Harry Potter and the cursed child av J.K Rowling, John Tiffany och Jack Thorne
Självklart skulle ju även denna dyka upp här. Så hur hård borde jag vara mot denna bok? Hur påverkad av nostalgi, igenkänning och allmänt varma känslor för en bokserie och dess karaktärer ska jag låta mig vara? Då menar jag egentligen inte bara för hur jag ska skriva ett inlägg här utan också hur jag ska förhålla mig till boken när jag läser den. Nu är jag kanske inte Jordens största fan av Harry Potter och jag håller mig nog alltid på visst hälsosamt avstånd från allt jag både gillar och ogillar. Men jag är ändå uppvuxen med böckerna och har ju också läst dem i vuxen ålder med precis samma inlevelse och kärlek som första gången. Så det är ju omöjligt att läsa en sån här bok ofärgad av tidigare erfarenheter och, för mig, också omöjligt att inte just tänka på sådana här saker. Om jag gillar något för mycket har jag en tendens att börja leta fel och överanalysera just för att kompensera.
Jag kommer också utgå ifrån att om någon läser detta inlägg så är det troligen efter att redan ha läst boken. För är man ett fan sedan innan så har man läst The cursed child oavsett vad eventuella tidningsartiklar eller bloggar säger. Har man inte läst Harry Potter innan, ja varför läser man då denna som första bok?
Boken börjar nästan exakt där sista sidan i Deathly Hallows slutar. I den, i min mening, helt överflödiga epilogen som bara kändes som krystad fan-service där "alla levde lyckliga i alla sina dagar". Bara att de byggt vidare på det slutet gjorde mig en aning skeptisk. Jag tycker att när en serie eller bok eller verk överhuvudtaget har slutat så ska man också låta den vara slut och inte just klistra på lite extra. Men, men. Detta kom jag snabbt över trots allt.
Nästan från första sidan var det också klart vad den grundläggande konflikten är. Harry Potters son Albus tycker inte om att vara Harrys son. Han vill inte göra som sin far och känner inte att han kan eller ens vill leva upp till hans förväntningar. Samtidigt vill Harry så innerligt vara den far han själv saknade och kan därför inte för fem öre läsa av Albus känslor eller se det faktum att Albus skiter fullständigt i Harrys förflutna eller uppväxt.
Det är ingen dum premiss alls. Det känns som en ganska naturlig och trovärdig fortsättning på historien. Det är som jag kan tänka mig att barn till otroligt stora kändisar kanske känner. Att de alltid kommer att känna sig tvungna att förhålla sig till sina föräldrar på ett eller annat sätt och i värsta fall leva i deras skugga.
Det jag tycker är synd däremot är hur övertydligt allt görs. Detta är inte en dynamik som successivt växer fram utan det skrivs läsaren på näsan mer eller mindre från första sidan. Det kan visserligen komma av att boken är ett teatermanus där det inte finns lika mycket tid att utveckla karaktärer och relationer, det medger jag. Men. Ändå.
Jag blev också först lite orolig över att boken skulle visa sig bli en kopia av den första Harry Potter-boken. Att Albus tog rollen som Harry Potter, Rose blev Hermione och att en tredje skulle bli den nya Ron och att de tre skulle slåss mot den nya Draco - Scorpius (för om det inte är ett namn som skriker "ond karaktär" så vet jag inte vad). Det hade varit alldeles för lätt att fallen ner i den gropen för författarna. Tur nog så blir det inte så. Både Albus och Scorpius känns som sina egna personer. Scorpius är väldigt olik sin far och Albus likaså.
Harry som vuxen tycker jag också känns som en naturlig utveckling av barnet. Han har vissa karaktärsdrag sen tidigare som fått sin vuxna motsvarighet och vi som läst böckerna vet varifrån de dragen kommer. Han präglas också mycket av sin barndom, precis som vi alla gör. I synnerhet om man haft en så pass traumatisk uppväxt som Harry. Han är Harry som vuxen, han är inte en ny karaktär och inte heller är han densamma som han är i de första böckerna, när han är ett barn. Detta tycker jag verkligen var en av styrkorna i de gamla böckerna också. Hur Harry (och de andra) kändes väldigt trovärdiga i sin karaktärsutveckling när de gick från att vara barn till att bli tonåringar.
Ibland kan jag dock tycka att Harrys besatthet vid sitt förflutna går lite till överdrift. För oss är ju den barndomen som igår, när vi läste böckerna (och jag antar att det också är därför som författarna valt att låta honom minnas så mycket). Men för Harry borde det ju vara sisådär tjugo-tjugofem år sedan. Det borde vara bearbetat och överstökat för det mesta. Som när han ville ge den filt som hans mor lindat honom i till sin son som en familjeklenod. Vilken förälder skulle ens komma på en sådan sak att ge till sin 14-årige son och tro att han ska uppskatta det? Det tyckte jag var på snudd på creepy. Sen visar det ju sig att filten får en viktig roll i berättelsen, men det är ju en annan sak.
En annan sak jag tycker var modigt av författarna var hur de låter Harry och vissa andra bli andra versioner av sig själva i den alternativa tidsrymden där saker och ting gått lite fel. Framförallt hur både Harry och Hermione blir riktigt kyliga och skrämmande personer, men samtidigt trovärdiga. Som att ja, detta skulle ha kunnat bli deras personligheter om saker och ting gått annorlunda eller om de som personer bara spetsade till vissa karaktärsdrag och tonade ner andra istället för tvärt om. Som när Harry utnyttjar sin makt i Ministeriet för att hålla koll på Scorpius som han tror är en fara för Albus. Han blir liksom helt fanatisk i sitt överbeskyddande av Albus. I det läget får man verkligen känslan av att den tiden är riktigt skrämmande och främmande. Man vill bara därifrån. Skruva tillbaka tiden och fly tillbaka in i den trygga version vi känner sen tidigare!
Det absolut största problemet jag har med berättelsen är just hela tidsreseaspekten, dock. Med risk för att låta väldigt elitistisk så tycker jag att tidsresor på det här sättet redan gjorts alldeles för många gånger i böcker och film. Dess tendens att skapa fler hål i berättelsen än vad som är möjligt att täcka tycker jag helt enkelt gör att man bör undvika det helt och hållet i någorlunda "seriösa" berättelser. Det finns passande berättelser där det funkar också förstås men jag tycker inte att det Harry Potter är en av dem. Det tar mig ur upplevelsen för lätt när jag börjar tänka på alla möjliga tidsparadoxer hit och dit och alla ologiska hål som öppnar sig.
Jag kan absolut läsa boken för vad den är och uppskatta den ändå. Men om jag fick bestämma...
Jag kan dock förstå varför man skrev den på detta sätt. För författarna är det ett enkelt sätt att låta oss återse gamla favoriter från de gamla böckerna. Det blir ett sätt att grunda historien och få ut en emotionell effekt av det. De har ju ett ramverk av bakgrundshistoria att utgå ifrån så de vill nog återanvända så mycket som möjligt av det just för att vi ska kunna relatera till det bättre. Så att vi ska känna oss som hemma trots att det är nytt. Så på så sätt kan jag förstå varför de valde att skriva den på det sättet även om jag kan tycka att det är lite tråkigt att de tyckte att det kändes nödvändigt.
En annan sak jag tänkte på var just det här med att det skrivits i manusform. Nu vet jag inte mycket om hur manus skrivs eller hur mycket boken anpassats från det faktiska manuset till att ges ut som bok. Men på några få, få ställen beskrivs väldigt sparsamt vad som ska ske på scen. Men de små indikationerna var verkligen allt annat än konsekventa. Ibland skrevs det ut men oftast inte. På ett sätt hade det faktiskt varit kul att få fler instruktioner om scenbyten och hur vissa effekter tänkts återskapas på en teaterscen när inte datorgrafik kan användas. Men å andra sidan så hade det lätt tagit mig ur inlevelsen av berättelsen, så kanske det var lika bra att de inte tog med sådant så mycket.
Så för att avsluta detta inlägg. Jag är lite kluven. Jag medger att jag blev oerhört uppslukad av boken precis som med de gamla. Gillar man Harry Potter så kommer man oundvikligen att också tycka om denna. Inte en sida kändes överflödig och det var lätt att ignorera det faktum att den skrivits i manusform och inte som en traditionell roman. Samtidigt kunde jag inte låta bli att se att författarna verkligen måste ha funderat mycket på hur de ska göra fansen nöjda och glada. Att det känns lite väl kalkylerat av författarna. Som att de verkligen funderat på "vad vill fansen ha?" istället för "hur ska vi bygga en bra historia?" Det är helt enkelt lite för mycket "minns ni det här då! Eh! Nudge nudge, wink wink!" Jag skulle också ha önskat att boken var betydligt längre och mer utvecklad. Men att den är så pass kort beror såklart på att det just är ett manus och inte en roman, men om jag fick önska fritt!
