Detta är uppföljaren till Light som jag prisat och lovordat i mer än ett inlägg här så jag hade vissa förväntningar på den. Dock är den mer en uppföljare på det sätt att den tillhör samma värld som Light, men utöver några enstaka termer, detaljer och referenser till tidigare karaktärer som inte har någon större inverkan på berättelsen är boken fullkomligt fristående. Light hoppade mellan nutid och framtid, denna berättelse äger enbart rum i framtiden och långt efter händelserna i boken Light.
Boken inleds med tre citat varav en jag omedelbart känner igen. Det är taget ur bröderna Strugatskys Roadside Picnic. "The further into the zone, the nearer to Heaven". Roadside Picnic är en favoritbok så det om något höjde mina förväntningar ytterligare. Det visar sig också tidigt att Nova Swing äger rum kring en liknande "zon", (Saudade Event Site) av oförklarliga händelser och upp-och-nedvända naturlagar precis som i Roadside Picnic. Vic Seratonin tjänar sitt uppehälle genom att arbeta som olaglig "reseledare" in i denna förbjudna och livsfarliga zon åt klumpiga och dumdristigt nyfikna "turister" som vill se zonen med egna ögon. Precis i stil med Roadside Picnics Stalker.
Vics "hembas", där han oftast spenderar sin tid och oftast också hittar sina kunder är i Liv Hulas bar Black Cat White Cat.
Där sitter även ofta Fat Antoyne, en smått tragisk person som bara önskar få passa in. Han har någon slags ensidig vänrelation till Vic som Vic är dålig på att besvara.
Eftersom det är förbjudet att vistas i zonen finns också en avdelning hos polisen som ägnar sig åt att bevaka zon-relaterade aktiviteter. Två som jobbar med Site Crime är Aschemann, en man som ser ut som den åldrade Albert Einstein och hans assistent. Aschemann upptäcker någon slags läcka från zonen i en annan bar precis i utkanten av zonen och han misstänker snabbt att det måste ha med Vic Seratonin att göra.
Berättelsen tar fart när Vic får en ny kund som är ovanligt ivrig på att besöka zonen och som ganska snart spårar ur.
Precis som i Light så känns alla karaktärer väldigt utvecklade och egna i Nova Swing. Och precis som i Light så har alla sin egen tragiska historia. Aschemann plågas av minnen av sin döda hustru, Emil Bonaventure, en av Vics vänner, är totalt förstörd av för många resor in i zonen och ligger sjuklig och psykiskt härjad i sin säng hemma hos sin dotter. Dottern i sig, som tvingas ta hand om sin far, sitter fast i nostalgin för sitt tidigare och yngre liv som underhållare och artist. Bartendern Liv Hula ser sitt liv stagnera och dö ut bakom bardisken i sin håla som endast har några enstaka, otacksamma gäster.
Vic Seratonin är den karaktär som vi får följa mest, men det kanske också är den minst utvecklade av dem alla.
Light var en bok jag läste först för många år sedan, långt innan jag satt mig in i science fiction-genrern och som jag vid det tillfället inte alls förstod. När jag sedan läste om den så var jag fullkomligt förälskad och jag räknar den som en av mina absoluta favoritböcker. På något sätt känns det som att jag är i samma läge med Nova Swing. Det finns många mysterier även i Nova Swing, men de känns inte alls lika intressanta som i Light av någon anledning. Kanske missar jag något som jag skulle se om jag läste om den om ett par månader eller ett par år. Ytterst få, om några svar ges i boken och The Saudade Event Site är lika gåtfull i början av boken som i slutet. Någonstans misstänker jag att ledtrådarna finns där och att om man bara ger det en tanke så skulle man koppla ihop vad som egentligen händer, men av någon anledning kommer det aldrig för mig. Precis som när jag läste Light för första gången.
Känslan av att jag missat något understryks av det faktum att Nova Swing både vunnit och nominerats i en rad olika litteraturpriser. T ex vann den Arthur C. Clarke-priset samt Philip K. Dick-priset år 2007.
Som helhet är science fiction-elementen mindre viktiga i denna bok. Det hade lika gärna kunnat vara fantasy eller någon bisarr variant av verkligheten. Science Fiction-elementen känns inte betydelsefulla för berättelsen helt enkelt. Berättelsen är istället ganska noir i sin stil med detektiven som undersöker mystiska händelser kring zonen och Vic som egentligen gjort mycket litet för att klassas som brottsling som ändå får all uppmärksamhet av polisen.
Den science fiction som ändå finns där framgår endast i vaga och outforskade ledtrådar om hur livet ter sig på en främmande planet med teknologi som möjliggör evigt liv och i princip vilket utseende du än önskar. Engångs-kroppar med enorma, erigerade könsorgan används tillfälligt av slagsmålskämpar som slåss i blodiga gladiatorspel, den populäraste kvinnokroppen kallas The Mona och en liten flicka kan lika gärna varit född för femtio år sedan och som man.
I slutändan blir jag tyvärr ganska uttråkad av Nova Swing. Kanske ger jag den en chans till i framtiden, men nu är jag mer ivrig på att börja läsa Alastair Reynolds Redemption Ark.
