Åter igen en bok av Alastair Reynolds alltså. Detta är bok nummer två i Revelation Space-serien och den följer i direkt kronologisk ordning från den första, så det finns mycket liten anledning att läsa denna om man inte läst den första boken med samma namn som serien. Av en slump hade jag läst novellsamlingen Galactic North före jag läste Redemption Ark vilket jag kan rekommendera om man vill ge sig in i serien. Många händelser som sker i Galactic North refereras till i Redemption Ark och flera av huvudkaraktärerna i Redemption Ark introduceras för första gången i Galactic North. Så när jag började läsa denna så kände jag redan flera av de nya karaktärerna.
Boken följer i huvudsak två spår. Nevil Clavain är en Conjoiner (den fraktion som kopplat ihop och utökat sina hjärnor med avancerade implantat och nanoteknik) och är något av en legend. Han har levt i flera hundra år räknat i världstid och han var med när Conjoiners var en utbrytargrupp isolerad på Mars (beskrivs i Galactic North). Eftersom han är så pass gammal, erfaren och har så gott rykte så vill den innersta, hemliga cirkeln av Conjoiners ledare ha med honom i sin grupp. Conjoiners står infor ett stort hot och tror att han kan hjälpa deras folk bättre om han hade tillgång till den innersta cirkelns hemligheter. Han går motvilligt med efter påtryckningar från sin nära vän Felka. Snart får han reda på rätt obehagliga sanningar som han tvingas agera på.
Den andra tråden äger rumt på och ovanför planeten Resurgam som ligger i omloppsbana kring stjärnan Delta Pavonis. Där sitter Illia Volyova på skeppet Nostalgia for Infinity och har upptäckt ett stort hot mot planeten. Tillsammans med regeringens agent Ana Kouri och rebelledaren Thorn försöker dem komma på ett sätt att evakuera hela planeten.
Redemption Ark har ett tydligt domedagstema som tidigare böcker saknat och det hela känns ganska...fattigt. Jag har mycket svårt för den typen av upplägg rent generellt.
Det finns något i Alastairs böcker som jag inte gillar och efter varje bok jag läst har jag närmat mig och tillslut äntligen kommit på vad det är. Hans karaktärer överraskar aldrig. Ofta har historien tagit intressanta vändningar, men karaktärerna är precis dem du tror att de är. Clavain är den rättfärdiga riddaren som vill alla gott, men om han måste döda tio för att rädda hundra så gör han det. Och vad som än händer så är han alltid så förnuftig, logisk och "duktig". Det är nog Clavain som är allra värst i den bemärkelsen men ingenstans verkar någon karaktär förändra sig eller växa. En karaktär ska växa och förändras i takt med att historien utvecklar sig. Jag ser mycket litet av det i Alastairs Böcker och det känns fattigt. Sammanfattat känns karaktärerna ganska endimensionella helt enkelt.
En annan sak jag har oerhört svårt för och som jag äntligen har satt ord på är att dialogen väldigt ofta är så klämkäck. Så mycket "we'll get through this... TOGETHER" och annan sentimental smörja. Även dödliga fiender är så himla hövliga och respektfulla inför varandra. Och en mordisk hyperpig (människa och gris-DNA i samma kropp) som hatar människor och har utfört oerhörda dåd i sin karriär visar snabbt respekt och lojalitet till Clavain med ungefär attityden even though you ARE a human. Det är så det står en upp i halsen. I boken Terminal Worlds var detta också extremt påtagligt. Ännu värre än i Revelation Space och denna, Redemption Ark. Jag vill påstå att boken Chasm City inte alls var på detta sätt, och at den hade betydligt mer komplexa karaktärer men jag kan inte svära på att jag minns rätt och att jag egentligen kanske bara var mindre känslig för det när jag läste den för många år sedan.
Jag vet att jag sagt detta förut också, men desto mer jag läser av Alastairs Värld som han har byggt upp, desto mindre magisk och intressant känns den. Det blir förstås en mysig värld att återkomma till gång på gång och man känner igen sig. Men ingenting riktigt överraskar längre heller.
Slutet känns också tämligen förutsägbart i denna bok något som jag inte känt i hans tidigare böcker. Slutet förbereder också för uppföljaren, Absolution Gap som är sista boken i serien.
Första boken i serien som jag skrivit om tidigare tyckte jag om. Jag var inte överväldigad, men jag gillade den ändå. Redemption Ark tar tyvärr ytterligare ett steg nedåt på trappan. Samtidigt vill jag påstå att den aldrig blir tråkig. Men det som förstör mest är som sagt karaktärerna.
Eftersom jag nu läst så mycket om Revelation Space-världen känns det omöjligt att inte också läsa den sista boken, Absolution Gap (som jag dessutom redan har hemma i bokhyllan) men jag är inte alls lika entusiastisk inför den. Men jag låter den vara ett tag medan jag läser lite annat i mellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar