The Peripheral av William Gibson
Gibson debuterade med Neuromancer som på det stora hela (är det väl rimligt att påstå) populariserade genren cyberpunk. Gibson har varit aktiv så gott som hela vägen från Neuromancer -84 till idag och The Peripheral är hans, i skrivande stund, senaste bok och kom 2014.
The Peripheral äger rum i två olika tidsrymder vars karaktärer kan kommunicera med varandra men utan att vara direkt länkade till varandra rent kronologiskt. Det är två parallella världar helt enkelt. När "framtiden" öppnar en länk till "dåtiden" så bryter "dåtiden" av och bildar en egen parallell gren i universum. På så sätt så kan man undvika de klassiska tidsparadoxerna.
Vi får inga exakta datum men det som i boken är dåtid är framtiden jämfört med idag. Så det är i princip framtid och ännu djupare framtid det handlar om. Men det är fortfarande ganska trovärdiga världar som behåller mycket av vår verklighet. Den djupaste framtiden handlar alltså inte om post-humanism på främmande planeter, utan någon slags lowlife-hightech-värld efter en miljökollaps och dåtiden utspelar sig före denna miljökollaps.
I framtiden följer vi Wilf Netherton, en publicist åt den legendariska konstnären Daedra.
I dåtiden lever Flynne, hennes bror Burton och deras kompisar. Flynne erbjuder sig att vikariera för Burton som betatestare för vad de båda tror är ett nytt spel. En kväll när Flynne spelar bevittnar hon ett brutalt mord i spelet. Inget konstigt i spelvärlden tänker hon först, det är ofta vad spelen går ut på, men mordet var ovanligt märkligt och obehagligt.
Strax efter detta tar en märklig person kontakt med Flynne för att varna henne för att någon nu är ute efter hennes liv just för att hon bevittnat det obehagliga mordet i spelet. Så vad var det hon såg egentligen?
Vad som är märkligt och tråkigt är att hela tidsreseaspekten inte utforskas eller förklaras överhuvudtaget. Det sägs några vaga ord där någonstans i början som jag inte ens minns vid det här laget. Hade velat se varför och hur detta ens är möjligt när det nu är en så viktig del av historien. Det är inte mycket av teknologin som förklaras alls i boken visserligen och gott så. Desto mindre man förklarar desto mer lämnas åt fantasin. Men just tidsresor är ett så otroligt vanligt inslag i sådana här berättelser att jag verkligen hade velat se ett mer konkret försök att grunda det i verkligheten.
Någonstans där i bakgrunden tycks det också finnas en grund till en osannolik men eventuellt intressant kärlekshistoria mellan två personer i de två tidsvärldarna men det blir aldrig något av den, vilket är synd.
Språket känns verkligen igen från Neuromancer från -84. Dialogen är korthuggen och ganska talspråkig med massor av slang och förkortningar för termer som i sin tur tillhör den fiktiva världen. Det är alltså förkortningar på termer som läsaren inte är bekant med redan från början och det tar tid att lista ut vad begreppen egentligen betyder. Gibson kräver ganska mycket av läsaren på det sättet.
Det är lite roligt att se hur science fiction skriven idag verkligen blir barn av sin tid när den använder sig av sådant som är nytt och spännande i vår egen verklighet idag. I The Peripheral är det framförallt 3D-skrivare och drones. I bokens dåtid kallas en skrivare en "Fab" (fabricator) och i bokens framtid, då tekniken utvecklats ytterligare (detta beskrivs väldigt lite), så är det någon form av nanorobot som kallas assemblers. Assemblers verkar kunna bygga och förstöra så gott som vad som helst.
Drones finns också i alla möjliga storlekar (ner till en myggas storlek) och används för allt möjligt. Det känns oftast trovärdigt, absolut, men jag tänker att boken kommer kännas gammal om några år när det visar sig att något vi inte kunnat föreställa oss istället tagit över alla dessa funktioner. Som i science fiction skriven innan mobiler och Internet då folk sprang till en telefonkiosk även i den hypotetiska framtiden. Men det är kanske alltid så med science fiction. Det är på ett sätt en färskvara. Den kommer alltid vara barn av sin tid i någon mening.
Appropå det, en annan bok som också verkligen gjort mycket av 3D-printern redan -95 var The Diamond Age av Neal Stephenson.
The Peripheral tar aldrig riktigt fart i min mening. Det finns en intressant premiss där i bakgrunden med tidsresan och allt det där. Men det är som att jag aldrig får den där spektakulära payoffen som jag förväntar mig. Jag verkligen älskar tidsperspektiv som förskjuts och hoppar omkring i kaleidoskop av mindfuck, men något sådant tema finns inte riktigt i The Peripheral. Det blir heller aldrig riktigt spännande. Det är en väldigt jämn bok. Jämngrå. Det kommer ett klimax i slutet, men utan någon märkbar uppladdning. Det finns ju där såklart, men det är som att sättet det är skrivet på gör det helt utan effekt som om någon återberättat en häftig berättelse men med platt, monoton röst. Jag blir aldrig medryckt. Helt ärligt funderade jag på att lägga ner boken helt.
Så så var det med det.
