Songs of Distant Earth

The Songs of Distant Earth av Arthur C Clarke

Arthur C Clarke, den gamle sci-fi-giganten. Känd för att ha föreslagit en geostationär kommunikationssatelliten före den blev vardag, skrivit boken som filmen 2001 baserades på och upphovsman till Clarkes tre lagar:

1. When a distinguished but elderly scientist states that something is impossible, he is very probably wrong.
2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Songs of a Distant Earth är inget jag tidigare hört talas om (är inte särskilt insatt i Clarke till att börja  med), men jag kände för att läsa honom, så jag tog något halvt på måfå.

I förordet till boken skriver Clarke att han visserligen uppskattar filmens science fiction-giganter som Star Wars och Star Trek men att dessa världar i grund och botten är fantasy ( hear hear! ), så därför vill han härmed skriva en bok mer grundad i verkligheten och med riktig vetenskap som grund. Han går till och med så långt som att säga att det är ett försök till ett realistisk bidrag till det "interstellära temat". Han påpekar att allt i boken är vetenskap eller trovärdiga extrapoleringar med endast en vild och storslagen idé (hans "quantum drive") som även den inte är omöjlig vill han påstå. Även om den visar sig vara omöjlig så finns det andra alternativ till liknande framdrivning, hävdar han.
Clarke känns lite väl högtravande här och på gränsen till självgod. Men men. Nåja. Okej då. I sak håller jag ju med honom och det är ju "realistisk" sci-fi och inte fantasy i rymden som jag oftast söker mig till och vill läsa, så det är väl bra att han har exakt den ambitionen!

Berättelsen äger rum på planeten Thalassa som är mestadels vatten och några få, små öar där människorna lever. Den ursprungliga Jorden i vårt solsystem är död och utplånad. Solen svällde upp tidigare än man trott och slukade så gott som hela solsystemet. Detta upptäckte mänskligheten flera hundra år före det skedde. Så mänskligheten hade tid på sig att fly Jorden. De människor som kommit till Thalassa är en av de kolonier som man skickade iväg från Jorden under dess sista år. Vad som hände de andra skeppen känner man inte till på Thalassa.
Men en dag landar ett rymdskepp på Thalassa. Det är ett annant koloniskepp som reste iväg mycket senare. Deras slutgiltiga mål är inte Thalassa men de behöver göra ett snabbstopp på vägen. Ungefär där tar berättelsen vid.

Mycket av bokens tidiga kapitel är redovisningar av ganska vedertagna vetenskapliga teorier (boken kom 1986 och så vitt jag vet gäller de teorier som beskrivs fortfarande idag) och hur de teorierna knyter an till berättelsen i boken. Mycket av dessa förklaringar är liksom enbart för att läsaren ska förstå. Det är alltså beskrivningar invävda i berättelsen i form av ganska styltiga dialoger i stil med "alla vet ju det här, men ...bla bla". Jag stör mig ganska mycket på sådana saker. Det är som när varenda Hollywood-sci-fi-action ska använda sig av EMP och alltid, alltid, alltid säger en karaktär "EMP, what's that?" så att alla i salongen får en förklaring på vad EMP står för och vad det innebär (för miljonte gången i filmhistorien...) istället för att låta tittaren/läsaren upptäcka det genom historiens gång. Suck och snark.

I övrigt är boken väldigt lättläst också, "trots" ambition om stark vetenskaplig grund. Det är egentligen bara i början som Clarke river av ett par vetenskapliga principer som inte är särskilt svåra att följa då Clarke beskriver de väldigt tydligt. Boken har också mycket korta kapitel, som i alla fall jag brukar tycka underlättar.

Språket i övrigt är ganska naivt överlag. Jag har kanske inte vokabuläret för att beskriva på vilket sätt, men det är just mycket som jag skrev tidigare. Alltså att det mesta förklaras pedagogiskt för läsaren och karaktärer som tänker ofta högt.

Boken har också en del påklistrad sentimentalitet som känns framtvingad och inte så väl uppbygd. En annan sak är att religionskritiken är väldigt uppenbar. Samma sak där, det skrivs läsaren på näsan på ett naivt sätt: "som vi alla vet, så finns ju inte Gud! Det där hemska tankeviruset från förr, ho ho ho!" och även om jag inte har så mycket till övers för religion så blir det så himla framkrystat i en bok som detta. Om alla är överens om att Gud inte existerar och att mänskligheten på något sätt kommit över det för flera hundra år sedan, varför kommer det ens på tal längre? Varför måste det berättas på detta sätt? Okej, Clarke ger faktiskt en anledning till varför det kommer på tals. Människorna på Thalassa har ingen gud och känner inte till den bibliska guden från Jorden. Men det nya rymdskeppet bär med sig ett arkiv av mänsklig konst, litteratur och kunskap och i och med det uppstår frågor. Men det blir verkligen sådär övertydligt vad Clarke själv står i frågan och det finns ingen karaktär som får yttra motsatsen. Det finns t ex ingen djupt religiös karaktär. Åter igen, det är i linje med mina egna värderingar, men jag ogillar ändå när det skrivs mig på näsan på detta sätt oavsett åsikt.

Det är också något naivt över hur karaktärerna interagerar med varandra. De från skeppet och de på planeten. Om man är mänsklighetens enda hopp om vidare överlevnad tycker jag att det borde ligga ett tyngre ansvar och en kyligare och mer påträngande stämning över alla inblandade än vad som syns i boken. Det är svårt att föreställa sig hur människor skulle förhålla sig till en sådan verklighet såklart, men i det avseendet känns boken inte så "realistisk".

Det enda som egentligen intresserar mig i boken är Jordens öde och hur dessa sista resenärer fått se Jordens förintelse i backspegeln när de flugit iväg i sitt skepp. Tanken att ha minnen från en planet som inte längre existerar är spännande och skrämmande. Det är inte bara tiden som förhindrar dig att resa till ett minne. Det är inte bara att nya hus byggts eller att parken du lekte i nu är en shoppinggalleria. Planeten existerar inte. Och man kan undra vad det skulle göra med en människas psyke. Också hur det skulle påverka de människor som blev kvar på Jorden. Det är ju en klassiker kanske. Vad skulle du göra om du hade 1 år/månad/dag kvar att leva?
Mänskligheten på Jorden hade alltså flera hundra år på sig att förbereda sig på slutet. Där ges några enstaka detaljer om hur det gick till och det är det som är mest spännande att läsa om.
Likaså är det spännande att fundera på hur människor som vet var de kommer ifrån men som lärt sig leva på en främmande planet skulle känna och hur de skulle relatera till sitt förflutna. Men det mesta av det ligger hos dig som läsare att fundera över. Det ges ganska ynkliga reflektioner över de frågorna som mest känns... töntiga i brist på bättre uttryck.

Så, nej. Songs of Distant Earth är ingen favorit. Jag har bara tidigare läst Rendezvous with Rama av Clarke och den är fantastisk på alla möjliga sätt. Detta är som skrivet av en helt annan författare och då är ändå Songs skriven -86 och Rama -72. Så läs hellre Rendezvous with Rama.

Permutation City

Permutation city av Greg Egan

Det här en bok som den svenska kosmologen Max Tegmark tipsade om i någon intervju någonstans (åter igen, ett vagt minne och en kort anteckning jag skrivit ner) där olika forskare ombads tipsa om sin favoritbok i science fiction.

Permutation City inleds med Maria Deluca som är en frilansande programmerare med sinande jobbtillfällen. På sin fritid sitter hon och leker med en fiktiv simuleringsmjukvara kallad Autoverse som är en förenklig av verklighetens kemi och fysiska lagar men fortfarande avancerad nog att kunna simulera bland annat bakteriellt liv.
I världen i boken köper man datorkraft på en öppen marknad för alla möjliga datorprocesser. Allt från myndigheters experiment för att förutse kraftiga stormar till privatpersoners programmeringsprojekt. Där sitter Maria och ägnar fritid och sina ynka besparingar på att köpa datorkraft för att försöka designa en fiktiv bakterie som på egen hand kan sätta igång en evolutionsprocess och överleva och utvecklas i Autoverse utan Marias hjälp. Allt för att imponera på en ytterst liten krets Autoverse-nördar.

Paul Durham är en forskare som utsätter sig själv för "skanning" för att skapa Kopior av sig själv i en datorsimulering (inte Autoverse) som han sedan vill utföra experiment på eller rättare sagt tillsammans med. Då Kopiorna blir mer eller mindre en mjukvaruklon av Originalet så är alltså Kopian intelligent och självmedveten. Dock vill ingen av hans Kopior sammarbeta. Alla har stängt ner sig själva inom bara ett par minuter för att de inte kunnat hantera vetskapen att de är datorkloner av ett original.

Inom inte allt för lång tid förs dessa två personer samman. Durham ger Maria ett jobb. Han vill att Maria ska designa grundförutsättnignarna för en hel planet med tillhörande liv i Autoverse. Detta är tillsynes omöjligt för det skulle kräva datorkapacitet långt över det som för tillfället finns tillgängligt över hela Jorden. Men allt Durham kräver är en grund och förutsättningar, så Maria går motvilligt med på det eftersom hon behöver pengarna till en skanning av sin döende mor.  

Boken börjar ganska direkt med en, för science fiction, ganska klassisk fråga; vad är en människa och kanske också vad är Jaget.

I Permutation City handlar det till en början om artificiell intelligens skapad utifrån "skannade" människor. Det är kopior av människor som låtit skanna sin kropp och hjärna för att återskapas i en datorvärld. Ett inte ovanligt tema i science fiction kanske. Det påminner t ex om böckerna Otherland av Tad Williams. Skillnaden här är att det känns så nära och så verkligt eftersom det beskrivs så mycket mer detaljerat. Det är inte vilda fantasyvärldar och spel som i Otherland utan kliniska tester för att undersöka en Kopias funktion och psyke. Här ställs filosofiska frågor på långa rader och till en början känns boken mer som ett tankeexperiment än en roman. Som om författaren bara har valt att skriva en bok stället för en spekulativ uppsats med flummiga idéer.

Läsaren får följa både kött-och-blod-människor i verkligheten och Kopior som lever sina liv i konstruerade, virituella världar i en dator (eller rättare sagt, i flera datorer). 

Det som inte brukar tas upp i andra böcker med liknande teman är just att datorer som vi känner dem idag är digitala. De är antingen av eller på. Allting styrs av en kod med ettor och nollor. Av eller på. Så vad händer med ett medvetande som körs på ett sådant medie istället för en analog, organisk hjärna? Vad innebär det för ett medvetande att en dator inte kan rendera verkligheten i ett obrutet sammanhängande kontinuum utan alltid är uppdelat i små paket och matematiska uträkningar. Kopiorna lever alltså ungefär som bilder i en filmrulle som bara ser ut att röra sig när man spelar upp den tillräckligt snabbt så att man inte ser varje individuella bildbyte. På samma sätt fungerar ju en vanlig datorskärm. Den uppdaterar sig i en viss frekvens, men det ser inte vi eftersom det går så pass fort.
Rent teoretiskt tappar Kopiorna också medvetandet mellan varje "bildbyte" men det märker de ju inte då det inte gör någon skillnad för deras perception. Inget illamående eller liknande. Allting i världen uppdateras ju samtidigt. Det finns inget att jämföra med. 

I Permutation City sker de avancerade uträkningarna för att ge upphov till medvetanden på superdatorer, men fortfarande begränsade superdatorer som inte kan arbeta med sådana avancerade uträkningar i "realtid" utan går lite långsammare. Det betyder förstås att alla Kopior körs "långsammare" än realtid (som ett hackande datorspel). Detta är alltså inget som de själva upplever heller eftersom de inte har något att jämföra med.
Det är lite som när tiden går långsammare nära en stark gravitationskälla. Det skulle vi inte märka  eftersom både våra kroppar och våra tankar skulle gå lika långsamt och vi skulle inte kunna se någon som står på tillräckligt långt avstånd för att inte befinna sig under samma effekt. Det upplever vi ju egentligen varje dag fast på mycket liten skala. Tiden går fortare uppe i rymden än här nere på Jorden!

Vad händer om en Kopia stängs av under en lång period för att sedan sättas igång igen? Absolut ingenting. Och Kopian skulle inte ens känna skillnanden av att tio år passerat mellan en "uppdatering" och nästa. Börjar det kännas svindlande än?

Och där tar i alla fall min fantasi fart. Tänk om hela mänskligheten levde som datoriserade varelser på det här sättet? Vi skulle kunna justera vårt tidsperspektiv. Tänk om vi ställde in att varje uträckning, varje uppdatering var just tio år eller längre? Hundra år? Tusen? Tusen år mellan varje bråkdel av vår dag. Säg att vi sen skulle ha möjligheten att observera den yttre världen genom kameror eller andra instrument likt våra teleskop idag. Vi skulle kunna se Universum passera i hastigheter som är går att uppfatta. Vi skulle kunna se planeterna snurra snabbt runt i sina banor! Vi skulle kunna se solen svälla och dö! Nåja. Så länge datorn som kör våra medvetanden fungerar det vill säga. Men det är just det som är grejen i boken. Kanske finns ett sätt att köra Kopiorna för alltid... kanske kan man leva för evigt...
Ah tänk!

Fler frågor och dilemman väcks i boken. En person som låtit sig skannas och lever som Kopia i en virituell värld har full kontroll över sin miljö och sig själv. De har t ex förmåga att förändra sitt eget psyke. Vad händer med en människa när den kan radera och omforma minnen hur som helst? Hur mycket betyder enskilda minnen för ens person? Vad kan man ta bort och inte? När upphör man att vara själv själv? När blir man en annan person? Är det moraliskt försvarbart? Ska man bry sig alls? Var skulle du själv som läsare dra gränsen? Ska man ta bort t ex ett oerhört smärtsamt minne om man har möjligheten? Ska man göra sig själv lycklig med ett knäpp med fingrarna om det är möjligt?
Och då har vi inte ens börjat hantera frågan om evigt liv. Vill man leva för evigt? Vad gör man av all tid, etc?  

Frågorna som väcks är väldigt spännande att fundera på. Bara frågan om man själv skulle vilja skanna sig själv. Vad är skillnad på original och kopia? Är det samma person eller är båda unika individer? Har en Kopia mänskliga rättigheter? Varför, varför inte? Osv osv...
Berättelsen i sig har jag ändå svårt att skilja från frågorna. Jag känner inte överdrivet mycket med karaktärerna egentligen förutom några isolerade händelser.
Det finns ett avsnitt i boken där vi får uppelva ett obehagligt minne och det är verkligen extremt obehagligt. Jag uppskattar det. Jag uppskattar att kunna dras in i historien så pass mycket att texten kan ge en så pass tydlig emotionell effekt att jag nästan vill titta bort från boksidan. Men det är just den enstaka händelsen.
Det finns en del komplexa karaktärer med märkliga men ändå trovärdiga öden. Men det är ingen karaktär som jag verkligen kan relatera till och vars öde jag lider mest med. Jag känner mig mest som en utomstående observatör. Det är iof inget unikt för den här boken. Så känner jag ofta.

Hur som helst, ska jag sammanfatta på något sätt så vill jag säga att ja, det är en intressant bok. En del tekno-flum en del faktisk vetenskap och massor av existentiell ångest. Absolut värd.

Fun fact: omslaget på utgåvan jag läste och som syns på bilden högst upp är designad av författaren själv.