Norse Mythology av Neil Gaiman
Titeln på boken är väldigt rak och tydlig. Nordisk mytologi är precis vad det är. Till skillnad från de flesta av Gaimans böcker så försöker han denna gång inte omvandla, förändra, förvränga eller utöka en redan tidigare existerande berättelse vilket jag annars förknippar med honom.
Istället beskriver Gaiman i sitt förord att hans ambition är att återberätta de historier vi har, så korrekt som möjligt och så intressant som möjligt. Självklart färgar författaren alltid sina texter med lite av sig själv, men det är ju varken oväntat eller märkligt!
Ärligt talat visste jag väldigt lite om nordisk mytologi före jag läste denna bok. Jag kunde kanske de flesta namnen på gudarna och kanske någon enstaka, halvt ihågkommen berättelse. Men inte som jag kan t ex romersk/grekisk mytologi.
Vad som faktiskt förvånade mig var att så lite av de nordiska mytologiska berättelserna finns nedskrivna och att mycket av det vi har bevarat idag kommer från kristna källor. Att det är kristna som tecknat ned sagorna tycker jag ibland också blir ganska tydligt i Gaimans rendering. Det dyker ibland upp ganska uppenbart kristna motiv.
Men Norse Mythology är inte en fackbok om nordisk historia eller arkeologi, så själva historien bakom vilka berättelser vi har och vilka vi saknar beskrivs mycket kort och är inte bokens fokus.
Så efter den korta introduktionen så ger Gaiman oss en liten vem-är-vem i nordisk mytologi med korta beskrivningar av varje gud och karaktär vi kommer möta. Därefter kommer berättelserna i en slags kronologisk ordning där vi börjar med världens skapelse, vidare till hur gudarna kom till makten och hur de fick sina magiska artefakter till hur världen en gång kommer att ta slut i Ragnarök.
Då jag nog inte egentligen läst någon annans återberättelse av dessa sagor så har jag ju ingenting att jämföra med, men jag tycker att Gaiman lyckas bra i sin version. Jag kan definitivt se Gaimans egna små utsmyckningar av dialogen men det är ändå väldigt lågmält och i liten skala. Det är i alla fall inte något som stör eller tar en ur upplevelsen.
Berättelserna i sig är ungefär lika märkliga som mytologiska berättelser brukar vara. Lika ologiska, motsägelsefulla och totalt omöjliga. Men det är ju också det som är kul för det mesta!
Känslan jag får av berättelserna är att världen som de äger rum i är väldigt liten. Det är få gudar som beskrivs och få människor och karaktärer som tar plats. Det är ju svårt att jämföra mytologiska världar utifrån så inkompletta källor (och kanske inkomplett kunskap från min sida förstås). Kanske kommer denna känsla helt enkelt av att så mycket saknas, som inte längre finns återberättat i källor. När jag tänker mig t ex Olympen så ser jag liksom stora palats i marmor och guld eller kanske stora troner bland molnen eller nåt. När jag läser Norse Mythology ser jag liksom framför mig Valhalla som ett helt vanligt långhus från Vikingatiden i ett kargt, svenskt landskap, ungefär. Liksom inget egentligen speciellt, bara att det råkar vara där Oden hänger. En plats som alla andra, bara en aning mer magisk och gudalik.
Jag tror dock definitivt att den bilden präglas enormt av åratal av film och datorspel som skildrat just grekisk mytologi och andra världar medan väldigt lite gjorts på just nordisk mytologi. Jag har så få förutfattade meningar, så att säga.
Men jag gillar ändå den bild jag får av Gaimans bok. Den känns på något sätt mer verklig. Som att den ligger närmre den bild som människorna som levde då faktiskt hade av sina gudar.
Det som dock känns konstigt är att boken är på engelska. Jag läser ju det mesta på engelska men eftersom namnen är nordiska försöker jag hela tiden att omvandla de engelska omskrivningarna till de lite mer nordiskt klingande namnen (även om man nog inte kan kalla dem för "svenska" heller). Så Odin blir Oden och Ragnarok blir Ragnarök och Utgardaloki fick jag slå upp och på svenska blir det det lite mer förståliga Utgårdaloke (Loke från Utgårda... suddenly it all makes sense!). Men det är ingen stor grej så, bara något jag tänkte på.
Till sist så ser jag faktiskt Norse Mythology lite som allmänbildning för mig personligen. Jag tycker det känns bra att jag åtminstone har någon slags aning om de nordiska myterna.
Förutom det är det definitivt en trevlig bok. Väldigt oansenlig på något sätt. Typ "här är lite berättelser från nordisk mytologi", inte mer eller mindre. Jag gillar't.
