känner att de äger en del i allas liv.
Det låter mer förvirrande än det är i boken. Man har inga problem att hålla reda på vem som är vem.
Genom boken hoppar vi mellan dessa personer. Ibland följer vi en Chiku under en längre period och då blir liksom hennes värld "den man bryr sig om". Sen hoppar vi igen och då blir de andra versionerna mindre viktiga. Men alla Chiku-versioner kallar sig själva bara för Chiku och inte Red och Green osv.

Berättelsen tar far när Chiku Yellow som bor hemma i  Lisabon på Jorden "hemsöks" av ett spöke av sin syster Chiku Green som befinner sig på ett av Holoshipsen. För att få reda på vad "spöket" vill, tvingas hon ta hjälp av sjöfolket, som är genetiskt modifierade människor som bor i samhällen på havets botten.

Enligt författarens egen utsaga är hela trilogin ett försök att beskriva en mer teknologipositiv framtid. Jag tycket det är lite tvetydigt. Det är inte alls helhjärtat positivt med framtidens teknologi i denna värld. Precis som i första boken så lever större delen av solsystemets befolkning med ett system som kallas The Mechanism. Det är som en allsmäktig polis som ser till att ingen skadar någon annan, att inga brott begås och också att ingen skadar sig oavsiktligt. Om man mot förmodan skadar sig så skickas automatiskt ut utryckningsfordon för att se till att du kommer i säkerhet omedelbart. Hela världen är också fullproppad med microskopiska kameror i varenda vrå. Kameror som genomsyrar alla ytor och ser precis allt. Det finns inget  obevakat privatliv i denna framtid. Men det finns heller inga brott, och de flesta är så gott som odödliga. Å ena sidan är det en otroligt trygg värld men å andra sidan är den förstås också väldigt ofri på många sätt.
I första boken försöker t ex Geoffrey slå sin kusin på käften för en ovanligt vidrig kommentar om den nyligen avlidna Memphis, men innan hans slag ens hinner halvvägs mot kusinens haka så har The Mech avbrutit hans slag genom det implantat som alla har i sin hjärna från en viss ålder.
I bok nummer två finns också ett nytt hot. En AI som infiltrerat mekanismen och genom den kan kontrollera saker som man absolut inte vill att en okontrollerad AI ska ha kontroll över.
Så på många sätt tycker jag att man kan säga att boken på klassiskt sci fi-manér gör teknologin till boven. Men visst, det är inte helt svart-vitt. Många andra saker är möjligt och fantastiska pga den teknologi som finns. En Chiku gör också sitt allra bästa för att människan ska samexisterera med AI:n.

On the Steel Breeze gör det som jag tycker så mycket om med science fiction. Den visar ett utzoomat perspektiv på världen och den får mig att fundera på frågor om identitet och tid och sådant.
Jag tror att just denna bok och föregångaren (och om serien fortsätter på samma sätt så antar jag också att det är detsamma i sista boken) tillsammans bidrar ännu mer till den känslan. Eftersom böckerna hoppar så långt i tid (och rum) så får läsaren verkligen den där övergripande vyn. Så i bok nummer två får vi se resultatet av det som sattes i rullning i bok nummer ett och vad det får för konsekvenser. Det är spännande. En annan bok som gjorde detta (det är förstås inget unikt grepp, men ändå) är Accelerando av Charles Stross där man ibland hoppade åratal mellan varje kapitel.

Det tog mig otroligt lång tid att läsa den här boken. Den är relativt lång, men det är mest för att jag är så seg på att läsa. Men en dag missade jag min hållplats för att jag var så inne i boken, om det säger något. Jag skrev om första boken att den var otroligt långsam. Väldigt långsamt tempo. Det tycker jag inte är ett problem i denna bok. Den håller ett mycket jämnare och högre tempo. Den är mer konsekvent intressant från början till slut.
Å ena sidan ser jag fram emot sista boken men å andra sidan bävar jag lite inför det, eftersom det är ett så himla stort åtagande att läsa dessa böcker. Men vid det här laget så måste jag nog ändå läsa den!