The Last Days of New Paris av China Miéville
Miéville har på något sätt en väldigt tydlig stil i sina böcker. Jag har visserligen bara läst två tidigare böcker av honom men denna följer verkligen det mönstret. Han tycks gilla det surrealistiska och bisarra. I The Last Days kanske ännu mer bokstavligt än tidigare då boken använder just konstarten surrealism som bas för världen han byggt upp. Eller är det ens Miévilles egen värld? Read on to find out!
Året är 1950 och moståndssoldaten Thibaut försöker överleva i ett inhängnat Paris kontrollerat av nazisterna. Mitt bland motståndsrörelsen och nazisterna vandrar både manifs och demoner från helvetet omkring. Manif är förkortning för manifestation. Det är bokstavligen surrealistiska konstverk som väckts till liv och vandrar omkring på Paris gator. Orsaken bakom detta är en "S-Blast" som skett någon gång tidigt i nazisternas ockupation.
Till en början tänker jag att Miéville måste sitta på mycket kunskaper om surrealismen för att skriva en sådan här bok. En mängd franska surrealister nämns vid namn och jag har ingen som helst aning om vilka det är eller deras konstnärliga meriter. Verkliga personer figurerar också i berättelsen (får jag reda på långt senare) men det är personer jag aldrig hört talas om. Jag tänker att här måste det finnas massor av smarta referenser och subtila idéer som flyger mig över huvudet.
Men så verkar inte vara fallet. För efter att berättelsen tagit slut så skriver Miéville i ett efterord hur det kom sig att han skrev denna bok. Också det en ganska bisarr historia. Hela berättelsen ska han ha fått berättad för sig av en äldre, mystisk man under många febrigt intensiva timmar på ett hotellrum i London. Jag utgår ifrån att det i sig är en sann historia, men jag undrar ju...
Miéville har själv fått göra efterforskningar i denna värld och flera av de konstverk som figurerar i boken berättar han att han inte själv helt lyckats utröna källan till.
Så utifrån bakgrunden till berättelsen, hur kan jag då fundera kring den som ett traditionellt fiktivt verk? Miéville vet inte själv om mannens historia var sann. Eller rättare sagt, om mannen själv ansåg att den var sann. Var det kanske en psykotisk drömupplevelse han återgav? Om det var det, visste mannen själv om att det var så, eller var det som att han återgav en LSD-tripp? Eller var det bara just en fiktiv historia som han ville skriva själv men inte kunde av någon anledning?
På ytan attraherar boken mig. Bisarra varelser som vandrar omkring i en annars historisk, realistisk miljö och tid. Det är ju som gjort för mig. Men jag sugs aldrig in. Karaktärerna känns inte intressanta och inte heller berättelsen. Stundvis känns New Paris väldigt främmande och skrämmande med dessa bisarra inslag. Och det är ju precis vad jag vill känna. Många av "monstren" är inte ens hotfulla utan bara existerar på något sätt. Vilket är kusligt i sig. Ibland får jag intrycket av att de är som hologram. Men, som det visar sig ett par gånger, de går att döda och vissa har till och med ett innanmäte. Det finns särskilt två avsnitt jag tycker är härligt kusliga. En i mitten och en precis i slutet. Det finns en viss mystik i boken som jag gillar, men eftersom själva grundläggande berättelsen liksom aldrig fångar mig så blir det mest en transportsträcka och boken kommer ingen vart.
Kanske är det just att boken liksom blev berättad för Miéville nästan som om det vore en dröm som gör att den inte riktigt känns så intressant? Drömmar tenderar ju att vara väldigt spännande när man upplever dem. Men när man ska återberätta drömmen för någon annan så låter det bara osammanhängande och ointressanta. Kanske skulle Miéville dessutom ha börjat boken med att berätta ursprunget till den istället för att placera det i slutet. Det hade kanske fått läsaren att se boken i ett annat ljus och kunna uppskatta den för vad den är på ett bättre sätt. Vad vet jag.
Så det är väl just det. Jag gillar temat, jag gillar idén, men jag önskar att Miéville själv hade kommit på idén och skrivit boken helt utifrån sin egen fantasi. Man får ta den lite för vad den är helt enkelt. Åtminstone verkar det vara lite av Miévilles egen inställning.
