Kallocain

Kallocain av Karin Boye
Detta inlägg innehåller en del spoilers.

Kallocain är en framtidsdystopi där Staten är allt och människan endast är en liten cell av det stora kollektivet.
Vad jag inte visste tidigare är att Kallocain kom 1940, hela nio år före George Orwells 1984. Och de är i grund och botten väldigt lika berättelser. Åtminstone temamässigt. Dock har jag också lärt mig att boken We (engelska titeln) av ryska Yevgeny Zamyatin, också med liknande tema, kom före Kallocain. Så Kallocain är inte först, men definitivt en av de första. Inte för att det nu är så himla viktigt, men det är kul att se att en så tidig bok känns så modern i denna genre trots sin ålder och att den definitivt glöms bort bakom Orwells 1984.

Leo Kall lever med sin fru Linda Kemistad nr.4. Där arbetar han som kemist och utvecklar sin egen uppfinning som han hoppas ska gagna Staten. Det är ett sanningsserum som ska få vem som helst att avslöja sina inre tankar och -hoppas Leo- eventuella brott. Leo är verkligen en mönstermedborgare, eller medsoldat som invånarna kallas.
I Staten är medsoldatens eget liv oviktigt. Det enda som är viktigt är att medsoldaten gör sitt för att bidra till kollektivet. Invånarna liknas vid celler i samhällskroppen. Individen är oviktig, kollektivet är allt.

Linda får vi till en början enbart lära känna genom Leos förvrängda bild av henne. De verkar ha ett ytterst märkligt förhållande, även för att vara i Leos värld. De båda verkar närmast vara rädda för varandra. Leo ser Linda som kall och hård och dömande. Han är mer rädd för att hon ska förakta honom om han råkar visa någon slags svaghet än för att hon ska anmäla honom för något brott. Och Staten förväntar sig att om någon gör sig skyldig till statsfientliga aktiviteter eller åsikter så är det allas skyldighet att anmäla den, även de allra närmsta.

Leo Kall är som sagt en mycket sträng anhängare av Statens ideologi. Han verkligen tror att Staten är ofelbar och sväljer all propaganda. Han hyllar fanatism och fördömer -ja så gott som allt annat. Ofta tycker han att sina medsoldater är allt för slöa och slappa och inte har "rätt" tankar eller tillräckligt blind tro på Staten. Det är som att han analyserar varenda konversation han har efter statsfientliga åsikter som han kan anmäla. Samtidigt är han själv extremt rädd för att själv göra fel, säga fel, tänka fel. Vid minsta tanke som inte följer Statens ideal fördömer han sig själv i sin inre monolog. Han slits hela tiden mellan sin mänskliga natur och den maskin som Staten vill att han ska vara.

Tidigt i boken får Leo tillstånd att börja utföra experiment på människor med sin nya uppfinning, kallocainet. Han får hjälp av Frivilliga Offertjänsten. När försökspersonerna injiceras faller snabbt fasaden av brinnande fanatism för Staten och därunder syns mänskligheten. Inre tankar av osäkerheter, vardagsångest och rädslor kommer fram i experimenten. Det är den mänsklighet som Leo Kall föraktar som mest. Han ser alla försökspersoner som patetiska dårar. Har han bara fått bottenskrapet undrar han? Varför har han fått så usla exemplar att experimentera med?!
Leos chef som överser experimenten, Rissen, tar det dock med betydligt större lugn och försäkrar varje försöksperson att ingenting ska anmälas och ingenting lämnar rummet. De är ju trots allt frivilliga offer och inte misstänkta brottslingar (dessutom hur ska de få folk att anmäla sig frivilligt om de blir utsatta för anmälan bara genom att utföra sin plikt). Leo börjar misstro även Rissen för hans (i Leos mening) vacklande karaktär men under ytan gör både försökspersonerna och Rissen intryck på Leo. Intryck som han själv också avskyr och förbannar.

En fråga jag alltid ställer mig i sådana här sammanhang både i verkligheten och i fiktion är om de mest fanatiska faktiskt tror på det de själva säger. Hur mycket är det en nödvändig fasad för att överleva och inte bli anmäld själv? Människor har ju verkligen tvingats leva under liknande omständigheter där minsta felsteg riskerats att anmälas till polisen. Boyes svar på den frågan är tvetydig. Leo verkar verkligen tro på det han säger, även om han successivt blir mer och mer osäker på sig själv och vad han tror. Varje andetag är som en kamp i hans inre där hans uppfostran och indoktrinering går emot vad vi nog skulle kalla sunt förnuft och ren mänsklighet. Även de tankar som för oss låter naturliga vill han fördriva ur sin kropp och sinne. Han verkligen räds och äcklas av tankar och viljor som går emot vad som förväntas av honom. Men långsamt successivt förändras han. Ord som en av hans försökspersoner sagt i Kallocain-ruset har etsat sig fast. En röst, ett tonfall, en idé. Men trots att en osäkerhet gror i honom så fortsätter han att ivra för sin uppfinning och för att få till en ny lag. Han går liksom på autopilot. Leo vill få till en lag som förbjuder felaktiga tankar. Tankar som man ju nu kan avslöja med hjälp av Kallocainet. In i det sista kämpar han mekaniskt på för att få igenom denna lag och bevisa sin uppfinnings funktion för högt uppsatta polischefer och myndighetspersoner samtidigt som hans inre mer och mer ser hur fel allting är.

Och Leos chef, Rissen? Han verkar mycket mer cynisk och ibland nästan ironisk över hela situationen och världen. Ingen över fyrti år har ett riktigt gott samvete säger han. Det verkar ofta som att han säger en sak men tänker en annan. Sen förstås de högsta cheferna som styr Staten. Är de troende på sin sak in på djupet eller är de cyniska makthavare som manipulerar medborgarna att göra vad de vill? Där ges mycket färre ledtrådar i boken, men vi kan ana att det inte heller där är allt helt självklart. En maskin som satts i rullning går lätt av sig själv, där det är svårt att bryta sig loss eller ifrågasätta ens för högt uppsatta.

Länge tänkte jag att detta skulle sluta med att Leo själv får en spruta Kallocain och då kommer vi som läsare och till och med Leo själv få veta sina egna, tankar och känslor. Jag tänkte att kanske kommer det bli ett avslöjande för Leo själv. Det är så lätt att inte känna sig själv, att tro en sak utan att ens själv veta om det är vad en själv egentligen, innerst inne, tror och vill och är. Åtminstone för mig. Jag tänkte att det skulle bli bokens stora vändpunkt. Istället blir den stora vändpunkten när Leo i vild paranoia injicerar Linda mot hennes vilja. Det känns som ett fruktansvärt övergrepp. Det absolut mest förbjudna. En våldtäkt.
Linda avslöjar sin egen inre osäkerhet och sina egna känslor, framför allt kring deras gemensamma barn. Hon har känslor för sina barn som man inte ska ha i den stora Staten. Barn ska avlas till medsoldater, inte till älskade familjemedlemmar. Hennes hårda yttre skal har visat sig enbart vara därför att hon egentligen är rädd. Rädd för Leo. Livrädd att han ska förakta henne, ange henne, hata henne. Hon har till och med funderat på att döda Leo.
Hennes inre speglar Leos. De tänker ungefär samma sak och verkar ha insett samma sak om sin plats i Staten och att de inte hör hemma där. I Lindas fall har den insikten kommit genom sina känslor för barnen medan Leos insikter har kommit genom att höra sina medmänniskors innersta tankar och känslor. Tankar som speglat Leos egna, undertryckta känslor. Senare avslöjar Linda ännu mer för Leo. Hon talar fritt utan Kallocainet. Men hon är inte arg på Leo för vad han gjort mot henne. Hon säger "du har brutit upp mig som en konservburk", men trots det så har han tvingat henne att säga allt det hon känt och undertryckt. På så sätt har han gjort henne fri, fått henne att släppa på trycket.
Det kan verkligen vara skönt att få säga allt det där man tänkt så länge.

Leo verkar inse sitt övergrepp men Linda verkar ta det med ro och de verkar hitta varandra på nytt. Det är inte svallande känslor och kärleksförklaringar, mer ett klamrande efter minsta lilla fasta punkt i deras respektive nya insikter. En bundsförvant att se sig själv i.

Först reagerar jag på sättet som Leo använder Kallocainet. Han tvingar människor att avslöja sitt inre för honom. Något som är fullkomligt moraliskt vidrigt. Men medan han först ser det som för statens bästa så byts sedan hans perspektiv och det är som att han gör det för sitt eget bästa. Han gör det för att nå hemligheter inom sig själv. Han hungrar efter att hans försökspersoner ska avslöja sanningar. Sanningar om honom själv. Detta gäller även med Linda, och i slutet när han tvingas injiceras Rissen. Först våndas han över att han försatt Rissen i den sitsen (han har anmält honom men ångrat sig) men sen blir Rissen som en säck fylld av visdom som Kallocainet kan dra ut, enbart för Leos vinning (och Statens granskning samtidigt). Han verkar strunta i Rissens öde eller att han, likt Linda, bryts upp som en konserv, mot sin vilja.
Men jag tror att det Linda kände var att hon befriades och att Leo kände detsamma. Det är en befrielse att få säga sanningen när den tryckts ner som förträngda minnen. Och i och med att alla dessa personer sagt sanningen så har Leo insett att de flesta tänker likadant som han själv. Att han inte är ensam och den tanken tror jag är det som befriar både Linda och Leo.

Kallocain är verkligen tidlös science fiction. Tidlös på det sätt att den låter väldigt mycket vara osagt och obeskrivet.
Boye ger oss små detaljer om vad som hänt och vad som händer bortom Statens beskyddande murar. Hon ger oss bara alldeles tillräckligt för att vi ska kunna spinna vidare på det i fantasin. Här känns verkligen som att Boye är före sin tid. Med bara några ord har Boye berättat att världen har genomgått ett eller flera krig och att världen utanför Statens murar ligger i ruiner. Ruiner som i Leos värld endast är mytiska sagor. Statsfientliga sagor som inte bör återberättas.
Dessa detaljer ger små glimtar av att världen inte riktigt ser ut som den bild vi får genom Leo. Är Staten i krig? Varför? Mot vem? Hur stor är egentligen Staten? Finns det en omvärld som försöker störta den eller är omvärldens nationer (om de finns) lika illa som Staten? Vilken tid är det? Är det vår värld eller en annan... osv.

Kanske är det inte konstigt att dessa typer av böcker kom runt denna tid. Boken kom i början av Andra Världskriget och Boye hade innan dess följt händelserna i Första Världskriget. Ett krig som verkligen utan mycket fantasi ger apokalyptiska tankar där en medborgare endast är just medsoldat som ska offras för staten. Detta blandat med de totalitära politiska system som var på uppgång under denna tid med både Nazism och kommunistiska Sovjet.
Utgåvan jag läste hade en liten biografi av Boye och lite bakgrund till boken. Där berättar Barbro Gustafsson Rosenqvist att Karin Boye besökt Sovjet men snabbt blivit desillusionerad av dess stränga censur och stängda samhälle. Så garanterat har det bidragit till idéer till boken.

Sammanfattat en mycket läsvärd bok. Då just dessa idéer och teman använts så många gånger om sen Kallocain så är de ju kanske inte lika fräscha och fascinerande för dagens läsare som de kanske en gång var, men det är ändå spännande att se varifrån det kom.