The Magicians-trilogin av Lev Grossman
Jag skriver om det här inlägget som först endast handlade om första boken i serien, till att handla om hela serien efter att jag plöjt igenom alla tre. Läs endast fram till min rubrik för The Magician King om du inte vill ha något spoilat. Om du redan läst böckerna och vill veta vad jag tänker så läs vidare efter det vettja. Dock kommer jag inte beskriva saker i särskilt tydliga ord ändå (av gammal vana).
Första gången jag hörde talas om The Magicians tror jag var i DN för ett par år sedan och jag har sedan dess haft den i bakhuvudet. I vild brist på böcker att läsa så kom jag att tänka på den.
Det är oftast då jag har potential att bli som mest positivt överraskad när allt jag har är ett halvt bortglömt boktips från några år sedan. Då finns inga förutfattade meningar och knappt ens en aning om bokens huvudberättelse.
Ganska snabbt känns verkligen The Magicians som en blandning av Narnia och Harry Potter fast för "vuxna". Det dyker faktiskt upp en och annan Harry Potter-referens till och med.
Quentin bor i New York och är en djupt olycklig tonåring. Han är en klassisk introvert tönt som går hukad som om han förväntar sig ett slag vilken sekund som helst. Dessutom är han olyckligt kär i sin coola kompis flickvän Julia. Under sin uppväxt har böckerna om fantasivärlden Fillory stått honom nära. Böckerna är kanske åt det barnsligare hållet men Quentin fortsätter att läsa om böckerna om och om igen och han har liksom aldrig slutat drömma om att finna en liknande värld. Fillory-böckerna påminner mycket om Narnia, åtminstone i hur barnen i böckerna finner världen Fillory plus mängden talande, mytologiska väsen osv.
Ganska mycket text ägnas åt att beskriva händelser i Fillory-böckerna. Det är boken i boken på sätt och vis.
Jag avslöjar inte för mycket om jag säger att Quentin snart finner sin egen magiska värld. Som av en slump snubblar han in i en magiskt dold plats där skolan Brakebills befinner sig. Brakebills är en skola för just magi och strax efter att han tagit sig dit lyckas på något sätt klara det till synes slumpmässiga och helt oförklarliga intagningsprovet. Han får ett erbjudande om att börja lära sig magi på skolan vilket han knappast tackar nej till. Till en början kan han knappt tro att det är sant heller. Under lång tid tror han bokstavligen att han när som helst kommer vakna upp i verkligheten eller åtminstone få veta att alltihop egentligen är ett skämt. Men tiden går och Quentin lär sig mer och mer riktig magi.
Det är relativt lite beskriven magi i boken trots att den verkar handla om precis det. Åtminstone om man nu ska jämföra lite med Harry Potter. Istället fokuserar boken mycket mer på karaktärerna och deras relationer och motgångar. Gemensamt för de flesta på Brakebills är att de är eller har varit djupt olyckliga i sina normala liv. Till och med lärarna påpekar att det är deras olycka som förenar dem och som gör de framgångsrika magiker, inklusive lärarna själva.
Quentins stora problem tycks vara att han har svårt att nöja sig. Gräset är alltid grönare osv. Han kan aldrig vara nöjd och glad över det han har. Han har upptäckt att magi är på riktigt och han har flytt den gråa, miserabla verklighet han avskydde så mycket. Allt är enligt hans vildaste fantasier. Han har dessutom fått nya vänner och hittat en ny gemenskap och självförtroende som han aldrig tidigare haft men ändå är han inte lycklig. Lyckan måste finnas någon annanstans hela tiden.
Kanske är det ett litet övertydligt budskap i boken men jag vet inte om man faktiskt någonsin kommer fram till den väntade moraliska punchlinen om att lyckan finns där vi står osv.
De andra karaktärerna känns för det mesta lika djupa och intressanta som huvudpersonen själv och alla har sina egna problem som river och driver dem.
Alice är introvert och extremt blyg men samtidigt briljant. Josh har ångest över att den magi som de andra verkar behärska så enkelt inte kommer sig lika naturligt för honom. Janet är utåtagerande och promiskuös. Eliot är en groende alkoholist med flamboyant personlighet och smak.
Det som händer efter Brakebills är egentligen det som är mest intressant. Istället för att bege sig ut på något slags magiskt äventyr med sina nya kunskaper lämnar de nyexaminerade eleverna Brakebills förvirrade och utan mål. De har alla möjligheter i världen att leva som de vill eller göra vad de vill vilket just är problemet. När Quentin och hans vänner lämnar Brakebills blir de handlingsförlamade av alla möjligheter. Ingenting känns heller utmanande eller intressant. Även de mest bisarra och storslagna idéerna känns meningslösa. Pengar får de från olika fonder som skolan och tidigare magiker har investerat i vilket de nyexaminerade elever får ta del av.
Som bortskämda rikemansbarn vänder de sig istället åt alkohol, droger och sex för att fördriva tiden och bedöva sin exisentiella ångest. Känslan "var det allt?" tycks man inte komma ifrån, varesig man är magiker eller inte.
Självklart tar inte berättelsen slut där, men mer kanske jag inte ska avslöja.
The Magicians är ganska mörk. Magin i sig är mörk och farlig och hanterar man den fel så riskerar man det allra värsta. Den vanliga världen är grå och tråkig. Föräldrar (oavsett vems) är antingen mentalt frånvarande eller djupt excentriska. Riktigt obehagliga monster dyker dessutom upp och Quentin hamnar i väldigt ångestfulla situationer och tvingas leva med samvetskval över konsekvenser han själv anser sig ha orsakat (och i vissa fall också faktiskt har orsakat). Quentin är ingen hjälte och är högst mänsklig och sårbar, trots sin magi. Han är inte allt i genom älskvärd heller. Han känns helt enkelt ganska trovärdig som människa.
The Magicians är första boken av tre, upptäckte jag glatt och i samma sekund som jag läste ut första, påbörjade jag nästa.
The Magician King
Bok nummer två i serien är i stora drag Julias berättelse. Julia är alltså den tjej som Quentin var så kär i under sina omagiska tonår i New York. Julia fick också ett försök på Brakebills intagningsprov som Quentin flög så obehindrat igenom. Julia däremot misslyckades och skulle egentligen fått fortsätta sitt vanliga liv utan att minnas något. Men Julia minns. Och det minnet äter upp henne innifrån. Skymten av en magisk värld som stängt sin dörr i ansiktet på henne tar över alla hennes tankar. Hon tappar all annan studiemotivation och livslust. Hon börjar jaga efter minsta lilla smula bekräftelse på att hon inte är galen och att Brakebills är på riktigt.
Det är spännande hela vägen i alla delar av berättelsen och det är den typ av berättelse och karaktärer som engagerar åtminstone mig. Julias berättelse är nog den som känns mest intressant även om Quentins liv kanske den som har flest kapitel ägnat åt sig. Vi får veta mer om den magiska underjordiska verksamhet som faktiskt existerar på Jorden utanför skolan Brakebills där ungdomar försöker lära sig magi på egen hand och den subkultur som växer upp kring detta.
The Magician's Land
Det finns särskilt två avsnitt som verkligen satte sig hos mig i sista boken. Den första gav mig nära nog skräckkänslor. Kanske bidrog det faktum att jag låg och läste i ett kolsvart rum med endast läsplattans skärm som ljus, men innehållet i sig var surrealistiskt obehagligt. En långsamt påträngande jakt där monstret är en obehagligt tyst varelse som jagar Quentin i en drömsk spökmiljö. Monstret är dessutom någon som Quenting en gång älskade och som älskade Quentin tillbaka.
Det andra avsnittet som verkligen satte sig och slog hårt var när en person som står Quentin väldigt nära (jag låter det vara osagt vem) verkligen öser ur sig hat och förakt för Quentin. Det är så ohämmat och kallt och till synes utan faktiska känslor att det känns som att det är till läsaren som det riktas. Det enda jag kan komma på att säga till Quentins försvar är att det är så det är att vara människa och det är inte alltid så lätt! Hur som helst så gör det ont och det är som att jag bara vill därifrån, vill bara springa ut ur rummet och lägga händelsen bakom mig och försöka gå vidare utan den personen i mitt liv. För det är ingen idé att säga emot eller bli arg eller försöka gå till motattack för allting som sägs är sant i någon mening och det sätter fingrar i alla möjliga sår.
I många fall brukar de magiska, mystiska världarna i sådana här böcker kännas mindre intressanta och lockande i slutet av en serie böcker då så mycket av världen förklarats och utforskats att den tappar mycket av sin magi. I viss mån stämmer det även för dessa böcker, men inte helt. Det finns ändå mysterier kvar som inte getts hundra procent förklaring och det är bara av godo.
Rent allmänt känns böckerna ganska fria från stereotyper och klyshor. Åtminstone utöver de klyshor som medvetet används förstås. Det görs t ex ingen stor grej av att Eliot är homosexuell. Det är inget som driver storyn eller påverkar hans val, mål och agerande helt enkelt. Det är bara en detalj hos hans karaktär det är inte hans definierande karaktärsdrag. Sånt gillar jag.
Julia är på ett sätt den karaktär som gör den längsta och mest dramatiska resan. Quentin växer upp och lär sig leva med sig själv och sin existentiella ångest. Men Julia växer upp och förbi allt och blir något mer.
Sen har vi Alice och Plum och Poppy och Janet som alla gör sin egen resa. Även Janet som i de första två böckerna är ganska anonym får en extra genomgång i sista boken.
Jag älskar dessa böcker, de är allihopa väldigt spännande, intressanta och medryckande på alla sätt och vis!
