Dear Life

Dear Life av Alice Munro
Munro är vinnare av 2013 års Nobelpris i litteratur. 

Detta blir ett litet undantag från bloggens normala science fiction och fantasy-inriktning.
Dear Life är, likt alla Munros böcker så vitt jag vet, en novellsamling

Berättelserna handlar generellt om ordinära människor i ordinära situationer. Kanske ligger det i mig och inget som är tänkt från författaren, men det finns en viss melankoli över alla berättelser.
De flesta noveller innehåller ytterst lite dialog. Istället är det hela tiden ett Jag som berättar om något som hänt med en ganska neutral ton. Även händelser som borde utlösa starka känslor beskrivs med ett frånskiljt lugn som ju låter sig göras om det skett för länge sedan. Det beskrivs liksom objektivt, inklsive märkliga situationer och märkliga beteenden. Ibland kan berättaren påpeka att något framstår som märkligt men att berättaren inte tänkte på det när det hände.

Munro har en tendens att gå in på märkliga stickspår som jag inte förstår poängen med. Jag kan ta ett helt påhittat exempel.
I flera berättelser börjar historien med att introducera ett par karaktärer. Sen plötsligt börjar man få en djupgående beskrivning på någon händelse eller bifigur som ligger långt ifrån den grundhistoria som först målats upp. Plötsligt har man läst flera sidor om någons farbrors vän som någon karaktär bara kommit att tänka på i samband med någon annan händelse. Och sen plötsligt är novellen slut. Jag tappar helt bort mig, förstår inte vad som är viktigt och inte. Jag tappar bort vilka karaktärer som har relation till vem eller vad berättelsen egentligen är.
De flesta noveller saknar helt enkelt någon tydlig dramaturgisk kurva.


Det finns egentligen bara en berättelse som jag minns tillräckligt för att kunna återberätta.
Den heter Train och handlar om en man som återvänder från kriget (Andra Världskriget). Han anländer med ett tåg men hoppar av i farten innan han når sin slutstation (utan angiven motivation till detta).
Han vandrar ut på ett fält och stöter på en stuga där en kvinna bor ensam. Där byter han arbete mot mat och husrum. Det pågår under en lång period och han renoverar hennes hem och de pratar om allt möjligt.
Man får utifrån hur mannen agerar försöka lista ut varför han inte ville anlända till sitt slutmål. Varför han gör som han gör.
Men precis som jag beskrev ovan så klipps plötsligt den största berättelse-tråden med kvinnan i huset av och mannen lämnar henne åt sitt öde (som, utan att avslöja för mycket, inte verkar vara så gott vid tillfället). Denna handling är tillsynes utan eftertanke eller ånger från mannen. Han har visserligen varit kvinnan trogen ett bra tag, men inga tankar om varför han gör som han gör beskrivs. Plötsligt har bara kvinnan försvunnit ur både berättelse och mannens medvetande. Så tar liksom historien en helt ny sväng som om allt innan aldrig skett.

Boken avslutas med tre noveller som fått en liten förtext där Munro skriver att de följande novellerna inte riktigt är noveller utan något som nästan närmar sig självbiografi. Kanske inte bokstavligen alla gånger, säger hon, utan mer i känsla och ton.

Jag kan förstå varför man gillar Munros berättelser. Det är lite dystert, melankoliskt, enkelt. När människor beter sig konstigt förstår man att det finns en anledning till detta, men det är aldrig något som utforskas eller ges läsaren.
Jag kan förstå att det finns ett värde i att inte skriva allt. Att låta livet vara livet och låta läsaren göra egna tolkningar, eller för den delen inte tolka alls utan bara ta det för vad det är.
Men det fungerar inte för mig. Åtminstone inte i Munros böcker. Jag känner liksom aldrig någon sympati för karaktärerna när allt beskrivs så frikopplat från deras inre tankeliv och känslor. När det väl skrivs ut vad karaktären kände vid tillfället så är det fortfarande en person som beskriver något som hände för länge sedan, så man får aldrig känna det med karaktären då det händer utan det är liksom I was of course distraught eller något i den stilen. Det blir så... torrt och avlägset.

Detta är inget för mig helt enkelt. Jag behöver ett större drama med större perspektiv och idéer. Jag vill också veta vad som motiverar en karaktär och vad som driver den. Låt det vara oerhört vagt och odefinierat, men låt det osagda vara något mer eggande än en människas uppväxt i Kanadas landsbygd på 40-talet. 

Någon som älskar Munro skulle säkert säga att jag ju missar skogen för alla träden eller något sådant.
Hennes stil är definitivt unik i, åtminstone med mina referensramar. Men jag lämnar nog henne där och går tillbaka till mina vanliga litteratur-kvarter.

The Tawny Man-trilogin

The Tawny Man av Robin Hobb är den sista trilogin om FitzChivalry och The Fool. 

I första boken, Fool's Errand, har det gått 15 år sedan sista boken i The Farseer-trilogin. Fitz har dragit sig tillbaka till en ensam stuga tillsammans med sin fosterson Hap och sin varg-kompanjon Nighteyes. Fitz lever nu under namnet Tom Badgerlock för att dölja sitt förflutna då resten av världen tror att han gått under i Regals fängelsehålor i slutet av första serien. Men så tillslut börjar hans gamla vänner besöka honom en efter en i hans stuga för att försöka få honom att återvända till sin rättmätiga plats i Buckkeep med all dess politik och intriger.

Jag hade ju inte tänkt att skriva om alla dessa böcker. Jag var inte ens säker på att jag skulle orka läsa igenom dem igen. Men istället har jag inte gjort annat än att plöja igenom bok efter bok, fullkomligt uppslukad. 

Det är nog främst karaktärerna som gör det. Fitz liv är oerhört tragiskt, nästan raka vägen igenom alla 6 böcker och man lider med honom. Allt är så orättvist mot honom. Nästan allt tycks han göra fel dessutom. Man hoppar från hjärtskärande händelse till nästa. Så fort han lyckas med något kommer det något som går illa igen. En kollega sa till mig att han försökt läsa de första böckerna om Fitz men gett upp eftersom de var så deprimerande. Det tycker jag trots allt är lite överdrivet. Hobbs böcker må innehålla våldtäkt, tortyr, mord och förtryck men det hålls ändå på ett visst avstånd från läsaren.

Samtidigt som Fitz själv upplever helvetet om och om igen på olika plan så byggs en myt upp om honom av alla som inte sett eller hört hela historien utan bara hört ryktesvägen allt som han råkat ut för. Fitz tycks ofta hamna i alla händelsers mitt och hans roll är sällan vad den framstår som utifrån. Allmänheten har tagit hans livsöde som exempel på både hjältedåd alternativt som symbol ondskan själv.

The Fool är egentligen alla böckernas huvudperson, även om Fitz är hjälten. The Fool hävdar att han är en vit profet. Han måste hjälpa världen att ta sig in på en bättre bana. För att göra det behöver profeten en katalysator, en förändrare. Profeten kan inte orsaka förändringen på egen hand. Fitz är alltså ofrivilligt The Fools katalysator. Detta är något som verkar vara bestämt av tiden och ödet mer än The Fool själv.

The Fool är mer eller mindre könlös. Hade böckerna skrivits på svenska hade man kunnat använda pronomet hen för att beskriva honom. Människorna runt omkring honom ser honom dock som en man så därför använder också jag "han".

The Fool är en oerhört hemlig person. Han har också ganska okonventionella åsikter om identitet och svävar enkelt mellan olika personligheter. Han tycks veta allt om Fitz men Fitz vet, trots deras långa, nära vänskap ganska lite om sin vän. Eller så tror han sig veta väldigt lite om honom. Fitz är nämligen sällan säker på när The Fool talar rakt och öppet och när han bara talar i gåtor och slingriga utsvävade resonemang. Fitz är ofta osäker på om människan han känner egentligen är den "sanna" personen eftersom han ibland är "The Fool" som Fitz känner honom och ibland Lord Golden bland och andra personligheter, beroende på situationen. Själv hävdar han att alla personer är olika sidor av samma mynt.

Det finns ett stycke i dessa böcker som gjorde stort intryck på mig när jag först läste böckerna i gymnasiet och som jag kommit att tänka på många gånger flera år efter jag läste böckerna. The Fool älskar Fitz och platoniskt älskar Fitz honom tillbaka. Men i ett bråk mellan de båda vännerna med grunden i att det gått rykten om att de båda är älskare (samt att The Fool inte verkar så intresserad av att dementera dessa rykten) säger Fool till Fitz ungefär "jag sätter inga gränser för min kärlek".
Detta är en av de få tillfällen då Hobbs låter mycket vara osagt. Vid det laget har man lärt känna The Fool så pass länge att man ändå börjar förstå vem han är men ändå känner man honom inte helt och hållet. Det finns alltid något där som varken Fitz eller läsaren får veta. Hans replik är sällsynt öppenhjärtlig och tydlig. För mig på gymnasiet var också hans mening väldigt filosofiskt innehållsrik. Det var liksom inte en tanke jag tänkt förut. Jag kanske inte skulle säga att jag blir lika hänförd av det idag, men jag tycker ändå att hela scenen och hela dialogen är oerhört rörande. Jag vet vad ni tänker och även jag tänkte att det handlar om sex. Och kanske gör det det. Fitz tänkte också det vilket gör The Fool rasande. Han förtydligar långt senare i boken vad han menade. Dock förnekar han aldrig att han också hade kunnat mena just ett mer intimt förhållande 

Jag som läsare bryr mig också mycket om deras vänskapsrelation. Jag vill verkligen att de ska vara sams. När Fitz och The Fool är ovänner och inte prata med varandra under en lång period tänker jag frustrerat "men prata med honom nu då!" 

The Fool är hur som helst en favoritkaraktär bland många i dessa böcker. Han sticker ut och han är intelligent, kvicktänkt och väldigt normfri. Och så har han såklart den där mystiska förmågan att dyka upp där man minst anar det och sen vägrar berätta hur han lyckades med det.

En annan av mina favoritkaraktärer är Burrich. Fitz fosterfar. Han är extremt tjurskallig och har en absurda principer om ära och heder som oftast betyder att han sätter sig själv och sin egen lycka efter allt annat. Han har dessutom en djupgående förakt för The Wit-magin. Men samtidigt kan man inte annat än gilla hans nästan extrema gentlemanna-personlighet och hans mjuka inre. Och trots att han avskyr Wit-magin så älskar han ändå Fitz. 

Sen har vi förstås vargen Nighteyes. Fitz "wit companion". Han är inte som Fitz hund eller slav utan deras band är ömsesidigt. De är som oseparerbara vänner som älskar och respekterar varandra. Fitz börjar med åren att bete sig och ibland tänka som en varg och Nighteyes blir mer och mer människa i sitt beteende.

Precis som man får höra andra karaktärers röster och dialog får man också höra vad Nighteyes säger till Fitz. Jag fattade ganska snabbt tyckte för Nighteyes som är mycket mer självsäker och lugn är Fitz. Eftersom han är ett djur tar han dagen som den kommer och planerar sällan för framtiden annat än på ett instinktivt plan. Det är ett exempel på ett av de drag som han långsamt assimilerar från sitt förhållande med Fitz; förmågan att föreställa sig morgondagen och vad som behöver planeras för att den ska gå som man vill.

Böckerna om Fitz är skrivet i jag-form vilket gör det väldigt lätt att fästa sig vid huvudkaraktären, till skillnad från Liveship Traders-böckerna som hoppar mellan ett tio-tal karaktärer vid varje kapitel. Fitz spelar ganska mycket martyr men man kan inte annat än känna att det hedrar honom för han bär det mesta inom sig och vill inte förstöra andras liv med sin blotta närvaro. Men även om man kan känna att det är ganska mycket sob-story över det hela så kan man inte heller låta bli att hålla med om att han tänker rätt, utifrån hans egen logik. Många vill honom och alla han älskar ont pga hans namn och hans bakgrund. Men om och om igen, när han konfronteras med sina beslut av någon utomstående, får han ett nytt perspektiv på situationen och det visar sig att han kanske inte alltid gjort rätt, hur solklart det ändå kändes för honom själv från början. Men alla runt omkring honom suckar och säger åt honom att inte alla världens problem är hans att bära. Fitz har också en tendens att älta sina problem. Ingenting är någonsin lätt för honom. Till och med de saker som skulle kunna vara lätta, om han bara haft en annan inställning.

Det finns många saker i böckerna jag tycker är konstiga. Fitz är t ex fortfarande besatt av sin barndomskärlek Molly ända upp i 35-års åldern. Han ältar minnen av henne från när de båda var omkring 16 år. Jag menar, dags att släppa henne, liksom. Men visst, hon är hans stora love-interest och det är på många sätt deras relation som står för mycket av böckernas ångest.

En annan märklig sak är hur mogna barnen är i böckerna. En 10åring beter sig som 15 och en 15åring beter sig som 25. På ett plan kan jag köpa det om man tänker sig att människor i vår egen värld "förr i tiden" gifte sig hemskt ungt och förväntade sig ha barn kort därefter. En tid när medelåldern var betydligt lägre. Så man kan tänka sig att barnen i den här fantasy-världen helt enkelt tvingas växa upp fort.

Sen är det det här med drakar. Detta må vara relativt gamla böcker och kom ut något före rådande drak-trend (Dragon Age, Skyrim, The Hobit, Eragon, Game of Thrones, Guild Wars 2, etc etc) men jag är så oerhört trött på drakar. Trött på att fantasy = drakar.

Men visst, Hobb gör drakarnas intåg i världen ganska spännande då det inte är utan viss konsekvens. Interaktion med drakarna är inget man gör helt lätt. De människor som överhuvudtaget kan kommunicera med drakarna kan bokstavligen överväldigas av deras intellekt och drakarna har ungefär samma attityd till människor som människor har till duvor. De ser likadana ut allihop och de lever inte länge nog för att man ska orka bry sig om deras åsikter. Och vem bryr sig om man råkar trampa ihäl en av människa? Det finns ju ändå en massa andra människor kvar, liksom. 

Hur som helst, drakarna är det absolut minst intressanta i böckerna och jag hade gärna sluppit dem helt. Detsamma gäller Liveship Trader-böckerna där drakarna tar betydligt större plats i berättelsen.

Det kanske största problemet som stör mig är hur allting är så övertydligt. Varje dialog måste förklaras och varje känsloyttring motiveras. Fitz analyserar alla karaktärer och förklarar varför de gör som de gör. Man får aldrig riktigt förstå vad karaktärerna känner eller menar utifrån sammanhanget.

Världen som Hobbs beskriver känns trovärdig och är proppfull av bakgrundshistoria, politik, vilt skilda kulturer och miljöer samtidigt som inget är så vilt olikt den verkliga världen vilket gör den lättare att relatera till. Världen har inslag av märkliga väsen (som oftast i slutändan förklaras i termer man lärt sig tidigare i böckerna) men är befriad från andra raser än människor (om man inte räknar drakar då). Magin känns på något sätt relativt jordnära och begränsad, något som jag uppskattar.

Som sagt så har jag plöjt igenom dessa böcker på ett sätt som jag oftast inte gör. Det må vara genrelitteratur som aldrig kommer vinna nobelpris, men ack så underhållande. Fitz öde, även om han ibland framstår som lite väl gnällig och pryd är oerhört engagerande.

Jag sörjer att böckerna är slut.

Utöver dessa nio böcker finns även en nyskriven serie som heter Dragon Chronicles om händelserna i Rain Wild River. De har jag inte läst. Efter en snabb googling upptäckte jag också att en ny serie om Fitz och The Fool är på väg (och heter just The Fitz and The Fool). Trots att jag inte vill annat än att fortsätta läsa om dessa karaktärer är jag skeptisk. Jag vill inte ha något som riskerar att urvattna vad jag redan upplevt i tidigare böcker. Men jag kommer garanterat att läsa böckerna när de släpps.

Farseer-trilogin

The Farseer-trilogin av Robin Hobb inleds med Assassin's Apprentice och trilogin är den första trilogin av tre som alla ingår i samma värld. Alla nio böcker delar många karaktärer och händelser men kan läsas separat och i lite blandad ordning om man så vill. Jag läste alla nio böcker någon gång i "min ungdom" och kom nu på tanken att läsa om de första. Då det var så länge sen jag läste böckerna har jag annars varit rädd för att jag inte ska tycka att de är lika bra nu som då. Jag var rädd att jag ska tycka språket var för simpelt och berättelsen banal eller att jag ska tycka att alltihop bara var en billig dussin-fantasy som bara var spännande förr. Men större var nog risken att jag första gången jag läste böckerna inte ens fullt förstod språket. Hur som helst, istället läste jag alla tre böcker betydligt mer intensivt än jag läst många andra böcker på senaste tiden.
Farseer-trilogin är väldigt klassisk "high fantasy" (behöver jag ens säga det med tanke på de omslagen?). Det är nog den första bokserie jag tänker på när jag tänker på fantasy som genre.

Första boken inleds med att huvudkaraktären Fitz bestämmer sig för att skriva ned The Six Duchies historia (de provinser berättelsen äger rum i) men istället glider han snabbt in på historien om sitt eget traumatiska liv. Fitz överlämnas som sexåring av sin fosterfarfar till borgen Buckkeep och meddelar vakten att pojken är prinsen Chivalrys oäkting och att han själv fått nog av att föda upp klä en annan mans avkomma. Fitz tas om hand av borgens tjänstefolk och han hamnar snart i händerna på Chivalrys djurskötare Burrich som helt plötsligt får uppdraget att uppfostra pojken.

Fitz passar inte riktigt in någonstans. De flesta vill inte veta av honom eftersom han är en oäkting och en symbol för att prins Chivalry, som annars haft ett fläckfritt ryckte, inte är perfekt. Men Burrich som vigt sitt liv åt Chivalry gör sitt bästa för att ändå göra en hederlig, god man av Fitz. Chivarly å andra sidan abdikerar snart från sin plats som prins då han anser att han inte längre kan agera arvvinge till tronen med skammen av en oäkting på samvetet. Kvar som arvvingar kommer först prins Verity och efter honom i ordningen kommer prins Regal.

Den första boken följer således större delarna av Fitz uppväxt och hur han hittar sin plats på Buckkeep och, som titeln på boken lyder, skolas till att bli kungens lönnmördare. I de följande böckerna utvecklas historien till att innefatta Six Duchies (och kanske hela världens) vara eller icke vara och självklart befinner sig Fitz mitt i alltihop och slits mellan kärleken till sin ungdomskärlek Molly, ett brinnande hämdbegär för orättvisor som drabbat honom och sin plikttrogenhet och lojalitet till sin prins Verity och kungen.

Det han genomgår får paramenta konsekvenser för vilket är något som gör honom både mer älskvärd som karaktär och också ger boken en djupare trovärdighet. Det är just karaktärerna i allmänet som håller upp boken. Burrich är t ex en väldigt älskvärd karaktär i sig. Han har vissa åsikter som inte stämmer med Fitz egna men han blir ändå en trygg fadersgestalt både för Fitz och för läsaren.
Man känner helt enkelt respekt för prins Verity, kärlek till Burrich, förakt för Regal, skräck för Galen, lojalitet till Chade bland många andra. Bara appropå kan man nog säga att det finns ganska många fadersgestalter i boken rent generellt...

En annan viktig karaktär är "The Fool". Buckkeeps hovnarr som inte får något annat namn än just the Fool. Ordet "hen" passar Fool oerhört väl. Hen är en mycket mystisk figur som oftast talar i gåtor och verkar följa Fitz liv med väldigt stort intresse. Trots att hen är så pass hemlighetsfull av sig (ingen vet riktigt var hen kommer ifrån eller ens hens riktiga namn) växer en vänskap mellan Fitz och Fool. Hen har en mycket viktig plats i historien och utan att avslöja allt för mycket är Fool möjligen också den genomgående hjälten i alla nio böcker.

Böckerna har de gamla klassiska, beprövade grundpelarna DRAMA, KÄRLEK, SVEK OCH MORD. Men det funkar och det är välskrivet och välkomponerat. Det är spännande, detaljerat och  medryckande. Världen som Hobbs byggt upp är rikt detaljerad med mycket bakgrundshistoria med beskrivningar av Six Duchies historia, kultur och traditioner.
Det finns en del saker jag stör mig på dock. Dialogen kan ibland kännas ganska upprepande och enkel, i synnerhet Fitz inre monolog. Han brottas med känslan av att vara en omogen pojkspoling som gnäller om sin olyckliga lott i livet och ibland, istället för att känna medlidande tänker jag "ja, så sluta gnäll då för tusan!". Det är ofta jag irriterar mig på Fitz sätt att agera och hur han liksom vägrar lära sig vissa saker eller bara har absolut värdelös självdisciplin.

Många karaktärer är som sagt väldigt älskvärda, men det är också mycket av det vanliga ond vs god-tema över alltihop. Den "onda prinsen" Regal är löjligt obehagligt elak mest för elakhetens skull känns det som ibland. Vid några enstaka tillfällen går det upp för Fitz att Regal faktiskt har en bakgrund och en uppväxt som gjort honom till den han är och som till viss del förklarar hans agerande (vilket Fitz inte gillar att medge), men det gör ändå inte Regal mer mångfacetterad för det. Detsamma gäller flera andra karaktärer från båda sidor av godhets-linjen. Men bortsett från allt det så är det som sagt en väldigt medryckande berättelse och jag plöjde alla tre böcker på raken under en (för mig) relativt kort period.

I böckerna finns i huvudsak två olika magier. The Wit och The Skill. The Wit är förmågan att kommunicera med och forma band till djur. Det ger en närmare kontakt med naturen. Man blir mer medveten om liv omkring sig. Det är ungefär som en konkretisering av det som ibland kan verka finnas mellan djur och människa. När en hund vet precis att husse är illa ute fast de båda är långt ifrån varandra. I Fitz värld kan människor med denna magi forma band med djur som gör att de kan känna vad den andre känner och uppleva vad den andre upplever. Fitz kan använda Nighteyes känsliga sinnen som om de vore sina egna, t ex.

The Wit är en hatad magi och människorna som visar öppet att de besitter den råkar ofta illa ut. Det är bokstavligen en häxjakt.

The Skill å andra sidan är Farseer-kungarnas magi. Med den magin kan man tala människa till människa telepatiskt över enorma avstånd och förvränga andra människors drömmar, tankar och handlingar. Man kan t ex göra någon arg på någon annan utan att personen förstår att den blir påverkad utifrån, osv osv.

Det intressanta med hur Robin Hobb beskriver dessa magier är bland annat att båda magier tycks vara större än någon av huvudkaraktärerna inser från början. Det är ofta kunskap som glömts bort mellan generationerna eller aktivt dolts för att det ansetts farligt. Mycket av det som verkar magiskt och konstigt i början förstår karaktärerna och läsaren långt senare är en facett av samma Skill-magi och pusselbitarna faller på plats. När det kommer till The Wit så får Fitz aldrig lära sig hur han ska använda sin magi på bästa sätt under sin barndom, så hans kunskaper är väldigt begränsade till en början.

 

Av science fiction får jag ofta ett starkt framtidshopp och en djup längtan till framtiden. Jag ser science fiction som ett sätt att se vad som vore möjligt om vi släppte konservatism, krig och mänsklighetens galna felprioriteringar.
Av fantasy som denna trilogi ser jag snarare en tendens att göra mig nöjd med vad jag har (på gott och ont) och kanske göra det bästa av det jag har. Om science fiction ger hopp om att mänskligheten kan lösa problem med t ex svåra sjukdomar eller andra problem så säger fantasy istället att vi måste lära oss att leva med våra åkommor och se vad vi har istället för det vi inte har. Det kan förstås vara bra med båda insikter. Jag tycker inte att mänskligheten ska vara nöjd med var vi är och vad vi har men samtidigt måste varje individ leva utifrån sina förutsättningar (även de drastiska förändringarna som kan drabba en) i väntan på eventuellt botemedel. Lite "krita-på-servett-analys" sådär...

Jag fortsätter läsa nästa serie, The Liveship Traders som istället följer familjen Vestrit i Bingtown långt söder om Six Duchies. Får se om det blir ett inlägg om den trilogin också eller om det bara blir för mycket av detsamma då.

Snöstormen

Snöstormen av Vladimir Sorokin
Detta har sagts i finkulturmedia är en roman i ganska typisk rysk anda med dold regimkritik. Det kan jag tyvärr inte säga så mycket om då jag läst väldigt lite rysk litteratur och inte riktigt har den sortens litteraturkunskap. Jag skulle nog kalla Snöstormen för fantastik. Den har både jättar och minimänniskor och minihästar och holografiska radioapparater (you heard me) i sig. Den äger rum i ett fiktivt Ryssland men är samtidigt väldigt jordnära och lågmäld. Det är som ett steampunk-inspirerat tidigt 1900-tal. Vill man vara lite långsökt innehåller den faktiskt också zombies, om än bortom berättelsens mittpunkt. 

Doktor Platon Iljitj Garin behöver ta sig till staden Dolgoje så snabbt som möjligt för att behandla människorna där med ett vaccin mot en hotande, dödlig epidemi (som förvandlar människor till zombies). Han tvingas stanna i en liten by för att byta transporthäst men ingen finns att tillgå så han söker hjälp av en brödkusk som har en så kallad självgångare som drivs av femtio småhästar. Smått ovilligt går brödkusken Kozma med på att föra Garin till Dolgoje trots den våldsamma snöstormen. Resan blir en odyssé med många hinder och flera märkliga karaktärer. 

Doktorn är en sträng och något arrogant man. Han gormar och skriker åt Kozma att göra som han säger och ta honom till sitt mål så snabbt som möjligt (människors liv står på spel!). Kozma däremot tar det mesta med ro och tar ingenting av Platons ilskna utstötningar personligt. Kozmas loja beteende retar bara doktorn ännu mer.
Minihästarna är ett eget kapitel och en karaktär i sig. Kozma har en varm relation till dem och han vårdar de väl. Doktorn vill gärna använda piskan när hästarna vägrar röra på sig eller inte galloperar tillräckligt snabbt men Kozma vägrar. Istället viskar, klappar och lugnar han dem varsamt för att återställa deras förtroende för deras husbonde.

Doktorn är en karaktärer som inte ger något intryck av att vara särskilt sympatisk. Även när doktorn lugnar ner sig och försöker se tillvaron ur ett något mer positivt perspektiv och kanske till och med verkar som en vettig människa i grund och botten vänder det snart igen och han gör något jag absolut inte kan ursäkta eller relatera till. Kozma å sin sida verkar ganska dum-snäll.

Det är ingen bok som griper mig omedelbart men den har sina stunder. I ett avsnitt hallucinerar huvudkaraktären och upplever något oerhört obehagligt och det känns också riktigt obehagligt när man läser det. Även själva snöstormen i sig känns påtaglig och hotande på riktigt. Kozma och Platon Iljitj är oerhört isolerade och illa ute när snöstormen slår till som hårdast. Varje meter blir en kraftansträning och deras öde känns inte genast självklart från första början. 

Trots dessa intressanta inslag är det ingen bok som gör något bestående intryck. Helt enkelt inte min typ av bok eller berättelse.

Neurorevolutionen

 

Neurorevolutionen av Lone Frank

En populärvetenskaplig bok om neurovetenskap.

Lone Frank menar att det pågår eller åtminstone inom kort kommer brinna en neurorevolution i samhället. Med det menar hon att hjärnforskningen snart kommer att ha kommit så långt att vi tillslut förstår självaste grunden till oss själva (eller, medan revolutionen ännu pågår, i alla fall får betydligt större kännedom om vår hjärnas faktiska funktioner). Idag är det fortfarande många som intuitivt känner sig som dualister utan att riktigt fundera på varför eller sätta sig in i vetenskapen bakom ett sådant förhållningssätt. Det vill säga, man tänker att nog är mitt Jag separat från min kropp och min hjärna på "något sätt". Frank menar alltså att när kunskapen tillslut når samhället och gemene man om att hjärnan är vårt Jag och att det som vi tror är det magiska Jaget inte skiljer sig från den fysiska, kemiska hjärnan så kommer världen och vi själva att förändras i grunden. Vår självbild kommer att förändras.
Att mänsklighetens självbild har revolutionerats på detta sätt är något Frank menar har skett tidigare. Neurorevolutionen menar Frank är den annalkande femte vetenskapliga revolutionen. Det är inte direkt en överenskommen och absolut lista, men Frank menar att Kopernikus upptäckt av att Jorden inte ligger i centrum av solsystemet var den första revolutionen. Den andra menar hon är Darwins upptäckter. Tredje är Freud och födelsen av den moderna psykologin som Frank menar är så genomsyrad i vår kultur idag att vi inte ens tänker på dess ursprung längre. Fjärde revolutionen räknar Frank som upptäckten av DNA, dess syfte och funktion.
Hon citerar författaren Tom Wolfe som ställt frågan "Vad händer när det mänskliga sinnet lär känna sig självt?" och det är den frågan som Frank ser framför sig att femte revolutionen kommer besvara.

För att lära sig mer om den revolutionen och kanske för att se hur långt kommen den är har Frank rest runt och träffat ledande forskare i neurovetenskap. Det blir en resa främst i USA. Hon möter forskare som utför experiment på hur hjärnan skapar lycka, lögner, religion, moral samt forskare och ekonomer som utforskar det nya forskningsämnet neuroekonomi där jakten på bättre och mer träffsäkra ekonomiska modeller har lett ekonomer och forskare att studera hjärnan tillsammans.

Jag känner tyvärr inte alls den fantastiska förundran och entusiasm för nya tankar, idéer och kunskap som liknande böcker brukar förmedla. Jag stör mig på den enorma mängd onödig information som fyller ut denna bok. Den är väldigt personligt skriven och tar med fullkomligt irrelevanta detaljer för budskapet i boken. Som ett exempel på denna överflödiga information beskrivs ingående hur förstasidan på ett moraltest på Internet ser ut rent visuellt (gul och med romerska gudinnan för rättvisa bland annat), eller hur mattan i vetenskapsmannens laboratorium ser ut. Framför allt irriterar jag mig på de långa beskrivningarna av vetenskapsmännens utseende. Huruvida de ser pojkaktiga ut, har rosiga kinder är lite för tjocka eller lite för smala eller något annat. Jag tänker hela tiden "kom till saken" och vill bläddra förbi flera sidor av beskrivningar av sunkiga alternativt lyxiga universitetscampus eller vad för slags kläder forskaren bär privat.
Lone Frank är bland annat vetenskapsjournalist, författare och doktor i biologi men är inte forskare i neurovetenskap och är ur det perspektivet "bara vanlig intresserad". Kanske är det därför hon valt att skriva på det sätt hon gör; som en journalist med sitt intervjuobjekt. Hon måste helt enkelt lita på forskarnas egna ord utan egen forskning att vila på och hon gör det som en vetenskapsartikel i sann journalistisk anda med miljöbeskrivningar och annat. Jag kan förstå den ingången men det gör inte att jag håller med om att det är bra eller intressant.

Många långa sidor i början ägnas åt religionen och dess syn på vetenskap och vetenskapens syn på religion och hur dessa kan eller inte kan samverka. Denna diskussion är också tämligen banal och ointressant. Utgångspunkten är dock spännande. Mycket tyder på att man kan framkalla religiösa visioner genom att rikta enkla elektriska impulser mot hjärnan. Men diskussionen om religion vs vetenskap har redan behandlats av så oerhört många och gjorts så mycket skarpare och mer djupgående (som t ex Richard Dawkins, Lawrence Krauss, Sam Harris, Steven Pinker, Christopher Hitchen för att name-droppa lite coola namn sådär) att Franks korta diskussion känns ganska överflödig.

Ett annat kapitel heter "Jag - en social simulator". Då jag läst och hört en del i ämnet förut trodde jag att jag visste vad kapitlet skulle handla om och jag tycker det är oändligt fascinerande. Men Frank behandlar knappt ämnet i kapitelrubriken alls. Här beskrivs istället en forskares upptäckter med så kallade spegelneuroner. Neuroner i vår hjärna som aktiveras när vi ser någon annan göra en rörelse som t ex att lyfta på en kopp. Intressant, absolut, men analysen av hur det eventuellt är kopplat till vårt Jag och hur vårt Jag uppkommit som en simulator för socialt samspel tycks aldrig riktigt ta fart eller nå någon vart.

Intrycket jag får av forskningen på hjärnan överlag är att den verkar oerhört trubbig och trevande i mörkret. Nästa alla forskare på Franks resa, oavsett vilket område, delar ungefär samma experimentmetod. De sätter en försöksperson i en MRI-kamera och så ställer de frågor, visar filmer eller ger andra sinnesintryck för att sedan fotografera och läsa av var någonstans i hjärnan som neuronerna aktiverats och hur aktiva de är. Ungefär förenklat: Nu gör personen X och då lyser det upp i område Y. Därför måste Y ha hand om funktion X. Det är väldigt mycket man lyckats ta reda på med hjälp av denna metod, men jag kan inte låta bli att tänka att den känns väldigt primitivt. Men man måste ju börja någonstans förstås. Forskning om hjärnan är både ung och har inte mycket tidigare kunskap att utgå ifrån (likt astronomi som i princip pågått sen tidernas begynnelse)

Ett av Franks slutgiltiga budskap i boken är att mer kunskap om oss själva inte bara kommer att förändra vår "spirituella" förståelse av oss själva utan också kommer att ge oss konkreta möjligheter till att skapa och förändra den person vi är och helst vill vara och därmed må betydligt bättre. Många kanske blir rädda för att en mer mekanisk syn på vår person kommer att öka känslan ofrihet och göra oss än mer låsta till vår biologi men Frank menar (och jag själv, i den mån jag förstår boken och vetenskap i allmänhet, håller med) att raka motsatsen gäller. Vi kommer att med mer kunskap kunna bli mer fria och få mer makt över oss själva i ytterst positivt mening.
Det mesta av forskningen visar att det vi tidigare trott varit absolut, orubbart och bestämt av våra gener faktiskt går att påverka till stor del genom aktiv handling och övning.

Men så är det den där frågan om varifrån Jaget faktiskt kommer och hur det utvecklats, fungerar osv.
Jag har tidigare läst boken I Am a Strange Loop av Douglas Hofstadter (som jag också skrivit om i denna blog). Hofstadter skriver i sin bok sitt förslag och sina tankar om Jagets uppkomst. Det gör han inte genom att studera de individuella neuronerna utan genom att studera de mönster av aktivitet som neuronerna ger upphov till. Han skriver själv att neurovetenskap är intressant, spännande och viktigt och allt det där, men om vi ska hitta vårt Jag måste vi se på vår hjärnas aktivitet ur ett vidare perspektiv. Precis som med datorer så kan vi inte titta på transistorernas aktivitet i microchippet för att se det datorprogram som de elektriska impulserna möjliggör och ger upphov till. Med Franks bok hoppades jag på att få ett mer rått empiriskt perspektiv till de påståenden Hofstadter byggt upp och på sätt och vis är det också det jag fått. Men jag kan inte låta bli att känna mig besviken på den brist på diskussion om Jagets uppkomst. För Franks bok behandlar ytterst lite den frågan hon ställer tidigt i boken och som jag hade fått intrycket skulle vara bokens huvudtema. Det vill säga "Vad händer när det mänskliga sinnet lär känna sig självt" och också hur känslan av ett Jag och vårt självmedvetande uppkommer. Ingen av de forskare som Frank besökt har heller ägnat sig helhjärtat åt den frågan. Fast det var ju trots allt just det som Hofstadter sagt också. Men samtidigt ger boken ändå en viss grundläggande insyn i hur man utforskar hjärnans funktion och åt vilket håll det går. Och när jag lägger ihop ett och ett kan jag ändå se ett visst samband mellan neurovetenskapens upptäckter och Hofstadters resonemang om Jaget som en konstant pågående feedback loop.

Hur som helst så är de flesta av forskarna som Frank träffat ändå överens om att deras forskningsresultat och dess implikationer bör spridas till den breda massan för att få igång en samhällsdebatt och förhoppningsvis i slutändan en förändring av vår syn på hjärnan och oss själva. Med andra ord, de tycker det är dags att sätta igång den femte revolutionen.

The Ocean At the End of the Lane

The ocean at the end of the lane av Neil Gaiman marknadsförs som Gaimans första "vuxenroman" på ganska länge. Han har på sista tiden släppt böcker som Chu's day och The graveyard book som mer riktar sig till barn. Jag har läst ganska mycket av Gaiman tidigare. En av mina favoritböcker är t ex hans American Gods. Även om jag visserligen knappt minns den nu längre. Jag har även läst delar av hans tidiga Sandman-serie och flera av hans novellsamlingar.

Berättelsen följer en namnlös man som försöker dra sig undan från en begravning, återvänder som av en slump till området där han växte upp. Han sätter sig på en gammal parkbänk framför en liten damm och får plötsligt starka minnesbilder från en märklig period i sitt liv som sjuåring.
Som barn lärde han känna Lettie Hempstock, en ganska annorlunda elvaårig flicka. Samtidigt som han möter henne börjar märkliga mynt dyka upp på ganska oväntade platser i människors liv runt om i byn. Protagonisten själv vaknar av att nästan sätta ett mynt i halsen. Familjen Hempstock verkar veta precis vad det gäller och pojken rycks med när Lettie ger sig iväg för att försöka sätta stopp för vad det än är som ställer till med problem. Problem som de antar kommer att eskalera om inget görs snabbt.  

The ocean är en ganska klassisk saga. Med det menar jag att den är väldigt enkel och linjär och man får känslan av att lite vad som helst kan hända. På gott och ont.

Ett mindre tema verkar vara just "vuxenhet" och sjuåringens insikter om att vuxna människor nog ändå bara är barn inuti egentligen. Och visst är det så, och inte för att låta just som en torr vuxen men... det hela känns ganska barnsligt.

Gaiman har aldrig haft några pretentioner om sitt författarskap och har egentligen alltid bara kallat sig själv för "storyteller". Han har inga grandiösa illusioner om att "skildra nutidens mörka avgrund av mänskligt lidande" eller något sådant löjligt. Men helt ärligt har jag heller inte så mycket att säga om boken. Den är väldigt kort och lättläst. Den är aldrig direkt tråkig, till och med bitvis spännande men den känns samtidigt ganska substanslös. En bok som tyvärr passerar mig förbi ganska obemärkt.

Accelerando

Accelerando av Charles Stross.

Jag ville läsa något mer av Stross efter hans fantastiska Glasshouse och då blev det denna.

De första sidorna i boken bombarderas man av tekniska termer som Matrioshka Brain, future shock, Turing test, Kardashev scale, Von Neumann-fabrik etc etc. och det är ganska svårt att hänga med om man inte har jättekoll på termerna. Stross måste ha läst oerhört mycket framtidslitteratur och kollar man upp de termer han använder så mycket riktigt, bakom finns en bok, en författare, en tanke med tillhörande avhandling och forskning. Stross bygger därmed upp en möjlig framtid som visserligen kanske är ute i extremerna för vad som är möjligt, men där ingenting känns taget ur luften.

En tydlig röd tråd igenom Accelerando är som kanske hörs på titeln, acceleration. Och eftersom det är science fiction vi pratar om gissade jag ganska direkt på att det handlade om teknologisk acceleration. Boken börjar något årtionde efter år 2000. Manfred Macx är en idealistisk hyperentreprenör som lever helt på mäktiga företags tacksamhetsskuld som han erhållit genom att gratis ge bort patent på lukrativa uppfinningar. För att hålla sig uppdaterad om vad som händer i världen rent utvecklingsmässigt är han konstant uppkopplad och använder sig av avancerad hård- och mjukvara kopplad direkt till sin hjärna.
Manfred lever i ett komplext förhållande med sin dominanta fru, Pamela. Deras ideologiska drivkrafter står i raka motsats till varandra. Manfred vill frigöra samhället från den ekonomi som baseras på en verklig eller inbillad brist på tillgångar som i sin tur sätter orimligt värde på produkter. Han vill göra samhället fritt från pengar helt enkelt. Pamelas ideologi däremot är djupt rotad i den rådande kapitalismen och försöker konstant övertyga Manfred om att han måste börja ta betalt för sina tjänster så att han därmed kan betala skatt till staten och bidra till samhället.

Med jämna mellanrum hoppar vi framåt i tiden ett par år och efter varje hopp kommer en berättare in och ger läsaren en kort överblick över hur livet och samhället ser ut Jorden från ett väldigt avlägset perspektiv. Mänsklighetens teknologiska förmåga ökar exponentiellt. Död materia så som guld tappar i värde när det enda som är värt något är det som kan göra snabbare och snabbare kalkyleringar. Man konverterar all materia till "computronium" (åh ja, även det är en term myntad av en forskare, googla det); materia som omvandlats till något som kan utföra uträkningar och man börjar uppskatta mänsklighetens utveckling i MIPS; "million instructions per second per gram of matter". Manfred ser framför sig den annalkande singulariteten. 

Här finns det gott om intressanta perspektiv, tankar och idéer. Stross ger t.ex. en intressant förklaring till varför avancerade utomjordliga civilisationer inte skulle besöka Jorden om de finns.  
Precis som i Glasshouse finner jag också i Accelerando ett subtema om utsuddade könsgränser. Det spelade en betydligt mer central roll i Glasshouse men tankarna finns tydligt där även i Accelerando. Tidigt i boken (och i tiden) med enkla virtuella sexlekar där t ex Manfred tar rollen som kvinna och hans fru får en manskropp och senare, längre fram i tiden, tycks det biologiska könet inte behöva vara förutbestämt från början om man så önskar och att helt enkelt vara könlös verkar också möjligt. En konservativ mormor säger till sitt barnbarn "what a tall boy you are" och barnbarnet rättar; "person".
Rent generellt är identitet ett stort tema i boken. När det blir möjligt att digitalt dela upp sitt medvetande, kopiera det och lagra det utanför sin kropp blir det svårt att säga vem som är vem och när eller hur. Även religion får en röst genom muslimska Sadeq som filosoferar kring hur profetens lära ska appliceras på artificiellt liv som uppnått medvetenhet och bildat ett eget Jag. Eller på människor som fysiskt dött men lever vidare digitalt. För att inte tala om när de som först dött, blivit sparade i digitalt format och sedan återuppstår i en artificiellt odlad kropp långt senare.

Det tar ett tag att komma in i boken och se vad den försöker göra och vilken sorts historia den försöker berätta. Men väl där så växer den och det blir oerhört intressant.
Det finns också plats för lite humor som dyker upp här och där. .Framför allt i de små nedslagen i framtiden som beskrivs av den utomstående berättaren ("...and fusion power is still just another fifty years away"), eller när en av karaktärerna "återföds" långt in i framtiden och får en hjälpsam instruktionsguide för hur han ska klara sig sin första tid i den nya tidsåldern, också skrivet med samma lite torra och överseende berättare. En FAQ för ny-klonade.

När jag börjar närma mig slutet går det upp för mig att Accelerando faktiskt äger rum före boken Glasshouse även om de båda berättelserna bara delar universum och inte karaktärer.
Slutet i sig bjuder egentligen inte på något jättestort, överväldigande eller dramatiskt avslöjande men är helt okej. Accelerando är en resa framåt i tiden och det känns verkligen som det. Som att detta faktiskt har hänt, eller rättare sagt kommer hända. Varje tidshopp ger en inblick i hur mänskligheten skulle kunna utvecklas och hur samhället skulle kunna förändras på djupet av framtidens teknologi. Om man någonsin löser de tekniska svårigheterna och, kanske en större osäkerhet, om man löser de politiska svårigheterna.