The Tawny Man-trilogin

The Tawny Man av Robin Hobb är den sista trilogin om FitzChivalry och The Fool. 

I första boken, Fool's Errand, har det gått 15 år sedan sista boken i The Farseer-trilogin. Fitz har dragit sig tillbaka till en ensam stuga tillsammans med sin fosterson Hap och sin varg-kompanjon Nighteyes. Fitz lever nu under namnet Tom Badgerlock för att dölja sitt förflutna då resten av världen tror att han gått under i Regals fängelsehålor i slutet av första serien. Men så tillslut börjar hans gamla vänner besöka honom en efter en i hans stuga för att försöka få honom att återvända till sin rättmätiga plats i Buckkeep med all dess politik och intriger.

Jag hade ju inte tänkt att skriva om alla dessa böcker. Jag var inte ens säker på att jag skulle orka läsa igenom dem igen. Men istället har jag inte gjort annat än att plöja igenom bok efter bok, fullkomligt uppslukad. 

Det är nog främst karaktärerna som gör det. Fitz liv är oerhört tragiskt, nästan raka vägen igenom alla 6 böcker och man lider med honom. Allt är så orättvist mot honom. Nästan allt tycks han göra fel dessutom. Man hoppar från hjärtskärande händelse till nästa. Så fort han lyckas med något kommer det något som går illa igen. En kollega sa till mig att han försökt läsa de första böckerna om Fitz men gett upp eftersom de var så deprimerande. Det tycker jag trots allt är lite överdrivet. Hobbs böcker må innehålla våldtäkt, tortyr, mord och förtryck men det hålls ändå på ett visst avstånd från läsaren.

Samtidigt som Fitz själv upplever helvetet om och om igen på olika plan så byggs en myt upp om honom av alla som inte sett eller hört hela historien utan bara hört ryktesvägen allt som han råkat ut för. Fitz tycks ofta hamna i alla händelsers mitt och hans roll är sällan vad den framstår som utifrån. Allmänheten har tagit hans livsöde som exempel på både hjältedåd alternativt som symbol ondskan själv.

The Fool är egentligen alla böckernas huvudperson, även om Fitz är hjälten. The Fool hävdar att han är en vit profet. Han måste hjälpa världen att ta sig in på en bättre bana. För att göra det behöver profeten en katalysator, en förändrare. Profeten kan inte orsaka förändringen på egen hand. Fitz är alltså ofrivilligt The Fools katalysator. Detta är något som verkar vara bestämt av tiden och ödet mer än The Fool själv.

The Fool är mer eller mindre könlös. Hade böckerna skrivits på svenska hade man kunnat använda pronomet hen för att beskriva honom. Människorna runt omkring honom ser honom dock som en man så därför använder också jag "han".

The Fool är en oerhört hemlig person. Han har också ganska okonventionella åsikter om identitet och svävar enkelt mellan olika personligheter. Han tycks veta allt om Fitz men Fitz vet, trots deras långa, nära vänskap ganska lite om sin vän. Eller så tror han sig veta väldigt lite om honom. Fitz är nämligen sällan säker på när The Fool talar rakt och öppet och när han bara talar i gåtor och slingriga utsvävade resonemang. Fitz är ofta osäker på om människan han känner egentligen är den "sanna" personen eftersom han ibland är "The Fool" som Fitz känner honom och ibland Lord Golden bland och andra personligheter, beroende på situationen. Själv hävdar han att alla personer är olika sidor av samma mynt.

Det finns ett stycke i dessa böcker som gjorde stort intryck på mig när jag först läste böckerna i gymnasiet och som jag kommit att tänka på många gånger flera år efter jag läste böckerna. The Fool älskar Fitz och platoniskt älskar Fitz honom tillbaka. Men i ett bråk mellan de båda vännerna med grunden i att det gått rykten om att de båda är älskare (samt att The Fool inte verkar så intresserad av att dementera dessa rykten) säger Fool till Fitz ungefär "jag sätter inga gränser för min kärlek".
Detta är en av de få tillfällen då Hobbs låter mycket vara osagt. Vid det laget har man lärt känna The Fool så pass länge att man ändå börjar förstå vem han är men ändå känner man honom inte helt och hållet. Det finns alltid något där som varken Fitz eller läsaren får veta. Hans replik är sällsynt öppenhjärtlig och tydlig. För mig på gymnasiet var också hans mening väldigt filosofiskt innehållsrik. Det var liksom inte en tanke jag tänkt förut. Jag kanske inte skulle säga att jag blir lika hänförd av det idag, men jag tycker ändå att hela scenen och hela dialogen är oerhört rörande. Jag vet vad ni tänker och även jag tänkte att det handlar om sex. Och kanske gör det det. Fitz tänkte också det vilket gör The Fool rasande. Han förtydligar långt senare i boken vad han menade. Dock förnekar han aldrig att han också hade kunnat mena just ett mer intimt förhållande 

Jag som läsare bryr mig också mycket om deras vänskapsrelation. Jag vill verkligen att de ska vara sams. När Fitz och The Fool är ovänner och inte prata med varandra under en lång period tänker jag frustrerat "men prata med honom nu då!" 

The Fool är hur som helst en favoritkaraktär bland många i dessa böcker. Han sticker ut och han är intelligent, kvicktänkt och väldigt normfri. Och så har han såklart den där mystiska förmågan att dyka upp där man minst anar det och sen vägrar berätta hur han lyckades med det.

En annan av mina favoritkaraktärer är Burrich. Fitz fosterfar. Han är extremt tjurskallig och har en absurda principer om ära och heder som oftast betyder att han sätter sig själv och sin egen lycka efter allt annat. Han har dessutom en djupgående förakt för The Wit-magin. Men samtidigt kan man inte annat än gilla hans nästan extrema gentlemanna-personlighet och hans mjuka inre. Och trots att han avskyr Wit-magin så älskar han ändå Fitz. 

Sen har vi förstås vargen Nighteyes. Fitz "wit companion". Han är inte som Fitz hund eller slav utan deras band är ömsesidigt. De är som oseparerbara vänner som älskar och respekterar varandra. Fitz börjar med åren att bete sig och ibland tänka som en varg och Nighteyes blir mer och mer människa i sitt beteende.

Precis som man får höra andra karaktärers röster och dialog får man också höra vad Nighteyes säger till Fitz. Jag fattade ganska snabbt tyckte för Nighteyes som är mycket mer självsäker och lugn är Fitz. Eftersom han är ett djur tar han dagen som den kommer och planerar sällan för framtiden annat än på ett instinktivt plan. Det är ett exempel på ett av de drag som han långsamt assimilerar från sitt förhållande med Fitz; förmågan att föreställa sig morgondagen och vad som behöver planeras för att den ska gå som man vill.

Böckerna om Fitz är skrivet i jag-form vilket gör det väldigt lätt att fästa sig vid huvudkaraktären, till skillnad från Liveship Traders-böckerna som hoppar mellan ett tio-tal karaktärer vid varje kapitel. Fitz spelar ganska mycket martyr men man kan inte annat än känna att det hedrar honom för han bär det mesta inom sig och vill inte förstöra andras liv med sin blotta närvaro. Men även om man kan känna att det är ganska mycket sob-story över det hela så kan man inte heller låta bli att hålla med om att han tänker rätt, utifrån hans egen logik. Många vill honom och alla han älskar ont pga hans namn och hans bakgrund. Men om och om igen, när han konfronteras med sina beslut av någon utomstående, får han ett nytt perspektiv på situationen och det visar sig att han kanske inte alltid gjort rätt, hur solklart det ändå kändes för honom själv från början. Men alla runt omkring honom suckar och säger åt honom att inte alla världens problem är hans att bära. Fitz har också en tendens att älta sina problem. Ingenting är någonsin lätt för honom. Till och med de saker som skulle kunna vara lätta, om han bara haft en annan inställning.

Det finns många saker i böckerna jag tycker är konstiga. Fitz är t ex fortfarande besatt av sin barndomskärlek Molly ända upp i 35-års åldern. Han ältar minnen av henne från när de båda var omkring 16 år. Jag menar, dags att släppa henne, liksom. Men visst, hon är hans stora love-interest och det är på många sätt deras relation som står för mycket av böckernas ångest.

En annan märklig sak är hur mogna barnen är i böckerna. En 10åring beter sig som 15 och en 15åring beter sig som 25. På ett plan kan jag köpa det om man tänker sig att människor i vår egen värld "förr i tiden" gifte sig hemskt ungt och förväntade sig ha barn kort därefter. En tid när medelåldern var betydligt lägre. Så man kan tänka sig att barnen i den här fantasy-världen helt enkelt tvingas växa upp fort.

Sen är det det här med drakar. Detta må vara relativt gamla böcker och kom ut något före rådande drak-trend (Dragon Age, Skyrim, The Hobit, Eragon, Game of Thrones, Guild Wars 2, etc etc) men jag är så oerhört trött på drakar. Trött på att fantasy = drakar.

Men visst, Hobb gör drakarnas intåg i världen ganska spännande då det inte är utan viss konsekvens. Interaktion med drakarna är inget man gör helt lätt. De människor som överhuvudtaget kan kommunicera med drakarna kan bokstavligen överväldigas av deras intellekt och drakarna har ungefär samma attityd till människor som människor har till duvor. De ser likadana ut allihop och de lever inte länge nog för att man ska orka bry sig om deras åsikter. Och vem bryr sig om man råkar trampa ihäl en av människa? Det finns ju ändå en massa andra människor kvar, liksom. 

Hur som helst, drakarna är det absolut minst intressanta i böckerna och jag hade gärna sluppit dem helt. Detsamma gäller Liveship Trader-böckerna där drakarna tar betydligt större plats i berättelsen.

Det kanske största problemet som stör mig är hur allting är så övertydligt. Varje dialog måste förklaras och varje känsloyttring motiveras. Fitz analyserar alla karaktärer och förklarar varför de gör som de gör. Man får aldrig riktigt förstå vad karaktärerna känner eller menar utifrån sammanhanget.

Världen som Hobbs beskriver känns trovärdig och är proppfull av bakgrundshistoria, politik, vilt skilda kulturer och miljöer samtidigt som inget är så vilt olikt den verkliga världen vilket gör den lättare att relatera till. Världen har inslag av märkliga väsen (som oftast i slutändan förklaras i termer man lärt sig tidigare i böckerna) men är befriad från andra raser än människor (om man inte räknar drakar då). Magin känns på något sätt relativt jordnära och begränsad, något som jag uppskattar.

Som sagt så har jag plöjt igenom dessa böcker på ett sätt som jag oftast inte gör. Det må vara genrelitteratur som aldrig kommer vinna nobelpris, men ack så underhållande. Fitz öde, även om han ibland framstår som lite väl gnällig och pryd är oerhört engagerande.

Jag sörjer att böckerna är slut.

Utöver dessa nio böcker finns även en nyskriven serie som heter Dragon Chronicles om händelserna i Rain Wild River. De har jag inte läst. Efter en snabb googling upptäckte jag också att en ny serie om Fitz och The Fool är på väg (och heter just The Fitz and The Fool). Trots att jag inte vill annat än att fortsätta läsa om dessa karaktärer är jag skeptisk. Jag vill inte ha något som riskerar att urvattna vad jag redan upplevt i tidigare böcker. Men jag kommer garanterat att läsa böckerna när de släpps.