Googolplex

Googolplex av KG Johansson är en svensk science fiction-roman. Här kommer mer eller mindre en parafras av texten på baksidan av boken. Berättelsen kretsar kring huvudpersonen Jack som reser till planeten Shylock med en grupp andra människor som kolonisatörer. Jacks specialitet och tillgång för expeditionen är hans förmåga att manipulera DNA. Men medan de långsamt och mödosamt försöker skapa sig ett liv på planeten får Jack känslan av att något fattas honom. Så tillsammans med en mindre grupp av andra missnöjda kolonisatörer reser han hem de trettiotvå ljusåren igen för att reda ut vad det är som gnager i bakhuvudet.

Väl hemma grottar han ned sig i sina gamla minnen som ligger lagrade i externa behållare. Minnen som man helt enkelt inte längre bär med sig till vardags.

Mitt bland människorna (tidigt i historien) dyker även så kallade Multis upp. Formlösa, vagt humanoida varelser som påstår sig komma från andra universa. De talar telepatiskt med hjälp av kryptiska bilder och en av de tycks visa sig särskilt för Jack...

På ett sätt känns det fel att kategorisera boken som science fiction för jag tycker att den saknar ordentlig förankring i dagens vetenskap. Det är mycket "magiska" saker som sker. Bland annat sker resor i tid och rum utan mekaniska hjälpmedel. Jag skulle istället placera boken tillsammans med God's Debris av Scott Adams. Adams beskriver sin bok som ett tankeexperiment i romanformat. Jag tycker Googolplex är ganska mycket av ett tankeexperiment.

Det är en väldigt kort bok på drygt två hundra sidor samtidigt så känns den ganska seg att läsa. Det är som om boken hade kunnat skrivas som en novell men istället utökats för att fylla minimumkvoten för en roman. Språket känns stolpigt och jag har svårt att hitta en rytm i det när jag läser. Den är för det mesta skriven i korta, kantiga meningar och enkla konstateranden och har svårt att känna medkänsla med Jack och svårt att ordentligt gripas av historien, trots att grunden är intressant. Utöver det innehöll min bok (andra upplagan) ganska många slarvfel i texten. Ibland till den grad att hela ord kommit fel. T ex stod det "det" istället för "jag" vid ett tillfälle. Mindre grej, men känns ändå ganska onödigt.

Googolplex är en bok som jag potentiellt skulle älska. Den har verkligen nästan allt jag fascineras av. Den har en människa som blir fullkomligt besatt av något som äter upp hela verkligheten och slukar hela hans person och liv. Den innehåller mänskliga dilemman utifrån förutsättningar som är fullkomligt orealistiska i verkligheten idag (men som förhoppningsvis ändå engagerar som om det vore fullständigt trovärdigt). Den drar även in och inspireras av vetenskapens mest högflygande spekulationer som Multiversum-teori. Även stora tidsperspektiv finns där, om än lite torftigt utvecklade. Så trots detta så känner jag mig inte alls så inspirerad eller engagerad av historien. Troligen till stor del på grund av språket (och då menar jag inte svenskan i sig utan sättet den är skriven på).

Slutet är ändå tämligen oförutsägbart och knyter ihop boken på ett intressant sätt med mycket tankeväckande slutsatser men resan dit känns ofta ganska långrandig. Som sagt, så känns det mer som ett tankeexperiment. En bok jag kan tänka mig skulle kunna fungera som diskussionunderlag i någon gymnasieskola. Det skulle definitivt kunna bli rätt intressanta diskussioner dessutom.

Redemption Ark

Åter igen en bok av Alastair Reynolds alltså. Detta är bok nummer två i Revelation Space-serien och den följer i direkt kronologisk ordning från den första, så det finns mycket liten anledning att läsa denna om man inte läst den första boken med samma namn som serien. Av en slump hade jag läst novellsamlingen Galactic North före jag läste Redemption Ark vilket jag kan rekommendera om man vill ge sig in i serien. Många händelser som sker i Galactic North refereras till i Redemption Ark och flera av huvudkaraktärerna i Redemption Ark introduceras för första gången i Galactic North. Så när jag började läsa denna så kände jag redan flera av de nya karaktärerna.

Boken följer i huvudsak två spår. Nevil Clavain är en Conjoiner (den fraktion som kopplat ihop och utökat sina hjärnor med avancerade implantat och nanoteknik) och är något av en legend. Han har levt i flera hundra år räknat i världstid och han var med när Conjoiners var en utbrytargrupp isolerad på Mars (beskrivs i Galactic North). Eftersom han är så pass gammal, erfaren och har så gott rykte så vill den innersta, hemliga cirkeln av Conjoiners ledare ha med honom i sin grupp. Conjoiners står infor ett stort hot och tror att han kan hjälpa deras folk bättre om han hade tillgång till den innersta cirkelns hemligheter. Han går motvilligt med efter påtryckningar från sin nära vän Felka. Snart får han reda på rätt obehagliga sanningar som han tvingas agera på. 

Den andra tråden äger rumt på och ovanför planeten Resurgam som ligger i omloppsbana kring stjärnan Delta Pavonis. Där sitter Illia Volyova på skeppet Nostalgia for Infinity och har upptäckt ett stort hot mot planeten. Tillsammans med regeringens agent Ana Kouri och rebelledaren Thorn försöker dem komma på ett sätt att evakuera hela planeten.

Redemption Ark har ett tydligt domedagstema som tidigare böcker saknat och det hela känns ganska...fattigt. Jag har mycket svårt för den typen av upplägg rent generellt.
Det finns något i Alastairs böcker som jag inte gillar och efter varje bok jag läst har jag närmat mig och tillslut äntligen kommit på vad det är. Hans karaktärer överraskar aldrig. Ofta har historien tagit intressanta vändningar, men karaktärerna är precis dem du tror att de är. Clavain är den rättfärdiga riddaren som vill alla gott, men om han måste döda tio för att rädda hundra så gör han det. Och vad som än händer så är han alltid så förnuftig, logisk och "duktig". Det är nog Clavain som är allra värst i den bemärkelsen men ingenstans verkar någon karaktär förändra sig eller växa. En karaktär ska växa och förändras i takt med att historien utvecklar sig. Jag ser mycket litet av det i Alastairs Böcker och det känns fattigt. Sammanfattat känns karaktärerna ganska endimensionella helt enkelt.

En annan sak jag har oerhört svårt för och som jag äntligen har satt ord på är att dialogen väldigt ofta är så klämkäck. Så mycket "we'll get through this... TOGETHER" och annan sentimental smörja. Även dödliga fiender är så himla hövliga och respektfulla inför varandra. Och en mordisk hyperpig (människa och gris-DNA i samma kropp) som hatar människor och har utfört oerhörda dåd i sin karriär visar snabbt respekt och lojalitet till Clavain med ungefär attityden even though you ARE a human. Det är så det står en upp i halsen. I boken Terminal Worlds var detta också extremt påtagligt. Ännu värre än i Revelation Space och denna, Redemption Ark. Jag vill påstå att boken Chasm City inte alls var på detta sätt, och at den hade betydligt mer komplexa karaktärer men jag kan inte svära på att jag minns rätt och att jag egentligen kanske bara var mindre känslig för det när jag läste den för många år sedan.

Jag vet att jag sagt detta förut också, men desto mer jag läser av Alastairs Värld som han har byggt upp, desto mindre magisk och intressant känns den. Det blir förstås en mysig värld att återkomma till gång på gång och man känner igen sig. Men ingenting riktigt överraskar längre heller.

Slutet känns också tämligen förutsägbart i denna bok något som jag inte känt i hans tidigare böcker. Slutet förbereder också för uppföljaren, Absolution Gap som är sista boken i serien.

Första boken i serien som jag skrivit om tidigare tyckte jag om. Jag var inte överväldigad, men jag gillade den ändå. Redemption Ark tar tyvärr ytterligare ett steg nedåt på trappan. Samtidigt vill jag påstå att den aldrig blir tråkig. Men det som förstör mest är som sagt karaktärerna. 
Eftersom jag nu läst så mycket om Revelation Space-världen känns det omöjligt att inte också läsa den sista boken, Absolution Gap (som jag dessutom redan har hemma i bokhyllan) men jag är inte alls lika entusiastisk inför den. Men jag låter den vara ett tag medan jag läser lite annat i mellan.