Darc Ages av A.R Yngve
Det här är första gången jag läser något som en författare själv erbjudit mig att läsa och förlaget Wela skickade mig e-böckerna som recensions-ex. Om detta eventuellt påverkar mitt omdöme om böckerna vet jag ej. Jag är ju en glad amatör i detta sammanhang oavsett.
Författaren själv beskriver böckerna som riktade till både tonåringar och vuxna. Eller som han finurligt säger i en intervju: "tonåringar i alla åldrar". Förlaget Wela i sig skriver på sin hemsida att de började som främst ett förlag för ungdomslitteratur men successivt breddat sig.
Jag har tidigare aldrig hört talas om författaren men han verkar ha publicerat några verk här och där.
Första boken i trilogin Darc Ages tar sin början ca nio hundra år in i framtiden från vår tid räknat. I första bokens första sidor hittas vad som ser ut som en kista och som visar sig innehålla en nedfrusen man från vår tid. Mannen i kistan är David Archibald som lät frysa ned sig i hopp om att framtidens medicinvetenskap skulle kunna bota hans dödliga cancer. David vaknar upp och botas enkelt, men den framtid han vaknat upp i är långt ifrån den han föreställt sig.
Darc är en 36årig man som lämnat fru och barn bakom sig i den nu avlägsna dåtiden. "Darc" med "c" syftar alltså på Daniel Archibald. I bokens första sidor är hans namn dolt på kryokistan. Endast "D Arc" är läsligt, så han kallas därmed Darc.
Darc vaknar upp i klanen Damons händer, i staden som bär deras namn. Världen i framtiden är befolkad av människor i små, utspridda städer som styrs av dynastier av kungar och adelsmän. Vetenskap och nya teknologiska framsteg är inget som existerar längre utan den kunskap man har är den man lyckats ärva och upprätthålla ända sedan "forntiden". Detta gör att man i vissa fall har tillgång till avancerad teknologi och i andra fall är det som om man var tillbaka på medeltiden. Detta gör att den teknologi man har också blir väldigt högt skattad eftersom den oftast just är så väldigt gammal och, eller svår att tillverka och reparera.
Vissa saker har man också aktivt förbjudit och djupt rotade tabun har vuxit fram kring viss kunskap, teknologi eller idéer. Man tillber också gudomligheter som känns igen som människor eller figurer från vår egen tid. Det som format världen är, som så ofta i dessa typer av berättelser, flera stora krig och klimatförändringar.
Så denna mörka värld är alltså som en ny medeltid. Därav "Darc/Dark Ages" alltså. Det är riddare med laserpistoler, kan man säga.
Jag tycker världen i Darc Ages i sig är rätt kul och spännande. Det är ju lite steampunk över det hela, lite "retro-future". En smutsig framtid i motsats till lysande, teknologisk guldålder, så att säga.. Mänskligheten är förpassad till dessa små inmurade städer och bortom städerna finns nästan mytologiskt laddade ödemarker dit ingen vågar ta sig med rädsla för lite allt möjligt. I ödemarken finns ruiner från vår tid och jag tänker att det vore spännande att utforska dem. Jag älskar postapokalypstemat och ruiner och allt sånt där i böcker. Det är också kul att fundera kring hur framtida människor eventuellt kommer att förvränga vad de tror att vår tid var och såg ut. Precis som vi måste gissa oss fram och dra slutsatser om antika civilisationer utifrån mycket knapphändigt bevismaterial. Hur rätt har vi om livet i Mesopotamien för fyra tusen år sedan? Eller ens, som är tidsspannet i boken, nio hundra år sedan i Europa? Hur rättvisande bild av oss och vår tid kommer människor om ytterligare nio hundra år ha?
Men sen kommer berättelsen och dialogen in i bilden och det kommer inte så vidare långt i min mening. Till att börja med tycker jag inte Darc som karaktär är särskilt sympatisk. Han är som en lite halvt komisk tidsresenär som stöter på "tokiga" kulturkrockar. Han är också en ganska präktig hjältefigur som mer eller mindre ger sig an på att rädda denna värld han kastats in i. Han anser sig ha alla svar och veta bäst. Med sina "egensinniga" perspektiv från det förflutna försöker han få dessa medeltida människor med sina märkliga tabun att lära sig om vetenskapliga principer och demokratiska värden.
Sensomoralen är väldigt tydlig.
Själva storyn är helt okej. Den saknar någon spännande twist eller överraskande avslöjande dock. Det är ganska mycket what you see is what you get, på gott och ont. Darc kämpar både för att överleva själv och för att rädda världen och göra den mer dräglig att leva i. Han missförstås först på gott (som frälsare) och sedan på ont (som förrädare och skurk). Mitt i allt utlöses en strid mellan klanerna med en ärketypiskt ond skurk på den anfallande sidan. Det är en helt okej story och även om det finns en väldigt tydlig ond sida så finns egentligen ingen uppenbart moraliskt god sida (även om det är uppenbart vem som "borde vinna" så att säga. Det uppskattar jag. Tempot är också ganska högt och varje bok i serien ligger på ca två hundra sidor så det går fort att läsa och det går snabbt mellan varje händelse. Det hinner aldrig bli tråkigt.
Bok ett och två slutar väldigt tvärt. Mer som ett avslutande kapitel än ett dramaturgiskt avslut vilket får mig att tänka att böckerna skrevs som en enda bok som sedan delades upp i tre delar i efterhand.
Men. En stor grej som jag tycker är tråkig är att böckerna är väldigt grabbiga. Kvinnliga karaktärer är ofta (inte alltid, men ofta) mest just damsels in distress. De ska räddas och skyddas. Och även i ett litet isolerat samhälle utanför städerna som består av majoriteten kvinnor så impliceras att de är svagare (om än mer fredliga, vilket är orsaken till valet att avla fler kvinnor istället för män) och, eller fundamentalt annorlunda män på ett sätt som jag är ganska skeptisk till.
I andra boken stöter Darc ihop med en kvinna som heter Shara. Till att börja med beskrivs hon som den sortens kvinna som "eggar honom" (Darc alltså) som mest. Bara det uttrycket tycker jag är ganska... skumt. Till en början beskrivs hon som en självständig och härdad tjuv men hon framstår mest som ett våp under tiden vi får lära känna henne i Darcs sällskap.
I ett avsnitt vägrar Shara gå in i en ranglig, läskig hiss. Så Darc lyfter upp henne och bär henne "över sin skuldra och höll henne sedan i sitt knä medan de åkte upp". Det där var hela händelseförloppet. Shara verkar inte protestera överhuvudtaget över denna fullkomliga omyndigförklaring av hennes vilja. Oerhört märklig händelse, hur man än vill tolka det. Senare i sista boken beskrivs Shara åter igen som en viljestark, klipsk kvinna (i de orden) men det är bara beskrivande ord och vi som läsare får aldrig själva dra den slutsatsen utifrån vad som faktiskt händer i boken.
Utöver sådana händelser finns här också en mild, mild sexualisering av Shara och andra karaktärer (som t ex översteprästinnan Inu). Det finns t ex en illustration av Shara (och Inu för den delen) där hon syns som klassiskt "bystig" seriebrud. Flera karaktärer beskrivs som kurviga. Ganska harmlöst kan tyckas. Det blir verkligen aldrig mer oanständigt än så. Men det är någon slags gammelmodig sexistisk ton över dessa relationer och kvinnor på något sätt. Det är liksom oskuldsfullt (aldrig naket men med lite klassiska skönhetsideal av kurviga kvinnor) och sunkigt på samma gång.
Ett annat stycke jag reagerade starkt på var följande. Också mellan Darc och Shara. Shara har precis trotsat Darcs verklighetsbild. Shara tycker Darc borde söka mer makt och försöka bli enväldshärskare, något som Darc absolut inte kan tänka sig. Darc flippar ur:
"Darc fann sig inte i det. Han skakade henne häftigt. Se på min Shara!" röt han. "På min tid, när två människor var förälskade, så var de uppriktiga mot varandra. Vad är det du tänker? För tusan! Jag är från en annan tid - du kan berätta allt för mig!"
Hjälp! Var kom det ifrån!? Det finns inget i föregående händelser som motiverar den reaktionen. Vad är det ens Darc menar med att Shara inte redan säger vad hon menar? Hon har precis fnyst åt Darcs olust till makt. Men man får inte känslan av att hon har något osagt. Så åter igen, hur man än vill tolka det så är det ett otroligt märklig stycke. Det går så extremt emot hur Darc som karaktär framstått som tidigare och själva tonen i böckerna i övrigt.
Strax efter detta berättar Darc med glödande entusiasm om demokrati för Shara som då snabbt blir lyrisk och kastar sig passionerat över honom. Nja du, jag känner mig inte övertygad av någonting alls i detta avsnitt. Hade jag varit Shara hade jag vänt på klacken och sprungit så långt ifrån Darc som möjligt.
Ett annat exempel på kanske lite märklig kvinnosyn är hur en annan karaktär berättar hur han är uppvuxen med kvinnor så därför förstår han dem bättre än Darc. Som att kvinnor var denna mytologiskt avvikande art som ska studeras och förstås. Vilket ju är en klassisk villfarelse.
Det finns faktiskt ett stycke till där en annan karaktär också flippar ur och skriker på Shara. Också tillsynes helt omotiverat utifrån situationen. Just där är det kanske inte så mycket att det är en man som skriker på en kvinna utan bara att reaktionen var så absurd att jag verkligen ryggade tillbaka från texten och tänkte "whoa dude, uncalled for!"
Nu menar jag inte att alla böcker behöver vara feministiska brandtal. Kanske överanalyserar jag. Ta detta med en nypa salt. Men det var ändå lite för många tveksamma tillfällen i Darc Ages för att jag inte skulle reagera på det.
Hur som helst, kanske kan man fråga sig om inte detta är meningen då? Är det inte ett medeltida samhälle med tillhörande medeltida kvinnosyn som är poängen med böckerna? För det första tror jag inte böckerna är så pass sofistikerade att så subtila mekanismer är skrivna med avsikt. Det passar liksom inte målgruppen eller den uttalade ambitionen med böckerna (dvs framtidsäventyr för tonåringar). Problemet är att det inte finns någonting i böckerna som ger en antydan till att detta är vad som avses. Jag tror det beror på hur berättarrösten beskriver vad som händer. Om berättarrösten varit värdeneutral och låtit oss som läsare istället få pussla ihop hur denna kultur fungerar utifrån ledtrådar i berättelsen hade det funkat bättre. Nu är liksom berättarrösten lika mycket delaktig i det som karaktärerna själva. Dessutom är ju Darc lika knäpp som de framtids-medeltida-människorna. Så nej, den teorin tror jag inte på. Det är liksom inte en grej att Darc ska vara ett misogynt svin (jag överdriver, det är han inte, men för att ta ett tillspetsat exempel), utan det bara strösslas med små kommentarer ändå, helt i onödan.
Darc Ages, som visserligen dess titel kanske skvallrar om, är också ganska ostig, för att använda den korrekt svenska termen. Vid ett tillfälle hamnar Darc på scen i något som mest liknar skolbalen i filmen Back to the future där Marty McFly står på scen och sjunger framtidens låtar. Fast Darc sjunger förstås dåtidens låtar. Eftersom Darc kan låtar som publiken endast har fragmenterade, mytologiserade versioner av så ses han som en gudom kommen till Jorden som kan deras mest heliga låtar utantill. Jag har lite svårt för sån ostighet.
Böckerna skrevs först på engelska men har alltså översatts till svenska som är den version jag läst. Böckerna är översatta av författaren själv som också är svensk. Att det är en översättning tycker jag syns i språket. Det finns drag av anglicism och ordagranna översättningar här och där och vissa formuleringar tycker jag haltar. Det är också ett språk som inte känns naturligt alla gånger. Ofta tycker jag att ordval och ordföljder är lite märkliga. Inte helt inkorrekt utan bara märkliga.
Som exempel verkar ordet "hey" ha översatts direkt till "hej" i dialoger och situationer där det blir väldigt konstigt på svenska. Ett annat exempel är uttrycket "Hon skulle testa honom, finna ut vem han verkligen var". Det låter som en ordagrann översättning på find out. Rätta mig om jag har fel men mer korrekt vore att säga lista ut vem han verkligan var.
Andra exempel är "...tog Darc med överraskning", "Du är inte som oss - du är olik", "Den mannen är en dåre, bara en vanlig galning. Låt honom gå, men lyssna inte på hans tokprat". Den sista kanske inte är bokens största språkliga synd men jag kan inte minnas när jag sist jag hörde orden "dåre" och "tokprat" i något färskare verk. Formuleringen känns också krystad på svenska. Så språket liksom stapplar sig fram, det flyter aldrig riktigt.
Dessa knepiga översättningar och lite udda språk är ganska genomgående i böckerna.
Jag misstänker att en del av bokens glimten i ögat har gått förlorad i och med översättningen. Den ostighet jag pratade om är nog lättare att köpa (och kanske till och med uppskatta) om den är skriven på engelska. För att få det att fungera någorlunda hjälpligt på svenska behövs nog ett annat språkbruk tänker jag.
Yngve ger tillräckligt med tekniska detaljer och begränsningar för att denna värld ska kännas trovärdig med t ex hur laser och rustningar fungerar. Som att rök och damm får laser att skingras och tappa kraft och när rustningar blir smutsiga reflekterar de inte laser lika bra och tar därmed lättare skada. Jag gillar också just känslan av att ingenting nytt konstrueras eller uppfinns utan att allt går i arv och måste hållas i trim med antika manualer som hanteras med nästan religiös andakt. Som sagt, det är inget fel på världen som Yngve skapat. Det är mer den berättelse och de karaktärer som populerar den som jag inte är så förtjust i. Vilket ju är ett problem eftersom det är det som gör en berättelse, trots allt.
Jag kan dock inte sluta tänka att detta skulle vara en väldigt bra värld för ett rollspelsäventyr i Drakar och Demoner-stil. Plus att de stora riddarrustningarna med jetpacks påminner mig väldigt mycket om Warhammer 40K som också har just medeltida rustningar med jetpacks och svärd och grejer.
Så för att sammanfatta det hela. Den lite knaggliga översättningen, de lite pinsamma avsnitten och den lite suspekta kvinnosynen gör att dessa böcker inte direkt faller mig i smaken. Det är en kul värld att vistas i en stund och böckerna har tillräckligt med finurliga detaljer för att världen ska kännas levande. Men det är just det, det är mer världen i sig som känns lockande än vad som försigår i den i dessa böcker.
Här är författarens officiella sida för böckerna. Där finns också, bland annat ett galleri över några illustrationer som finns i böckerna.
http://darcages.com/swedish.html
