Howard Philips Lovecraft (1890-1937)
Första gången jag läste Lovecraft så blev det bara någon enstaka novell. Jag gillade hans idéer och men tyckte rent ut sagt att han var en dålig författare. Hans språk var överdrivet konstlat och det var som att han skrev mig på näsan "nu minsann är det läskigt! Eller hur, eller hur?!". Långt senare återupptäckte jag honom i och med en podcast vid namn HPpodcraft - www.hppodcraft.com (alla tidiga avsnitt om Lovecraft är gratis). Det är en väldigt trevlig podcast med de två amerikanerna Chad Fifer och Chris Lackey som läser alla Lovecrafts kända verk i den ordning de skrevs och diskuterar sedan vad de läst med varandra. I podcasten får man även veta mer om Lovecrafts liv och historia och hur det relaterade till hans författarskap. Med mer kunskap om Lovecrafts liv och historia och också om hur hans verk influerat senare författare så har jag fått en större uppskattning för Lovecraft och ser kanske också ett aningen större djup än tidigare.
Med det sagt är hans berättelser ändå ganska homogena. De är nästan uteslutande skrivna i jag-form och väldigt ofta tar det formen av ett brev som lämnas för eftervärlden eller som en berättelse om något som redan skett.
Lovecrafts monster/gud Cthulhu har kanske de flesta hört talas om vid det här laget. Men det är inte skräcken för ett vidunderligt monster som ligger till grund för Lovecrafts verk.
Lovecraft kallar själv sin genre för "cosmic horror". Lovecraft vill skapa en kuslig känsla av djupt obehag genom att göra människan liten och obetydlig utifrån ett kosmiskt perspektiv.
Detta sker ofta genom att karaktärer i Lovecrafts berättelser får en skymt av verklighets "sanna natur" och då antingen blir galen eller tar sitt eget liv eftersom sanningen är för outhärdlig att leva med.
Det finns andra varelser som dyker upp betydligt oftare i Lovecrafts berättelser och som jag personligen tycker är mycket mer spännande. Varelser som är mycket mer "okännbara" än Cthulhu som faktiskt är ovanligt detaljerat beskriven för att vara ett Lovecraft-monster.
Med det är inte sagt att Lovecraft inte också har gott om just mer traditionella monster.
Men det är de stora, ofattbara monstren som är som mest intressanta. De varelser som lever bortom tid och rum och som lever i andra dimensioner. Det är med sådana varelser som Lovecraft vill förmedla människans obetydlighet. Vi är som myror som dessa varelser råkar trampa på då och då när de kommer i kontakt med oss. De är inte ute efter att utplåna oss eller Jorden. De skiter i oss. De kanske inte ens uppfattar att vi är här. I andra berättelser är vi bara ett ändamål för att uppnå ett annat mål.
Att Lovecraft rent allmänt gör sina rymdvarelser extremt olika människor både i utseende och funktion är också väldigt intressant. Väldigt ofta när rymdvarelser ska avbildas i fiktion så görs de oftast (historiskt sett) humanoida. Två (eller fler) armar, ett par ben, ett huvud, två ögon eller någon variant på detta med fler av det ena eller det andra etc. Men skulle liv uppstå bortom Jorden på en annan planet eller utifrån helt andra förutsättningar så vore det extremt osannolikt att de skulle utvecklas till att ens påminna det minsta lilla om människor. Ta bara liv på Jorden. En handful har mänsklig karaktär (apor osv). Allt annat liv har ju helt främmande utseenden, och det är ändå på samma planet som oss. Att Lovecraft kunde tänka bortom denna antropomorfiska tendens hedrar honom tycker jag.
Lovecraft var väldigt intresserad av astronomi (han ägde t ex ett eget portabelt teleskop) och forskning inom fysik och kosmologi. Det var under Lovecrafts tid som Einstein publicerade sin relativitetsteori och det är ingen tvekan om att Lovecraft var intresserad av dessa ämnen. Han använder sig ofta av vetenskap som inspiration och just vetenskapsmannen är en av Lovecrafts arketyper. En vetenskapsman som är bunden till rationalitet och sunt förnuft. En människa som vill förstå och förklara allt den ser. Den sortens karaktär som inte tenderar att se spöken överallt utan bevis.
Det Lovecraft producerade håller ganska ojämn kvalitet överlag. Det finns allt mellan naivt och oerhört banalt till riktigt spännande och bra. Hans språk är som sagt väldigt märkligt. Ibland är det medvetet märkligt. Han använder ofta, redan på 20-talet, uråldriga uttryck eller sina egna stavningar av ord. Han stavar t ex ofta "fantasy" som "phantasy". Och även om han vill låta mycket vara osagt och hålla sina monster i det dolda för att låta läsarens fantasi göra jobbet så kan han i andra fall måla med tjocka narrativa pilar: se här, precis det här händer om du missade det så skriver jag det igen ännu tydligare en gång till!
Lovecraft var också en väldigt uppenbar rasist. Och han var tämligen fördomsfull mot alla som inte levde västerländskt och "civiliserat". Om det inte var så att detta syns så otroligt tydligt i många av hans berättelser hade jag inte ens tagit upp det eftersom det kanske var mindre ovanligt att människor hyste fördomar mot andra kulturer än sin egen på den tiden. Men Lovecraft låter detta ta absurd plats i vissa av sina berättelser.
Det är inte sällan som "dåliga" människor beskrivs utifrån deras härkomst och deras ondhet och oduglighet kopplas väldigt ofta direkt till deras härkomst. Kvinnor är också tämligen sällsynta i Lovecrafts berättelser. Men när det kommer till kvinnor så är det bara just det att de lyser med sin fråvaro.
Man måste helt enkelt koppla ur den kritikern och ta det för vad det är om man överhuvudtaget ska kunna läsa hans noveller. Ibland kan det vara på gränsen till skrattretande hur han formulerar sig och lite av det knyter också an till att han kanske inte var en författare av nobel-klass. Det finns helt klart en del han skulle ha kunnat utesluta helt eller skriva om i mer generella formuleringar. Ibland kommer rasismen verkligen oinbjuden som ett extra tillägg som absolut inte tillför någonting alls till historien. Det är som att han bara slänger in det på sidan om. Mycket märkligt.
Han var trots allt barn av sin tid, så lite vill jag ändå förlåta honom för det. Som allra oftast är hans rasism mer komisk än hatisk
Man får som sagt ta det för vad det är och uppskatta hans spännande och intressanta idéer. Jag är ingen läsare av skräck eller liknande i övrigt så jag kan inte avgöra hur han står sig i jämförelse med vad som finns idag. Men som sagt, det finns ändå något där som lockar, trots alla brister.
Jag har länge varit väldigt förtjust i just perspektiv som belyser mänskligheten långt utanför sig själv. Det som är frikopplat våra extremt begränsade sinnen och förstånd där finns Lovecraft som utnyttjar just detta. Det finns definitivt något skrämmande och lockande i att upptäcka att man inte ser verkligheten som den är. För det gör vi inte. På riktigt. Våra sinnen uppfattar en extremt begränsad del av det som faktiskt finns runt omkring oss. Och vår hjärna är ingen objektiv tolkare av den data som vi faktiskt tar in.
I podcasten HPpodcraft finns en del noveller inlästa (gratis) av väldigt duktiga röstskådisar och det gör väldigt mycket för berättelserna. En bra inläsning, lite musik och enkla ljudeffekter på det gör det mycket intressantare. Kanske gör sig faktiskt novellerna som bäst i det formatet. Jag själv har lättare att förbise de bökiga orden och det lite skräpiga språket. Det blir lättare att ignorera skavankerna när man får det uppläst för sig.
Det finns mycket mer att säga om Lovecraft. Bevisligen av HPpodcraft.com. Jag har inte ens tagit upp hälften av det som diskuteras i podcasten. Jag har till exempel inte ens nämt den berömda Necronomicon. Jag kan också påpeka att jag inte ännu läst allt han skrivit även om jag alltså lyssnat igenom alla avsnitt i podcasten och därmed fått en överblick över alla noveller.
Utöver de noveller jag beskrivit ovan kan jag även rekommendera The Haunter of the Dark, Pickman's Model och The Outsider.
Jag kan också kort beskriva tre av hans bättre noveller.
At the mountains of Madness
En av hans längre och mer kända. En geolog kommer hem från en omskakande expedition på Antarktis och författar ett brev som vädjar till mänskligheten att låta det området vara för all framtid. Hans brev där han berättar om vad som hänt och vad de fann på sin expedition är berättelsen. De har funnit oerhört välbevarade lämningar från en okänd civilisation av intelligenta men helt omänskliga varelser.
Call of Cthulhu
Förstås den kändaste miniromanen där Cthulhu figurerar som mest. Berättelsen börjar med att ett manuskript hittas som beskriver Francis Wayland Thurston nystande i sin farfars brors (tror jag den svenska översättningen blir) liv och död (lite förvirrande, jag vet). I de mystiska texterna får läsaren följa Francis detektivarbete som leder honom in i en värld han helst hade velat slippa känna till...
Det finns ett väldigt fint citat här som jag tror har sitt ursprung i Call of Cthulhu men jag vet att det också dyker upp i en annan novell.
That is not dead which can eternal lie
And with strange aeons even death may die
Jag gillar det! Jag gillar det mycket. Lovecraft har en del sådana rader här och var i olika noveller som verkligen bygger en stämning av obehaglig mystik.
The Dreams in the Witch house
Detta är en av de få noveller jag läste första gången jag upptäckte Lovecraft och det var en novell jag faktiskt gillade redan då. Den lånar en del av kvantmekaniken och idén om flera dimensioner. Vid en kort wikipedia-koll läser jag att Lovecraft ska ha besökt en föreläsning om just sådana ämnen med William De Sitter (känd fysiker och matematiker troligen mest känd för sin De Sitter-space) några månader före novellen skrevs och att det direkt skulle inspirerat honom. Det förvånar mig inte. Novellen handlar om Gilman som bosätter sig i ett rum som sägs vara hemsökt av den gamla häxan Keziah Mason.
Snart börjar Gilman drömma väldigt obehagliga drömmar som mer och mer kommer att påverka även hans vakna tid.
H.P Lovecrafts samlade verk finns gratis och lagligt att hämta på nätet och den bästa källan är: http://www.hplovecraft.com/writings/fiction/
