Dear Life av Alice Munro
Munro är vinnare av 2013 års Nobelpris i litteratur.
Detta blir ett litet undantag från bloggens normala science fiction och fantasy-inriktning.
Dear Life är, likt alla Munros böcker så vitt jag vet, en novellsamling
Berättelserna handlar generellt om ordinära människor i ordinära situationer. Kanske ligger det i mig och inget som är tänkt från författaren, men det finns en viss melankoli över alla berättelser.
De flesta noveller innehåller ytterst lite dialog. Istället är det hela tiden ett Jag som berättar om något som hänt med en ganska neutral ton. Även händelser som borde utlösa starka känslor beskrivs med ett frånskiljt lugn som ju låter sig göras om det skett för länge sedan. Det beskrivs liksom objektivt, inklsive märkliga situationer och märkliga beteenden. Ibland kan berättaren påpeka att något framstår som märkligt men att berättaren inte tänkte på det när det hände.
Munro har en tendens att gå in på märkliga stickspår som jag inte förstår poängen med. Jag kan ta ett helt påhittat exempel.
I flera berättelser börjar historien med att introducera ett par karaktärer. Sen plötsligt börjar man få en djupgående beskrivning på någon händelse eller bifigur som ligger långt ifrån den grundhistoria som först målats upp. Plötsligt har man läst flera sidor om någons farbrors vän som någon karaktär bara kommit att tänka på i samband med någon annan händelse. Och sen plötsligt är novellen slut. Jag tappar helt bort mig, förstår inte vad som är viktigt och inte. Jag tappar bort vilka karaktärer som har relation till vem eller vad berättelsen egentligen är.
De flesta noveller saknar helt enkelt någon tydlig dramaturgisk kurva.
Det finns egentligen bara en berättelse som jag minns tillräckligt för att kunna återberätta.
Den heter Train och handlar om en man som återvänder från kriget (Andra Världskriget). Han anländer med ett tåg men hoppar av i farten innan han når sin slutstation (utan angiven motivation till detta).
Han vandrar ut på ett fält och stöter på en stuga där en kvinna bor ensam. Där byter han arbete mot mat och husrum. Det pågår under en lång period och han renoverar hennes hem och de pratar om allt möjligt.
Man får utifrån hur mannen agerar försöka lista ut varför han inte ville anlända till sitt slutmål. Varför han gör som han gör.
Men precis som jag beskrev ovan så klipps plötsligt den största berättelse-tråden med kvinnan i huset av och mannen lämnar henne åt sitt öde (som, utan att avslöja för mycket, inte verkar vara så gott vid tillfället). Denna handling är tillsynes utan eftertanke eller ånger från mannen. Han har visserligen varit kvinnan trogen ett bra tag, men inga tankar om varför han gör som han gör beskrivs. Plötsligt har bara kvinnan försvunnit ur både berättelse och mannens medvetande. Så tar liksom historien en helt ny sväng som om allt innan aldrig skett.
Boken avslutas med tre noveller som fått en liten förtext där Munro skriver att de följande novellerna inte riktigt är noveller utan något som nästan närmar sig självbiografi. Kanske inte bokstavligen alla gånger, säger hon, utan mer i känsla och ton.
Jag kan förstå varför man gillar Munros berättelser. Det är lite dystert, melankoliskt, enkelt. När människor beter sig konstigt förstår man att det finns en anledning till detta, men det är aldrig något som utforskas eller ges läsaren.
Jag kan förstå att det finns ett värde i att inte skriva allt. Att låta livet vara livet och låta läsaren göra egna tolkningar, eller för den delen inte tolka alls utan bara ta det för vad det är.
Men det fungerar inte för mig. Åtminstone inte i Munros böcker. Jag känner liksom aldrig någon sympati för karaktärerna när allt beskrivs så frikopplat från deras inre tankeliv och känslor. När det väl skrivs ut vad karaktären kände vid tillfället så är det fortfarande en person som beskriver något som hände för länge sedan, så man får aldrig känna det med karaktären då det händer utan det är liksom I was of course distraught eller något i den stilen. Det blir så... torrt och avlägset.
Detta är inget för mig helt enkelt. Jag behöver ett större drama med större perspektiv och idéer. Jag vill också veta vad som motiverar en karaktär och vad som driver den. Låt det vara oerhört vagt och odefinierat, men låt det osagda vara något mer eggande än en människas uppväxt i Kanadas landsbygd på 40-talet.
Någon som älskar Munro skulle säkert säga att jag ju missar skogen för alla träden eller något sådant.
Hennes stil är definitivt unik i, åtminstone med mina referensramar. Men jag lämnar nog henne där och går tillbaka till mina vanliga litteratur-kvarter.
