The Farseer-trilogin av Robin Hobb inleds med Assassin's Apprentice och trilogin är den första trilogin av tre som alla ingår i samma värld. Alla nio böcker delar många karaktärer och händelser men kan läsas separat och i lite blandad ordning om man så vill. Jag läste alla nio böcker någon gång i "min ungdom" och kom nu på tanken att läsa om de första. Då det var så länge sen jag läste böckerna har jag annars varit rädd för att jag inte ska tycka att de är lika bra nu som då. Jag var rädd att jag ska tycka språket var för simpelt och berättelsen banal eller att jag ska tycka att alltihop bara var en billig dussin-fantasy som bara var spännande förr. Men större var nog risken att jag första gången jag läste böckerna inte ens fullt förstod språket. Hur som helst, istället läste jag alla tre böcker betydligt mer intensivt än jag läst många andra böcker på senaste tiden.
Farseer-trilogin är väldigt klassisk "high fantasy" (behöver jag ens säga det med tanke på de omslagen?). Det är nog den första bokserie jag tänker på när jag tänker på fantasy som genre.
Första boken inleds med att huvudkaraktären Fitz bestämmer sig för att skriva ned The Six Duchies historia (de provinser berättelsen äger rum i) men istället glider han snabbt in på historien om sitt eget traumatiska liv. Fitz överlämnas som sexåring av sin fosterfarfar till borgen Buckkeep och meddelar vakten att pojken är prinsen Chivalrys oäkting och att han själv fått nog av att föda upp klä en annan mans avkomma. Fitz tas om hand av borgens tjänstefolk och han hamnar snart i händerna på Chivalrys djurskötare Burrich som helt plötsligt får uppdraget att uppfostra pojken.
Fitz passar inte riktigt in någonstans. De flesta vill inte veta av honom eftersom han är en oäkting och en symbol för att prins Chivalry, som annars haft ett fläckfritt ryckte, inte är perfekt. Men Burrich som vigt sitt liv åt Chivalry gör sitt bästa för att ändå göra en hederlig, god man av Fitz. Chivarly å andra sidan abdikerar snart från sin plats som prins då han anser att han inte längre kan agera arvvinge till tronen med skammen av en oäkting på samvetet. Kvar som arvvingar kommer först prins Verity och efter honom i ordningen kommer prins Regal.
Den första boken följer således större delarna av Fitz uppväxt och hur han hittar sin plats på Buckkeep och, som titeln på boken lyder, skolas till att bli kungens lönnmördare. I de följande böckerna utvecklas historien till att innefatta Six Duchies (och kanske hela världens) vara eller icke vara och självklart befinner sig Fitz mitt i alltihop och slits mellan kärleken till sin ungdomskärlek Molly, ett brinnande hämdbegär för orättvisor som drabbat honom och sin plikttrogenhet och lojalitet till sin prins Verity och kungen.
Det han genomgår får paramenta konsekvenser för vilket är något som gör honom både mer älskvärd som karaktär och också ger boken en djupare trovärdighet. Det är just karaktärerna i allmänet som håller upp boken. Burrich är t ex en väldigt älskvärd karaktär i sig. Han har vissa åsikter som inte stämmer med Fitz egna men han blir ändå en trygg fadersgestalt både för Fitz och för läsaren.
Man känner helt enkelt respekt för prins Verity, kärlek till Burrich, förakt för Regal, skräck för Galen, lojalitet till Chade bland många andra. Bara appropå kan man nog säga att det finns ganska många fadersgestalter i boken rent generellt...
En annan viktig karaktär är "The Fool". Buckkeeps hovnarr som inte får något annat namn än just the Fool. Ordet "hen" passar Fool oerhört väl. Hen är en mycket mystisk figur som oftast talar i gåtor och verkar följa Fitz liv med väldigt stort intresse. Trots att hen är så pass hemlighetsfull av sig (ingen vet riktigt var hen kommer ifrån eller ens hens riktiga namn) växer en vänskap mellan Fitz och Fool. Hen har en mycket viktig plats i historien och utan att avslöja allt för mycket är Fool möjligen också den genomgående hjälten i alla nio böcker.
Böckerna har de gamla klassiska, beprövade grundpelarna DRAMA, KÄRLEK, SVEK OCH MORD. Men det funkar och det är välskrivet och välkomponerat. Det är spännande, detaljerat och medryckande. Världen som Hobbs byggt upp är rikt detaljerad med mycket bakgrundshistoria med beskrivningar av Six Duchies historia, kultur och traditioner.
Det finns en del saker jag stör mig på dock. Dialogen kan ibland kännas ganska upprepande och enkel, i synnerhet Fitz inre monolog. Han brottas med känslan av att vara en omogen pojkspoling som gnäller om sin olyckliga lott i livet och ibland, istället för att känna medlidande tänker jag "ja, så sluta gnäll då för tusan!". Det är ofta jag irriterar mig på Fitz sätt att agera och hur han liksom vägrar lära sig vissa saker eller bara har absolut värdelös självdisciplin.
Många karaktärer är som sagt väldigt älskvärda, men det är också mycket av det vanliga ond vs god-tema över alltihop. Den "onda prinsen" Regal är löjligt obehagligt elak mest för elakhetens skull känns det som ibland. Vid några enstaka tillfällen går det upp för Fitz att Regal faktiskt har en bakgrund och en uppväxt som gjort honom till den han är och som till viss del förklarar hans agerande (vilket Fitz inte gillar att medge), men det gör ändå inte Regal mer mångfacetterad för det. Detsamma gäller flera andra karaktärer från båda sidor av godhets-linjen. Men bortsett från allt det så är det som sagt en väldigt medryckande berättelse och jag plöjde alla tre böcker på raken under en (för mig) relativt kort period.
I böckerna finns i huvudsak
två olika magier. The Wit och The Skill. The Wit är förmågan att kommunicera med
och forma band till djur. Det ger en närmare
kontakt med naturen. Man blir mer medveten om liv omkring sig. Det är ungefär
som en konkretisering av det som ibland kan verka finnas mellan djur och
människa. När en hund vet precis att husse är illa ute fast de båda är långt
ifrån varandra. I Fitz värld kan människor med denna magi forma band med djur
som gör att de kan känna vad den andre känner och uppleva vad den andre
upplever. Fitz kan använda Nighteyes känsliga sinnen som om de vore sina egna,
t ex.
The Wit är en hatad magi och människorna som visar öppet att de
besitter den råkar ofta illa ut. Det är bokstavligen en häxjakt.
The Skill å andra sidan är Farseer-kungarnas magi. Med den magin kan man
tala människa till människa telepatiskt över enorma avstånd och förvränga andra
människors drömmar, tankar och handlingar. Man kan t ex göra någon arg på någon
annan utan att personen förstår att den blir påverkad utifrån, osv osv.
Det intressanta med hur Robin Hobb beskriver dessa magier är bland annat
att båda magier tycks vara större än någon av huvudkaraktärerna inser från
början. Det är ofta kunskap som glömts bort mellan generationerna eller aktivt
dolts för att det ansetts farligt. Mycket av det som verkar magiskt och konstigt
i början förstår karaktärerna och läsaren långt senare är en facett av samma
Skill-magi och pusselbitarna faller på plats. När det kommer till The Wit så
får Fitz aldrig lära sig hur han ska använda sin magi på bästa sätt under sin
barndom, så hans kunskaper är väldigt begränsade till en början.
Av science fiction får jag ofta ett starkt framtidshopp och en djup längtan till framtiden. Jag ser science fiction som ett sätt att se vad som vore möjligt om vi släppte konservatism, krig och mänsklighetens galna felprioriteringar.
Av fantasy som denna trilogi ser jag snarare en tendens att göra mig nöjd med vad jag har (på gott och ont) och kanske göra det bästa av det jag har. Om science fiction ger hopp om att mänskligheten kan lösa problem med t ex svåra sjukdomar eller andra problem så säger fantasy istället att vi måste lära oss att leva med våra åkommor och se vad vi har istället för det vi inte har. Det kan förstås vara bra med båda insikter. Jag tycker inte att mänskligheten ska vara nöjd med var vi är och vad vi har men samtidigt måste varje individ leva utifrån sina förutsättningar (även de drastiska förändringarna som kan drabba en) i väntan på eventuellt botemedel. Lite "krita-på-servett-analys" sådär...
Jag fortsätter läsa nästa serie, The Liveship Traders som istället följer familjen Vestrit i Bingtown långt söder om Six Duchies. Får se om det blir ett inlägg om den trilogin också eller om det bara blir för mycket av detsamma då.
